Ordet dysfunktionell räcker inte riktigt till för att beskriva familjen i centrum för den här filmen om den polske konstnären Zdzislaw Beksinski, som gjorde sig känd för sina dystopiskt surrealistiska målningar, och här spelas av Andrzej Seweryn.

 
”Den sista familjen” skildrar de tre sista decennierna i hans liv, under åren 1977-2005, men ägnar sig inte speciellt mycket åt hans konstnärskap, även om målningarna utgör en sorts fond – och lyfter anmärkningsvärt nog aldrig blicken ut mot den politiska och samhälleliga förvandling som Polen och resten av östblocket genomgick under dessa år. I stället fokuseras det så helhjärtat på hans märkliga, slitsamma och ofta absurda familjeliv tillsammans med den tappra hustrun Zofia (Aleksandra Konieczna), parets deprimerade, neurotiske och självmordsbenägne virvelvind till son Tomasz (Dawid Ogrodnik), samt två skröpliga gamla mödrar som ligger och dör i varsitt rum, att det får en direkt klaustrofobisk effekt.

 
Det är välgjort och välspelat, med kreativa kameralösningar och en del välbehövlig humor av det svartare slaget. Men också prövande långsamt, kargt, deprimerande och lite för syrefattigt i längden.