Vit ubåt

av Gunnar Fredriksson

I försvarsmaktens ”helt säkra” belägg för existensen av ”främmande” ubåtar ingår som alla vet en suddig bild, tagen av en amatör, och bilden påstås föreställa en vit ubåt. Har någon i hela världen någonsin sett en VIT UBÅT? Är ryssarna så spritt språngande galna att de målar sina ubåtar vita och sänder in dem till Kanholmsfjärden och Jungfrufjärden? I inget annat sammanhang skulle en svensk regeringen och svenska folket tro på något så idiotiskt. Men nu handlar det om RYSSEN. En vettig förklaring som omnämnts är att bilden föreställer en avmastad segelbåt på väg till vinteruppläggning . — Återigen tar man nu på allvar att ubåt 137 som gick på grund  i Blekinge hade avsikten att ”spionera”. Ryssarna skulle alltså ha skickat in en skrotfärdig gammal, stor ubåt i en vik så smal att man inte kunde vända, med tomma tankar så att den inte kunde höja sig om den gick på grund, med ”avsikt” att spionera i farvatten där ryssarna redan vet allt vad de behöver veta. Det visade sig att befälet trodde att ubåten befann sig nära Bornholm. Aldrig i något annat sammanhang skulle någon ha trott på en så orimlig teori men nu handlade det ju om RYSSEN. — Ett belägg i försvarets bevisföring går ut på att en miniubåt i ytläge förorsakade vattenskvalp som berodde på att tankar töms. Men en ubåt som dyker tar in vatten i sina tankar, inte tvärtom, vilket en expert redan har påpekat. — Liksom på 80-talaet talar försvarets företrädare om miniubåtar. Det visade sig då sig att sådana, som kallades ”Piranja”, möjligen fanns på varv, inte i tjänst, och allra minst i svenska skärgårdar. Nu kommer återigen tvärsäkra påståenden om sådana ubåtar, ryska naturligtvis. Kan inte försvaret då ha kurage att tala om för oss om den sortens ubåtar verkligen existerar? I stället säger de som så ofta att det rör sig om hemligstämplad information. Och det ska vi tro på. — Statsministern och försvarsministern måste så klart ställa upp för om de uttryckte tvivel måste ÖB avgå och något sådant  är det ju inte fråga om, hur skulle det se ut. — Om och om igen uttalar sig olika experter från Försvarshögskolan i medierna och de stöder alltid militären. Men Försvarshögskolan framstår inte som en akademi i vanlig mening utan som en lobby-grupp, försvarets reklamagent. — De belägg som läggs fram skulle aldrig godtas vid normal akademisk prövning, inte heller inför en tingsrätt. På inget annat område kan det förekomma att så många avstår från att använda sitt förnuft.

Det hände i Krakow

av Gunnar Fredriksson

Påven Johannes Paulus, tidigare Karol Woytyla, besökte sitt hemland Polen våren 1979. Han var känd för att han uttryckte sin motvilja mot kommunismen i en tid då Sovjetunionen ännu dikterade politiken i Östeuropa. Han helgonförklarade 483 personer och saligförklarade 1340, ansågs vara filosof och blev populär. Den demokratiska rörelsen ”Solidaritet”, vars ledare jag brukade träffa, höll som bäst på att bli världsberömd. Jag reste dit och vi var 1500 journalister, inte minst amerikanska, och de tände ju på allt anti-kommunistiskt. — Påven samlade många tiotusentals åhörare på fotbollsarenor och till och med på flygplatser. Jag fick en tysktalande student som tolk och fixare och han gjorde ett bra jobb. — Men i Krakow tröttnade jag på påven och frågade min tolk om vi kunde besöka vad som fanns kvar av det judiska ghettot. Vi åkte dit, i sydöstra delen av stan. Här hade tyskar och ryssar gjort ett fasansfullt jobb under kriget, bränt och skjutit sönder och samman det mesta. Röda armen hade 1944 avvaktat på andra sidan floden, i väntan på transporter och förnödenheter österifrån inför slutstriden om Polen. Nazisterna kunde under tiden göra sitt gräsliga jobb. — Men ur ruinerna hade det fåtal judar som fanns kvar byggt en synagoga med hopsamlad inredning från ruinstaden. Två gamla damer, som lyckats överleva, kanske som många andra i kloaksystemet medan gatustriderna pågick, tog emot oss och visade heliga skrifter, textiler och sjuarmade ljusstakar. Jag har nyligen fått veta att ghettot utvidgats till ett stort museum och det är säkert värt att besöka, ett väsentligt minne från vår barbariska, europeiska tid. — Sedan dess har mycket förändrats och Israel har blivit en ockupations- och kolonisationsmakt. Vi som är äldre minns likväl en annan tidsålder och jag erinrar mig gärna vad som den gången fanns kvar av ghettot i Krakow.

Marinens dröm

av Gunnar Fredriksson

Under mer än 30 år har den svenska marinen drömt om att få upp en rysk ubåt. Vi vet inte hur det slutar den här gången men jag tvivlar. På 80-talet hade de världens bästa teknik men de hittade ingen ubåt. Ryssarna hade inte ens en mini-ubåt, fast svenska marinen fantiserade om sådana. — Nu sjunker den intellektuella nivån på kommentarerna. Vi får veta att militären inte har egna intressanta observationer utan bara meddelanden från allmänheten. Det känner vi igen, från Karlskrona via Hårsfjärden och till och med  Hammarbyleden i Stockholms inre hamn och ännu mer absurt ända upp till Töre i Bottenviken. Bevisföringen är nu av veranda-karaktär: folk som tror sig se något och säljer suddiga bilder till medierna. Försvarshögskolns experter uttalar sig alltmer svävande och den är inte i första hand akademisk utan försvarets lobby-organisation. — Den ryska tankbåten påstås enligt gissningar vara ett moderfartyg till ubåtar, som så ofta en för ändamålet tillsnickrad hypotes. Det är inte alls märkvärdigt att ett tankfartyg ligger till ankars i lä av en kust, i avvaktan på vidare order. Det sa från början en sakkunnig lots och det vi ju som har varit till sjöss. Fartyget sägs vara destinerat till den ryska oljehamnen Primorsk på Karelska näset. Där har jag varit. Området togs av ryssarna vid krigsslutet i september 1944. Platsen hade före kriget de vackra namnen Koivisto på finska och Björkö på svenska, sen fick sedan det fula namnet Primorsk på ryska. I närheten av de nuvarande oljecisternerna, i Raivola by, bodde poeten Edith Södergran, en av de främsta svenskspråkiga poeterna i en unikt framstående generation författare i Finland. — Nu kommer nog i vinter revyinslag om ubåtar och redan kan vi läsa halvdåliga vitsar på Dagens Nyheters Namn och Nytt. — ”Det är för jävligt”, sa ÖB, om någon kränker vår territorialgräns. Och det är ju så att både ryssarna och Nato har ökat sin verksamhet i Östersjön. Om försvarskostnaderna har jag samma realistiska uppfattning som Aftonbladets ledarsida. Men just nu är det nationalpsykoligi och undermålig officiell argumentring som intresserar mig mest.

Ryssen

av Gunnar Fredriksson

Den 27 oktober 1981 gick den ryska ubåten U 137 in i Gåsefjärden. Den gick upp på ett skär med vrålande dieselmotorer och försökte hela natten komma loss. Det visade sig att det var en gammal skorv och om den hade kommit ännu längre in i den avsmalnande viken skulle den inte ha plats att vända. Om ubåtens vattentankar hade varit fyllda skulle de ha kunnat länsa dem och höja sig och komma loss alldeles själva men tankarna var tomma, utan förberedelser att gå in på grunt vatten. Det visade sig att de trodde att de befann sig i ett område söder om Bornholm och när ryssarna själva sökte efter ubåten var det till att börja med där de sökte. Trots dessa fakta ansåg svenska regeringen och försvarsledningen att ubåten på det här tokiga sättet gått in med ”avsikt” att ”spionera”. Ingen vettig människa borde kunna föreställa sig ett så idiotiskt sätt att spionera. Att teorin fortfarande tas på allvar skulle vara orimligt om det inte vore för våra traditionella uppfattningar om ”ryssen”. — Den sakligt överlägsna analysen av 80-talets ubåtsjakt är ambassadör Mathias Mossbergs bok MÖRKA VATTEN, Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan.  Han skriver”Numera är det väl inte så många som tror att U 137 var ute på spionuppdrag. De flesta har insett att ubåten helt enkelt kom fel.” Mossberg var huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning, har tjänstgjort vid vår ambassad i Moskva och är nu forskare. Han har haft tillgång till tidigare hemliga rapporter om ubåtsfrågan. Jag har inte sett att han omnämns nu, däremot figurerar i massmedia den ene efter den andre som hade fel. —  I oktober 1982 påstod marinen att en ubåt stängts in i Hårsfjärden. Världens massmedia tillkallades, även från USA, för att se hur svenskarna tar upp en sovjetisk ubåt. Resultat noll och medierna åkte hem. ”Spektakel”, skriver Mossberg. — Under hösten 1994 kom historien om minkarna. ”… det konstaterades att dessa kunde avge kavitationsljud . FAO gjorde då en förnya granskning av alla inspelade kavitationsljud. I inget fall kunde man bekräfta misstanken om ubåt.” Jag minns att ÖB själv offentliggjorde upptäckten av mink-ljuden, eftersom han förstod att annars skulle journalisterna komma före. — 1993 hade marinen uppfångst propellerljud som de menade kom från en ubåt. Det visade sig vid analys av FOA att det rörde sig om propellerljud från taxibåten ”Amalia”, hemmahörande i Nynäshamn. —  Jag var skeptisk redan från början, när U 137 gick upp på land. Men i den här frågan har, med några undantag, den svenska journalistkåren i häpnadsväckande utsträckning gett upp de vanliga idéerna om kritisk granskning och kritiklöst vidarebefordrat allsköns hypoteser och gissningar. — Nu återkommer 80-talets fraser om trovärdiga uppgifter, alla de vanliga påståendena om säkra iakttagelser, och jag kommer att tänka på kräftsäsongerna när folk från verandan i skärgården gjorde sina säkra observationer, av militären kallade ”indikationer”. Marinen ställer till presskonferenser där de inte har något  väsentligt att berätta för journalisterna, alltså för svenska folket. — Ambassadör Mossberg har som rubrik över ett kapitel om incidenter vid Utö 1980 ”BUDGETUBÅTAR. Regeringen lägger fram sin budget nu snart i november. Jag vet inte om vad som pågår är marinens sätt att bedriva budgetförhandlingar. — Vi vet inte vad som verkligen pågår och vad man kommer att hitta. Faktum är att jag kommer att tänks på Fritiof Nilsson Piraten, som på en fråga om hur man börjar en historia svarade: (Jag citerar ur minnet). ”Vid min vandring längs stranden på Ven iakttog jag en morgon en ilandfluten järnspis.”

Kampen mot högern

av Gunnar Fredriksson

Olle Svennings bok om Hjalmar Branting ger oss väsentlig och välgrundad kunskap om den socialdemokratiske partiledaren, hans idéer och hans kontroverser och inte minst om 30-35 år av modern svensk historia. Det är en bok på bästa akademiska nivå och därmed menar jag omsorgsfull hänsyn till fakta, professionell källkritik och läsbart språk.  I dagsläget är jag dessutom mer intresserad av Hjalmar Branting än av Håkan Juholt. — Utöver allt annat minnesvärt i boken är det en aspekt som jag tror många, särskilt inom borgerligheten, inte vill höra talas om. Historien om Hjalmar Branting är en historia om kampen för fullvärdig svensk politisk demokrati och motståndarna var högern. Vi vet att ledande moderater har försökt förfalska sin historia, fast det fanns tillräckligt många historiskt kunniga som genast kunde avslöja detta försök till bluff. — Under 50 år fördes i Sverige en kamp för allmän och lika rösträtt, självklart även för kvinnor.Naturligtvis fanns det ihärdigt motstånd under denna långa folkliga kampanj, som bedrevs av socialdemokrater och liberaler. Motståndarna var högern, de etablerade makthavarna, med kungahuset, kapitalet, militären, därtill konservativa i dåvarande riksdagens första kammare. Högern genomdrev under tidigt 1900-tal vad de ända till för ett par år sedan skröt med som ”allmän rösträtt”. Men det gällde bara män och det var enligt en  40-gradig skala efter förmögenhet och inkomst vid val till kommuner och landsting. Landstingen utsåg ledamöterna i första kammaren som därför kunde kontrollera beslut i avgörande ekonomiska frågor. — Större delen av svenska folket hade ingen rösträtt och högern menade att så skulle det vara. Stora folkkongresser samlades vid möten runt om i landet och krävde fullvärdig demokrati. Ofta fick de mötas vid vägskäl eller andra allmänna platser när konservativa myndigheter med hjälp av polis bekämpade dem. — Så länge högern hade en chans motarbetade de idéerna och kraven på allmän och lika rösträtt, tills de tvingades ge med sig inför en upplyst majoritet bland svenska folket. Vid slutet av 1918 gav de upp, fast deras talare i riksdagen sa att detta inte var den författning de önskade. Då fattades det avgörande beslutet i riksdagen. Två år senare, efter ett riksdagsval, infördes också allmän kvinnlig rösträtt. — Jag kan tänka mig, till exempel, att en rik grosshandlare eller storbonde inte begrep varför han och hans piga båda skulle ha en röst och därmed vara politiskt likvärdiga. Men de fick lära sig. — Olle Svennings bok ger, utöver mycket annat, en formidabel lektion om den svenska högerns idéarv.

Flickor i skolan

av Gunnar Fredriksson

I år har norska Nobelstiftelsen tagit sitt förnuft till fånga och inte gett pris till någon aktiv och rent av stridslysten politiker. Fullkomligt centralt för en moralisk världsordning är att flickor får gå i skolan. Nu uppmärksammas jorden runt hur denna rättighet kränks, i länder med olika sorts regimer. Jag skulle kanske kunna skryta med att jag skrev om detta för några decennier sedan men det finns ingen anledning att skryta: det begrep alla som ville begripa. — Jag minns från slum i indiska byar och städers ytterområden hur familjer bodde kring öppna eldar och unga kvinnor ofta gjorde grovjobben. Varför mördade de inte mig, som kom åkande i en taxi? Naturligtvis ingen skolgång, ingen utbildning för flickor. Indien var och är fortfarande ett systematiskt apartheid-samhälle, även om kastväsendet något mildrats med den moderna industrin och ersatts med klassmotsättningar. Men Indien hyllades som en demokrati, även i Sverige, och tillhörde den fria världen, i kontrast förstås till Kina. Hinduismen är en grym samhällslära, laddad med klassförakt och muslimhat. Den som har studerat och skrivit bäst om dessa ting är filosofen och sociologen Martha Nussbaum, en av mina bästa källor. — I Nordvietnam måste flickor studera och arbeta helt enkelt därför att så många män var ute i krig. Jag besökte två gånger under kriget Hanoi och i omgivningarna träffade jag unga flickor som bemannade luftvärnskanoner, dolda under bananträdens stora gröna blad. Flickorna fnittrade som vilka småflickor som helst men de kunde skjuta ner amerikanska bombplan. Det finns en klassisk bild där två små tonårstjejer har tillfångatagit en amerikansk pilot, som ser ut som om han var två meter lång. Kriget var gräsligt men det innebar mer självständighet för kvinnorna. — Till Saigon, som jag hade besökt redan när amerikanerna och deras vietnamesiska militärjuntor regerade, återkom jag efter kriget. Svenska Rädda Barnen hade ett projekt där och en svensk kvinna tog mig med till slummen i det stora hamnområdet längs floden. Du får inte gå ensam där, sa hon. Vi besökte ett projekt, en småskola för flickor, och jag fick en broderad näsduk som present. På något sätt försökte jag, onekligen rörd, tacka och säga att deras verksamhet hörde till det viktigaste som uträttades för lika mänskliga rättigheter. — Men ack så mycket återstår att göra.

Olof Palme och Anna Lind

av Gunnar Fredriksson

Den svenska regeringens uttalande om konflikten Israel-Palestina är välkommet och väcker säkert sympati i vida kretsar. Den inställning det innebär fullföljer traditionen från Olof Palme och Anna Lind. En svensk socialdemokratisk regering (och nu med miljöpartiet) tar ställning för ett folk som lever under militär ockupation och kolonisation. Vi stöder inte ockupationsmakten och kolonialmakten. — Det finns de som påstår att uttalandet skulle vara förhastat. I decennier har Israels politiska strategi gått ut på att uppskjuta allting, vinna tid, fortsätta och dessutom utvidga ockupationspolitiken. Israels högerregering tycks föredra rådande krigstillstånd, överlägsen militärt styrka, med politiskt stöd av USA, framför en fredlig uppgörelse, som de tydligen tror skulle försvaga Israels position. Fredsrörelser i Israel och oroade judiska organisationer i USA ställer rent av rågan om högerregeringen vill ha fred.  En uppmärksammad bok i USA av en judisk akademiker, Peter Beinart, har den relevanta titeln The Crisis of Zionism. —  Alla med kunskaper och insikt vet att Israels polistik strider mot internationell rätt, därtill ett antal FN-resolutioner. Enligt internationell rätt har en nation under ockupation rätt att göra motstånd. Jag och de flesta som intresserar sig för konflikten är förvisso mot terrorism. Men alla palestinier eller ens en majoritet, är verkligen inte terrorister, fast det låter så när Israels utrikesminister uttalar sig och i vanlig ordning läxar upp alla som uttrycker sympati med det palestinska folkets öde. Jag skulle föredra att det judiska och det palestinska folket kunde leva gemensamt i en demokratisk stat och inte i två etniskt rensade stater. Men vem vet vad som är realistiskt i detta svårbegripliga tredje världskrig som nu pågår från öster till väster.

Val och reklam

av Gunnar Fredriksson

Länge hängde valaffischerna kvar, som trädgårdsmöbler i oktober. Nu är de borta, symboler för hur reklamexperter idiotförklarar oss väljare. Jag skulle vilja veta mer om hur politiskt verksamt reklamfolk deltar, liksom olika tankesmedjor och lobby-grupper, tydligen ofta en ljusskygg bransch. — Moderaterna försökte skriva om sin historia, uppenbarligen efter råd från reklamagenter. Det visade sig att tillräckligt många hade läst historia och bluffen avslöjades genast. Sedan dök ”de nya moderaterna”, rent av ”det nya arbetarpartiet” upp, men få trodde på knepet och många inom högern röstade på Sverige-Demokraterna. Partiledaren försökte in i det sista att tala om ”hjärtat” men alla vet ju att bakom högerns politik finns alltid hårdföra business-intressen. Vi har från denna valrörelse bland annat lärt oss att väljarna genomskådar reklamknep. — Socialdemokraternas ledning insåg tidigt att med nätt och jämt över 30 % måste blockgränsen överstigas för att parlamentarismen ska fungera och beslutsförmågan inte ska blockeras via författningen, som ofta i USA. Många som röstat på centern och folkpartiet inser och gillar rent av sådan block-överskridande politik. Men de båda partiledarna har hittills svarat Goddag Yxskaft och bara upprepat vad de sa under valrörelsen. Björklunds politiska grundtes är ”nivågruppering”, som gynnar skolelever från välbeställda familjer. Han vill till och med dela upp lärarna som om de var över- och underofficerare. Centerledaren gjorde efter studiebesök i centrala Stockholm en turné på landsbygden. Hennes position verkade under valrörelsen vara någonstans till höger om moderaternas reklam-variant. — Många talar om behovet av ”vision”, ett förskräckligt ord som kan dölja vilket svammel som helst. — Socialdemokraterna diskuterar och måste diskutera partiets framtid. Jag tror till exempel att Vänsterpartiets agitation mot vinstintressen i skola och välfärd var lyckad och socialdemokratisk, även om partiet inte fick ens 6 % och kanske är deras konkreta förslag inte är alldeles realistiska. Det väsentliga temat för socialdemokratin måste vara klassfrågorna, i dess många, ofta skrämmande varianter, så nu väntar jag mig mer klassanalys. Men sådana idéer fördunklas tills vidare av parlamentarisk aritmetik.

Vi visste vad som pågick

av Gunnar Fredriksson

När skolan började höstterminen 1943 var vi plötsligt 57 elever i klassen. Vi fick veta att flera tusen danska judar hade kommit över Öresund men att Malmö ansågs riskabelt så judiska barn sändes till orter i det inre av Skåne. Jag fyllde 13 år den hösten. Kanske kan jag bidra med minnen från dessa år med anledning av att Jan Guillou påstått om svenska folkets kunskaper om nazismens judeförföljelser och koncentrationsläger. ”Man visste inte”, påstår han, inte förrän i maj 1945. — Våra grannar på andra sidan häcken, tant Astrid och tant Ebba, bjöds ibland på kaffe av min mor. Jag minns redan från 30-talets sista år hur de en gång talade om judeförföljelserna, hur judiska familjer vräktes och ”arier” övertog deras lägenheter och om hur judiska butiker slogs sönder av nazister. Det fanns bilder i tidningarna. Nät tanterna hade gått bad jag min mor berätta mer. — Vi hade ortstidningen Mellersta Skåne gemensamt med grannarna. Tidningens chefredaktör var en folkpartist vid namn Säfström, tillika riksdagsman. Han skrev visserligen oläsliga rapporter från riksdagen men sedan tidningen uteblivit några dagar hade den en morgon på första sidan rubriken VI HAR BLIVIT INDRAGNA. Tidningen drev samma kritiska politik som Segerstedt i Handelstidningen i Göteborg och Selander i Eskilstuna-Kuriren. — Vi prenumererade på Sydsvenska Dagbladet som hade en välkänd korrespondent i Tyskland, Gunnar Th-son Pihl. Han blev utvisad och skrev den mycket lästa anti-nazistiska boken TYSKLAND GÅR SISTA RONDEN, som vi hade hemma. — Jag läste tyska som första utländska språk och lärde mig att ta in tyska radiostationer. ”Usch, han bara står där och skriker”, sa min mor när vi hörde Hitler. Alla som inte var helt förvirrade visste vad som pågick. Min far berättade om en god vän i Lübeck, som sattes i Gestpos fängelse därför att polisen upptäckte att han i hemlighet lyssnade på BBC. — Professor Klas Åmark gör en intressant distinktion mellan att veta och att förstå. Kanske kände många till fakta men hade svårt att förstå sammanhanget. Min farfar, född 1860, dog när jag var 16 år. Han hade varit skutskeppare och samtalade med vänner i tyska hamnar på en blandning av skånska, danska och platt-tyska. En gång när jag besökte honom sommaren 1944 sa han om koncentrationslägren att om det gällt ryssar hade han inte varit förvånad. Men tyskar? Obegripligt. I det akademiska Lund ställde man en liknande fråga: tyskarna var ju en klassisk kulturnation, hur var deras nazism möjlig? Svårt att förstå. Tyska kulturkonservativa var ofta anti-nazistiska, eftersom de ansåg att nazistledare var vulgära folktalare.— Jag kan uppleva svårigheter att förstå även idag. Jag förstår inte ISIS. Jag begriper inte ens varför 12.9 % svenskar röstade på SD. Nog kan man bli förbryllad och grubbla. Men fakta känner vi till om vi har respekt för sakkunskap. — I den här frågan gör sakkunniga skribenter i DN ett utmärkt jobb. Men frågan är om en samlad expertis har en chans mot en TV-kändis, därtill bokförfattare.

Skåne-provinser

av Gunnar Fredriksson

Finns det någon förklaring? Hur kommer det sig att Sverige-demokraterna fick svenskt rekordstöd av väljarna i skånska småkommuner? Jag är uppvuxen där nere och upplevde samhällen som Höör och Hörby, Sjöbo och Klippan. Tiden går men jag undrar: hur kan det vara möjligt att 20 procent eller fler i de här bygderna tycker illa om utlänningar? — Jag tillhör sjöfolksläkt på Österlen men vi flyttade till Höör när jag var två år. Sjöfolk hade så klart mer kunskaper än de flesta andra om främmande länder och folk. Och skånska bönder har en omvittnat provinsiell världsuppfattning. Men att den medelklass som bodde i småsamhällena skulle vara speciellt fientlig mot utlänningar upplevde jag ju inte. Jag träffade olika ungdomar, arbetare på pumpfabriken Gothia, ofta fotbollspelare, och jordbruksarbetare, ofta brottare. Jag tillbringade åtskillig tid på idrottsplatserna i både Höör och Hörby. Mitt första journalistiska jobb var sportreferent i lokaltidningen Mellersta Skåne. Och det är sant att vi var halvdanskar, alla hade varit i Köpenhamn, nästan ingen i Stockholm, och detta arv märks än idag. Men inte märkte jag av någon egentlig utlänningsfientlighet. — Jag besökte en gång den på sin tid riksbekante bonden i Sjöbo, populär och reaktionär. Han vägrade tala med journalister från Stockholm men när jag ringde honom talade jag hans dialekt och då var jag välkommen. ”Jag hör du är härifrån”, sa han. På väggarna i hans vardagsrum hängde tavlor som föreställde skånska bondgårdar. Det fanns en utlänning i Sjöbo, sa han, Jaime (uttalat på bred skånska), och jodå, Jaime var OK, men det får inte bli för många. Numera finns det förstås många fler invandrare, kanske en sorts förklaring. — Men hur kan var femte i dessa kommuner rösta på SD, efter alla skandaler, vanligen fördömda av medelklassmoralister? Och Jimmy Åkesson har drabbats av speldjävulen, visserligen i likhet med Dostojevskij, en annan reaktionär fast av större format.

Sida 1 av 21
  • Tjänstgörande redaktör: Martin Schori
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB