Den nuvarande regimen i Ryssland påminner om tsarväldet, en diktatur som vilade på hovet, militären, byråkratin, polisspioner och rysk-ortodox kristendom. Allt tycks gå igen utom möjligen kristendomen. Så här skrev en folklig, ”populistisk” författare om tsar Nikolas I (regent 1825 – 1855): ”Man fick inte röra på sig, inte ens drömma, det var farligt att uttrycka en tanke eller visa att du inte var rädd – tvärtom, det krävdes att du skulle vara rädd, darrande, det är vad de åren skapade för de ryska massorna. Ständig rädsla låg i luften och krossade alla strävanden efter självständigt tänkande.”  Nikolas I dog efter det så kallade Krimkriget 1855 och tronen ärvdes av hans son Alexander II, som sköts av terrorister på öppen gata i S:t Petersburg 1861. — Jag har som så ofta fastnat i idéhistorien när det gäller aktuella händelser. — Så här skrev Joseph Conrad, polack och sjöman och som bekant världsberömd engelsk författare. I förordet till en roman om anarkister beskrev han ”Den diktatoriska regimens råhet och enfald som förkastar all laglighet och i själva verket baserar sin makt på fullkomlig moralisk anarki /…/” —  I en skrift om ”Envälde och krig” 1905 skrev Conrad så om det då omskakade tsarväldet: ” För Det Heliga Ryssland är bra en reform nödvändig – självmordet.”  Och några år senare: ”Reform är omöjligt. Det finns ingenting att reformera.” —  Till slut två citat från den liberale författaren Alexander Herzen, landsflyktig i London efter några år i tsarens straffläger. Han förordade demokrati och hatades av ryska reaktionärer, som avskydde västerländska idéer och ogillade mänskliga rättigheter. Så här skrev Herzen: ”Ryska regeringar avskyr allt som görs frivilligt.” Och senare, när det blev debatt om kommunismen: ”Kommunism är den ryska reaktionen vänd upp och ner.”   — Så hänger allt ihop, historien upprepar sig, ibland som komedi, om vi ska tro historiefilosofen Hegel. Idag är det i varje fall inte fråga om komedi. Jag avvaktar Putins fall men jag vet inte om det skulle leda till reformer.