De vackra båtarna

av Gunnar Fredriksson

Utanför mitt fönster på åttonde våningen ser jag Hammarbyleden, där prydliga fritidsbåtar drar förbi, än är det båtsäsong. Det framgångsrika folket i Sverige har det bättre än någon annan folkgrupp i världen. Jag har ingen båt längre men jag bor på Södermalm och tillhör enligt uppgift de välbeställda vars röster politikerna satsar på. Jag spanar mot land på andra sidan floden och ser den tämligen nybyggda Hammarby Sjöstad, enligt uppgift ännu mer i klassamhället topp. — Alltmer fakta kommer nu fram om de ökande ekonomiska och sociala klyftorna. Det är inte alls konstigt att högerregeringen gynnar den framgångsrika klassen, så har det alltid varit. Här finns kanske trots allt en smula ideologi: kapitalism, marknadsstyrning, vinster, smarta metoder för att komma undan skatt, och så åtminstone en viss antagonism, försök till solidarisk välfärdspolitik. — ”LO är sannerligen socialdemokraternas lilla gullegris.” Detta smaklösa nonsens levererade  en efter bilden att döma ung ledarskribent i går i Dagens Nyheter. Alltsedan jag började prenumerera på DN som student på 50-talet har deras ledaravdelning hackat på LO, år efter år, val efter val. Ofta skriver de ”facket” men det ordet syftar då bara på LO. Det är ett välkänt gammaldags klassförakt men det har ju sällan påverkat valresultatet. — Jag var i våras med på ett seminarium som utvecklades till ett rent högermöte. Den ene efter den andre förklarade att skatter är pålagor som kränker den privata äganderätten, ”friheten”. De privata ägarna står enligt denna samhällsuppfattning för framsteg och välvilja, inte minst därför att de ”ger”, skapar arbete, de är ju ”arbetsgivare”. Till och med allemansrätten attackerades med argumentet att den förnedrar ägarnas egendomsrätt, och denna förnedring är omoralisk. Socialdemokratisk politik leder till systemet ”Nordkorea”, sa den ene efter den andre. Jag har aldrig varit med om en politisk debatt där Nordkorea spelat en sådana huvudroll. Detta är alltså högerns, privatkapitalismens tankevärld när den är som mest intelligent. — Återigen blickar jag ut över de vackra båtarna i mångmiljonklassen nedanför mina fönster. Förr satt rorgängaren nere i aktern och styrde, nu står han högt uppe och jäser på något som ser ut som ett torn eller kanske kallas det kommandobrygga. Jag undrar vad de talar om nere i kajutorna när de vilar ut vid någon vik. Ett samtalsämne tror jag är givet: de klagar på skatterna.

Varför släckte ni ljuset?

av Gunnar Fredriksson

En 10-årig pojke förlorade hela sin familj vid ett israeliskt bombanfall mot flyktinglägret Nuseirat i Gaza. Han blev blind vid träffen. När han kom till sjukhus visste han inte att alla de andra i familjen var döda. Han sa: ”Varför har ni släckt ljuset?” — Pojken, blind för livet, tillhörde tydligen de civila som israelerna och deras anhängare kallar mänskliga sköldar. Berättelsen finner jag i den engelska tidskriften ”New Statesman”, där en skribent berättar om tio dagar i Gaza. En bedömning av flera av tidskriftens skribenter är att Israels moraliska anseende i världen har minskat och fortsätter att försvagas. Det är palestinierna som har rätt att försvara sig och Hamas utrotas inte genom bomber och förödelse mot oskyldiga palestinier. — Nu försämras relationen mellan Israel och USA, där allt fler blir minst sagt irriterade över Israels våldspolitik och förolämpningar mot USA:s president och utrikesminister. Israeliska regeringar har alltid pratat omkull amerikanerna. — Vid bedömningen av konflikten behövs bara rena fakta: Israel är en militärt överlägsen ockupationsmakt och en kolonialmakt som bedriver apartheid-politik mot palestinierna, med stöd av USA och i strid mot internationell rätt. Om man fastnar i tunnlar och dylikt förstår man ingenting. — Än mer absurt: Nu hoppas amerikaner och andra på hjälp från den egyptiska militärdiktaturen. Och palestinierna får föga stöd från arabländernas regimer. Palestiniernas historiska öde är obevekligt. — Varför har ni släckt ljuset?

Liksom

av Gunnar Fredriksson

Återigen, för ett par dagar sedan, hände det igen. Jag som regelbundet lyssnar på radions program 1 (dessutom musikradion program 2 och sportradion) tvingades stänga av kulturradions morgonsändning i vredesmod. Orsaken var att en kulturjournalist använde ordet ”liksom” i alla de tre första meningarna. Jag kastade mig fram till radion och stängde av. Och ändå gällde inslaget en författarinna som jag sedan många år varit i hög grad intresserad av. Jag utpekar inte den radiojournalist det gällde, eftersom det inte finns anledning att omnämna någon särskild, det är likadant med den ene efter den andre Det är helt enkelt en farsot. — ”Liksom” betyder ingenting, det är en utfyllnad som man bör stå ut med i vanligt talspråk. Uppfångar man ofrivilligt ord när man hör någon tal på bussen så hör man ständigt två ord: ”liksom” och ”precis”. Men det är kulturjournalister jag är ute efter. — I ett annat återkommande radioprogram, Naturmorgon, återfinns ständigt ett omtyckt, högfrekvent ord: ”fantastiskt”. Reportrar ute i markerna hittar gräs och ogräs, växter och djur, inte sällan ser de fåglar som vi vanligt folk aldrig har hört talas om, och de flesta krypen och de rara växterna är, förmodar jag, okända för de flesta av oss lyssnare. Men vi får veta  och hur ”fantastiskt” det är för reportage-teamet att se dessa helt visst märkliga företeelser. Efter inslagen från fältet lyssnar vi till slutkommentaren: det var ”fantastiskt” att se. — I det här fallet har jag större tolerans än när det gäller kulturradion och naturfilosofernas entusiasm kan rent av vara smittande. — Helt annorlunda är språket i radiosporten. Där ska det gå undan, snabbt och rakt på sak, där har man inte tid med meningslösa icke-ord av typen ”liksom”. Sportradions språk är effektivt, innehållsrikt och sakligt. Det är i själva verket mycket bättre än kulturradions.

Fanatismen

av Gunnar Fredriksson

De många gräsliga och till synes olösliga konflikter som nu pågår i världen har ett inslag gemensamt: religiös fanatism. Det finns alltid politiska, ekonomiska och militära intressen i konflikterna men religiös fanatism gör hat, grymheter, förtryck och omänsklighet ständigt ännu jävligare. Vi behöver inte nämna exempel. — Jag tar mig rättigheten att idag fly till någon upplyst filosof i min egen idétradition, den upplyste Immanuel Kant, som levde och skrev vid mitten och slutet av 1700-talet och som bodde här i närheten, i gamla preussiska Königsberg. — I en liten skrift med titeln ”Religionen inom det blotta förnuftets gränser” skriver Kant om hur ”mystiska svärmerier” och ”förmenta underverk”  fjättrade folket ”i en blind vidskepelse” genom ”allenaberättigade skrifttolkare”. Man sökte inte förnuft och enighet, det uppstod parter som bittert bekämpade varandra. Kant nämner ”orienten, varest staten på ett löjeväckande sätt befattade sig med prästernas och prelaternas statuter” och hur i västerlandet ”en förment gudomlig ståthållare förtryckte vetenskaperna och ”eggade upp folken till förödande krig i en främmande världsdel (korstågen) för att inbördes bekämpa varandra”, vilket ledde till ”blodtörstigt hat mot oliktänkande.” Kant citerar den romerske författaren Lucretius (som levde åren 97 till 55 före vår tideräkning): ”Till så mycket ont kunde religionen förmå människor”. —  Nu ser vi hur religiösa fanatiker i arabländer och i Israel omöjliggör sådana förnuftiga lösningar och hopp om fred som upplysningsfilosofen Kant drömde om. ”Religionen inom det blotta förnuftets gränser” förblev en sekelgammal dröm.

Israel försvarar sig

av Gunnar Fredriksson

Nu har Israel försvarat sig i decennier. Israel försvarar sig alltid och detta argument ekar runt hela världen, med emfas om och om igen upprepat i USA och även i Sverige, av politiker och Dagens Nyheters ledarsida. Rapporterande journalister på plats berättar att Israel försvarar sig genom att döda oskyldiga människor, ständigt fler barn, och skjuter sönder deras hus. Palestinierna i Gaza, säger de analyserande skribenterna, har sig själva att skylla, eftersom de ställer upp som ”levande sköldar”. Så säger den israeliska högerregeringen i denna pågående kamp om världsopinionen, där Israel och USA alltid är överlägsna, liksom de är militärt. De får omfattande stöd, även i Sverige, för detta argument. — Så får man till det: allt är i grunden palestiniernas eget fel. — Men är det inte något konstigt med argumentet om ”mänskliga sköldar? De som åsyftas bor ju helt enkelt där, är man en uppställd mänsklig sköld när man är hemma i sitt bostad? — Israel är en militär ockupationsmakt som sedan decennier ockuperar och koloniserar icke-israeliskt territorium i strid med internationell rätt och bedriver apartheid-politik med militärt övervåld och trakasserier. Återigen en pervers användning av det politiska propagandaspråket. Detta beskrivs som att Israel har rätt att försvara sig. Har de förtryckta, ockuperade, rätt att försvara sig? Enligt internationell rätt har ockuperade nationer rätt att göra motstånd. Men inte här för här är det den militärt överlägsna ockupationsmakten som, sägs det, har rätt att försvara sig. Återigen en förryckt politisk retorik, accepterad och upprepad i vida kretsar. Det skulle aldrig godtas om det inte gällde Israel och USA. — ”Medling” är en hopplös idé så länge ockupationen och koloniseringen fortgår. USA kan naturligtvis inte ”medla”, när de helt står på den ena partens sida. — Nu varnas för att antisemitismen sprider sig, allvarligt förvisso. Men det kunde man förutse, om man inte ville blunda, med den aggressiva politik som Israels högerregering bedriver. Israel har rätt att existera, det menar alla anständiga människor. Men vilket Israel, vilka är gränserna, innefattas ockupationen, ska vi acceptera den religiösa teokratin, som är baserad på gamla testamentets profeter och som utesluter muslimer? Sådana frågor har jag aldrig fått svar på. Det blir i varje all aldrig fred med militär ockupation där de förtryckta påstås bära skulden.

Rätt att försvara sig

av Gunnar Fredriksson

Nu upprepar många, för hundratusende gången, att Israel har rätt att försvara sig. Men har palestinierna rätt att försvara sig? Det är Israel som med överlägsen krigsmakt och stöd av USA ockuperar palestinskt territorium och har koloniserat sådana områden med flera hundra tusen av sina egna och daglig polisövervakning. Det har skett i strid med internationell rätt och många FN-resolutioner. Enligt folkrätten har en ockuperad nation rätt att försvara sig mot ockupationsmakten. Alla, utom tydligen, palestinierna. — Hur är det möjlig att en ständigt upprepade frasen gäller Israels rätt att försvara sig. Har inte alla nationer rätt att försvara sig? Tydligen inte och inte ens enligt president Obama och Stefan Löfvens uppfattning. —  Det gäller också Israels rätt att existera. Jovisst, men vilket Israel? Vilka gränser? Sådana är ju inte ens fastställda. Betyder det ett Israel som innefattar ockuperat område? Betyder det att man ska acceptera ett Israel som bedriver apartheidpolitik och diskriminering mot palestinierna? Betyder det att vi ska godta en ”teokrati”, alltså en ”gudsstat” grundad på en flera tusen år gammalt testamente och profeter som motiv för ockupation på mark som enligt den idén är ”helig”? — Jag ställer förvisso upp på religionsfrihet och avskyr antisemitism. Men nu gäller det dagens värld och ockupation av mark som tillhör andra folk med en annan religion och då handlar det om aktuell politik. — Israel är en demokrati, enligt en annan upprepning. Men Israel är ju en militär ockupationsmakt. Och det är ett faktum som ingen politisk retorik kan utplåna.

 

 

2, alltså en

 

Att utse skurkar

av Gunnar Fredriksson

Hundra år efter första världskrigets utbrott diskuterar man nu vems fel det var. Tyskarna tycker att inte bara Tyskland ska klandras och fler syndabockar utses utan svårighet. Det fanns naturligtvis fler skurkar och  obegåvade ledare än de tyska. Men det är inte denna fråga jag nu önskar ta upp. —  Jag skiljer mellan två olika slags historieskrivning: (1) den som undersöker orsaker och verkningar och (2) den som vill berätta om vems skuld eller förtjänst det var att det och det hände. I första fallet handlar det om professionell historieforskning, i andra fallet gäller det att moralisera, för det mesta att nita dit någon skurk. Denna andra variant är vanlig bland journalister och förvisso bland vanligt folk. Jag är mest intresserad av den första, källkritiska och politiskt opartiska varianten. — När den moraliserande och politiserande sorten är lös får vi ett sammelsurium av nationalistisk agitation i historieskrivningens form, bittra påstådda oförrätter och orättvisor kommer upp till ytan och intresset för sanning, sannolikhet och intressanta hypoteser försvinner i dimma och kaos. — Det är klart att jag bland annat som ledarskribent i Aftonbladet skrev i moraliserande och politisk riktning under Vietnam-kriget och det ångrar jag inte för så måste den rollen spelas. Och jag försökte också följa en mer akademisk men undanskymd debatt i USA, Storbritannien och Frankrike. I USA dominerande den moralistiska tendensen enligt vilken USA bekämpade kommunismen och stod för det goda, frihet, demokrati och kristen tro i hela världen. Samtidigt fanns det inte minst i USA akademiskt briljanta historiker som förstod att det var idiotiskt att ta över ett ruttet franskt kolonialkrig och att det amerikanska kriget inte kunde vinnas. — Nu tycks några professionella historiker ha tagit upp frågan om tyskarnas skuld till första världskrigets utbrott och de nationalistiska känslorna glöder här och där. Andra världskriget startade förvisso de tyska nazisterna men till och med i det fallet är det ändå mer komplicerat än så, om man tänker på segrarmakternas kortsynthet vid Versailles-freden 1918. Historia är inte bara, som en brittisk historiker sa, det ena nidingsdådet efter det andra, utan sammanhang.

Skithögsargumentet

av Gunnar Fredriksson

Svenska kvinnor gillar inte högergubbar. Det är den väsentliga analysen av  det svenska EU-valet. — Moderaterna säger att de har tillsatt en ”analysgrupp” för att utreda deras fiasko. För någon tid sedan hade de en annan analysgrupp som förfalskade svenska historien, t ex när de påstod att högern hade kämpat för allmän och lika rösträtt. Det var precis tvärtom: de motarbetade denna idé. Högern motsatte sig kvinnlig rösträtt tills de måste ge upp denna kamp. Det är ju historia, men jag kan tänka mig att många kunniga kvinnor inte minst efter moderaternas förra analysgrupps uppmärksammade insats mycket väl vet om detta. — Säkert kommer deras grupp komma fram till att de bör vara ”tydliga”, för så brukar politiker säga, även om det bara gör saken ännu värre. Jag minns hur president Nixon sa: ”I want to make one point perfectly clear”, varpå följde ett ohyggligt snömos. — Ett av de mest uppmärksammade inslagen under valrörelsen var ju Marita Ulvskogs muttrande utanför en TV-sändning att Gunnar Hökmark var ”en jävla skithög”. Roligaste var, tycket jag, att Carl Bildt dementerade detta uttalande. Jag erinrar mig ett motsatt fall, när gamle premiärministern Clement Attlee i Storbrittanien med utsökt elegans bad den marxistiske teoretikern Laski hålla truten: ”Tystnad från Er sida, Sir, skulle allmänt välkomnas”. — Att feminister går framåt kan ha ett samband med dagens journalistik. I de svenska tidningar jag läser regelbundet, Dagens Nyheter och Aftonbladet, förekommer varje dag ca tio artiklar med feministisk tendens, från ledar- och kultur till politiska analyser och reportage, även på sportsidorna. Jag har inte något emot värderingarna, men som journalistik blir det ju förutsägbart så snart man ser rubriken. Språket påverkas, t ex när feministisk agitation kallas genusforskning, finare kanske, men vad är det för fel på agitation? — Kanske kommer feministerna att få problem med de ekonomiska frågorna. ”Vi får inte låta ekonomiska värden vinna över människans värde”, heter det t ex, utsökt vackert. Det finns dessbättre många ekonomiskt kunniga kvinnor i dagens Sverige, så det kanske inte är så klokt att underblåsa den gamla könsfördomen att kvinnor inte begriper sig på samhällsekonomi.

Mot högern

av Gunnar Fredriksson

Inte behöver man bry sig om alla invecklade och ofta obegripliga frågor och informationer beträffande valet till EU-parlamentet. Det viktiga är mycket enkelt: att motverka högerkrafterna. — Det som hotar Europa och möjliga framsteg är högern. Den är uppdelad på två sorter: den parlamentariska, dit våra moderater hör, och en lång rad högerextremister, nationalister, fascister, nazi-anhängare, antisemiter, stollar, osv. Det gamla anti-kommunistiska, USA-influerade och i Sverige traditionella rysshotet är nu utbytt mot hot och nationella ambitioner från ett nytt tsarvälde, ett mäktigt högerhot. — Det som från början var hoppet om ett sammanhållet Europa, enligt idén att det aldrig skulle bli fler världskrig, har nu resulterat i ett EU där högern och ny-liberalerna samverkar kring en fashionabel anglosaxisk idé om marknadsstyrning och profitmotiv som stimulans, en vision för handelshögskolans studenter. Det sker i stället för vad många av oss hoppades skulle resultera i solidaritet, demokratiskt styrd välfärd och minskade sociala och ekonomiska klyftor. — Dock: vi kan i varje fall rösta mot högern. — Det händer att jag blir road av att citera en av Storbritanniens första socialister i parlamentet, Cunninghame Graham, vän till Joseph Conrad. 1886 sa han i ett tal i underhuset att han inte brydde sig om nationalekonomi: ”Det är tillräckligt för mig att veta, att den sysslolösa klassen är rik och den arbetande klassen fattig, och att de rika är rika därför att de stjäl från de fattiga.”

Språkgnäll

av Gunnar Fredriksson

Det finns så mycket att gnälla över så jag väljer några språkliga besynnerligheter, i marginalen helt visst jämfört med de stora, pågående gnällfrågorna. Om jag vore lättretad skulle jag t ex hänga upp mig på att politiker och journalister numera skriver och säger ”lagstiftning” när de menar ”lag”. Lagstiftning är en procedur som leder fram till en lag. De vanliga uttrycket ”gällande lagstiftning” är nonsens. Det visar sig också om man försöker säga orden i pluralis: du kan säga ”gällande lagar” men inte ”gällande lagstiftningar”. Idag läser jag i tidningen om ”internationell lagstiftning”, fast skribenten menar ”internationell rätt”. — Det tycks helt enkelt vara så att offentliga personer föredrar långa ord framför korta. På liknande sätt säger och skriver de numera ”problematik” när de menar ”problem” och ”i nuläget” när de menar ”nu” och ”i dagsläget” när de menar ”idag”. — Och så en annan ovana, när jag nu är i gång med att gnälla. Många skriver eller pratar t ex så här: ”Om två år räknar man med att arbetslösheten ska vara så och så hög.” Men det räknar man ju med idag och det är inte fråga om hur man kommer att räkna någon gång i framtiden. — Inom vetenskapsjournalistiken är en nyhet ofta av följande slag. Förr trodde man att … osv, men nu har forskarna kommit på, osv. Men detta är ju ingen nyhet för alla oss vanliga människor som aldrig ens tänkt på saken. Är det då en ”nyhet”, i förhållande till vad? Det ska ju handla om journalistik och inte en intern händelse för tio experter och en eventuell upphetsning i den kretsen. Till sist. Eftersom vi nu ständigt läser och hör om hur någon ”släpper” en skiva eller ett album, så börjar man också skriva och berätta om hur en författare ”släpper” en bok. Det lär vi få finna oss i. Snart kommer jag kanske att skriva om hur och när Shakespeare släppte Hamlet.

Sida 1 av 19
  • Tjänstgörande redaktör: Mia Carron
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB