Gene Wilder är död, 83 år gammal, och man inser att det var ett tag sedan man hörde talas om honom överhuvudtaget. Sista biofilmen var ”Se upp igen blindstyre” (1991) och därefter skrev han böcker och gjorde sporadiska projekt i tv-branschen, däribland den rätt misslyckade komediserien ”Something Wilder” som jag tror visades på TV3 på 90-talet.

Men det är lätt att bli full i skratt när man tänker tillbaka på hans tidigare insatser, framför allt på 70-talet. Här är Gene Wilders fem bästa roller:

Gene Wilder stryps av Frankensteins monster

Wilders absolut roligaste filmer gjorde han med Mel Brooks och det blev som bäst i ”Det våras för Frankenstein” (1974). I klippet ovanför spårar monstret ur och Wilder tvingas ta till charader för att få sina korkade medarbetare att bistå med den rätta hjälpen. Sista scenen är klassisk Wilder-stil, att hålla tillbaka vansinnesutbrottet en smula innan han exploderar.

Gene Wilder som nedsupen revolverman

I Mel Brooks västernparodi ”Det våras för sheriffen” (1973) spelade Gene Wilder den gravt alkoholiserade revolvermannen Waco Kid som bestämmer sig för att hjälpa en nybakad svart sheriff. Scenen där Waco Kid lugnt visar hur ostadig spriten har gjort hans ”dåliga” hand får mig fortfarande att skratta högt. Annars är det tydligt hur stjärnan får sina bästa skratt inte genom hysteriska utbrott utan stillsamt skådespeleri där han förlitar sig på replikerna – galenskaperna sker runt omkring honom.

Gene Wilder blir kär – i ett får

Apropå stillsamt skådespeleri som blir lysande komik. Det här är en av de sjukaste roller vi har sett Gene Wilder i. I Woody Allens komedi ”Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj att fråga om” (1972) spelar han en läkare vars patient förklarar att han är förälskad i fåret Daisy – lite senare träffar läkaren själv Daisy och börjar få känslor han aldrig har haft förut… Wilder är hela grejen här. Hans reaktioner, både när han hör patienten som han först tycker är vansinnig och när han charmas av Daisy, är så perfekta.

Gene Wilder blir… svart

Första filmen med Wilder och Richard Pryor är deras bästa, en galen thrillerkomedi där Wilder spelar en förläggare och Pryor en tjuv. Självklart tvingas de samarbeta på klassiskt Hollywoodmanér. En av de bisarraste scenerna i ”Chicago-expressen” (1976) är när den kritvite förläggaren måste smugglas ut ur en polisstation utan att upptäckas och tjuven kommer på idén att sminka honom svart…

Gene Wilder sjunger i sin chokladfabrik

Jag är inte jätteförtjust i ”Willy Wonka och chokladfabriken” (1971), en musikalversion av Roald Dahls klassiska historia. Men Wilder är den ultimata Wonka för många och det är svårt att stå emot den här scenen där han dansar runt och sjunger musikalens kanske mest berömda sång, ”Pure imagination”.

Hedersomnämnanden går så klart till ”Producenterna” (1968), den första komedin han gjorde med Mel Brooks, samt ”En tjej i rött” (1984) som blev en stor hit och gjorde honom till något av en romantisk leading man för en kort stund. Och nog är det kul att han begick sin debut i ett av filmhistoriens mest hyllade verk, gangsterrullen ”Bonnie och Clyde” (1967).