Många menar att han är den bästa någonsin. Kanske har de rätt. Sett till meriter är det i alla fall svårt att argumentera emot. Även om det är ett par år sedan Fedor Vladimirovitj Emelianenko presterade på topp så lämnar den stenhårde ryssen ett enormt tomrum efter sig när han nu har tagit det definitiva beslutet att lägga handskarna på hyllan.
Med bakgrund inom judo och sambo slog han igenom inom MMA vid millennieskiftet i den japanska organisationen RING. Talangen för MMA var obestridlig. Karriären inleddes med tre raka förstarond- segrar och många förstod nog redan då att brandmannen från Rubhizne var något utöver det vanliga. Den fjärde proffsmatchen skulle dock visa sig innebära någonting annat.
I stället för de betydligt svagare motståndarna han tidigare mött stod nu en ung och hungrig brasilianare på andra sidan ringen. Ricardo Arona var inte bara en framtida stjärna, han var den första svartbältade BJJ-utövaren Fedor någonsin mött. Matchen blev stenhård. Efter två ronder med infernalisk grappling där de båda turades om att ha övertaget dömdes matchen till en tredje skiljerond. I den träffades Fedor och fick ett cut strax över höger öga men lyckades ta sig igenom ronden och vann till sist matchen med enhälligt domslut.
Dagen efter holmgången mot Arona skulle turnering fortsätta. För motståndet den här dagen stod japanen Kohsaka. Av den stenhårda drabbningen från dagen innan fanns inga spår på Fedors kropp, utom ett. Ett litet sår strax över höger öga. Det tog rutinerade Kohsaka 17 sekunder att med en halvträff öppna upp såret och tvinga ringdomaren att bryta matchen. Det var Fedor Emilianenkos första förlust. Det skulle dröja nio år innan det skulle bli en andra.
Från RING var steget inte stort till den nya större organisationen PRIDE. I skuggan av K-1 var MMA fortfarande en lite företeelse men ett maktskifte var stundande, en av de stora anledningarna hette Fedor.
PRIDE-debuten skedde 2002 mot jätten och K-1 legendaren Semmy Schildt. Det blev seger, förstås, efter enhälligt domslut. Med en snabbhet som ingen annan i den då rådande tungvikten kunde matcha gick Fedor från seger till seger mot de bästa MMA-världen hade att uppbringa. Han klättrade snabbt som en av organisationens storstjärnor, men det skulle dröja till 2005 och matchen mot Mirko ”Crocop” Filipovic innan superlativ som ”den bästa någonsin” skulle höras i samband med namnet Fedor Emilianenko. ”Crocop” var en av få som gjort en lyckad övergång från K-1 till PRIDE och matchen handlade om PRIDE-bältet som Emilianenko knyckt åt sig genom att besegra Antonio Nogueira. Senare skulle bland annat Sports Illustrated utse matchen mellan Emilianenko och Filipovic som decenniets bästa.
Åren inom PRIDE får anses som Fedors bästa. 2006 lämnade han den krisande japanska organisationen och hamnade efter en del om och men i amerikanska Affliction där han bland annat utklassade den förre UFC-mästaren Tim Sylvia i en match som fick UFC-presidenten Dana White att slå volter, utbristandes HONOM SKA VI HA!!
Så blev det aldrig.
Trots några av de fetaste erbjudandena White någonsin ritat upp med en omedelbar titelfight så lyckades parterna aldrig enas. Fedors önskan om en inkorporering mellan UFC och ryska M1 var för mycket för Zuffa och Fedor hamnade i stället i Strikeforce.
De många och långa förhandlingarna. Ovissheten och amerikanernas ovilja att skriva kontrakt som gav Fedor möjlighet att gå matcher för flera organisationer satte på flera sätt käppar i hjulet för världens då bästa tyungviktare. I Strikeforce kom så också, förlusten. Fedors record hade till 2009 vuxit sig till en myt. Fightern som inte gick att besegra. Mannen som krossade den myten hette Fabricio Werdum och han gjorde det med en stenhård armbar i triangel. Myten var krossad, bubblan spräckt och förlusten följdes av ytterligare två.
Efter de tre raka förlusterna återvände Fedor till Ryssland. För organisationen M1 besegrade han Jeff Monson och i DREAMs nyårsgala utklassade han föredetta OS-medaljören i judo, Satoshi Ishii. Snacket om att Fedor var tillbaka i gammal form lät inte vänta på sig men efter segern mot Pedro Rizzo den 21 juni 2012 meddelade Fedor Emilianenko att han går i pension. En av de största genom tiderna har alltså gjort sitt, och även om han säkert hade en hel del kvar att ge så var det kanske på tiden.
Fedors storhet går dock inte att ta miste på. 2008 var han en av de som förärades att springa med den olympiska facklan genom st. Petersburg och efter matchen mot Rizzo avtackades han av självaste Vladimir Putin. Men än är han inte färdig med att sprida sporten han haft så stor del i att skapa. Nyligen blev han nämligen invald som ordförande i det nybildade ryska MMA-förbundet.
Här är tre nyckelmatcher i Fedors makalösa karriär.
Matchen mot Crocop
Matchen mot Arona
Första mötet med Big Nog