”Vi ses i Disneyland” ska få ett syskon. Råmanuset till uppföljaren är inskickat till min agent Carina Deschamps och nu väntar jag. På att få börja peta, ändra, skruva, disponera om.

Slipa.

Förbättra och förfina.

Förgylla.

Efter att ha levt med ett manus i huvudet under ett drygt år och ägnat nästan varje ledig minut åt att vässa intrig och dialog är det tomt. Visserligen är det skönt att inte ha en ständig inre deadlinepress, men saknaden efter mina romankaraktärer och deras mer eller mindre skruvade liv är förvånansvärt stor.

Det har gått 25 dagar sedan jag satte punkt.

TJUGOFEM. LÅNGA. DAGAR.

En evighet i min värld. Jag som jobbar på kvällstidning är van vid att skriva ett mycket bestämt antal tecken och sedan få se dem i tryck inom några dagar.

Med böcker är det annorlunda. Så klart, jag fattar det.

Ändå. 

Jag längtar tills kapitlen är inbundna och står på hyllan hos Sveriges bokhandlare.

Hoppas ni gör det också.

På tisdag händer det. Då åker jag och tre författarkompisar till Toscana på en egensnickrad skrivresa. Ambitionerna är höga. Vi har alla bokprojekt att jobba med och har kommit överens om att ge varandra kreativa skrivuppgifter och förlösande feedback.

Efter en jobbtyngd höst och vår känner jag: Äntligen! Nu ska jag få grotta ner mig i mina karaktärer igen. Jag har inte tittat på manuset sedan i augusti och har faktiskt glömt bort det mesta av vad jag har hittat på hittills. Kommer jag att skämmas eller malla mig när jag läser? Ingen aning. Men jag längtar. Efter att bli så där uppslukad av intrigen att jag tappar tiden. Så blev det när jag skrev ”Vi ses i Disneyland”. Så hoppas jag att det blir nu, men risken är stor att jag förlorar mig i utsikten, i maten, i vinet, i vännerna.

Nåja. Må så vara.

Frågan i rubriken får jag snudd på dagligen. Svaret är: Jag vet inte. Visserligen är tvåan påbörjad, jag har kommit några futtiga kapitel in i handlingen men den där tidsluckan som jag behöver för att få ur mig en större mängd text finns inte just nu. Jag är inte så duktig att jag orkar jobba heltid och sedan skriva på kvällar, nätter och helger (jag känner några sådana), utan jag behöver sova och vila på min arbetsfria tid.

Att ”Vi ses i Disneyland” äntligen fick liv efter cirka tolv år i den så kallade byrålådan berodde helt och hållet på att jag frigjorde tid för skapandet. Förra våren var jag tjänstledig i några veckor för att ge skrivande en ärlig chans och under tiden hanterade jag det som ett heltidsjobb. 20 arbetsdagar räckte för att jag skulle komma halvvägs och en förläggare var sedan tidigare intresserad av manuset och ville läsa den första hälften.

– Jag är inte övertygad, sa hen och jag kontrade med att fråga när hen skulle börja läsa manus igen efter sommaren.

– 15 augusti, blev svaret.

Datumet blev min deadline, vilket passade utmärkt. Jag hade redan bestämt mig för att vika en del av semestern för att få romanen klar, eftersom jag visste att den annars sannolikt skulle åka tillbaka in i den där lådan på obestämd tid.

Alltså. Måndagen den 15 augusti hade förläggaren ett råmanus av ”Vi ses i Disneyland” i sin mejl-inbox. När jag räknade antal dagar jag faktiskt hade suttit och skrivit på boken fick jag ihop dem till 30.

En del blir provocerade av att det gick så kvickt, men tänk efter. Det är faktiskt drygt en månads heltidsjobb om du jobbar fem dagar i veckan. Inte en helt orimlig arbetsbörda. Görligt, i alla fall för mig, som även i vanliga fall sysslar med text. Är det något jag är bra på är att vara disciplinerad och sätta mig vid datorn och börja skriva. Vad som helst får komma, det går finemang att ändra och vässa efteråt, men grundstoryn behöver ut.

Så vad tyckte förläggaren?

Hen var fortfarande inte övertygad och tackade nej, vilket var en stor besvikelse förstås och givetvis tvivlade jag på att historien höll. Förläggaren som jag beundrade och som hade fått första tjing ville ju inte ha den.

Jag deppade i ett par dagar innan jag skickade manuset till ett gäng andra förlag. Fem var rejält intresserade och två ville skriva kontrakt direkt. Blev jag mallig? En aning. Och rädd. Att skriva och släppa en bok är bland det läskigaste jag har gjort.

Hur snart jag blir klar med nästa, vet jag som sagt inte än. Det jag är förvissad om är att jag behöver ge mig själv tid och så småningom – när jag kommit minst halvvägs – en skarp deadline från en förläggare.

Det funkade ju första gången.

 

 

 

 

 

 

Det lär vara en fullkomligt normal reaktion. Lite som att drabbas av ”babyblues” när mjölken rinner till efter en förlossning. Liknelsen är inte klockren, jag vet, men känslan är hyfsat jämförbar: En mix av rädsla, osäkerhet, hjälplöshet och djup ångest.

Vad jag snackar om? Jo, min reaktion när jag förra veckan läste ”Vi ses i Disneyland” som bokbok för första gången, alltså inte i pdf-version eller på korrpapper i A4-format, utan som inbunden roman. Med rodnande kinder tyckte jag (observera att jag inte koketterar) att jag lyckats skriva ett av århundradets sämsta verk och ville gömma mig under ett mycket tjockt täcke. På obestämd tid.

”Vem tror jag att jag är”, tänkte jag och skämdes när jag mindes att jag samma dag hade gett min högsta chef, Aftonbladets publisher Sofia Olsson Olsén, ett signerat ex. Nu ville jag bryta mig in i hennes hem och sno tillbaka boken innan hon hann öppna den och avslöja mig som tidningens största bluff.

Ett par dagar senare mötte jag henne i jobbkorridoren. Jag ville vända på stört och kuta åt motsatt håll, men hon var för kvick:

”Jag började läsa din bok i går.”

”Okej … ”

”Jag har inte tid att läsa skönlitteratur, har knappt öppnat en bok på ett halvår, men jag läste 100 sidor i går kväll. Jag satt i en fåtölj och läste! Helt otroligt!”

”Vad … kul … ? Tack?”

”Det är en riktig bladvändare. Det ska du veta.”

Hennes ord var lika ofattbara som ovärderliga och långsamt, långsamt har jag sedan dess kravlat mig upp ur självtvivlets svarta hål och tröstat mig med att alla inblandade på Norstedts – min förläggare, min redaktör, min PR-person – försäkrat mig att det är en normal, OUNDVIKLIG, del av processen. Och mer rutinerade författarvänner har krasst konstaterat:

”Jaha, du är i den fasen!”

På måndag, 22 maj, släpps den. Då får jag veta. Flyger den av hyllorna, eller hamnar den rätt omgående i bokhandlarnas fyndlådor? Förhoppningsvis blir resultatet något mitt emellan, vilket räcker för mig. Med råge, till och med.

Men känslan av att vilja krypa in under det där tjocka täcket och hålla andan på obestämd tid har jag inte lyckats bli kvitt. Inte än. Men snart.

Kanske.

 

 

 

 

Den har ett alldeles underbart omslag, min allra första bok. Superformgivaren Lotta Kühlhorn lyckades bildsätta berättelsen så på pricken. En kvinnas ansikte i speglad profil. Ena ansiktshalvan är i färg, och vänd mot en stjärnhimmel, den andra svart och bortvänd, som mot en okänd avgrund. Liv och död, hopp och sorg i en vacker symbios.

Just i dag är jag tokmallig.

Just i dag är jag kär.

I min bok.

I mig själv.

Och i Lotta Kühlhorn.

 

 

 

Klockan 13.25 i dag, måndagen den 24 april 2017, kom det efterlängtade samtalet från min redaktör Clara Gustafsson: ”Den är här nu!” På frågan om hur vår lilla älskling mådde, försäkrade hon att alla sidor satt som de skulle, ingenting hade hamnat upp och ner och att hon var mer än nöjd.

Puh!

Själv kommer jag inte att kunna bläddra i min debutroman Vi ses i Disneyland förrän tidigast i morgon och det är nog inte förrän då jag fattar.

Fattar, på riktigt, att vem som helst kommer att kunna köpa, läsa och förfäras eller förtjusas av historien som jag burit på i många år, men som tog knappt 30 dagar att skriva när jag väl bestämde mig. (Nåja, i alla fall för att få ur mig ett råmanus som jag sedan vågade skicka in till förlag.)

Den 22 maj lämnar boken, enligt trovärdig källa (Norstedts), lagret för att levereras till butiker runt om i landet. Lagom till Kristi himmelfärdshelgen gissar jag att den finns i bokhandeln och då – äntligen –  kommer jag att få kvitto på vad ni läsare tycker, tänker och känner om min bebis.

Förhoppningsvis blir ni lika bedårade som jag och Clara.