DRAMA. En film om vänskapen mellan två banbrytande kulturgiganter på 1800-talet låter lovande på pappret. Omvälvande tider, starka känslor, kostymprakt, ni vet. Konstnären Paul Cézanne växte upp i en välmående bankirfamilj medan författaren Émile Zola föddes fattig. Senare i livet förändrades omständigheterna och vänskapen skakades av gräl – Zola blev berömd i sin livstid medan Cézanne fick vänta på döden innan hyllningarna kom.

Problemet med den här filmen är att den tar två mycket inflytelserika personer och reducerar dem till medspelare i ett simpelt kulturbråk. Filmen må hoppa fram och tillbaka mellan perioder i deras liv, från barndom till ålderdom, men det förblir stelt, pratigt och ointressant.

Skådespelarna räddar ingenting. Guillaume Gallienne ger lite krydda i sitt porträtt av Cézanne, men Guillaume Canet är inte alls övertygande som den äldre Zola – vilket i och för sig mest beror på en närmast icke-existerande sminkning.

Det är talande att de som ser filmen nog mest kommer att säga efteråt: ”Men vilka fina vyer i Provence i alla fall!”

Filmen har biopremiär i morgon fredag.