Jag såg partiledardebatten i går tillsammans med mor och far. Pappa hummade och mamma fnissade.

Jag såg på aftonbladet.se att 82 procent inte skulle titta på debatten.

”Folk skiter i det!” sa jag och förvånade mig själv med att låta ledsen.

”Det är två år kvar till valet” sa mamma.

Men det är ju intressant! Det är viktigt! Eller hur?

Precis som vid förra partiledardebatten var Jonas Sjöstedt bäst. Hur kan det bara finnas EN som är emot vinster i välfärden? Varför måste man vara tokvänster för att känna så?

Stefan Löfven skulle ge svar, trodde man. Men så hette det att det skulle ”komma svar i höst” och att det svaret skulle handla om något slags mellanting.

Stefan: DET ÄR EN PRINCIPFRÅGA. Antingen är man för eller så är man emot. ”Begränsa vinsten” Hur ska det ens gå till?

Fy.

Göran Hägglund är så himla söt och rolig.

Jimmie Åkesson såg ut som ett roadkill sekunden innan det blev ett roadkill. Han gjorde också någon läbbig liknelse med en läkare som slår sin patient och sedan syr ihop henne. (märkte ni här att jag skrev henne, jag VALDE ett kön trots att jag inte vet vilket kön Jimmie pratade om. Jag bara drog till med henne. Tänk så mycket enklare det vore för alla om jag bara fogade mig och skrev hen så att det kunde vara ÖPPET i könsfrågan. Nu sitter alla och ser en kvinnlig patient framför sig, så HOPPLÖST)

När debatten var slut kändes det lite tomt.

Jag vet inte vad jag ska tro eller tycka. Jag kan bara konstatera att det sötaste med hela debatten var den miljövänliga bebisen som låg under Åsa Romsons tröja och skötte sig exemplariskt.