Idag, söndag har jag på nytt läst en artikel i min morgontidning, som jämte åtskilligt av stort intresse innehåller tesen att äldre socialdemokratiska ledare var briljanta men att det nu är uselt med den saken. Branting, Per Albin, Erlander, Wigforss, till och med Palme omnämns som kloka och kultiverade, i varje fall jämfört med nu. Jag har hört och läst samma resonemang då och då under ett långt liv. Om Per Albin skrev borgerliga skribenter att han var en enkel uppkomling, inte minst jämfört med Branting. Erlander avfärdades tidigt som en nolla och nu var inte bara Branting utan även Per Albin stora politiker. Wigforss drabbades under min ungdom av mångårig, frän borgerlig kritik, främst som skattehöjare. Nu beskrivs han i högst vördnadsfulla ordalag. Och så Palme, har man glömt det borgerliga Palme-hatet, det har inte jag. — Det är helt enkelt så att borgerligheten älskar döda socialdemokrater. — De får paradera särskilt inför ett kommande val, varvid levande socialdemokrater är garanterat undermåliga. — När den nuvarande socialdemokratiske partiordföranden någon gång i framtiden lämnar kommer det inte att dröja länge förrän han beskrivs som en högst omdömesgill ledargestalt under en svår tid jämfört med den nye, kraftlöse och obegåvade. — Men kanske är det här borgerliga tankemönstret bättre än om det hade varit tvärtom för nu kan man i varje fall  se framtiden an med viss tillförsikt.