Startsida / Inlägg

Robinwood Street: Kamal bekämpar vildmarken med en sopkvast

av Urban Andersson
Kamal Abro är pensionerad arbetare från Chrysler. Han håller ordning på sin bit av trottoaren.

Om man kör längs Robinwood tänker man på Mad Max-filmerna som handlade om världen efter civilisationens sammanbrott.

Trottoarerna är övervuxna, gatan är ojämn som en skogsväg, ödetomterna har blivit vildmark, de hus som fortfarande står, eller knappt står, har raserade verandor, utbrända innandömen, stulna fönsterramar, trasiga fasader och tak med hål.

Men så kommer man till West Robinwood 201, och där står en prydlig tegelvilla. Gräsmattan framför är klippt. Trottoaren är fri från ogräs, uppfarten till carporten är rensopad.
Där står en man med en kvast i handen. Han heter Kamal Abro. Han är pensionerad arbetare från Chrysler och har bott här i 32 år. Han köpte villan för 40 000 dollar. I dag går den inte att sälja.

 

Kamal tittar på ödetomterna på andra sidan och säger: – En dag ska jag städa där också.

Så Kamal borstar sin uppfart. Han håller ordning på sin bit av trottoaren. Han tittar på de tre ödetomterna på andra sidan gatan och säger:
– En dag ska jag städa där också. Jag vill att det ska vara rent och snyggt.

Robinwood har kallats Detroits värsta gata. För tre år sedan hade polisen en presskonferens på en blodig veranda där en langare just mördats. Det var en bit längre ner.

 

 

Polisen hade just fångat 69 ”laglösa”, det stod så i tidningsrapporten nästa dag, inklusive den som hade skjutit langaren.

Kamal flyttade från Mosul i Irak till Detroit 1970. Här hade han släkt. 1972 fick han jobb på Chrysler, 2,75 dollar i timmen. 1980 köpte han huset.

Kamal flyttade från Mosul i Irak till Detroit 1970.

– Mina föräldrar var bönder utanför Mosul och jag kunde köpa den här villan.
Det var den amerikanska drömmen, säger Kamal. Grannarna till höger och vänster var också irakier och Robinwood var en fridfull gata i ett bra område. Sedan, för ungefär tio år sedan, flyttade en familj, ett hus blev tomt, och sedan ett till, och de tomma husen togs över av knarkare och langare och snart var Robinwood en krigszon där inte en människa kunde bo.
Utom Kamal, hans fru Sahira, och tre andra familjer.
– Vi har inte råd att flytta.

Ödeläggelsen som i decennier spridit sig som en smittsam sjukdom från Detroits innerstad till ytterområdena hade nått Robinwood. Nu finns bara en gatlykta kvar i kvarteret. Kommunen har låtit den stå kvar. På kvällarna lyser den upp trottoarplätten där Kamal och Sahira bor, ett ensamt ljus i en mörklagd vildmark.
– När jag kommer hem på kvällen är det så skönt att ljuset är här, säger Kamal. Jag älskar ljuset.
Någon har försökt bränna upp lyktstolpen av trä. Någon har försökt bränna upp huset snett över gatan. Någon lyckades bränna upp de tre husen mitt emot.

En påfågelfamilj går över ödetomten och fortsätter in på Kamals gräsmatta.
– Det är aldrig några människor ute och rör sig på kvällarna. Men här finns mycket djur. Hundar, vildkatter, påfåglar, möss och skunkar.
Kamal håller den slitna sopkvasten i handen.

Kamal är kaldé, ett litet kristet folk

– Det är det enda jag har att göra som pensionär. Att hålla rent. Det är sorgligt att det inte är några människor kvar här.

Han älskade sitt arbete. Han pressade plåt, monterade rattar, tvättade vindrutor, körde truck på lagret. Under 35 år hann Kamal med allt. Han åker fortfarande till fabriken för att delta i den månatliga veteranträffen.
– Jag var i Irak sista gången 1981. Jag har aldrig längtat hem. Jag är amerikan nu. Mina tre barn är amerikaner. Jag lever här och jag ska dö här.

Nedanför verandan står en staty av Madonnan. Kamal är kaldé, ett litet kristet folk som finns i norra Irak och Turkiet. Jesu mor breder ut armarna. Påfåglarna struttar förbi.
Jag frågar Kamal vad som är det bästa med USA. Han skrattar.
– Allt är bra. Det är därför jag har stannat. Här är inga problem, inga bekymmer.
Största skillnaden mot Irak?
– Här är jag fri.
Kamal tar några tag med sopkvasten, sedan är han klar för dagen. Han går in till Sahira som håller sig i vardagsrummet, för blyg för att vara med på bild.

  • Tjänstgörande redaktörer: Erik Melin och Anna-Cajsa Torkelsson
  • Tf chefredaktör och vd: Lena K Samuelsson
  • Tf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB