Jonas Sjöstedt!

av Malin Wollin

Martin Ådal säger:

”Nu får det vara nog, Sjöstedt måste be om ursäkt”

Jag säger:

”Jonas, ber du om ursäkt så förlåter jag dig aldrig”

Martin Ådal, det får vara nog med Centerns fööööretaaaaagslismande.

Kan ni snälla leta upp ryggraden som ni har tappat rakt ner i en urangruva och tona ner detta med föööööretaaaaaag. Jag har själv företag, orkar jag höra ert öronskav om fööööööretaaaaaag? Nej, det gör jag inte.

Att ha tjänstefolk (Nej, Ali Esbati, du ska inte heller be om ursäkt) är givetvis valfritt MEN DET SKA INTE VARA REA.

Martin Ådal undrar retoriskt ”vad som ska hända med alla de som jobbar inom RUT-branschen om Vänsterpartiet får sin vilja igenom och avskaffar RUT-avdraget”

Ehhhhhhh ja, vad ska hända med alla frisörer om staten först subventionerar permanenter och sedan tar bort det? FOLK FORTSÄTTER ATT KRULLA HÅRET.

Eftersom det är ett  VAAAAAL man gör. Ni är ju så satans för valfrihet hit och dit och jag vet att folk kommer fortsätta göra dåliga frisyrval, rabatt eller inte.

Och om folk trots allt, som Martin Ådal FASAR för, faktiskt slutar köpa städhjälp för att RUT försvinner?

JAG KOMMER GRÅTA IHJÄL MIG.

Nej, jag kommer över det.

Detta, mina vänner, är en fråga om värderingar. Vilket typ av samhälle vill du ha?

Ska vi rösta på en politik som värnar de som redan har det gott ställt?

Jamen ska vi det?

 

 

Men vänta här nu

av Malin Wollin

Som många andra vaknade jag en morgon i förra veckan och hörde nyheten om Robin Williams.
Som många andra väckte jag den som låg närmast och sa:
”Robin Williams är död”
Och som många andra nyväckta lät Joachim såhär:
”Take That?”
Vem älskade inte Robin? Det var omöjligt att låta bli.
Och efter hans död kommer snasket.
Först ska det rapporteras in absurdum.
Det ska skrivas diverse carpe diem-crap på facebook och twitter.
Och sedan ska media börja kritisera media för att bevakningen varit ovärdig.
Det är ett patetiskt skådespel och vi som konsumenter sitter på första parkett och bevittnar detta dödens kretslopp som alltid ser EXAKT likadant ut.
Men allt det här hör till. Det är som det är.
Vi vill ju veta varför, vi behöver få älta och undra. Det ligger i människans natur och vi ska inte fördöma vare sig media eller varandra. Låt folk sörja honom som de vill. Han lever inte, han kan inte bry sig mindre på grund av omfattande dödhet.
Så.
Det går en vecka och sedan kommer de riktiga tänkarna igång.
De som, liksom jag, väntar och ser var pendeln stannar och sedan tänker ut en helt unik vinkel som ska sätta alla de andra på pottkanten.
Jag står inte ut med den här delen av kretsloppet.
För mig är måttet rågat i och med en man som blev uppringd av sin fru som berättade att Robin Williams var död.
När mannen frågade vad han dog av svarade frun ”wisely”:
”Av depression”
OH NO, jag står inte uuut med denna politiska korrekthet. Denna bror duktig kan hoppa i älven, snälla så att det blir tyst på dravlet.
Mannens poäng är denna:
Om en person har cancer och cancern i sin tur gör att att man får en infektion som sätter sig på hjärtat så säger man inte senare att den personen dog av en infektion, man säger att han dog av cancer.
Av samma anledning ska man inte säga att någon tog livet av sig, man ska säga att de dog av depression.
Har ni hört så jävla dumt.
Vad innebär detta i förlängningen? Jo, att självmord ska döljas. Självmord är något att skämmas över.
Men självmord är en dödsorsak precis som andra.
Låt den vara det.
Kan det snälla få vara en egen kategori av död så att vi pratar om det och inte skyfflar undan det i samma garderob där man ställde in självmördares tillhörigheter förr i tiden så att man sedan kunde glömma och gå vidare och låtsas som om personen som dragit skam över familjen aldrig funnits.

Har man dött av självmord så har man dött av självmord.

Ingen skam, tack.

FREDAGSHUS! FÖR ER SKULL PÅ EN FREDAG!

av Malin Wollin

Nytt för i höst är att jag ska gissa vem som bor i alla de vackra hem jag publicerar. Det blir väl kul, visst?

Först en lägenhet som gör mig LYCKLIG.

Här bor en 39-årig kvinna som är singel med en dotter som är sju år. Jag tror att hon kan vara säljare i butik och att hennes mamma möjligen är hobbykonstnär. Hon älskar djur men har inte haft möjlighet att skaffa ett eget husdjur.

 

Och så en lägenhet till som jag tycker kan räknas som hus i och med utgång till gården.

Här bor en kvinna som är i 45-årsåldern. Minst. Jag blir inte klok på om hon bor här med sin man men har bestämt mig för att de är frånskilda. Kvinnan är akademiker och arbetar på universitetet eller är psykolog.

Och sju tusen veckor senare:

av Malin Wollin

Tapeten!
Tack för alla förslag, det har tagit mig åtskilliga timmar att gå igenom alla.
Men nu är det gjort och Sandra och Karin M får varsin bok eftersom de tipsade om William Morris.

Jag kan inte bestämma mig för om jag vill ha Willow eller Standen:

willmorrpilb

 

willmorrstand

Jag ser knappt skillnad. Men fina är de.

25 020 KRONOR!

av Malin Wollin

Det fixade vi, jag och ni, till Barncancerfonden.

Och eftersom det är så BRA JOBBAT så blir det tre bokpaket. Till följande personer:

Åsa Feldt

Agostina Maloberti

Sara Borgström

Mejla mig era adresser!

De där armmusklerna tog mig i mål. Och jag vill så himla gärna att det ska vara simmarmuskler, men det är ”kånka 19-månaders”-muskler. När han inte vill vara i min famn längre måste jag börja ägna mig åt äkta träning.

Följer ni mig på Instagram förresten? Där finns en bild där jag ser EXAKT ut som Zlatan. Bakifrån.

Om inte det är anledning nog att skaffa instagramkonto så vet jag inte.

Hej och PUSS alla generösa bidragsgivare!

P.S. Min tid blev 0:47:35,14

Ett LÅNGT inlägg om ett LÅNGT lopp

av Malin Wollin

Vi tar det viktigaste först: Första gången jag simmade samlade vi in 18500 tillsammans, 2013 14500, i år:

ÖVER TJUGO TUSEN. Rekordet slaget. TACK TACK TACK. Jag räknar ihop eftersläntrare i veckan som kommer så att vi får en exakt siffra.

Jag har inte mått så bra. I fyra dagar har jag haft ont i huvudet, känt mig yr och varit tung i kroppen. Jag har druckit mycket vatten och försökt ta det lugnt men jag har bara mått sämre. Att inte simma var inte ett alternativ så jag vilade mig så länge jag kunde i soffan, drack vatten och tänkte goda tankar. Åkte sedan ner precis innan registringen stängde och la mig i skuggan. Huvudet dunkade och jag kände mig otroligt seg i kroppen, tung och svag.

Det här går inte, tänkte jag för mig själv, jag kommer drunkna.

Jag skickade ett panikmejl till en mejlinglista och frågade: ”Kan det bero på att jag inte druckit kaffe på fyra dagar?” och fick svaret ”JA”. Sprang till mammas kontor och hällde i mig en halv kopp. Effekten kom omedelbart. VEM visste att man inte kan sluta med kaffe? Jag hade ingen aning.

Men okej, nu var jag lite mer normal. Plötsligt var jag inte livrädd längre och blev istället såhär: BLABLABLABLABLABLABLABLABLABLABLABLABLABLABLA

Starten var svår, det är väldigt trångt och jag kände redan efter femtio meter att jag var trött (grattis, du har 1750 meter kvar) Efter första bron lossnade det lite och jag kände mig stark i kroppen.

Hela tiden, under hela loppet, hörde jag mina älskade barn och gudbarn och andra barn och Anders och alla andra som följde mig. Mellan kallsuparna tänkte jag Jag är världens lyckligaste och kände mig gråtmild (snart skulle det bli värre)

Det var strömt under broarna och för att ha en chans måste man crawla.

Men om det var strömt under de första broarna så var det STRÖMT under den näst sista, den långa.

Det börjar redan innan man kommer in under bron. Det tar stopp, man simmar på samma ställe. Känslan av att stumma och sedan drabbas av panik tar kanske fem sekunder. Jag började crawla så effektivt jag kunde men var för trött. Kroppen sa stopp. Så jag tog mig fram till väggen under bron och försökte hålla mig fast. En man som stod precis intill försökte peppa.

”Simma så nära kanten du kan”

”Men jag är ju vid kanten”

Ungefär här brister det. Jag är helt övertygad om att jag inte kommer klara det och börjar gråta. Jag gråter hulkgråt och trycker pannan mot väggen. Händerna försöker febrilt hålla fast vid väggen när strömmen vill skjuta mig tillbaka dit jag kom ifrån.

”Jag lider med dig” säger snälla mannen.

”Simma nära kanten” säger han sedan igen.

”Men jag ÄR ju vid kanten, VAD MENAR DU?”

Men han menade ju bara precis just det, simma nära kanten.

Jag grät lite till, paniken gick över och jag försökte vända ”buhu” till ”NEJ NU JÄVLAR”.

Och så gjorde jag det. Jag vrålsimmade mig igenom skiten och kom ut på andra sidan och jag har faktiskt ingen aning om hur det gick till.

Sedan grät jag lite i vattnet på andra sidan och försökte ladda för nästa bro som var nästan lika jävlig. Men i slutet av den bron, i det ljusa hålet där framme kunde jag se målskylten.

Och så var jag över mållinjen.

Och när jag passerat speaker och iskall sötvattensdusch så stod mitt hejagäng och ropade på mig.

ALDRIG känner jag mig så älskad och stöttad som när jag kommer fram och ser alla dessa människor.

Som var: mina barn, mina föräldrar, min syster, Åsa och Anders, Fanny och Ellen, Joachims föräldrar, Joachims syster, min moster och hennes man, min morbrors fru, Joachims morbror och sambo och son (och hund!), min kusin Fredrik och hans fru Maria och deras barn, samt Marias föräldrar.

Alltså förstår ni hur bortskämd man är då? Förstår ni att pengar på banken bara är pengar på banken när man möts av detta och inser hur mycket människor man har omkring sig?

Jag blev så otroligt rörd och glad och mjuk i hjärtat.

Sedan gick jag in i fel omklädningsrum och såg många snoppar.

20140809-205022-75022059.jpgFöre

20140809-203600-74160070.jpgEfter.

Jag förstår att det inte ser lika ont ut som det känns. Men så här ser det alltså ut när man har krafsat i panik på en stenvägg i strömt vatten.

 

 

Lite länkar och en bra låt

av Malin Wollin

Podcast om Glasriket, fyra avsnitt, finns här

Om härliga Småland, om Glasriket, om människorna och upplevelserna. Med mig och gäster.

Mina recensioner av Sommar i P1 finns bland annat här och här, (mina två favoriter)

Den här veckan gör jag dessutom fredag och lördag och dagens sommarprat gav mig en fantastiskt fin musikpralin.

Zaz!

 

Hur gör ni?

av Malin Wollin

Vad är detta?
Sextio getingar drunknade till havs om havet är lite saft i skålar och glas och flaskor.
Men det spelar ingen roll.
När vi slår oss ner en bit bort kommer de ändå och surrar runt på tallrik och i uppsynen tills man får gå in.
Min fråga är denna: vad är poängen med fantastiskt fint sommarväder när man ändå inte kan vara ute?
Fyra av oss har blivit stuckna, barnen är rädda, ingen vill vara ute.
Hur gör ni?

20140803-130353-47033481.jpg
Och snälla, jag utmanar er att komma med någon skitnödig kommentar om att man inte får döda getingar.

Dags att bli våt

av Malin Wollin

Den nionde augusti simmar jag Kalmar Kanalsimning för tredje gången.
Bara jag tänker på det så blir jag svettigt nervös i handflatorna. Men det märker jag inte i vattnet.
Jag vill även detta år göra något gott och samla pengar till Barncancerfonden.
Vill ni hjälpa mig?
Jag säljer alla meter jag simmar, 1800, för 30 kronor styck.
Man kan köpa en meter, man kan köpa många.
Bland de som köper meter lottar jag ut ett paket med ett ex av En mamma blir till och ett ex av Malin från Skaftnäs.
Sätt in pengarna på bankgironummer 258-2526 och ange namn så plockar jag en vinnare efter loppet.

Anropar. Hjälp.

av Malin Wollin

Hemma i åtta veckor med fyra barn, någon som har provat?

HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP OSS

Sommaren 2013 tänkte jag: Det här var ju inte så farligt.

Då var han sex månader och gick inte. Jag helammade, allt var lite heligt och väldigt mysigt.

Och nu. Han springer och springer och springer. En sekund så är han borta och då kan man ju tänka att han bara har hunnit runt knuten men det är fel. Han kan nämligen vara VAR SOM HELST I HELA VÄRLDEN.

Och de andra bråkar. Eller så leker de jättebra att ”du är den och jag är den och sen sa han så och då sa hon så och sedan sms:ade de varandra att de skulle ses” och så vidare och så vidare. Och plötsligt är någon lite för bossig och då blir det fuck you all over the place med hårda ord och hårda tag och hårda smällar i dörrar och VÄCK INTE ER LILLEBROR FÖR *******, DEN SOM VÄCKER HONOM LEKER MED HONOM RESTEN AV DAGEN.

Och så känner man sig som en gapig lurk. Och det är varmt och man orkar inte laga mat och vi borde åka och bada (idag också) och disken från igår är kvar och jag har inga rena trosor kvar och, och.

Och just som man sitter och tänker att man är Sveriges vidrigaste surkärringmorsa så får man syn på barnet som snart är sex där han sitter och ritar en teckning.

20140722-131448-47688835.jpg

Och man tänker: Snälla säg att det inte är jag som är djävulen.

Och man tänker, det är så himla lätt att vara mamma när klockan är 20 och den minsta sover hos sin mormor och morfar och de andra tittar på film inomhus och vi har det såhär utomhus.

 

 

20140722-131449-47689515.jpg 20140722-131449-47689153.jpg

Och man tänker, varför är det så svårt att vara en jättebra mamma när alla springer runt och är jättejobbiga runt benen och slåss och vill ha saker och inte äter maten och inte hänger upp badkläderna och tjatar om ballerinakex.

Och så är teckningen färdig.

20140722-133224-48744215.jpg

Och det var havsguden och jag är inte djävulen.

Och så gråter man en skvätt och fortsätter att vara en svettig mamma som känner sig uslig på dagarna och börjar andas igen på kvällarna.

Sida 1 av 800
  • Tjänstgörande redaktör: Mia Carron
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB