Äntligen vet jag att jag är någon.

Det är höstmorgon 1991. In genom entrén till Funkaboskolans stora huskropp kliver jag in. Eller, först kommer min ena fot och sedan kommer resten av den magra uppenbarelsen som är en fyrtiofemkilos trettonåring med sviktande självkänsla om man med sviktande menar obefintlig.

I hörnet för snusande drägg som man hastar förbi medan man blundar hårt sitter han som ska få syn på mina fötter.

Jag är så smal att jag kan gömma mig bakom en pepparkvarn, har tights över de knotiga knäna och till detta traktorkängor i hårdgummi och canvas.

Jag har följt trenden och försöker hänga med. Egentligen ska man ha en stickad tröja från Benetton men jag har inte råd så jag har köpt en kopia med maskor så stora att minituttarna tittar ut. Skorna är också billiga, säkerligen inköpa på Obs! och tunga som bly. För varje steg jag tar förbränner jag det lilla förråd av underhudsfett jag inte har.

”HAHA KOLLA MALIN WOLLIN HON SER UT SOM ETT L, FY FAN VAD FULT!”

Så lät det. Ekade gjorde det också. ”Klamp klamp” lät det i korridoren när jag avlägsnade mig och gömde mig tills dagen var slut och jag kunde kasta skorna i soporna.

Det är inte roligt att vara tretton år och ha storlek 41.

Men just idag är jag glad. För se var jag är med

Jag känner mig som den fula ankungen. Fötter, jag älskar er.