Arkiv för kategori Thaiboxning

- Sida 1 av 3

Förbjuda MMA? Nej!

av Petter Ohrling

Jag läser att Yelverton Tegner, professor i idrottsmedicin vid Luleå tekniska universitet, vill förbjuda MMA. Han tycker att sporten är en slags ”legaliserad misshandel” som får för stor uppmärksamhet i media.

Vill man inte stödja en våldsam utveckling i samhället, då skriver man inte om de här killarna”, säger han i en artikel på universitetets hemsida.

Eftersom jag skriver ganska flitigt om kampsport skulle jag vilja försvara sporten MMA.

”Det är legaliserad misshandel”
Jag tycker att det är rent felaktigt att jämföra MMA med misshandel. Det här är professionella idrottsutövare som förbereder sig i månader inför match. De är fullt medvetna om riskerna och har när som helst chansen att ge upp eller dra sig ur. Lägg där till att det görs rigorösa läkarkontroller före och efter match. Det dopningstestas. Det finns alltid en matchläkare som utvärderar skador under matchens gång med uppgift att ta det säkra före det osäkra. Och – det här är viktigt – i 65 procent av alla misshandelsfall är förövaren påverkad av alkohol eller droger, enligt siffror från Brottsförebyggande rådet.

”Det är att glorifiera våld”
Jag förstår argumentet. Men ska man förbjuda filmer, tv-spel och musik också? Jag har ingen statistik på i vilken utsträckning kampsport faktiskt framkallar verkligt våld, men vet att den ofta målas ut som syndabock. Precis som i debatten om underhållningsvåld är det inte riktigt så enkelt. Det är en fråga om sociala problem och om föräldrars ansvar, bland mycket annat. Det är viktigt att komma ihåg att kampsport faktiskt handlar om disciplin, självbehärskning och förebyggande av våldsamt beteende.

”Skadorna är likartade med de i boxning”
Många som är emot MMA har aldrig sett en hel gala. De har sett enstaka klipp av en brutal knock. Och visst, det kan vara farligt med kontaktsporter. Men jämför man med boxning finns det flera viktiga skillnader. Först och främst är matcherna kortare. En standardmatch i MMA är 15 minuter, i boxning 36. Knockas du i boxning får du en stående räkning och tid på dig för återhämtning, sedan kan matchen fortsätta. I MMA får du aldrig den chansen. Där bryter domarna omedelbart. Därefter följer avstängning tills en läkare ger klartecken.
Boxning handlar enbart om slag på överkropp och huvud. Eftersom MMA består av flera olika discipliner och grepptekniker är huvudet inte lika utsatt och de bestående huvudskadorna klart färre. För att ta ett exempel: svenske UFC-fajtern Ilir Latifi slog inte ett enda slag i sin senaste match. Han väntade på rätt läge, brottade ner sin motståndare på marken, och vann via submission tre minuter in i den första ronden.

Min slutsats: Nej, jag tycker inte att man borde förbjuda MMA. Visst finns det risker, men det gör det inom andra sporter också, som en tackling bakifrån i ishockey. Och hela livet är ju en enda stor risk om man nu vill se det så.

Jag pratar hellre om mina positiva erfarenheter av kampsporten. För aldrig har jag testat en idrott där respekten och gemenskapen för varandra har varit så stor, varesig det handlar om träningskamrater eller motståndare.

Men den sidan av kampsport och MMA glömmer många att lyfta fram.

/Petter Öhrling

En pionjär har gått ur tiden

av Patrik Syk

En av kampsportens största har gått ur tiden. Ramon Dekkers kollapsade på sin motercykel i hemstaden Breda igår och hans liv gick inte att rädda. Dekkers blev bara 43 år.

Ska man förstå och på något vis sammanfatta det holländska thaiboxningsfenomenet måste man börja med Ramon Dekkers. Han var den första som på allvar utmanade thailändarna i deras egen sport och vann.

Men tiden i Thailand var allt annat än en dans på rosor. Som utlänning var det i stort sett omöjligt att vinna efter domslut och thailändarna var kända för sin stryktålighet. Men Ramon Dekkers hade en plan. Att slå hårdare.

Tvingad att alltid vinna på knock växte en aggressiv stil fram hos Dekkers där mycket av framgången låg i stenhård och teknisk boxning, något som idag är ett signum för den så framgångsrika Nederländska thaiboxningen. Det gick inte längre att bara kunna sparka, knäa och clincha. Försökte man det mot Dekkers blev man snart straffad av sin tids kanske främsta vänsterkrok.

Dekkers karriär under de tidiga åren i Thailand är ganska dåligt dokumenterad men klart är att framgången som kom under det tidiga 1990-talet var grundlagt i ett stenhårt matchande. En av hans värsta rivaler var Coban Lookchaomaesaitong som han kom att möta flera gånger under sin karriär. Coban var precis som Dekkers känd för sin kliniska och hårda boxning och deras möten kom att bli legendariska för sin explosivitet.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=OnRmvugK8TE

Tack vare sin aggressiva stil och sina omistliga framgångar växte Dekkers till en superstjärna och 1992 blev han som förste utlänning någonsin utsedd till ”Årets boxare” i Thailand.

Under karriären blev Ramon Dekkers världsmästare åtta gånger och hans officiella statistik säger 221 matcher (186-33-2) men matcherna är nog i verkligheten ännu fler.

Men det är som banbrytare och pionjär han är mest ihågkommen. Han öppnade en dörr som tidigare varit i princip stängd och i kölvattnen av hans framfart växte Holland till en verklig stormakt inom kick- och thaiboxningen. Mycket tack vare Dekkers både som förebild men även som tränare åt bland andra Nieky Holzken, Gökhan Saki, Alistair Ovreem och Semy Schildt.

//Syk

I K-1 kan ingen höra dig skrika

av Patrik Syk

Världens just nu svåraste fråga är: vad sysslar K-1 med?

När varumärket såldes från en japansk fastighetsmäklare till en koreansk investerare förra vintern väntade en kapprustning. I Europa hade nämligen Golden Glory allierat sig med en fet brittisk plånbok och skapat GLORY World Series. De båda började ösa pengar på kickboxnings-eliten. Ett tag såg det till och med ut som K-1 hade vunnit investeringskriget när man med en prissumma på 1 miljon kalla dollar lockade bland annat Badr Hari tillbaka från en fruktlös boxningssatsning och CroCop från en floppad UFC-tillvaro.

Men GLORY kontrade med att jaga liv i Semmy Schildt och Remy Bonjasky och de två var sida vid sida när de båda skulle sparka igång sina mellanviktturneringar i maj. K-1 med Artur Kyshenko och Andy Souwer och GLORY med Giorgio Petrosyan och Robin van Roosmalen. I ärlighetens namn hade GLORY den starkaste startuppställningen av de två här men hur som helst. För att spetsa till det hela la man eventen samma helg, GLORY i Stockholm på fredagen och K-1 i Madrid på lördagen. Plötsligt var det liv och rörelse i den stående fightingen igen. Alla de bästa (utom Buakaw) var med!

Sagt och gjort, galorna blev av, fightingen var bitvis förstklassig och alla såg vi fram emot en spännade höst och vinter med finaler och inte minst TUNGVIKTSTURNERINGARNA. För GLORYs del gick det mesta som väntat. Last 8 gick av stapeln i Rom i början av november med Petrosyan som segrare på domslut mot van Roosmalen i finalen. Lågoddsare på den.

Men vad hände egentligen med K-1? Förutom en blåbärstillställning i Los Angeles i september var det helt tyst. När skulle tungviktsturneringen dra igång? Hur blev det med mellanviktsturneringen?

Så kom ett pressmeddelande i oktober. Mellanviktsturneringen skulle avgöras den 15 december i Aten. Slut på meddelandet. Inga matchningar. Inga superfights. Ingenting. På officiella hemsidan gjordes det fortfarande reklam för den redan avklarade utflykten till LA och bland nyheterna låg resultaten från Madrid och skvalpade.

I november kom ett nytt pressutskick med matchningar. Gott så. Men fortfarande ingen marknadsföring, och hemsidan fortfarande hopplöst inaktuell. I potten på mellanviktsturneringen låg 300 000 dollar och väntade. Tydligen ville inte K-1 ha tillbaks dom. Fortfarande var varken superfights eller sändningsrättigheter publicerade.

14 december 2012. Dvs dagen före galan, kommer så ett nytt pressmeddelande. Galan skulle tydligen sändas på TV trots allt, hör och häpna. Fast bara på Spike TV i USA (som bryr sig lika mycket om K-1 som en svensk bryr sig om fribrottning). Resten av världen (där de intresserade befinner sig) fick streama.

Och superfights? Nu saxar jag från pressutskicket:

K-1 pumps up the action once again with the further addition of a Superfight match between Erkan Varol and Enrico Gogokhiia.

Ursäkta, vem?

Så inför en handfull åskådare på plats i Aten och inför ungefär lika många TV-tittare så gick då årets näst tyngsta mellanviktsturnering av stapeln. Misshandlat bortom igenkänning.

Hur gick det då? Jo en hårdbantad Murthel Groenhart (med kontrakt hos GLORY och normalt sett en medioker fighter i 77 kg.) körde fullständigt över allt och alla. Han vann sina tre matcher på TKO (Kido), corner stoppage (Zambidis) och KO (Kyshenko) på ett fantastiskt sätt. Han var på något vis en storlek större än sina motståndare. Titta bara på semifialen här nedan mellan lille Zambidis och Groenhart. Samma viktklass? Tydligen.

http://www.youtube.com/watch?v=nTvaX5TZU7s

Men vänta nu, tungviktsturneringen då? Ja Badr Hari skakar galler för dråpförsök och har enligt uppgift tappat 23 kilo bakom lås och bom. CroCop ska möta Ray Sefo i sin femtielfte avskedsmatch i mars och det är väl ungefär där vi står. Den klassiska K-1 WGP, som ju var själva kärnan i varumärket lyser med sin frånvaro. Å andra sidan levererar ju Dream och GLORY en nyårsgala som inte går av för hackor. Mer om den inom kort.

//Syk

Ett svenskt under

av Patrik Syk

Vi har upplevt pingisundret, tennisundret och friidrottsunderet. Mina damer och herrar bered nu plats för kampsportsundret!

För 2012 har verkligen varit kampsportens år i Sverige. UFC intog huvudstaden, Alexander Gustafsson gör succé, Sanny Dahlbeck får internationellt genombrott, Alex Harris både tar och försvarar WMC-bältet, Erik Skoglund slår en 63 547 knockar (typ) och då har vi bara skrapat på ytan och inte ens nämnt de massiva framgångarna i alla amatörmästerskap, inte minst på damsidan där Sverige faktiskt är världsledande.

Och om bara några timmar kan vi ha en svensk WKN-mästare i Maria Elin ”Odjuret” Olsson. En av branchens hårdast arbetande tjejer som nu ska få ett rejält genombrott även på den professionella scenen.

Maria Olsson tränar på Södermalms Shaolin Kung Fu i Stockholm och det är i kung fun hon har sina rötter. Efter sina otroliga tre VM-medaljer under 2011 (Sanshou, thaiboxning och kickboxning, det är hon ensam om att ha klarat) belönades hon med priset för årets genombrott på kampsportsgalan i våras. Nu kan hon som sagt få ett ytterligare genombrott om hon lyckas besegra den tuffa turkiskan Seda Daygu Aygun ikväll. Turkiskan har ett VM-silver i taekwondo och trippla proffstitlar i kickboxning. Bli en hård nöt att knäcka, men om någon kan så är det ”Odjuret”.

Matchen sänds direkt på Eurosport på galan Bigger’s Better. Galan börjar 21:00.

//Syk

Bloody hell!

av Patrik Syk

Den skräddarsydda kostymen satt precis så felfritt som den någonsin kunnat. Skjorta och slips av högsta kvalité. Bilden av en gentlemanna-mästare som återigen försvarat sin plats på welterviktstronen. Så brukar det se ut. Den här gången var bilden något ramsned. En ispåse av nästan komiska proportioner, tätt tryckt mot Georges St-Pierres högra tining vittnar om hur nära Carlos Condit faktiskt var. Den där sparken kändes hela vägen till Quebec. Så löst har inte GSPs mästarbälte hängt sedan han återtog det av Matt Serra för drygt fyra år sedan.

När mistluren tjöt för att signalera slutet på femte ronden var det dock ingen tvekan. GSP vann fyra av de fem ronderna i överlägsen stil med sin otroliga fysik och grymma brottning.

Det började precis som man föreställt sig. I högt tempo med GSP vid ratten i konstant framåtrörelse. Letandes efter en möjlighet för en nedtagning och ground n’ pound. Möjligheten kom, Condit åkte i backen och i slutet av ronden träffades han hårt av en armbåge som öppnade upp ett rejält sår i pannan.

Andra ronden liknade den första. GSP styrde och ställde, Condit slingrade sig, skyddade sig, höll sig i guard och blodade ner mattan ordentligt.

Tredje ronden kom, ingen förvntade sig någonting annat än att Condit inom någon minut skulle ligga där igen, i försvar förtvivlat letandes ett halmstrå i en armbar eller kimura som aldrig kändes trolig.

Då. BOOM!

En spretig och hoppig slag-slag-spark-kombination hittar en bortglömd yta. Condits vänstra skenben träffar ljuvligt tvärs över St-Pierres högra tinning och skickar fransk-kanadensaren i mattan. Där trodde jag det var över. Condits uppföljning var det heller inget fel på men tack vare sin otroliga fysiska styrka och fina försvarsarbete rider GSP ut stormen, visserligen något skakad men ändå med i matchen.

De följande två ronderna tar GSP det säkra före det osäkra och ser till att hålla fighten på mattan och nära stängslet. Där är han oöverträffad i den den här viktklassen och så öven i den här matchen.

Till slut står han då där som segrare efter en proffigt och stabilt genomförd match. Men på presskonferensen finns den ändå där. Påminnelsen om hur nära det faktiskt var. Ispåsen.

*****

En annan av helgens stora segrare var vår egen Alex Harris som försvarade sin WMC-titel mot mycket tuffa thailändaren Madsua efter en övertygande TKO i tredjeronden. Han gjorde detta på nya Rumble of the kings-konceptet Friday night fights i Linköping. Otroligt imponerande av Harris som på allvar visar att han är en värdig bälteshållare.

//Syk

Superhelg!

av Patrik Syk

Då var det dags igen för en sån där superhelg. GSP gör comeback och Rumble of the Kings har flyttat ut från människobyn och intagit Linköpings ishockey-lada. Och vi tar det väl kronologiskt med fredagkvällen.

Till och börja med måste vi säga att en hel del av galans stjärnglans försvann när Åtvidabergs (runt hörnet från Linköping) stolthet Frida Wallberg annonserade att hon inte kunde gå den tilltänkta titelmatchen mot Diana Prazak (Australien). Frida hade helt klart fått taket att lyfta på Cloetta Center.

Men givetvis finns det godis kvar för publiken. Rumble är nämligen inte så naiva att man hänger upp en hel gala på ett rejält huvudevent. Ehum…

Alex Harris ska försvara sin världsmästartitel mot mycket tuffe thailändaren Pidsanu ”Madsua” Kunchat som jag tagit upp tidigare här på bloggen. Varning för grymma armbågar här, Harris får se upp!

Med är också den ständigt krigande Dzhabar Askerov som möter danske stjärnskottet Muhammed El Mir. Båda två stod för fina insatser på Glorys last 16 på Anexet i våras. Framförallt Askerovs match mot finalisten Robin van Roosmalen var ett förnämligt fyrverkeri. Kan ärligt säga att jag aldrig sett ett så missfärgat lår som det Dzhabar haltade runt med efter den matchen, och då var det otroligt jämnt!

På lördagsnatten är det så dags för en av MMA-sportens mest efterlängtade comebacker när alla favoritkanadensare GSP går den mycket spännande och ganska ovissa matchen mot Carlos Condit i UFC 154.

Givetvis är GSP i egenskap av sig själv favorit, men vart står han efter alla månader av rehab? 19 månader är en lång tid och Carlos Condit är en av de tuffaste killarna GSP någonsin mött. Trots detta tror jag han tar det, på domslut.

Intressant är också matchen mellan dansken Martin Kampmann och Johny Hendricks. Två herrar som kretsar kring titelmatch och som absolut kommer leverera en hyperintressant fight.

//Syk

Sveriges nya världsstjärna

av Patrik Syk

Sanny Dahlbeck. Det är namnet på svensk fightings nya världsstjärna. Segern mot Yoshihiro Sato var den största framgången en svensk stående fighter haft på mycket länge.

Sanny är en av världens största talanger, vi har ännu inte sett hans fulla potential. Det var det enda argumentet jag såg inför mötet med rutinerade Yoshihiro Sato. Efter att det tilltänkta motståndet Albert Kraus insjuknat och holländaren ersatts med en annan av sportens giganter (Sato) såg det i min mening riktigt mörkt ut för Sanny. Den långa japanen med den hårda hakan och farliga knäna var något helt annat än Sanny någonsin mött tidigare. En ny nivå. En annan liga. Saker som hit men inte längre och kul att få vara med, se och lära osv. var tankar som for genom huvudet.

Jag hade tokfel. Det här är Sannys nivå.

Sato gjorde som väntat och satte press på Sanny direkt i matchen. Gick framåt, vred upp tempot och skickade långa svepande skenben både högt och lågt. Säkert hade han räknat med att det skulle räcka. Men han hade räknat fel. Han hade glömt lägga till en av världens bästa vänsterhänder i ekvationen.

Rak vänster. Vänsterkrok. Vänster uppercut. T. K. O.

Med bländande timing och den där pricksäkertheten vi sett förut var Sanny den klart bättre av de två. Det var ingen lucky punch som avgjorde. Sanny Dahlbeck var helt enkelt för bra för Sato. Det är helt sjukt. Med teknisk fina sparkar hittade han sitt tempo och med sin dödliga vänster avgjorde han. Otroligt imponerande.

Sato har nu gått 67 matcher. De flesta i den absoluta världstoppen. Före helgen hade han knockats två gånger. Senast 2006. Då hette motståndaren Buakaw. Nu har Sato knockats tre gånger, tacka Sannys vänster för det.

Efter triumfen mot Sato ställdes Sanny mot en ny rekordhöjd. Robin van Roosmalen, rankad tvåa i världen och en de hårdast slående killarna i viktklassen. Hade någon frågat mig för ett halvår sedan hur en match mellan dessa två skulle sluta hade jag satt bil, hus och samtliga besparingar på knock i första ronden. Nu dröjde det till den tredje innan Sanny fick se sig besegrad. Men det var aldrig tal om någon överkörning, faktum är att han skakade van Roosmalen (med en stenhård vänster för stås) i den andra ronden innan han lite orutinerat tappade garden i tredje och gick på pumpen efter att ha blivit träffat av ett stenhårt kroppsslag.

Men all heder åt Sanny. Jag är enormt imponerad och vi har utan tvekan en ny svensk världsstjärna.

Vem vann då? Ja vem tror ni…

När uppställningen till galan presenterades skrev jag här på bloggen att Giorgio Petrosyan förmodligen redan satt och bläddrade i Porsche-katalogen och funderade på vad han skulle göra med de 300 000 dollar de givmilda herrarna på Glory ville skänka bort.

Han gjorde heller varken mig eller bilindustrin besviken och boxade hem 2012:s finaste kickboxningstitel och största prischeck efter överlägsna segrar mot i Ky Hollenbeck, Davit Kiria och Robin van Roosmalen. I januari blir det sex år sedan han förlorade en match, vilket ger 38 (!) raka segrar. Och då har han mött precis alla de bästa i världen. I december fyller han 27 och vi kan gissa att han kommer dominera de närmsta sex åren också.

Finns det någon som kan mäta sig med den dominansen i någon sport? Jag kommer inte på någon just nu.

//Syk

Rumble of the kings flyttar

av Patrik Syk

Efter många år i huvudstaden är det dags för ännu en utflykt för jättegalan Rumble of the kings. Den här gången till Linköping. Sedan tidigare har man hållit galor i Luleå, Norrköping och Malmö men då har det rört sig om kvalificeringsrundor inför en stor final i Stockholm. Nu rör det sig alltså om själva huvudgalan som flyttar cirka 20 mil söderut. Visserligen i en något nerbantad kostym.

Intressant blir den i alla fall. Dragplåster för det lokala klientelet (och för övriga också förstås) blir Frida Wallberg som ska gå en av matcherna. Det ska också hållas WMC-titelmatch mellan Alex Harris och thailändaren Pidsanu Kunchat ”Mardsua”. Alex som är regerande mästare får något ordentligt att bita i här, riktigt hög klass på Mardsua som bland annat vunnit muaythai-dokusåpan The Challenger.

Också MMA kommer finnas med på programmet.
 
För er som inte känner till Mardsua. Här är finalen av ”The Challenger” från 2011. Kolla den klockrena armbågen 12:55 in i klippet. Titelmatchen mellan Harris och Mardsua kommer även den att vara med armbågar, något för Alex att se upp för.

http://www.youtube.com/watch?v=WUHStgux13I

 

Rumble of the kings kommer hållas den 16 november på Cloetta Center i Linköping.

//Syk

BUAKAW LÄGGER AV! En dyster dag för sporten.

av Patrik Syk

Så blev det till slut för mycket att hantera. Buakaw Banchamek (tidigare under namnet/gymmet Por. Pramuk) lägger handskarna på hyllan efter månader av gräl med Por. Pramuk-gymmet som lett till rättprocesser och blivit en nationell angelägenhet i Thailand. Det är en dyster dag för kampsporten då kontrakt och jurister tvingat ett av de största namnen i världen att sluta, bara 30 år gammal.

Gymmet vägrade släppa sitt kräv på att 35% av alla intäkter som Buakaw drar in UTANFÖR thaiboxningen ska tillfalla gymmet, detta i tillägg till de 40% de dessutom vill ha för alla fightingrelaterade inkomster. Det är bedrövligt att the Lumpanee assassin som dragit in miljoner på sin konst inte har tillräckligt för att dra sig tillbaks efter karriären tagit slut. Gymmet har sedan han som 17-åring skrev på, tagit ut enorma summor från Buakaws intäkter, man kan med rätt hävda att han varit helt avgörande för deras verksamhet de senaste tio åren. Att de inte har tacksamhet nog att släppa honom de sista åren i karriären så att han kan bygga sig den förmögenhet han redan borde haft är förjävligt. Men kontrakt är kontrakt och inte ens den thailändska staten (som haft en hel del med tvisten att göra) har lyckats lösa dispyten.

MEN! Att Buakaw lägger vantarna på hyllan behöver inte betyda att vi aldrig får njuta av hans sagolika vänstersparkar med. Det handlar ju om pengar. Något som de nybildade Glory och K-1 har ganska gott om och den som kan lösa ut Buakaw från sina åtaganden hos Por. Pramuk har ju sportens kanske största namn att sälja TV-rättigheter på.

Här en klassisk Buakaw. Finalen i K-1 mot Masato, suveränt!

//Syk

Kategorier K-1, Thaiboxning | Kommentarer
Taggar Buakaw

Crocop, tillbaka där han ska va!

av Patrik Syk

I helgen gick som bekant inte bara GLORY World Series mellanviktsturnering av stapeln. Nygamla K-1 (nu i Koreansk regi) dito gjorde detsamma på en stor gala i Madrid. Även om GLORYS mellanviktare är strået vassare så är ju namn som Kyshenko, Zambidis, Souwer och Ngimbi mycket respektingivande och förstås bjöds på en hel del underhållning. Till skillnad från Stockholmsturnering bjöds det i Spanien på en hel radda knockar. Min favorit till slutsegern är Artur Kyshenko som imponerade i sin match mot Su Hwan Lee och vann på knock i den andra ronden.

Men snackisen efter galan var ändå den storstilade combacken till K-1 av Mirko ”Crocop” Filipovic. Den stenhårde kroaten såg ut som sitt gamla jag när han fullständigt körde över Loren Javier och äntligen är mannen i de rutiga brallorna tillbaka där han hör hemma. För man kan säga vad man vill om PRIDE, det var i K-1 han fångade mitt hjärta, det är som kickboxare han varit som allra bäst och det är som kickboxare han nu återigen visat att han är en av tidernas bästa fighters.

Jämför själva, här är helgens match och enklassiker som stenhårde Musashi från 1999. Mycket nöje!

//Syk

Sida 1 av 3
  • Tjänstgörande redaktör: Fredrik Palmqvist
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB