Way Out West – andra dagen

av Sandra Wejbro

  
Sol, värme och männen har fjärilar i sina skägg… Father John Misty hade jättepublik på eftermiddagen, men personligen har jag lite svårt att gå igång på det där pappamyset. 

  
Valde The Julie Ruin i stället för att få dras in i Kathleen Hannas kraftfält. Under många år har hon varit sjuklig (bältros om jag inte minns fel) och inte kunnat spela som förr och hon säger själv från scenen att hon börjat skriva lite mer abstrakt efter det. Jag tycker det känns att energin inte är den samma, men det är fint ändå och vackert när hon hyllar alla unga feminister nu som inspirerar henne att fortsätta. 

  
I början är det deppigt tomt framför stora Flamingo-scenen när Angelique Kidjo försöker skaka igång festen. Sen kommer fler och fler, full otakts-dans utbryter i publiken. Kidjo passar på att hålla små politiska tal om kvinnors rättigheter, krig etc – ”årets Billy Bragg” som en kompis konstaterar. 

  
The Fooo? Av skriken kunde man tro det när Years & Years spelade i tältet som var smockfullt a la Future Islands. De är söta och spelar rätt härlig elektronisk pop, men jag hade nog behövt vara minst 10 år yngre för att falla. 

  
Tove Lo kör hårt på scen, men trots hits och dans är det något med det hela som känns rätt anonymt. 

Och kolla publiken. Hur mycket folk har arrangörerna släppt in egentligen. Köer till mat, till toaletter, in och ut, köer till fucking allt. Trångt, trångt, trångt. Frustrerande. 

  
Drog till årets filmfest, men efter allt folk överallt var det snarare änderna man ville umgås med. Gillar verkligen att man kan se film på Way Out West också, inte minst Joe Hill och Ex Macchina hade jag velat se om jag hunnit.

  
Kändes som att festivalen behövde lite tossig Tyler the creator, som i stället för klädbyte ägnade sig åt skobyte (?!). 

  
Florence + the machine piskade upp kvällens mest elektriska stämning, som ett yrväder for hon runt. Det var inte samma magi som på Roskilde, men bra för det. 

  
Pet Shop Boys och minotaur-dansarna. De distingerade britterna har självinsikt, som scenpersoner är de inte jättespännande, och därför bjuder de på show. Dansare, filmer, effekter, ljusshow. Jag älskar det. 

Men sen har jag ju också sett dem förr, även den senaste showen som de kört med vissa ändringar i några år nu. Det finns inga överraskningar. 

Sen står jag där med gåshud och ett lyckligt flin när ”It’s a sin” exploderar på scen. Jag behöver inte mer tröst än så.

Way Out West – första dagen

av Sandra Wejbro

  
Stressade från tåget, rakt in i Belle & Sebastians supermys (deppigt att jag missade Savages…).

Skottarna är ju nästan för charmiga, Stuart Murdoch hade svårt att hålla tassarna borta från publiken och bjöd upp ett gäng på scen för att dansa under ”The Boy with the Arab Strap”. Det hade varit rätt fint om alla hade kunnat låta bli att sexuellt trakassera den stackars sångaren…

Dagens första kassa planering måste ju vara den som placerat Future Islands i Linnétältet. Det var så fullt att man knappt såg tältet. Hade det varit första gången jag såg dem hade jag blivit deppad men nu hade jag en grym Roskildespelning förra året att drömma tillbaka till.

  
Kvällens roliga överraskning var hur lekfull och musikaliskt pigg Beck var. Han öste på med hits, dansade, bytte kläder – lika hemma i rock som soul/hiphop och disco. 

  
Efter Beck drog vi mot Bananpiren, Stay Out Wests nya stora område. 

Lada 105 hade kass akustik pga plåttak, men de andra lokalerna var rätt bra (dock svårt att komma in på Maja Francis när Veronica Maggio skulle gästa). Courtney Barnett var magisk. 

Allt sabbades tyvärr av den överjävligt kassa planeringen, underdimensionerade båtar för att ta folk till och från det rätt svårtillgängliga området (inte så kul att irra runt på industriområde mitt i natten). De bussar som körde folk över bron stannade inte vid någon spårvagnshållplats i centrala stan, utan dumpade av folk i nåt avlägset hörn av Nils Ericsson-terminalen. Sjukt korkat planerat. 

Jag tror att de som var på Bananpiren i natt kommer tänka efter både en och två gånger om de verkligen ska utsätta sig för pärsen det är att ta sig dit och därifrån. 

  
Courtney, nånstans där. 

  
Maja Francis och Veronica Maggio.

Fem timmar funk, lite First Aid Kit (och Damon Albarn bärs av scenen)

av Sandra Wejbro


Africa Express, ett omtalat och hypat kollektiv, presenterades från scenen som ”fem timmar funk”.

Massor av folk avlöste varandra, lätt kaotiskt men säkert perfekt för de som vill ha en sista festivalfest.  En av nattens gästartister var First Aid Kit som gasade på i Patti Smiths ”Dancing barefoot”.

Hade jag inte varit dödstrött och gått hem hade jag fått se Damon Albarn bäras av scenen några timmar senare. Damn.

 

Kategorier Roskilde | Kommentarer

Macca! Blixt och dunder

av Sandra Wejbro


Kvällens ojämförligt största publik fick självklart den här mannen.

Runt 35 låtar, nästan tre timmar gammalt och nytt, nån obskyr sak men självklart också ”Hey Jude”. Publiken slutar aldrig sjunga den sen.

Engagerat och bra, McCartney.

Kategorier Roskilde | Kommentarer

Nikki-pepp och fest

av Sandra Wejbro


Först måste jag be om ursäkt för bilden – motljuset på Orangea scenen på kvällen är svårjobbat.

Nikki Minaj lyckades få igång festen och ägde som en gudinna – men lite väl mycket förinspelat material ibland. Fint hur hon främst vänder sig till kvinnorna i publiken, peppar och hejar.

Kategorier Roskilde | Kommentarer

Älskade Seinabo Sey

av Sandra Wejbro


All huvudvärk och trötthet släppte av lite Seinabo Sey-medicin… Vilken röst! Är även glad att hon växer som mellansnackare, både skämt och allvar.

När hon berättade om sin pappa Maudo och spelade ”Burial” kunde jag inte hålla tårarna borta.

Kategorier Roskilde | Kommentarer

Natten feat Disclosure och Mew

av Sandra Wejbro
IMG_8406

Jag gillar verkligen Disclosure och minns en fantastisk Way Out West-spelning för nåt år sen (eller två?) – men de är ju inte särskilt underhållande att se på.

Inte för att det spelar så stor roll, folk är ju ändå där för att dansa och festa och det gjorde de definitivt…

IMG_8410

Danska Mew har hållit på länge, men det här var deras största spelning sa de. Inte min kopp te, lite för mycket läraraura över dem.

Sen höll de på sjukt länge, när vi bladade vid 3-tiden var spelningen långt ifrån över.

Kategorier Roskilde | Kommentarer
Sida 1 av 182
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB