UFCs kanske tuffaste viktklass, lättvikten, fick en ny titelhållare i helgen när Benson Hederson vann en omdiskuterad poängseger mot Frankie Edgar. Nu är frågan, vem står på tur för en titelmatch? Efter lite diskussion krig detta, bland annat här på blogge, tänkte jag göra det till min sak att reda ut förutsättningarna.

Som jag ser det så finns en handfull lämpliga kandidater att utmana om bältet.

Frankie Edgar. Ingen match inbokad
Talar för: Den tveklöst högst rankade lättviktaren efter Bendo. Var inte nöjd med domslutet och UFC brukar ju gilla konceptet med Edgar och returatcher.
Talar mot: Kommer från dubbla dubbelmöten. Först två segrar mot BJ Penn och sedan en oavgjord plus en seger mot Maynard. Att det skulle bli hattrick i dubbelmöten käns nästa lite farsartat och jag tror inte det skulle gå hem hos fasen.

Gray Maynard. Ingen inbokad match.
Talar för: Högt raknad av UFC har snuddat vid bältet genom det oavgjorda mötet mot Edgar i fjol.
Talar mot: Förlorade returmötet mot Edgar och borde kliva in en titelmatch med en seger som senaste resultat snarare än en förlust.

Clay Guida. Ingen inbokad match.
Talar för: Senaste matchen var mot just Henderson, som han dock förlorade. En riktigt underhållande tillställning och det är en matchning jag tror UFC gärna ser snart igen.
Talar mot: Kommer precis som Maynard från en förlust och lär behöva klättra tillbaks på vinnarsidan innan han är aktuell för match om bältet.

Anthony Pettis. Ingen inbokad match.
Talar för: ”Showtime” är den enda som besegrat Henderson sedan 2007. Imponerade stort i helgen genom att knocka Joe Lauzon med en stenhård spark i första ronden.
Talar mot: Har inte matchats mot de bästa i divisionen trots att han är tidigare WEC-mästare, behöver kanske en ytterligare vinst mot toppmotstånd för att förtjäna en titelmatch.

Nate Diaz. Möter Jim Miller på UFC on Fox 3, 5 maj.
Talar för: Diazbröderna säljer plåtar och ppv. Diaz imponerade mot ”Cowboy” Cerrone och kan han följa upp den seger med seger mot Miller så borde titelmatch ligga nära till hands.
Talar mot: Det är långt till maj. Skulle Diaz vara nästa man till att utmana om bältet ser jag den matchen som tidigaste i sep/okt i höst och så länge lär inte Bendo få sitta och trycka på bältet ostörd.

Bubblare:
Edson Barboza
Gilbert Melendez
Jim Miller

Slutsats:
Tidigare matchning till trots är fråga om inte Anthony Pettis är den som ligger närmast. Det är ett ganska rejält hopp från att knappt mött topp-10 motstånd i UFC till en titelmatch. Men meriterna från WEC borde väga en del. Ligger rätt i både tid och intresse. Mitt tips; nästa titelmatch Henderson vs. Pettis. Ett par tvetydiga twitterinlägg från bland annat Pettis själv antyder dessutom att sådana diskussioner är igång.

//Syk

Först av allt vill jag bara erkänna att jag hade fel. I samtliga förutspåelser inför helgen. Fanken också. Men även solen har sina fläckar brukar man ju säga. Ehum, ja vidare till verkligheten…

Jag har i flera blogginlägg hyllat Frankie Edgar som en av de bästa pound for pound i världen. Det var han inte i lördags och det kostade honom ett bälte. Men som vanligt när en match i UFC går till domslut så går åsikterna i sär. Enligt många så träffade Edgar med fler slag och hade fler nedtagningar. Men det var ingen tvekan om vem av de två som var mest skakad efter de fem explosiva ronderna. Enligt mig var det Benson Henderson som bjöd på de hårdaste och renaste teknikerna, UFC:s statistikverktyg fightmetric (som man dock inte ska luta sig på i för hög utsträckning) hade dessutom fler träffar för ”Bendo”.

Benson Henderson gjorde som jag ser det allt rätt. Fightades i högt tempo med kraft och mod mot den aviga och intelligente Edgar. Uppåtsparken i slutet av andra ronden var dessutom en spektakulär höjdpunkt. Edgar uttryckte sin besvikelse under den efterföljande presskonferensen och tyckte att han borde vunnit matchen, frågan är om vi får en rematch mellan dessa två. Blir det fallet så har Edgar mött tre olika motståndare på sina sex senaste matcher, galet. Själv hoppas jag Anthony Pettis får chansen mot Henderson. Senast de två möttes var i WEC och då bjöd Pettis på den redan legendariska ”bursparken” (se nedan). I lördags sänkte han Joe Lauzon med en kraftfull spark i första ronden.

Några korta reflektioner i övrigt.

– Ryan Bader var grym. Rampage Jackson såg ut som om skadan som stört uppladdningen påverkade mer än han ville erkänna. Han har drömt om att få fightas i Japan igen, jag gissar att han ignorerade skada och sviktande form för den drömmen.

– Mark Hunt var grym. Också en gigant i de japanska fightlägren. Går från klarhet till klarhet. Vi som var slavar under K-1 eran vet att de där nävarna kan fälla vem/vad som helst.

 
//Syk

You did what you did to me
Now it’s history I see
Here’s my comeback on the road again
Things will happen while they can
I will wait here for my man tonight
It’s easy when you’re big in Japan

Rampage Jackson vet hur det känns. Att vara stor i Japan det vill säga. En av den legendariska Pride-organisationens posterboys är tillbaka där det en gång hände och bara det är häftigt. Som om det inte vore nog så ska duktige lättviktaren Frankie Edgar försvara sin titel mot förre WEC-mästaren Benson Henderson. Dessutom en hel rad spännande fighter ytterligare på ett av årets bästa kort.

Frankie Edgar vs. Benson Henderson – Lättvikt
Frankie Edgar hamnar med all rätt bland de bästa pound for pound i världen. En komplett MMA-fighter med stort hjärta och minst lika stora lungor som mellan fighter inte gör mycket väsen av sig utan låter fightingen tala för sig själv. Kommer från den moderna klassikern, dubbelmötet mot Gray Maynard, och är favorit att försvara sitt bälte ännu en gång. Mot sig har han Benson Henderson som senast besegrade Clay Guida i UFC on Fox i höstas. Henderson är ett yrväder i ringen och har visat sig mycket svår att strypa ut eller låsa trots att han ofta hamnat i just sådana situationer. Tror dock Edgar blir för svår och mästaren försvarar sitt bälte på enhälligt domslut efter fem underhållande ronder.

Quinton ”Rampage” jackson vs. Ryan Bader – Lätt tungvikt
Edgar vs. Hederson i all ära. Störst jubel kommer den fore Pride-mästaren Rampage Jackson få av de fanatiska japanska fansen. I UFC-sammanhang är han stor, i japan är han en legend. En stenhård knock out-specialist som alltid levererar underhållning av högsta kvalitét. Har flera gången hyllat sina japanska fans och sagt att han längtat efter att få fightas där igen. Nu går den drömmen i uppfyllelse (efter lite tjat på Dana White) och japanerna lär välkomna honom med öppna armar. Ryan Baders styrka är brottningen och kommer göra allt för att krympa avståndet till Rampages hårda nypor. Jag tror inte det kommer hjälpa, Rampage vinner på KO i andra roden.

Yoshihiro Akiyama vs Jake Shields – Weltervikt
På tal om stor i Japan. Judo är en japansk nationalsport och få har lyckats omvandla världsklass-judo till världsklass-MMA lika väl som Akiyama. Var redan före MMA-karriären en mycket berömd idrottsman i Japan och kommer ha ett massivt stöd från hemmapubliken. Mot sig har han rutinerade Jake Shields. Shields grappling är en av divisionens bästa men kan få svårt att plocka ner japanen. Akiyama har nämligne ALDRIG blivit nedtagen i någon av sina 19 matcher. Styles make fights. Akiyama viner på TKO i tredje ronden.

Chieck Kongo vs. Mark Hunt – Tungvikt
Också Mark Hunt har en hel drös med hänivna supportrar i Japan. Inte minst för sina år inom K-1. Mot Kongo får han dock tufft och jag tror på poängseger för Kongo.

Övriga matcher:

Yushin Okami vs. Tim Boetsch – Mellanvikt

hatsu Hioki vs. Bart Palaszewski – Fjädervikt

Anthony Pettis vs. Joe Lauzon – Lättvikt

http://www.youtube.com/watch?v=c98qdFQF7sw

//Syk

Den gångna helgen kan inte ses som något annat än ett rejält lågvattenmärke för tungviktsboxningen. Scenerna från München där David Haye och Dereck Chisora slåss på presskonferensen efter Chisoras förlustmatch mot Vitali Klitsjko är oerhört beklagliga.

Igår kallade jag Chisora för en idiot efter örfilen och spottloskan som redan tagit all fokus från själva titelmatchen. Igår, efter att säkerhetsvakter särat på de två, lovade han att han skulle skjuta David Haye, och nu vet jag inte vad jag ska kalla honom. Det var en svart dag för alla som vill att boxning ska behandlas som en idrott.

Givetvis borde båda två stängas av på livstid. I Hayes fall har han ingen boxningslicens att stängas av från så där blir straffet begräsat till vad det tyska rättsväsendet anser. I Chisoras fall hoppas jag BBBC (British Boxing Board of Control) stänger av, bötfäller och straffar honom på alla sätt de kan i tillägg till de straff ha lär få i domstolen.

MEN

Jag tror varken Haye eller Chisora kommer stängas av på livstid. Och när de två väl släpps upp i boxningsrigen igen, så blir det tå mot tå med varandra. Lita på det. Och även om man som jag avskyr det beteende som de båda visat upp i helgen så måste jag erkänna att tanken är kittlade. Ett så laddat möte har tugviktsdivisionen inte sett på år och dar. Att det skulle vara en välkommen färgklick i en ganska grå division är lika sorgligt som det är sant.

//Syk

Kampen mellan två människor, på lika villkor, må det vara brottning, boxning, MMA eller någon annan kampsport i full kontakt är bland det renaste, ärligaste och mest ursprungliga formerna av tävling. Något som bör vårdas och behandlas med respekt av såväl utövare som åskådare. Bilden av kampsportaren som en neandertalare med våldsfetisch är precis lika felaktig som den är skadlig för idrotten. I en tid då var och varannan diskussion om kampsport i full kontakt handlar om legitimitet och samhällspåverkan är det upp till alla inblandade att vårda det som är det finaste och mest grundläggande i kampsporten, ärligheten och respekten.

När Dereck Chisora spottar Wladimir Klitsjko i ansiktet i ringen förstör han så otroligt mycket mer än han verkar ana. Det är bara att beklaga, karlen är en idiot.

Samtidigt ska vi förstås ha med oss att publiciteten det för med sig är värd pengar. Såväl örfilen under invägningen som spottloskan igår är beräknande sätt att marknadsföra sitt eget tvivelaktiga varumärke på, det skedde alltså inte av en slump. Det hjälps dock inte. När Chisora utmålar sig själv som en respektlös snorunge färgar det av sig på alla som utövar hans sport, tyvärr. Det är en verklighet boxare och andra kampsportare, till skillnad från andra idrottsutövare, tvingas stå ut med. För när Leyton Hewitt skriker rasistiska saker till en domare sitter ingen och tänker att han gör det just för att han är tennisspelare. Hade han istället varit boxare hade det däremot setts som en delförklaring till beteendet.

Om vi istället koncentrerar oss på det sportsliga så får vi konstatera att Dereck Chisora klarade sig över förväntan mot Vitali Klitsjko som i vanlig ordning backade men träffade. Poängsegern var dock överlägsen och mästaren var aldrig riktigt hotad. Tråkigt nog kan vi bara konstatera att tungviktsdivisionen inte levererar sportsligt på en nivå som den kan. Att vinna på poäng med backen islagen är inte vad publiken vill se.

Det publiken däremot vill se är vad Erik Skoglund levererade i Köpenhamn. KO i fjärde ronden. Rutinerade spanjoren Juan Nelongo var som väntat chanslös och Erik visade att han är redo att ta sig an den absoluta världstoppen i den lätta tungvikten. Sakta med säkert börjar Sverige få upp ögonen för sin supertalang. Och hans resa har bara börjat. För fullständig rapport från galan, ge er ut och köp en tidning!

//Syk

Vitali Klitsjko är världens näst bästa tungviktare. Bara brorsan Vladimir är bättre. Sju gånger har Vitali försvarat sitt WBC-bälte, i natt kommer han göra det för åttonde gången. Var så säkra. Det hindrade dock inte hans motståndare Dereck Chisora att stjäla lite uppmärksamhet under invägningen igår. När de två skulle till att stirras så där elakt på varandra framför kamerorna passade den betydligt kortare och marginellt lättare Chisora på att ge den väldige ukrainaren en gammal hederlig örfil. (Läs mer här). Klitsjo, som är ett proffs ut i fingerspetsarna, såg nästan ut som han skulle tappa hakan, av förvåning dvs. ”Jag kommer slå tillbaka på lördag” sa han efteråt. Jag tror honom.

Redan före detta tilltag rådde det förstås inga tvivel om att Klitsjko är jättefavorit. Chisora, som i sin senaste match fick däng av obesegrade Finsk/Svenske jättelöftet Robert Helenius, har egentligen ingenting som talar för sig. Jag skulle vilja säga att den främsta anledningen att han ens får chansen mot Klitsjko är att han är britt och britterna gillar att titta på brittiska boxare på TV.

När nu Chisora passade på att bete sig som en femåring hoppas jag dessutom att Vitalli inte låter detta gå till domslut, vilket jag inte heller tror. Min gissning är att domaren bryter denna match efter åtta högst ojämna ronder.

Förutom Klitsjko så har vi också vår svenska jättetalang Erik Skoglund, 21, från Nyköping som är tillbaka i sin andra match efter sin hemska käkskada. Erik som är obesegrad i sin proffskarriär möter spanjoren Juan Nelongo, 43. En match Skoglund inte bara borde vinna hyffsat komfortabelt utan som enligt ryktet också kommer ge den unge svensken en rejäl skjuts i karriären. Läs mer om Erik i dagens Aftonblad!

Huvudevent i galan är dansken Rudy Markussen som möter Brian McGee i en titelmatch i supermellanvikt.

Allt detta kan ni se på TV10 ikväll i den första galan i nya satsningen Nordic fight night som även Klitsjko – Chisora.

Här har ni örfilen!

//Syk

Hamid ”Akira” Corassani var tänkt som ett av dragplåstren till UFC: Sweden som ska hållas i Globen i april. Idag kan Fighterbloggen avslöja att Akira skadat sig och missar galan, UFC letar nu efter en ersättare till hans motståndare Jason Young. Hur och på vilket sätt ”Akira” skadat sig är ännu inte känt.

”Akira” gjorde sig ett namn inom UFC-kretsar genom realityserien The Ultimate Fighter där han med sin vassa tunga och temprament stod ut som en de profilstarkaste deltagarna under säsongen. Han lyckades dessutom ta sig till en fin semifinal och skulle gjort sin UFC-debut i Globen. Den debuten får nu vänta.

Gladare nyheter är dock att Reza ”Mad dog” Madadi, som skulle gjort sin UFC-debut nu i februari, istället kommer till Stockholm och sällar sig till den redan digra lista av framstående svenska fighters som gör sin debut i oktagonen just då. Detta enligt källor till MMAnytt.se. Reza möter amerikanen Yoislandy ”Cuba” Izquierdo som även han gör sin UFC-debut.

En vecka har gått utan inlägg på fighterbloggen. Anledningen stavas vinterkräksjukan. Dotter+fru+underteckad, på ett led. Nu, tre kilo lättare, är jag dock igång igen och vi tar igen oss med ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. K-1s tungviktsdivision.

Det har nu gått ett drygt år sedan den senaste (sista?) K-1 World Grand Prix gick av stapeln i den japanska huvudstaden. Galan var då en skugga av sitt forma jag och 2011 fick alltså aldrig se någon WGP. Det som en gång varit den överlägset största kampsportsorganisationen (på flera sätt till och med större än UFC idag) fick se sig besegrad av finanskriser, ägarbyten och slutligen en tsunami som sköljde bort det sista hoppet om en ny guldålder. Pengarna var slut. Stjärnorna hade falnat. MMA var det folket ville ha och runtom i världen reste en före detta amerikansk fotbollsspelare och skämde ut sig för pengar. Inte någon superbra reklampelare för sporten K-1 och dess arv direkt.

Faktum kvarstår dock. Tungvikt och K-1 är bland det mest spektakulära kampsportsvärlden har att erbjuda och trots den senaste tidens avhopp (Badr Hari blir boxare och Peter Aerts lägger snart av) är divisionen är långt ifrån död. Det är saker i görningen lite var stans för att på nytt lyfta tungviktsdivisionen till global nivå och det finns fighters redo att axla rollen som framtidens tungviktsstjärnor. Här är några av dem.

Errol Zimmerman, Holland, 25.
Otroligt rutinerad trots sin relativt unga ålder. Vann i imponerande stil över Rico Verhoeven på senaste Its Showtime och byggde därmed på en sex matcher lång winning streak. Möter legenden Jerome LeBanner i en gala i mars i Moskva. Kan bli hur häftigt som helst.

Daniel Ghita, Rumänien, 30.
Knep Its Showtimes tungvikttitel genom att knocka Hesdy Gerges i januari i år efter en imponerande uppvisning i knappt tre minuter. Möter Sergei Lascenko härnäst i en mycket spännande drabbning i Kroatien i mars.

Singh Jaideep, Indien, 24.
Har visserligen bara gått en enda match utanför Japan/Korea men har gott om WGP-fighter och är vid 24 års ålder en rutinerad och farlig fighter. Tog RISE-titeln i november. Ett spännande framtidsnamn.

Gökhan Saki, Holland, 28.
Trots att han blev ordentligt knockad av Badr Hari i dennes avskedsmatch häromveckan så står sig Saki ändå som en av de bästa tungviktarna i världen och kommer nog vara där i många år till.

Sergei Lascenko, Ukraina, 24.
Fightas för Mikes gym i Amsterdam och har förhoppningsvis tagit en hel del lärdom (men förhoppningsvis inte influerats för mycket) av Badr Hari. Möter Daniel Ghita i mars.

Rico Verhoeven, Holland, 22.
Har vid 22 års ålder gått häpnadsväckande 43 proffsmatcher och mött flera av de bästa i världen. Fick stryk av Errrol Zimmerman i januari men är ett av de mest lovande namnen sporten har.

Till sist vill jag bara skicka en liten hälsning till Nick Diaz. Lyssna noga nu.

//Syk

Först lät det som Carlos Condit tackade nej till en returmatch efter den kontroversiella domslutssegern mot Nick Diaz. I natt avslöjade dock Dana White på sin twitter att Condit tackat ja och en returmatch mellan de två kommer bokas in. Diaz som annonserade sin pension från sporten strax efter domens avkunnande har enligt White redan samma kväll velat ha en returmatch (så mycket för de orden alltså).

Till saken hör ju också att Carlos Condits nästa möte skulle varit mot långtidskadade George st. Pierre omwelterviktstiteln. Det lär dock dröja innan GSP är på benen igen och under tiden kommer Condit behöva gå minst en tuff match för att befästa sin position som utmanare nr. 1 Så varför inte slå två flugor i en smäll och samtidigt tysta de (mig själv inräknat) som hade Diaz som slutsegrare.

Det får han gärna göra.

//Syk

Nu är jag sist på den här bollen, jag vet. Så blir det ibland när man bollar föräldraledighet med bloggande. Inte desto mindre tänker jag ta upp det som hände i oktagonen i helgen för det finns som bekant en del att diskutera.

Två frågor ekade över MMA-världen efter helgens gala.

Var Carlos Condit den värdiga interimmästaren? Kommer Nick Diaz på allvar lägga handskarna på hyllan?

Nej och kanske.

Jag vet att den första frågan har delat MMA-fantaster över hela världen de senaste dagarna. Argumenten låter så här: Nick gick ju framåt och kontrollerade oktagonen! Carlos träffade ju mest!

Båda sidor har naturligtvis rätt. Diaz dominerade golvet men Condit träffade med fler slag och sparkar. Domslutet är därför snarast en filosofisk bedömning av vad som ska premieras. Själv är jag av uppfattningen att den som går framåt, som kontrollerar mitten är den som dikterar villkoren för matchen och den som borde bedömas som den starkare av domarna. Å andra sidan så är ju träffar det enda som går att matematiskt räkna på och där har vi bedömningen. Själv har jag det 48-47 fördel Diaz. Två av tre domare hade det 49-46 till Condit och en 48-47 Condit. Enhälligt domslut. Carlos Condit fick därför interim-bältet och blir den som får möta GSP i nästa riktiga titelmatch.

För Diaz blev besvikelsen för stor. ”Jag accepterar inte det här som en förlust. Nu lägger jag av med den här skiten” sa Nick till Joe Rogan direkt efter matchen. Nu är frågan om han håller sitt ord. Det kontroversiella domslutet har lett till att UFC öppnat för en returmatch mellan Condit och Diaz, någon Condit omedelbart tackade nej till. Frågan är dock hur länge det dröjer innan GSP är fit for fight, knäproblem är jobbiga saker, och skulle en returmatch bli aktuell så är jag säker på att Diaz inte bara hade antagit utmaningen, hann hade dessutom gått till den matchen med en helt annan gameplan. Mer grinding, dirty boxing och kamp på mattan så hade Condit fått en betydligt jobbigare resa tror jag.

Sista ordet är inte sagt, lita på det.

På förhand hade jag lovat att matchen mellan Diaz och Condit skulle bli ett fyrverkeri och årets match. Jag lovade att jag skulle göra något gräsligt om den blev lika tråkig som Rashad Evans vs. Phil Davis från helgen innan. Jag skulle äta upp Tito Ortiz gigantiska hatt. Nu blev matchen kanske inte någon episk show men var långt ifrån något sömnpiller, så Tito får behålla sin mössa, för den här gången. Med förväntningarna jag hade på matchen på förhand kan jag dock erkänna att jag är en smula besviken.

Till sist måste jag hylla Roy Nelson. Fabricio Werdum (som såg ruskigt stark ut och också bör hyllas) mosade honom. Massiva knän vars tryckvågor förmodligen påverkade landerosionen i Nevada träffade Nelson gång på gång. Även om näsan blev lite skrynklig i processen så visade ”Big Country” upp MMA-sporten just nu hårdaste käke. Herrejävlar.

//Syk