Hem till byn

av Malin Wollin

Åt en barnfri frukost framför tv:n i söndags. Plötsligt dök en deprimerad kvinna med extremt söt bebis upp i bild. Kvinnan var en uttråkad småbarnsmamma i Hem till byn, avsnitt nummer ett från 1971.
Det här är det mest deprimerande jag har sett i mitt liv. Som den här sketchen av Galenskaparna fast utan humorn.

Detta rysk-finsk-lettiska ”lergeggamoja under stövlarna”-drama satt mina föräldrar KLISTRADE framför. Gud nåde den som sa halv pip denna helgade kvällsstund. Det var Willy med macken och Lars-Erik som bodde med sin mamma och allt vad de hette. Och det var TA MIG HÄRIFRÅN-Tråkigt.
Producerades den här serien så att svenska folket skulle hålla sig på mattan, inte kräva förbättringar?
Var tanken att man skulle titta på denna deppfest och tänka att man ändå hade det ganska bra?

20140831-110048-39648241.jpg

Här sitter en helt vanlig sjuttiotalsmamma som röker på sin bebis, längtar bort och är omgiven av sura gubbar som säger saker som ”ungdomarna bara skiter i allt, snart går det åt helvete med allting”

FREDAGSHUS! NÅGOT FÖRSENAT!

av Malin Wollin

Vi rivstartar med ett fantastiskt hus som inte liknar något jag sett förut. Jo, det liknar ett tak, och det har jag sett många gånger förut. Man skulle kunna tänka sig att det handlar om en lyckosam felhörning mellan kund och arkitekt.

”Men jag tyckte ni sa takhus?”

”Nej, vi sa att vi ville ha ett hustak”

”Aj fan”

”Men det gör inget, vi älskar det!”

Och det gör jag också.

Här bor en kvinna och en man som är i fyrtioårsåldern, kanske runt 44 på honom och 39 på henne. Någonting i mig vill säga att mannen i familjen faktiskt har ritat huset och alltså är arkitekt. Kvinnan arbetar på reklambyrå.

De har fyra barn men jag vet inte om alla är gemensamma. Hm. Något typ av varannan vecka-boendet försigår här.

Det var någon som skrev att man med lätthet kan kolla upp vem som bor i bostäderna. Jag är medveten om detta, jag är trots allt journalist. Men då kan jag ju inte gissa och då sjunker rolighetsfaktorn drastiskt.

När jag träffade Gustav, nästan tog till lipen och gav bort en sång

av Malin Wollin

Som programledare i Våga fråga på Familjeliv.se fick jag förmånen att intervjua Gustav Fridolin. Det gick till så här:

HERREGUD NU KOMMER HAN!

*Bara göra snygg-fejs, bara göra snygg-fejs, bara göra snygg-fejs*

Lite så. Det är ju något med Gustav.

I måndags skulle jag vara gäst i Gustavs pod Kaffe och bulle. Klockan 15 skulle jag vara på plats.

Plötsligt var klockan 14:45 och jag skulle ta mig från Norrmalmstorg till Södermälarstrand. Jag ska inte ta en taxi till en träff med miljöpartiet. Så jag småsprang till T-centralen, hoppade på röd linje och åkte till Mariatorget, upp för trapporna och in med adressen i IPhone. Ludvigsbergsgatan 22. Jag springer och den blå pricken rör sig lika snabbt som jag genom Södermalm. Jag är i tid! Jag är fantastisk!

Och så står jag framför Ludvigsbergsgatan 20 och tänker: nu är jag här. Det är jag inte. För efter nummer 20 kommer ett stup och i det stupet ligger Münchenbryggeriet och där är adressen Södermälarstrand. Och här har ni mitt dilemma. Världen har tagit slut. Min blå prick i min IPhone darrar där jag står. Vart ska jag gå? Jag går upp och ner och fram och tillbaka. Pricken försvinner när jag lämnar nummer 20, så var ska jag gå?

Klockan går. Det är valrörelse. Gustav har en liten tårtbit av sin dag vikt åt vårt möte. Och nu har tjugo minuter tårta ätits upp. Jag springer in i nummer 20 och rycker i dörrar, jag pratar med byggjobbare, människor som passerar. Ingen vet. Jag ”tänker högt och viftar armar”. Plötsligt kommer postbilen och jag springer ifatt.

”Var ligger nummer 22?”

”Tja, det ska ju vara här”

”Men det är det inte!”

”Tja..”

”Men om jag vore ett brev med Ludvigsbergsgatan 22, VAR SKULLE DU LÄGGA MIG?”

”Tja..”

Brevbäraren försvinner med sin bil men stannar upp. Han pekar upp mot en gata som jag förstår är Ludvigsbergsgatans ojämna nummer. Jag tänker att det är tröstlöst och går upp för backen.

Bla bla bla ni orkar inte läsa mer om den här jakten men den pågick i ganska exakt en halvtimme och lipen var SÅHÄR NÄRA. Jag gick och gråtpratade för mig själv, ynklig som ett pytt.

Det hela slutar med att nummer 22 ligger i kröken av en väg som löper mitt emellan ojämna och jämna nummer. Ett eget parallellt universum som var omöjligt att hitta. Bakom ett högt stängsel med grind och porttelefon fanns Gustav.

Vi satte oss i ett rum, likt ett lyxigt bås med röd heltäckningsmatta. Fötterna brann i mina sneakers och jag plockar av mig en sko och trycker ner näsan.

”Jag har ingen fotsvett men jag vill bara kolla”

Gustav förklarar att han inte tycker att fotsvett är äckligt men att det var mer eller mindre äckligt att jag luktade i min sko.

Vi spelar in podden, det går bra. Vi lämnar Ludvigsbergsgatan 22, världens mest okända adress och plötsligt minns jag.

”Jag har spelat in en vallåt till er”

För det har jag. Jag tycker att texten i Kansas ballad lirar så fint med Miljöpartiets idéer.

Så Gustav och co klippte in den i podden.

Den är väldigt ruffig, bara jag och min vän Mårten på gitarr framför en Mac.

Men det är känslan som räknas och jag sjunger med kärlek och respekt.

Lyssna på Kaffe och bulle på Itunes eller här

 

 

 

Let’s wrap this up

av Malin Wollin

Vi kommer fortsätta att vara oense. Och det är så det är och så det alltid kommer vara.
Två saker bara: Nej, jag är inte ”ute och cyklar” och jag har inte ”förlorat debatten”. Jag har en åsikt och vissa av er har en annan. Oavsett argument hit och dit så är det en fråga om värderingar. Vär-der-ing-ar.
Och slutligen, detta med att gång på gång vrida det till att det är jag som ser ner på de svaga i samhället därför att jag vill slopa RUT:
FNIZZ*
*ironiskt fniss framfört i sarkastisk mjugg D-moll

Nu tittar vi på två otroligt roliga människor som har lite svårt att få ihop det och så hoppas vi att jag hittar lite läckra fredagshus att frossa i. Och kom ihåg, jag tycker om er även om ni är moderater och liberaler.

Ännu mer RUT och sedan får det kanske vara bra för den här gången

av Malin Wollin

”Det är säkert slöseri med tid att skriva detta, men här tycker vi så olika att jag kände att jag ändå måste försöka få fram min synpunkt.

Du säger att de som använder sig av RUT har tjänstefolk. Om man bortser från att termen tjänstefolk oftast används för att nedvärdera ett yrke, och därmed alla som arbetar med detta på ett väldigt osympatiskt sätt, så är även termen tjänstefolk missvisande. RUT-avdraget räcker till mindre än 2,5 timmars hjälp per vecka (baserat på en genomsnittskostnad om 400 kr/timmen), betydligt mindre än vad folk kanske tror när du säger att de har tjänstefolk.

Du drar sedan jämförelsen med att om frisörstjänster hade varit subventionerat, och subventionen sedan hade tagits bort, så hade folk fortfarande ”krullat håret”. Självklart finns de de som alltid har råd, oavsett vad det kostar, men blir saker dyrare så minskar efterfrågan. Samma sak gäller för RUT-tjänster. Blir det dyrare kommer många inte att ha råd längre, och efterfrågan kommer att minska. Det betyder att många som jobbar med RUT kommer att få det svårt att försörja sig, många kommer att få lägga ner sina företag, bli arbetslösa och försöka hitta andra jobb. Att hitta ett nytt jobb är inte det enklaste, och många kommer säkert att gå på A-kassa istället. Alternativt jobba svart, och då hamna utanför det sociala skyddsnätet.

Du frågar sen om vi verkligen ska rösta för en politik som värnar om de som har det gott ställt. Här blir jag lite fundersam. Majoriteten av de som jobbar med RUT är lågutbildade, många är invandrare, och de flesta skulle ha mycket svårt att hitta ett annat jobb, okvalificerade jobb är en bristvara. Om du värnar om dessa människor, varför vill du ta bort deras möjlighet till arbete? Jag ser inte RUT som främst ett bidrag till medelklassen, även om de givetvis också gynnas, men som en åtgärd för att få in lågutbildade i arbete.

Du avslutar med att säga att du har klarat dig med hjälp av din familj. Det är ju fantastiskt! Men tyvärr har många det inte så, och här skulle jag ha hoppats att du kunde se lite utanför din egen bubbla och inse detta. Självklart hade du även klarat det utan din familj, men du hade haft det mycket tuffare. Måste det vara så, är det något att eftersträva, att göra livet så tufft som möjligt för folk?

Till sist vill jag även lägga till att RUT kostar staten inte ett öre, det finansierar sig själv. Det är en reform som gett många jobb till människor som annars hade varit arbetslösa. Det har gett möjlighet för många att starta egna företag. Värdet av att människor jobbar istället för att gå arbetslösa är väldigt högt, både ekonomiskt, men även för deras självkänsla. Jag kan verkligen inte se att den här reformen skadar någon, varför ska vi då ta bort den när det bevisligen hjälper många?

ps Det är någon i kommentarerna som upprepar att bara för att jobb är vita så betyder det inte att de får tjänstepension och försäkringar. Det stämmer i och för sig, tjänstepension betalar arbetsgivaren in om man förhandlat om det, och det finns alltid privata försäkringar som inte betalas av skatten. Men, alla som betalar skatt tjänar in statlig pension, de kommer med i socialförsäkringssystemet så de får ett skyddsnät med sjukförsäkring, föräldrapenning mm. Det svenska socialförsäkringssystemet är bland det bästa i världen, och det är helt fantastiskt att människor som tidigare jobbat svart och då stod helt utanför samhällets skydd, nu kan vara med i detta.”

 

Okej, då ska vi se om vi kan bena ut det här:
1. Om man vill se det som att ordvalet ”tjänstefolk” är att se ner på de som städar så varsågod. Jag har inget stort behov av att prata om tjänstefolk, min utgångspunkt var att försvara Ali och Jonas, som i sin uppgivenhet inför utvecklingen i samhället försöker skapa en debatt genom att spela på gamla föreställningar. Jag förstår dem.
2. Att använda RUT-avdraget som ett argument för att ge människor arbete tycker jag är en övermåttan dålig idé. Då kan vi ju utöka försvaret också så får vi många nya arbetstillfällen inom det området. Staten skapar inte jobb men kan skapa förutsättningar för andra att generera arbetstillfällen. Dessa arbetstillfällen ska inte vara människor som subventionerat städar hemma hos andra.
3. ”Majoriteten av de som jobbar med RUT är lågutbildade, många är invandrare, och de flesta skulle ha mycket svårt att hitta ett annat jobb, okvalificerade jobb är en bristvara. Om du värnar om dessa människor, varför vill du ta bort deras möjlighet till arbete?”
Så jag är alltså ond som vill ta ifrån människor deras arbete? Okej. Eller så tycker jag inte att det är en random act of kindness att de som har mer ger de som har mindre en ”möjlighet” att skura min toalett.
4. Jag är ganska less på att få höra att jag inte kan se utanför min bubbla. Det är ju precis det jag försöker göra. Alla äger inte sin bostad, har två inkomster, två utbildningar, alla är inte friska och starka. Att inte lämna min medelklass-/kärnfamiljs-/akademikerbubbla skulle väl vara att hävda min utsatta grupps rätt att få avdragsgill hjälp så att vi kan fortsätta jobba långa timmar, förbättra våra hem, resa till Kolmården med våra barn och slippa storstäda så att det blir bråk om jämställdhet hemma.

Måste det vara så, är det något att eftersträva, att göra livet så tufft som möjligt för folk?”                             Nej, jag tycker att vi ska göra det lättare för folk. Jag tycker att vi med politiska styrmedel ska se till att göra livet enklare för de som har det allra tuffast i samhället. Och de som har det tuffast i samhället använder inte RUT.
5. Jag håller inte med dig om att det är ett högre värde i att städa någon annans hem än att inte jobba alls. På samma sätt som jag tycker att människor inte ska tvingas till Fas3-jobb. Eller att unga ska tvingas sälja dammsugare för 30 000 kronor genom att komma hem till folk och förnedra sig. Jag tror absolut att arbete ger självkänsla och en känsla av gemenskap, att man fyller ett syfte, är med och bidrar. Men inte till vilket pris som helst.
Jag rekommenderar varmt alla att titta på De obekväma när de besöker Underbara Clara och pratar med henne om arbetslinjen. Hon är ett praktexemplar den kvinnan. Varför ska vissa JOBBA JOBBA JOBBA tills håret ramlar av i tussar på kudden för att sedan springa ut genom dörren och möta RUT-tjejen som sedan städar bort tussarna? Någonting i samhället är krökt. Ska vi inte försöka böja det rätt?

6. När det gäller ditt ps så räknar jag kallt med att samhället kan bli långt mer kyligt och att klyftorna mellan klasserna kan öka. Därför tänker jag utgå ifrån att jag och andra måste se om vårt eget hus och inte lita på att staten ska hjälpa oss när vi blir gamla. Jag vill inte ha betalt i svarta pengar men det handlar bara om att jag vill bidra till allt som jag utnyttjar i form av skola och förskola och vård och allt annat. Jag ser det inte som att jag tryggar min ålderdom. Där får vi nog alla sätta hoppet till våra besparingar och våra barn. *Korsar fingrarna*

Slutligen vill jag poängtera att jag känner många som använder RUT, jag tycker om dem ändå. Man måste kunna skilja på sak och person. Jag är inte emot RUT-användare, jag är inte emot RUT-arbetare, jag är emot politiken som gör RUT möjlig.

Mer RUT

av Malin Wollin

Jag gläder mig mycket åt debatten men blir yr av en del argument.

Handen upp alla som har hört denna:

”Jag skulle inte klara mig utan RUT”

Mina ögon blir lite smala, jag lägger huvudet på sned och försöker le och se förstående ut men tänker för mig själv: Hur gjorde du förut? Låg du hemma på köksgolvet och ”klarade dig inte” hela dagarna?

Visst är det svårt att få ihop allting i dessa tider av två heltidsarbetande föräldrar samt ett liv som duger åt facebook. Jag förstår det och jag respekterar det. Men det kan ju ändå inte vara rimligt att medelklassen ska daltas med så till den milda grad att de får dra av halva kostnaden för hjälp med saker som JÄTTEMÅNGA MÄNNISKOR GÖR HELT SJÄLVA.

För kom igen nu. De som inte har råd med RUT-hjälp, de klarar det ju ändå. Och dessa människor har ju dessutom många gånger sämre förutsättningar än den (jamen ursäkta mig) vita, tvåboende medelklassen.

Jag lyssnade på Tendens i P1 häromdagen som besökte en mamma i Vasastan som förklarade hur deras liv inte skulle fungera utan RUT. Och jag kunde inte lyssna färdigt. Hon hade krävt mer jämställdhet hemma och hennes mans svar var städhjälp. *Kväver grova sarkasmer*

Jag har många gånger sagt att jag inte skulle klarat av studier, jobb och allt annat om jag inte haft hjälp av min familj. Men det hade jag ju. Att de har räddat mitt liv är ju mer ett kärleksfullt sätt att beskriva min tacksamhetsställning. Hade de inte hjälpt mig hade jag fått lösa det, på ett sätt eller ett annat.

Så. Lös det.

Seriehjälp

av Malin Wollin

Joachim och jag har precis avslutat Homeland och Derek och nu behöver vi något nytt att förälska oss i.
Jag är EXTREMT nyfiken på Breaking bad eftersom jag älskar pappan i Malcolm in the middle, men oroar mig över realistiskt våld och dödsångest.
Jag kan se pang pang med skurkar men inte kniven i magen på karaktärer jag tycker om.
Så, ska vi?

Uppdatering: Vi har nu sett en kvart av första avsnittet. Kommer den här serien bara få mig att må dåligt? Det känns så.

Skynda på med hjälpen är ni snälla.

FREDAGSHUS! NU BLEV NI VÄL GLADA!

av Malin Wollin

Ibland behöver man inte säga så mycket. Ibland blir kommentarer väldigt umbärliga.
I detta hus som är ett modernistiskt, på gränsen till ironiskt, näste på ett berg är det strängt omöjligt att gissa vem som bor.
Men vi kan konstatera två saker:
1. Personen är rik.
2. Personen är jätterik.
3. Personen kanske nyligen har gått från jätterik till bara rik och tvingats sälja.
Någonting säger mig att en inredningsdesigner har anlitats och då speglar inomhusmiljön inte personen. Det kan vara så att det bor en man här med sin make. Någon av dem kan vara väldigt intresserad av fotografering. De gillar att laga mat men äter mest ute tillsammans med vänner. De reste mycket som yngre när de var singlar, nu inte så mycket.

Huset nedan kostar 52,5 miljoner.

Här bor någon som känner kungen.

Eller Charlotte Perrelli, jag kan inte bestämma mig.

I detta hus bor en kvinna och en man som inte är gifta. De har en dotter som är åtta år och en son som är 15 månader. De är födda i början av sjuttiotalet och älskar design och sitt hus men de behöver ett sovrum till. De har haft planer att flytta ut på landet men vågar inte riktigt ta steget.

Visst gillar ni fredagshus lika mycket som jag, eller? Visst ska vi väl fortsätta med detta?

Sida 1 av 801
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magné
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB