American Coney Island serverar korv med bröd och behandlar gästerna om kungar. Man sitter där och äter sin korv dränkt i chilisås, senap, lök och köttfärs och en gång i minuten kommer en servitör förbi och frågar:
– Smakar det bra? Är allt bra?
Man behöver bara lyfta på ögonbrynet för att de ska fylla på glaset med isté och vill man ha efterrätt, i mitt fall cheesecake, kommer den på momangen.

 

Ägaren heter Dan Keros, en 66-årig ganska kortväxt man som skulle kunna sälja sand till araber och snö till svenskar. Dans farfar öppnade korvmojen 1917 och den har aldrig stängt sedan dess. Jo, en dag, när farfadern dog. Och det var besvärligt att hålla öppet under kravallerna 1967, men det gick.
– Nyhetsreportrarna behövde mat, säger Dan.
Priserna är låga, inredningen enkel och fräsch: stolar klädda i röd galon, vita plastbord, rutigt golv. Servicen är som en lyxkrogs. Men det som slår mig är den fantastiska artigheten.

 

 

Här är ett ställe som öser ut fem ton korv i månaden, som har öppet 24 timmar om dygnet året runt, och varje kund behandlas med glad uppmärksamhet (från Sverige? heter du Sven?) och respekt.
Härom dagen talade jag med en karl i slummen i norra Detroit. Som så många hade han stora gluggar i munnen. När vi skildes sa han:
– Ha en trevlig dag.
Medan jag äter och Dan pratar tänker jag att ju större problem en stad har desto viktigare är artigheten. Den är ett värn mot barbariet.