Det är trångt på arbetsförmedlingen i Vällingby onsdagen före påsk. SVT är här och gör ett inslag om ungdomsarbetslösheten, Den var 20 procent förra året. Hur stor den är i dag vet ingen.
Cecilia frågar sin handläggare om jobbgarantin under 25 år. Den gäller först efter tre månaders arbetslöshet. Vad den innebär går de aldrig in på.
Hon visar sin lista över alla jobb hon sökt under veckan. Indiska söker säljare och hon har besökt två av deras butiker i Stockholm och även sökt till butiken i Örebro där mamma och pappa bor. Kanske får hon flytta hem igen. Och sälja bostadsrätten med förlust.
Hon har även sökt många andra jobb, bland annat som personlig assistent även om hon aldrig jobbat med det.
Handläggaren tipsar om Nannyjouren, en av få växande branscher i dag, hushållstjänster i familjer som får anställa med skattesubvention. Cecilia tycker om barn och säger att hon absolut ska söka.
Hon får tips om andra jobbportaler och uppmanas fortsätta det hon gör, gå in i alla butiker hon passerar och lämna sin CV. Hennes handlingsplan är två meningar lång. Hon ska söka jobb och rapportera de hon sökt.
Innan hon går säger handläggaren uppmuntrande: ”Det är inte helt nattsvart. Det finns ändå ungdomar som får jobb.”
Jo visst, visst finns det ungdomar som får jobb. Frågan är bara när, hur lång tid det tagit innan de får jobben, och hur mycket skulder de drar på sig innan dess.Jag sökte arbete i 4 år, utan att få särskilt många intervjuerbjudanden ens. Det tog sammanlagt 3 år, innan jag fick arbete på ett nöjesfält. Då hade jag redan skulder hos kronofogden på 10 000 och hos inkasso på över 20 000, varav 10 000 var min hyra med ränta.Jag hade nämligen blivit av med socialbidraget 3 månader i rad, för att min handläggare ansåg att ”jag kunde må bra av att bli av med lägenheten och flytta till mina föräldrar”.Hon gick medvetet in för att se till att jag blev utan pengar, så jag fick skulder i hyra istället för att få det betalt.Efter det blev jag sambo, och har sluppit gå på socialen sen dess, men även fast det är knapert nu, med en ekonomi där det nästan inte går runt, så mår jag så otroligt mycket bättre än när jag gick på socialen.Nu har jag värdighet i alla fall, och jag vet att ingen sitter och har makt över ifall mina räkningar kan bli betalade eller inte, bara för att vi ”kommit på kant”.
Det är ju lustigt att AF/socialen inte förstår att något är fel om någon har skickat hundratals ansökningar och inte fått komma på intervju.Då är det ju dags att börja titta på ansökan, och detta ska göras av kompetent folk, folk som är bra på kommunikation och pr.
I mitt fall, så tittade de igenom mitt cv, och mina ansökningar innan jag skickade, många gånger. De kunde inte hitta några ”fel” i något av dem, men ibland råkar man bara inte vara ”attraktiv”.Troligtvis hängde det på körkortsbrist i mitt fall. Vilket både socialen och AF sa många gånger, de yttrade att om jag fick körkort, så kunde jag få så otroligt mycket större chans att få jobb.AF ställde inte upp med sånt. Inte socialen heller. De ansåg att jag skulle bekosta det själv. När jag frågade hur, så sa hon på socialen, med ett hånleende, ”skaffa dig ett jobb, så kan du ta körkort med de pengarna”.
Jag är med i arbetsgarantin för ungdomar och får just nu pengar efter att jag har vart arbetslös i över 3 månader, det som gäller är att söka jobb i HELA Sverige. Får man ett jobb på andra sidan är det bara att flytta, tackar man nej drar de in pengarna på direkten. Man blir även kallad till en hel massa grejer man måste gå på hela tiden på AF.(Man får förövrigt ut runt 2600 i månaden om man vart arbetslös alla dagar under månaden)Har även en kompis som lyckades få extrajobb samtidigt som hon hade denna ersättning, hon råkade dock jobba mer än 8 timmar i veckan och fick sitt bidrag indraget. Jag har egentligen ingen direkt aning om vad mer som gäller, de var lite luddiga i förklaringen om vad det innebar och sen sa dom inte så mycket mer, frågade man igen så blev svaret inte så mycket klarare.
Cecilias inskrivning låter precis som min, båda gånger jag behövt skriva in mig på på AF. ”Lite klipp här och så klistrar vi in det där” och ”söka jobb och rapportera sökta jobb”, sedan prackas på introduktionsbroschyr och en bokad tid om ett ”introduktionsmöte” någon/några veckor senare där de förklarar hur hemsidan är uppbyggd.Kanske dags att privatisera AF istället. Låta rekryteringsbolagen ta över. Hellre sitter jag och häckar i deras lyxiga väntrum i väntan på jobb än tvingas in på dessa ”åtgärder”.Det är ju inte åtgärder som behövs, det är lösningar.
En termin när jag var 20 ville jag ta uppehåll från mina studier. Jag skrev in mig på arbetsförmedligen, men hade extremt låga avgifter då, så jag kunde klara mig på korta vikariat. Jag sökte alltså aldrig försörjningsstöd el. liknande, men blev kallad till möten trots att jag arbetade på vikariat så att jag klarade mig (och var nöjd). Handläggaren lät mycket oroad över min framtid, speciellt när jag nämnde att jag ville bli psykolog. Då sa hon att ”men det är ju så svårt att komma in på, du kan ju bli socionom istället.” Inget fel på socionomer, men varför skulle jag inte bli det jag ville bli? Det gjorde mig så förbannad att hon inte frågade alls om betyg eller liknande, utan bara förutsatte att jag inte hade vad som krävdes. Jag blev så ställd att jag inte protesterade, att jag inte berättade att jag hade ett högskoleprovsresultat som garanterade att jag skulle komma in på psykologprogrammet (och ett halvår senare satt jag där på uppropet). Och att jag inte sa att hon inte hade rätt att se mig som nån som inte klarar det jag vill bara för att jag är inskriven på arbetsförmedlingen… Jag blir fortfarande arg när jag tänker på det; tror nämligen att det här representerar hur många arbetsförmedlare ser på de arbetssökande: som förlorare. Skandal!
Det är flera arbetsgivare som har sagt att dom förstår inte varför dom ska ha in ansökningar från människor som inte uppfyller kraven dom tydligt och klart har skrivit i sina annonser, det är bara slöseri med både tid och pappersarbete. Dom är trötta på att vi jobbsökare söker de jobben ”bara för att”. Jag skulle absolut inte vilja vara en arbetsgivare och få in 50 ansökningar där 45 av dom inte uppfyller kraven, jag skulle tröttna och säga ifrån till Arbetsförmedlingen att så här får det inte gå till.
Inskrivning på arbetsförmedlingen ja. Jag hade förlorat mitt vikariat och skrev in mig på arbetsförmedlingen. Handläggaren tittade på mig och sa ”Detta är arbetsförmedlingen men här förmedlar vi inga arbeten om du skulle tro det. Vi är bara tacksamma om vi själva inte blir av med jobbet med tanke på alla nedskärningar…” Några veckor senare fick jag ett nytt vikariat hos min tidigare arbetsgivare och det irriterar mig att jag trots det finns med i statistiken över sådana som snabbt kommit ut i arbete efter besök på arbetsförmedlingen och kommunens ”låtsasarbetsförmedling” för socialbidragstagare, med tanke på att den enda hjälp jag fick av dem var en uppmaning om att maila om några veckor och berätta hur det går.
Min karriär i punktform:- Livsmedelstekniskt gymnasie (fel fel fel kom jag på)- Soc direkt- Försoffning i ett år ungefär- 9 månaders praktik på ett café- Försoffning i 6 månader ungefär- Ströjobb från AF, bl.a 3 dagars stenplockning på en åker. – Fick nog, pogrammeringskurs 6 i månader (typ datortek, passade mig perfekt som redan var nällad på datorer)- 8 månaders certifieringskurs inom programmering- En kurskamrat fick jobb på ett IT-företag, gav mig en öppning in som jag tog vara på.- Blev anställd som programmerare innan jag hann bli certifierad, gick från soc-norm till 17500:- i månaden (tror jag höll på att shoppa ihjäl mig).- Idag har jag jobbat med mjukvara i drygt 9 år och tjänar mycket bra.Moralen i denna solskenshistoria är att man inte tar sig ur soc genom att lunka/sucka med i deras rutiner. Man måste vilja något själv och börja kämpa för det. Leta upp sina starkaste sidor. Socialförvaltningen och hela maskineriet kring den kan ha en förlamande effekt på enom man fokuserar för mycket på deras rutiner och regler.
Visst finns det ljus om man råkar ut för en duktig arbetsförmedlare som verkligen gör allt för att få sina klienter i arbete. Jag fick jobb via Arbetsförmedlingen, mitt i stigande lågkonjunkturen dessutom, och är evigt tacksam mot den mannen som ordnade det åt mig – alla arbetsförmedlare är inte slöa och handfallna, det finns även riktigt bra sådana, fast väldigt få. Har man tur, så får man till slut jobb att gå till…
Jag får jobb ganska lätt som ung trots att jag inte har så mycket erfarenhet, men jag har jobbat så mycket med cv’n och vart på så många intervjuer att jag inte ens anstränger mig längre. Oturen för mig är bara att jag är sjukskriven. Kanske skulle vara kul att vara arbetsförmedlare förutom när man blir hotad? Min erfarenhet är att mycket handlar om marknadsföringen av cv’t och att människor inte alltid plockar fram alla egenskaper och erfarenheter de bör ta fram, många marknadsför helt enkelt helt fel saker. Skulle på ett sätt vara kul att hjälpa andra unga med det..
Jessica, jag skulle bara vilja påpeka att det är något fel på inlägget ”på bloggen hela påsken”, man kan nämligen inte läsa de kommentarer som står där!
Svar till #7 Mink:Så rätt som du säger! Man måste söka själv hela tiden och utöka sina möjligheter genom att marknadsföra de sidor man är bäst på.Min biografi är ganska lik din på dessa punkter – diverse utbildningar, diverse praktik och nu ett ganska välbetald jobb (får löneökning nästa månaden dessutom!).Alla glada och alla nöjda, med andra ord.
Jag kan berätta om jobbgarantin!Jag var en arbetslös ungdom väldigt nyss, börjar mitt nya jobb på tisdag.Arbetsförmedlingen sög i början tyckte jag. Ingen hade tid med en, jag fattade inte vad jag borde göra eller hur. Allt gick bara ut på att kontrollera ifall jag sökt jobb, men aldrig HUR jag sökt jobb…Jobbgarantin som jag kom in i efter 3 månader bestod av ett gruppbesök i veckan i någon månad eller mer. Sedan blev det en ”intensivkurs” med typ 10 ungdomar. Vi fick en rolig, positiv gubbe som vår gruppledare och en tant som skulle hjälpa oss med praktikplatser. Det kändes så skönt att äntligen få något att göra, att någon väntade på en varje dag och att få lite feedback och bekräftelse för sina ansökningar.Och så får man lite pengar från försäkringskassan. 125 kr om dagen (mån-fre). Ungefär 2500 kr i månaden, så det är lägre än studiebidraget. Har man inte läst gymnasiet så får man mindre än 1000 kr i månaden tror jag (gymnasiestudiebidrag är väl på 1050 kr. Man ska inte ”tjäna” på att vara arbetslös).Nåja, skönt att det där är över för mig. Lycka till alla andra som försöker få jobb. Det kommer lossna för er också!
Till #1 och #3 Mats-Åke ElofssonJag blir så arg när jag läser hur du blivit behandlad! Först nekad socbidrag i tre mån utan anledning. Bara för att du skulle knäckas! Och sen hånleenden!Hånleendena som fått mig att må illa fysiskt och jag har ett svart hål i kroppen av bara ha till dessa människor…Den 22/12 åkte min yngsta dotter till sjukhuset med ambulans 140 knyck. Hon blev inlagd med syrgasslangar i näsan. Pojken satt ensam hemma. Vi hade inte mat och itne julklappar för det skulle jag köpa för hyran mi inneboende skulle betala. Han hade siocbidrag. Dt skulle han inte få förrän efter jul säger plötsligt hans socsekr. Jag följer honom dit för att berätta att det är barn som blir lidande om dom jävlas med honom.Då hånflinar hon och säger ”Jag kan väl inte rå för att du flyttar hit i stället för att köpa mat och julklappar åt dina barn.” Resten är en lång historia, som jag kan ta en annan gång.Kram
Till Mats-Åke ElofssonGlömde skriva att det var soc i min gamla kommun som tvingat mig att flytta för att exxet hotade mig. Och det visste sockärringen om! Ändå kunde hon inte låta bli att hånflina åt att min abarn blev utan mat och julklappar, för inneboenden fick inte ens en matrekvisition.Då insåg jag tydligt och klart att nöden har ingen lag. Inte tusan blir mina barn utan mat och julklappar kan jag lova.Kram
Det är svårt utan utbildning.Men om Cecilia har en god nivå på sin engelska rekommenderar jag henne att även söka jobb utomlands. Både i Nederländerna och i Belgien söker de ibland svensktalande till företag var service är centralt placerad i Europa.Fler-språkighet är ett Stort plus!!Arbetslösheten i Flandern är än så länge inte på några 20 procent i alla fall.Kan du bra engelska och har lite erfarenhet av IT och vill jobba i Belgien – mejla mig på Josephinea197-AT-yahoo.se
#16 KaoskattaJag vet inte riktigt om jag vill veta vad du menar med ”nöden har ingen lag”. Det låter som något..riktigt obehagligt.Tyvärr är det dessutom pga såna som mig, som inte vill höra om vad du gjort för att klara dig, som socialbidragstagandet och deras utsatthet inte tas på allvar.Jag kan väl iochförsig säga, att även om det är jul, så kan julklapparna vänta. Skulle pengarna dessutom komma efter jul, kan man köpa klapparna i efterhand och ”skjuta” på julklappsutdelandet. Men jag håller med, det är inte en ”riktig jul” då.Men maten. Vem FAN tvingar små barn att gå hungriga? Jag vet att mitt socialkontor brukar stänga runt den 20e, vilket gör att ni bör ha gått dit innan. Ska pengarna komma ”efter jul”, innebär det runt den 4-5 januari. Det är 2 veckor. Minst. Vem tvingar små barn, att gå utan mat i 2 veckor…? Är det verkligen lagen det?Visserligen hade väl de ryggen fria, eftersom din inneboende var den som gick på bidrag, och inte han ansvarar för maten, men de visste vad det var frågan om. Och de ska betala ut ”december-pengar” i december. Inte långt in på januari.
Till #18 Mats-Åke ElofssonVisst kan barnen vänta med julklappar, det är ingen katastrof.Men nära katastrof för mig som Mamma.Värre är det med maten. Jag fattar inte vilken utstuderat grym människa som inte ens skriver ut en matrekvisition till jul? Hon gick hem och mådde bra på att mina barn skulle vara hungriga till jul! Är inte det märkligt? Där sitter hon på julafton och myser (kanske med egna barn ) åt att hon lyckades neka barn mat till jul. Hon var inte ensam heller, det fanns fler där som hade kunnat ingripa om de velat.Jag var med dottern på sjukhuset i 4 dygn innan hon fick åka hem. Föräldrar tillfrågas om man vill ha mat, men det kostar pengar. Jag sa ”nej tack” varje måltid, för jag hade inga pengar. På julafton blev jag bjuden på mat på sjukhuset, men dom andra tre dagarna åt jag inte. Det var svårt för dottern att äta när hon visste att jag var hungrig och att jag inte hade råd. Värre för mig än hungern var socsekr hånleende!Kram
nannyjouren? Har dom någon hemsida?:)
Här finns två företag: Nanny Stockholm http://www.nannystock… och Hemfrid http://www.hemfrid.se…MvhCarina
Det är faktiskt inte helt nattsvart. Jag är 21 år och efter 4 månaders arbetslöshet i höstas fick jag äntligen ett jobb, på Mcdonalds. Under hela min arbetslöshet fick jag ingen som helst hjälp från arbetsförmedningen, mer än att de ville att jag skulle mejla in en lista över vilka jobb jag hade sökt.. Så det finns hopp, men det är mycket upp till en själv!
Nej, det är inte nattsvart. Problemet i Sverige är att ungdomar och deras föräldrar inte satsar på utbildning, samtidgt som vi blir ett kunskapssamhälle. Att inbilla sig att det går att gå ut i arbetslivet utan akademiska examen är en dröm som hör till en försvunnen tid.
Tyckte att det där lät som ett alldeles utmärkt och produktivt möte? Hon fick ju till och med ett grymt bra tips. Vikarieverksamheter och jourverksamheter är kalasbra för att komma in på arbetsmarknaden. Det är slitsamt, men ganska lätt att få sådana jobb.
#24 AnnaFörlåt? Vilket möte pratar du om som skulle vara produktivt? Menar du Cecilias AF möte? Vad var det som var produktivt med det?Vilket ”grymt bra tips” pratar du om?Ta nu inte detta som en anklagelse för någonting, jag menar faktiskt frågorna.När det gäller vikarieverksamheter och jourverksamheter, så kan jag väl inte vara någon som kan gå i god för det. Jag har sökt båda delarna, men inte fått någonting. Ganska troligt är det väl att jag inte har körkort, erfarenhet inom några områden, och en utbildning som inte lämpar sig för annat än ett specifikt arbete.