Politiskt språk är annorlunda än vetenskapligt språk. Jag trodde att det var självklart, åtminstone för alla som studerat språk, retorik, politik eller idéhistoria. Men höromdagen kritiserade ekonomiprofessorn Lars Calmfors politiska skribenter för att inte vara tillräckligt vetenskapliga. Han nämnde särskilt Aftonbladets ledarskribent Daniel Swedin men hans avsikt var mer generell. Swedin klarar sig bra alldeles själv, men jag har några egna reflexioner. — Under många år som skribent i Aftonbladet fick jag påstötningar från professorer och andra akademiker som undrade hur jag stod ut med journalistik, retorik, rubriker, till och med löpsedlar, osv. i kvällstidningen Aftonbladet. Studenter undrade till exempel om om jag inte skulle kunna göra Aftonbladet till en svensk Le Monde (också en kvällstidning). Jag brukade svara att vem som helst kunde försöka skapa en svensk Le Monde men att man inte för den skull behövde lägga ner Aftobladet. — Poängen är den självklara, att artiklar i Statsvetenskaplig Tidskrift, Nationalekonomernas Ekonomisk Debatt, Socialvetenskaplig skriftserie (eller vad de nu kan heta) vänder sig till en helt annan läsekrets. — Ibland skriver forskare i dagstidningar på sitt språk, till exempel idag i DN, den högst intressante britiske ekonomen Skidelski (vars biografi om Keynes lag uppskattar): ”Det som saknas är ett finanspolitiskt tranfereringsssystem som reagerar på asymetriska chocker”. Och så vidare, och så vidare. Han har kanske rätt, men inte ens en finansminister kan säga något sådant den första maj eller i riksdagen, däremot möjligen professor Calmfors i DN. — Det som förr kallades kvinnofrågor eller könsrollsfrågor benämns idag ofta ”genusforskning”. Är ”forskning” finare än ”agitation”? I en demokrati? Båda behövs ju. Men språket är annorlunda. Och jag förstår inte alltid vad genusforskarna skriver.