En viktig bok har kommit ut med tungt vägande argument för svensk alliansfrihet och mot medlemskap i Nato. I den här frågan har borgerliga debattörer och höga militärer länge om och om igen helt enkelt påstått att Sverige måste med i Nato och rent av att vi redan samarbetar så mycket med denna organisation att vi i praktiken redan är där. Det är svårt att föreställa sig mer sakkunniga och i säkerhetspolitik mer erfarna  bedömare än författarna i den här boken, redigerad av historikern Anders Björnsson och ambassadör Sven Hirdman. —  ”Skulle det med tanke på de nu starka motsättningarna mellan Nato och Ryssland vara till fördel för Europa om den politiskt-militära boskillnaden dem mellan drogs längs den finska östgränsen?” frågar docenten i statskunskap, f d ambassadören Mats Bergquist. ”Knappast”, svarar han med återhållen  övertygelse. Alliansfriheten gäller ju både Sverige och Finland och grundar sig på största möjliga lugn i Östersjö-området. De som motsätter sig anslutning – ”och jag tillhör dem”, skriver ambassadör Hans Blix, – betvivlar att ”svensk medverkan i en ny polarisering genom Nato-anslutning är en klok respons och ser frågan i ett bredare fredspolitiskt perspektiv.” Sven Hirdman, f d ambassadör bl a i Moskva, anger ”Tio skäl mot svenskt medlemskap i Nato”. Det finns inget ryskt hot mot Sverige, de baltiska staterna som ju är med i Nato måste själva hantera sina relationer till Ryssland, svenskt medlemskap i Nato skulle bara innebära att vi omedelbart dras in i en konflikt, våra möjligheter att hålla oss utanför en stormaktskonflikt är större om vi inte är med i Nato. Vi har redan ett gott praktisk samarbete med Nato och ”har det inflytande vi behöver”. Flera av författarna påpekar att våra möjligheter att delta i fredsbevarande insatser till exempel i FN:s regi är större om vi förblir alliansfria, vilket vi har erfarenheter av, och medverkan i USA:s krig i Afghanistan blev meningslös eller katastrofal. — Vi har inget intresse av ökat misstroende i regionen och ”det råder ju ingen tvekan om att ett svenskt och ett finskt medlemskap i Nato skulle vara riktat mot Ryssland.” Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja skriver i ett kapitel, lugnt och sansat, att finskt medlemskap i Nato inte är aktuellt. Inga utländska trupper får begagna finländskt territorium och det litar ryssarna på. Sverige och Finland bör satsa på avspänning. ”Det centrala för Moskva var att Sverige inte vidtog operativa förberedelser för samverkan med USA eller Nato-stater riktade mot Sovjetunionen”, skriver ambassadör Rolf Ekeus i en tillbakablick. Alliansfriheten har tjänat oss väl under 200 år. I flera inlägg, till exempel av Anders Ferm, påpekar skribenterna att Sverige, om vi vore med i Nato, skulle ingå i USA:s kärnvapenstrategi. Ingen svensk folkomröstning skulle acceptera detta. — Leif Pagrotsky sammanfattar krav på Nato-medlemskap i två kärva punkter, typiskt för ”Paggan”: 1) Risken ökar att vi blir indrgna i krig, och 2) det blir dyrare. — Under  valrörelsen nyligen krävde folkpartiet medlemskap utan annan säkerhetspolitisk  argumentering än ordet NATO på en affisch. Med påfallande intellektuell slapphet brukar Dagens Nyheters ledarsidor ständigt upprepa detta krav, alltsedan Tingstens tid, fast då krävde de dessutom svenska kärnvapen..