Israel försvarar sig

av Gunnar Fredriksson

Nu har Israel försvarat sig i decennier. Israel försvarar sig alltid och detta argument ekar runt hela världen, med emfas om och om igen upprepat i USA och även i Sverige, av politiker och Dagens Nyheters ledarsida. Rapporterande journalister på plats berättar att Israel försvarar sig genom att döda oskyldiga människor, ständigt fler barn, och skjuter sönder deras hus. Palestinierna i Gaza, säger de analyserande skribenterna, har sig själva att skylla, eftersom de ställer upp som ”levande sköldar”. Så säger den israeliska högerregeringen i denna pågående kamp om världsopinionen, där Israel och USA alltid är överlägsna, liksom de är militärt. De får omfattande stöd, även i Sverige, för detta argument. — Så får man till det: allt är i grunden palestiniernas eget fel. — Men är det inte något konstigt med argumentet om ”mänskliga sköldar? De som åsyftas bor ju helt enkelt där, är man en uppställd mänsklig sköld när man är hemma i sitt bostad? — Israel är en militär ockupationsmakt som sedan decennier ockuperar och koloniserar icke-israeliskt territorium i strid med internationell rätt och bedriver apartheid-politik med militärt övervåld och trakasserier. Återigen en pervers användning av det politiska propagandaspråket. Detta beskrivs som att Israel har rätt att försvara sig. Har de förtryckta, ockuperade, rätt att försvara sig? Enligt internationell rätt har ockuperade nationer rätt att göra motstånd. Men inte här för här är det den militärt överlägsna ockupationsmakten som, sägs det, har rätt att försvara sig. Återigen en förryckt politisk retorik, accepterad och upprepad i vida kretsar. Det skulle aldrig godtas om det inte gällde Israel och USA. — ”Medling” är en hopplös idé så länge ockupationen och koloniseringen fortgår. USA kan naturligtvis inte ”medla”, när de helt står på den ena partens sida. — Nu varnas för att antisemitismen sprider sig, allvarligt förvisso. Men det kunde man förutse, om man inte ville blunda, med den aggressiva politik som Israels högerregering bedriver. Israel har rätt att existera, det menar alla anständiga människor. Men vilket Israel, vilka är gränserna, innefattas ockupationen, ska vi acceptera den religiösa teokratin, som är baserad på gamla testamentets profeter och som utesluter muslimer? Sådana frågor har jag aldrig fått svar på. Det blir i varje all aldrig fred med militär ockupation där de förtryckta påstås bära skulden.

Rätt att försvara sig

av Gunnar Fredriksson

Nu upprepar många, för hundratusende gången, att Israel har rätt att försvara sig. Men har palestinierna rätt att försvara sig? Det är Israel som med överlägsen krigsmakt och stöd av USA ockuperar palestinskt territorium och har koloniserat sådana områden med flera hundra tusen av sina egna och daglig polisövervakning. Det har skett i strid med internationell rätt och många FN-resolutioner. Enligt folkrätten har en ockuperad nation rätt att försvara sig mot ockupationsmakten. Alla, utom tydligen, palestinierna. — Hur är det möjlig att en ständigt upprepade frasen gäller Israels rätt att försvara sig. Har inte alla nationer rätt att försvara sig? Tydligen inte och inte ens enligt president Obama och Stefan Löfvens uppfattning. —  Det gäller också Israels rätt att existera. Jovisst, men vilket Israel? Vilka gränser? Sådana är ju inte ens fastställda. Betyder det ett Israel som innefattar ockuperat område? Betyder det att man ska acceptera ett Israel som bedriver apartheidpolitik och diskriminering mot palestinierna? Betyder det att vi ska godta en ”teokrati”, alltså en ”gudsstat” grundad på en flera tusen år gammalt testamente och profeter som motiv för ockupation på mark som enligt den idén är ”helig”? — Jag ställer förvisso upp på religionsfrihet och avskyr antisemitism. Men nu gäller det dagens värld och ockupation av mark som tillhör andra folk med en annan religion och då handlar det om aktuell politik. — Israel är en demokrati, enligt en annan upprepning. Men Israel är ju en militär ockupationsmakt. Och det är ett faktum som ingen politisk retorik kan utplåna.

 

 

2, alltså en

 

Att utse skurkar

av Gunnar Fredriksson

Hundra år efter första världskrigets utbrott diskuterar man nu vems fel det var. Tyskarna tycker att inte bara Tyskland ska klandras och fler syndabockar utses utan svårighet. Det fanns naturligtvis fler skurkar och  obegåvade ledare än de tyska. Men det är inte denna fråga jag nu önskar ta upp. —  Jag skiljer mellan två olika slags historieskrivning: (1) den som undersöker orsaker och verkningar och (2) den som vill berätta om vems skuld eller förtjänst det var att det och det hände. I första fallet handlar det om professionell historieforskning, i andra fallet gäller det att moralisera, för det mesta att nita dit någon skurk. Denna andra variant är vanlig bland journalister och förvisso bland vanligt folk. Jag är mest intresserad av den första, källkritiska och politiskt opartiska varianten. — När den moraliserande och politiserande sorten är lös får vi ett sammelsurium av nationalistisk agitation i historieskrivningens form, bittra påstådda oförrätter och orättvisor kommer upp till ytan och intresset för sanning, sannolikhet och intressanta hypoteser försvinner i dimma och kaos. — Det är klart att jag bland annat som ledarskribent i Aftonbladet skrev i moraliserande och politisk riktning under Vietnam-kriget och det ångrar jag inte för så måste den rollen spelas. Och jag försökte också följa en mer akademisk men undanskymd debatt i USA, Storbritannien och Frankrike. I USA dominerande den moralistiska tendensen enligt vilken USA bekämpade kommunismen och stod för det goda, frihet, demokrati och kristen tro i hela världen. Samtidigt fanns det inte minst i USA akademiskt briljanta historiker som förstod att det var idiotiskt att ta över ett ruttet franskt kolonialkrig och att det amerikanska kriget inte kunde vinnas. — Nu tycks några professionella historiker ha tagit upp frågan om tyskarnas skuld till första världskrigets utbrott och de nationalistiska känslorna glöder här och där. Andra världskriget startade förvisso de tyska nazisterna men till och med i det fallet är det ändå mer komplicerat än så, om man tänker på segrarmakternas kortsynthet vid Versailles-freden 1918. Historia är inte bara, som en brittisk historiker sa, det ena nidingsdådet efter det andra, utan sammanhang.

Skithögsargumentet

av Gunnar Fredriksson

Svenska kvinnor gillar inte högergubbar. Det är den väsentliga analysen av  det svenska EU-valet. — Moderaterna säger att de har tillsatt en ”analysgrupp” för att utreda deras fiasko. För någon tid sedan hade de en annan analysgrupp som förfalskade svenska historien, t ex när de påstod att högern hade kämpat för allmän och lika rösträtt. Det var precis tvärtom: de motarbetade denna idé. Högern motsatte sig kvinnlig rösträtt tills de måste ge upp denna kamp. Det är ju historia, men jag kan tänka mig att många kunniga kvinnor inte minst efter moderaternas förra analysgrupps uppmärksammade insats mycket väl vet om detta. — Säkert kommer deras grupp komma fram till att de bör vara ”tydliga”, för så brukar politiker säga, även om det bara gör saken ännu värre. Jag minns hur president Nixon sa: ”I want to make one point perfectly clear”, varpå följde ett ohyggligt snömos. — Ett av de mest uppmärksammade inslagen under valrörelsen var ju Marita Ulvskogs muttrande utanför en TV-sändning att Gunnar Hökmark var ”en jävla skithög”. Roligaste var, tycket jag, att Carl Bildt dementerade detta uttalande. Jag erinrar mig ett motsatt fall, när gamle premiärministern Clement Attlee i Storbrittanien med utsökt elegans bad den marxistiske teoretikern Laski hålla truten: ”Tystnad från Er sida, Sir, skulle allmänt välkomnas”. — Att feminister går framåt kan ha ett samband med dagens journalistik. I de svenska tidningar jag läser regelbundet, Dagens Nyheter och Aftonbladet, förekommer varje dag ca tio artiklar med feministisk tendens, från ledar- och kultur till politiska analyser och reportage, även på sportsidorna. Jag har inte något emot värderingarna, men som journalistik blir det ju förutsägbart så snart man ser rubriken. Språket påverkas, t ex när feministisk agitation kallas genusforskning, finare kanske, men vad är det för fel på agitation? — Kanske kommer feministerna att få problem med de ekonomiska frågorna. ”Vi får inte låta ekonomiska värden vinna över människans värde”, heter det t ex, utsökt vackert. Det finns dessbättre många ekonomiskt kunniga kvinnor i dagens Sverige, så det kanske inte är så klokt att underblåsa den gamla könsfördomen att kvinnor inte begriper sig på samhällsekonomi.

Mot högern

av Gunnar Fredriksson

Inte behöver man bry sig om alla invecklade och ofta obegripliga frågor och informationer beträffande valet till EU-parlamentet. Det viktiga är mycket enkelt: att motverka högerkrafterna. — Det som hotar Europa och möjliga framsteg är högern. Den är uppdelad på två sorter: den parlamentariska, dit våra moderater hör, och en lång rad högerextremister, nationalister, fascister, nazi-anhängare, antisemiter, stollar, osv. Det gamla anti-kommunistiska, USA-influerade och i Sverige traditionella rysshotet är nu utbytt mot hot och nationella ambitioner från ett nytt tsarvälde, ett mäktigt högerhot. — Det som från början var hoppet om ett sammanhållet Europa, enligt idén att det aldrig skulle bli fler världskrig, har nu resulterat i ett EU där högern och ny-liberalerna samverkar kring en fashionabel anglosaxisk idé om marknadsstyrning och profitmotiv som stimulans, en vision för handelshögskolans studenter. Det sker i stället för vad många av oss hoppades skulle resultera i solidaritet, demokratiskt styrd välfärd och minskade sociala och ekonomiska klyftor. — Dock: vi kan i varje fall rösta mot högern. — Det händer att jag blir road av att citera en av Storbritanniens första socialister i parlamentet, Cunninghame Graham, vän till Joseph Conrad. 1886 sa han i ett tal i underhuset att han inte brydde sig om nationalekonomi: ”Det är tillräckligt för mig att veta, att den sysslolösa klassen är rik och den arbetande klassen fattig, och att de rika är rika därför att de stjäl från de fattiga.”

Språkgnäll

av Gunnar Fredriksson

Det finns så mycket att gnälla över så jag väljer några språkliga besynnerligheter, i marginalen helt visst jämfört med de stora, pågående gnällfrågorna. Om jag vore lättretad skulle jag t ex hänga upp mig på att politiker och journalister numera skriver och säger ”lagstiftning” när de menar ”lag”. Lagstiftning är en procedur som leder fram till en lag. De vanliga uttrycket ”gällande lagstiftning” är nonsens. Det visar sig också om man försöker säga orden i pluralis: du kan säga ”gällande lagar” men inte ”gällande lagstiftningar”. Idag läser jag i tidningen om ”internationell lagstiftning”, fast skribenten menar ”internationell rätt”. — Det tycks helt enkelt vara så att offentliga personer föredrar långa ord framför korta. På liknande sätt säger och skriver de numera ”problematik” när de menar ”problem” och ”i nuläget” när de menar ”nu” och ”i dagsläget” när de menar ”idag”. — Och så en annan ovana, när jag nu är i gång med att gnälla. Många skriver eller pratar t ex så här: ”Om två år räknar man med att arbetslösheten ska vara så och så hög.” Men det räknar man ju med idag och det är inte fråga om hur man kommer att räkna någon gång i framtiden. — Inom vetenskapsjournalistiken är en nyhet ofta av följande slag. Förr trodde man att … osv, men nu har forskarna kommit på, osv. Men detta är ju ingen nyhet för alla oss vanliga människor som aldrig ens tänkt på saken. Är det då en ”nyhet”, i förhållande till vad? Det ska ju handla om journalistik och inte en intern händelse för tio experter och en eventuell upphetsning i den kretsen. Till sist. Eftersom vi nu ständigt läser och hör om hur någon ”släpper” en skiva eller ett album, så börjar man också skriva och berätta om hur en författare ”släpper” en bok. Det lär vi få finna oss i. Snart kommer jag kanske att skriva om hur och när Shakespeare släppte Hamlet.

Överskottsmålet

av Gunnar Fredriksson

Så fick vi då ett nytt ord att begrunda i vårt politiska språk: Överskottsmålet.  På den tiden då jag skrev artiklar i Aftonbladet skulle jag eller någon kompetent rubriksättare aldrig ha använt det ordet. Det verkar höra till jargongen bland tjänstemän på finansdepartementet, säkerligen kompetent folk, men alla proffs har ju sina speciella språkvanor. Frågan är hur denna term ska kunna användas i valrörelsen. Inte kan jag tänka mig att en politisk talare ropar ÖVERSKOTTSMÅLET, varefter vi vanliga människor i publiken jublar. —   Skräcken inför valrörelsen är att det blir debatter om statistik, formler, siffror, procent, kurvor, diagram, osv. Det pågår ju redan. Och journalister, som vill framstå som lika kunniga, vidarebefordrar allt detta till oss vanliga människor. Vi förstår i varje fall att politiker av olika riktningar hela tiden har olika siffror och procent och vem i väljarkåren kan bedöma vem i politiker- och statistikskrået som har rätt.  Sverigges tråkigaste valrörelse i modern tid hotar. — Jag tänker mig att jag frågar en medpassagerare på bussen: är du för eller emot överskottsmålet? Va då? Vad snackar du om?Jag pratar kanske om att den kämpande högerregeringen har som  paradargument att Sveriges ekonomi är bättre än Greklands och Rumäniens. Nåja, men varför är tågen så ofta försenade? Varför är skolresultaten så dåliga? Varför blir privat ägare inom vård, skola och omsorg allt rikare, till den grad att de kan flytta vinster till skatteparadis? Högerfolkets mest passionerade politiska instinkt går alltid ut på  att komma undan skatt. — Den såvitt jag förstår dominerande frågan i det svenska samhället gäller de ständigt ökande ekonomiska och sociala klyftorna, hur de välbeställda familjerna drar ifrån medan en underklass alltmer släpar efter. Svenska väljare vet att den sortens frågor inte kan klaras av högern, som aldrig ens har varit intresserade av sådana problem. — Inte vet jag vad en vänsterregering kan göra men  få väljare som litar mänsklig att döma på högern i det perspektivet, hur mycket högerpartiet än försöker anpassa sin retorik med hjälp av reklamexperter. Men om valrörelsen ska handla om överskottsmålet kommer jag att somna.

Heidenstam

av Gunnar Fredriksson

Idag på morgonen läste jag i DN att tidningens medarbetare Nathan Sachar fått årets Övralidspris. Det är bara att gratulera. Men han är ju känd för journalistik om Mellanöstern, Spanien, Latinamerika, Turkiet, osv ?? — Då kan jag berätta om vad som nu kommer fram i ljuset: Sachar kan sin Heidenstam, herren på Övralid, ungdomlig resenär i Mellanöstern. Och Sachar har skrivit en bok Levertin, som jämte Heidenstam spelade en roll i svensk litteratur på 1890-tsalet. Sådant kan vem som helst själv ta reda på. Jag vill tillägga att jag har läst hans bok om Levertin, med den  till synes märkliga men adekvata titeln Blodseld och nordisk längtan. ”Folke t i Nifelhem” är hans mest uppmärksammade verk, nu säkert föga känt. Heidenstam och Levertin avvek från den sociala realism som ansågs karakterisera 80-talet. Nog kunde jag intressera mig för sociala realiteter i litteraturen och så klart tog jag Strindbergs parti gentemot Heidenstam i den s k Strindbergsfejden, som utkämpades under Strindbergs sista år. — Men det var inte så enkelt. Min först akademiska uppsats handlade om ”Heidenstams estetik”, skriven efter ett förslag av min första professor i Lund, litterturhistorikern Olle Holmberg. Levertin spelade en viss roll i det sammanhanget, vilket Nathan Sachar och jag utbytte tankar om för ett par år sedan. En viktig essä av Heidenstam som jag hade fäst mig vid var ”Inbillningens logik” i samlingen Tankar och teckningar. Nog är det här länge sedan, mer än 60 år har gått. Men Heidenstms estetik, därtill Levertins, intresserar mig oavbrutet, trots alla möjliga andra sorters filosofi. Dessutom hade jag läst Heidenstams enligt bedömarna misslyckade och oläsliga roman Hans Alienus. När jag en gång omnämnde denna redan på sin tid orimliga roman i Aftonbladet, fick jag ett brev från Gerard Bonnier, daterat 5 december 1980. ”För en tid sedan läste jag dina ord i AB om Heidenstams ”Hans Alienus”. Också jag vill anmäla mig till det numera säkerligen mycket exklusiva sällskap som läst boken.” Gerard tillfogade några personliga kommentarer. — Jag skriver nu detta för att antyda att man mycket väl kan läsa böcker som anses helt otidsenliga. Dessutom kan jag alltså berätta att Nathan Sachar också tillhör vårt helt visst ytterst bizarra sällskap.

SSU tog fajten

av Gunnar Fredriksson

På 30-talet då SSU hade 100.000 medlemmar, slogs denna arbetarungdom mot nazismen, med mer eller mindre entusiastiska metoder. Det framgår av tidskriften ”Arbetarhistoria”, vilket Peter Larsson uppmärksammade i går här i Aftonbladet. Där omnämns ett ”fruktansvärt tumult i Sjöbo då knytnävar och tillhyggen kom till användning”. — Jag kände Yngve Gyllin, salig i åminnelse. Han hade varit till sjöss några år som matros, bl a under andra världskriget. Han var också tidvis politisk reporter på ”Arbetet” i Malmö och sedan färgstark redaktör för Sjöfolksförbundets tidning ”Sjömannen”,  känd i vidare kretsar som signaturen ”Yge”. Han berättade för mig att han en gång på redaktionen i Malmö fick kännedom om att nazistledaren Furugård hade blivit fälld för stöld av klockor. Som den välberäknande reporter han var avvaktade han ett lämpligt tillfälle att publicera detta. — Ett sådant tillfälle kom när det annonserades att Furugård skulle hålla ett politiskt tal i Lund. Det visade sig att ett rejält gäng SSU-are, ”grabbarna från armturfabriken”, hade infunnit sig. Furugård kommer in, sträcker ut armen med Hitler-hälsning och stirrar på publiken med stenhård örnblick i nazistisk stil. Då, plötsligt, formar SSU-arna händerna kring munnarna som megafoner och ropar samstämmigt: HUR MYCKET ÄR KLOCKAN?  Furugård hade kring sig en ”hird”, hårdföra  slagskämpar, och ”hirden trädde omedelbart i verksamhet”. berättade Yngve. ”Det blev ett helvetes liv”.—  Jag gillar inte slagsmål. Men idag, med försvagat SSU, och när alltfler unga LO-medlemar stöder ett nazi-inspirerat parti, tänker jag på grabbarna från armaturfabriken.

 

Slag i luften

av Gunnar Fredriksson

Nu har regeringen blivit alldeles vilse i skolpolitiken. Det senaste förslaget om att betygsätta tioåringar är ett kraftfullt slag i luften, syftande till ingenting. Det finns dessbättre redan nu flera prov och även rapporter till föräldrar. Men skolministern försöker väl framstå som handlingskraftig intill den gräns när lärare och alla andra tröttnar på honom. Rimligen är han inte längre skolminister eller ens folkpartiledare efter valet i höst. — Borgerliga politiker och konservativa läroverkslärare förr i världen gillade att betygsätta småungar. Det gynnade ju borgerliga familjer med studietraditioner och missgynnade arbetarfamiljer. Nog minns jag hur konservativa läroverkskollegier kunde vara stödjepunkter för högern och därmed en politisk maktfaktor. Och då bekämpade liberala skolpolitiker högerns klasspolitik. — Björklund anmodar professor Martin Ingvar att leverera en vetenskaplig rapport och det är ju på modet att hänvisa till ”forskning”. Ingvar är säkerligen en briljant forskare med, efter vad jag förstår, utomordentliga insikter i kognitionsforskning och hur hjärnan fungerar. Men inte är väl skolans problem en fråga om hjärnkirurgi för tioåringar. — Jag minns också, om jag får vara nostalgisk, hurusom jag vid mitten av 70-talet, i ett tidigare århundrade, skrev en kolumn i Aftonbladet med rubriken Jag är för pluggskolan. Det var inge tänkt som särskilt märkvärdigt, bara sunt förnuft.

Sida 1 av 19
  • Tjänstgörande redaktör: Josefin Lundh
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB