Günter Grass

av Gunnar Fredriksson

Günter Grass gick bort häromdagen. Han var född 1927 i tyska Danzig, nu polska Gdansk. Slumpartade omständigheter har gjort att jag med känsla och förnuft förknippar honom med den här delen av Polen. Jag råkade komma dit sommaren 1938, nätt och jämt 8 år gammal, eftersom min far var sjökapten. I Hansestadens väl bevarade gamla medeltida kvarter var det en dag folkträngsel, röda nazistflaggor med hakkors överallt, Geobbels skulle tala. Slagordet ”Heim ins Reich” ekade: det betydde att borgarna i den ”fria staden” ville ”hem till riket”, alltså till Hitlers Tyskland. Vi köpte bärnsten, turistattracktionen, i butiker kring det gamla torget. Kanske lärde jag mig något om europeisk politik. —  Året efter kom vi till Gdynia, en vacker, nybyggd polsk stad belägen i den s k korridoren mellan Danzig och Tyskland. Samtalsämnet i salongen var om det inom kort skulle bli krig. — Det blev det. Den första september kom tyskarna till Danzigs hamn, då benämnd Neufahrwasser, där vi lastat koks förra sommaren, efter kriget omdöpt till Nowy Port. — Området härifrån in mot staden tillhör i litteraturhistorien, det är Günter Grass´land. Det var vid mina besök ett omfångsrikt, flackt slättland med gräs, buskar, cykelstigar längs floden och skramlande gamla spårvagnar. I hamnområdet fanns en sjaskig sjömanskrog som, tror jag, hette ”Baltica”. — Till torget inne i Danzig kom, efter vad Günter Grass berättar, folk från området kring de Mazuriska sjöarna i dåvarande Ostpreussen för att sälja sina varor. De talade sitt eget språk, varken polska  eller tyska, och hade folkliga dräkter. — Jag återkom till Gdansk 1948. Då hade staden skjutits sönder och samman när den segerrika röda armén kom och kriget höll på att ta slut. Vi travade på bristf’älligt rensade gator mellan tegelsten och ruinhögar, där kaminrör stack upp och vittnade om att folk bodde i källare. — I debutromanen ”Die Blechtrommel” från 1959 finns nu klassiska scener från de ryska soldaternas ankomst, de tog hämnd. — Jag har varit i Gdansk åtskilliga gånger senare, mest under den demokratiska rörelsen Solidaritets kamptid. Här, vid varvet, började de, med Lech Walesa och många andra, arbetare och intellektuella. Gamla staden byggdes snart upp, arkitektstudenter hade i hemlighet skisserat ritningar. — Günter Grass deltog i socialdemokratiska valrörelser i Västtyskland och stödde Willy Brandt, dock icke kritiklöst. Han var skeptisk till ett enat Tyskland, en högst impopulär uppfattning. Men han ville inte att Tyskland återigen skulle bli starkt. Det fanns en sorts kulturell motsättning, sa man ibland, mellan de protestantiska potatisätarna i Nordtyskland (Willy Brandt var uppvuxen i Lübeck) och de katolska vindrickarna i Rhendalen (där Adenauer hörde hemma.) — Jag träffade Günter Grass två gånger, i Bonn och i Stockholm. Han var intresserad och kunnig beträffande nordisk socialdemokrati. Men allra mest var han berättare.

Margot W i historiens ljus

av Gunnar Fredriksson

Efter ett par veckors debatt kan man kanske nu fråga sig hur Margot Wallström och hennes synpunkter på Saudi-Arabien kommer att bedömas av framtidens historiker. Jag gissar 1) Att den partipolitiska kritiken i den svenska oppositionen behandlas som rent rutinmässig, ingen intressant överrakning, 2) Påståenden att Wallsröm och statsministern är inkompetenta glöms, oppositionens utrikespolitiker är inte självklart bättre, 3) Att ambassadörer hemkallas för ”konsultationer” hör till det diplomatiska spelet, irrelevant för oss andra, 4) De 31 direktörernas kollektivartikel i DN är bara ett exempel på försök till påtryckningar och att direktör Wallenberg själv jämte en grupp direktörer kallar sig ”näringslivet” är ett retoriskt knep och ett exempel på ordets makt över tanken i det politiska språket. 5) Handel påverkar demokrati och liberalism positivt, heter det,  och det uppskattade jag redan när läste Adam Smith som skrev under slutet av 1700-talet, men inte ens Volvo har lyckats få kvinnor i Saudi-Arabien att köra bil. — Medan allt detta mer eller mindre förpassas till periferin kommer framtidens historiker däremot att intressera sig för och analysera vad Margot Wallström sa om Saudi-Arabien, dess samhälle och ledning och dess variant av islam. En stank från medeltiden blåste genom svenska medier och svensk folkopinion. Det finns förvisso fler frånstötande diktaturer i världen men nu handlade det om vapenleveranser till en stenrik regim som västvärlden, från USA till Sverige, samarbetat med i decennier. Det är med viss sannolikhet Margot Wallströms klartext som blir bestående, inte en massa käbbel och diplomatiskt eller byråkratiskt finlir. Jag vet att det finns formaliteter och komplikationer i frågor om vapenhandel och åtskilligt svenskt hyckleri i de här frågorna har jag upplevt genom åren. Men jag tror att det är Margot Wallströms klartext som framför allt får en plats i historieskrivningen. — Många har jämfört med Olof Palme: Vietnam och amerikanska bomber mot fattiga bönder, de satans mördarna om Francos spanska fascister, hans anti-kommunism från ungdomens resor, stöd åt Nelson Mandela i sydafrikanskt fängelse, militärdiktaturen i Chile, insikter i avkoloniseringens problem i imperialismens spår. Men få är de som nu minns den fräna opposition han mötte från höger eller det Palme-hat som få nu vill skryta med. —  Historia är bara kataloger med brott och gräsligheter, skrev Schopenhauer. Men på något sätt väljer vi ut vad vi vill komma ihåg.

Putin och den ryska själen

av Gunnar Fredriksson
Svenska kommentarer till vad som händer i Ryssland handlar för det mesta om Putin som person. Han beskrivs som diktator, förbrytare mot internationell och annan rätt, lögnare, och inte minst korrupt med hov av jasägare. Jag tänker inte kritisera sådana omdömen som i stora drag förefaller rimliga. Min undran gäller hur mycket i hans tänkande som stämmer med traditionella inslag i rysk idéhistoria. — Vi kan spåra idéer i varje fall från 1700-talet och än mer från 1800-talet, som gäller de slaviska folkens särart, ”pan-slavism”. Den innehöll en språklig-kulturell nationalism i kontrast till västerlandets idéer om rationalitet, liberalism och demokrati. Det är vårt arv från upplysningstiden och det demokratiska genombrottet, ibland av de reaktionära nedlåtande betecknade som ”franska revolutionens idéer”, men lika rimligt identifierade med anglosaxiska idéer från Locke och USA:s frigörelse från den brittiska imperialismen. Under 1800-talet skärptes den motsättningen inom rysk kultur och politik. Häftiga debatter var inte nog, våld förespråkades av de mest fanatiska och grekisk-ortodox kristen tro och teologi skärpte inte sällan motsättningarna. Hat mellan Ryssland och Polen, för att ta ett exempel, hade många orsaker men en bitter och olöslig religiös strid gällde polackernas romersk-katolska religion och ryssarnas ortodoxi. —  Västerländskt inriktade ryska intellektuella dömdes och fängslades, åtskilliga som hade chansen emigrerade till Västeuropa. Dit hörde den briljante Alexander Herzen, som efter några års förvisning till en by lyckades bosätta sig med sin familj i London. Han skriver i sina memoarer: ”Ryska regeringar avskyr allt som görs frivilligt”. — Dostojevskij kan sägas stå för motsatsen, rysk nationalism och avsky mot västerländsk liberalism och demokrati, därtill kommer anti-semitism. En av hans motståndare, den liberale litteraturkritikern Belinsky, karakteriserar Dostojevskij som ”en desperat religiös nevrotiker med förföljelsemani”. Det var rejäla tag i de debatterna, stenhårt språk och djupa personliga motsättningar. Tsar Alexander I mördades av bombkastare på öppen gata i St.Petersburg 1881. Dostojevskij förblir dock en av världslitteraturens främsta men det är ingen tillfällighet att ”Bröderna Karamazov” och ”Onda andar” ofta och än idag citeras av ryska nationalister. — Jag vet inte om Putin är religiös. Men han bär på ett arv från tsar-tiden, den ryska, reaktionära patriotismen och traditionellt mindervärdeskomplex gentemot västvärlden. Häromdagen läste jag en intressant artikel om en rysk ”filosof”, Ivan Iljin, som karakteriserades om ”Putins ledstjärna”. Från förvirrade åsikter om revolution, patriotismen i det heliga Ryssland och påhittade judiska konspirationer hamnade han i sympati med både Franco och fascismen i Spanien och Hiters germanska rasism i Tyskland. Om man vill försöka förstå sig på Putin räcker det inte med enkla moraliska omdömen. Man får ge sig in i en fantastisk häxkittel.

Danska judar 1943

av Gunnar Fredriksson

Från augusti till oktober 1943 lyckades mellan 6- och 7.000 danska judar ta sig över Öresund till Skåne. De var förvarnade om att den tyska nazistiska ockupationsmakten skulle deportera dem till koncentrationsläger och gaskammare. De organiserade dessa transporter själva men fick hjälp av skånska fiskare som tuffade ut olagligt i nattmörker i sundet och tog ombord tusentals judar. Medhjälpare i Malmö var främst SSU, socialdemokratiska ungdomsförbundet i Skåne. — Jag var 13 år och detta tillhör mina starkaste barndomsminnen. Vi bodde i ett litet samhälle på landet, 6 mil norr om Malmö. Eftersom staden ansågs riskabel, tyskarna kunde ju komma som i Danmark och Norge, fick de judiska barnen plats i skolor på mindre orter. Vi blev 57 elever i min klass, har jag antecknat. Jag minns inte annat än att alla, inte minst lärare och föräldrarna, med tillfredsställelse tog emot de nya kamraterna, en humanitär insats, möjlig tack vare Sveriges neutralitetspolitik. Dessa minnen gör att jag inte kan förstå varför upp emot 30 procent av väljarna i de skånska provinserna nu sympatiserar med Sverige-demokraterna och att antisemitismen visar upp sig. — Någon gång, med dessa minnen, bör jag ha uppfattat att det var socialdemokrater som ställde upp, inte minst i arbetarstaden Malmö. I Danmark liksom i Norge, fanns det folk inom den nationalistiska högern som samarbetade med tyskarna, ”kollaboratörer”. Det fanns ju sådant folk även i Sverige. Efter kriget har många danskar skrutit med hur de deltog i oppositionen mot den tyska ockupationsmakten. Det kom som en chock för borgerligheten när historiker ett antal år senare visade att de som tog till våld mot tyskarna, med stora risker, ofta var kommunister. — 1974 reste jag till Mellanöstern men jag måste göra en extratur via Aten för att komma till Israel från grannlandet Libanon. Israel hade under decennierna efter statens tillkomst socialdemokratiska regeringar. När jag intervjuade dåvarande premiärministern Golda Meir i hennes bostad hade hon tagit fram gamla dokument om hur Sverige tog emot danska judar 1943. Hon blev än mer entusiatisk när hon fick veta att jag var skåning. Men hon var stenhård mot palestinierna: ”Det finns ingen palestinsk nation, bara ett flyktingproblem.” Hon benämnde palestinierna ”sydsyrier”. — Vad jag upplevde och eventuellt förstod vid 13 års ålder blev avgörande för många år framåt. Men problemen i området är lika komplicerade och olösliga nu som då. Israel har dessutom sedan länge högerregeringar som inte kan förlåta palestinierna för att de existerar.

Hotell REX, Saigon, 1966

av Gunnar Fredriksson

Häromdagen berättade Svante Lidén i Aftonbladet om de amerikanska presskonferenserna i Saigon. De hölls på hotell REX klockan 5 på eftermiddagen och upplevdes av oss journalister som så absurda att de gick under beteckningen ”five-o´clock follies”. Jag var där i december 1966 och undrar om jag kanske är den siste svenske journalist i livet som upplevde dessa föreställningar, eller i varje fall en av de sista. — Svante skriver att de hölls på taket men när jag var där var det i en biograflokal i hotellets källare, i skydd för granater som vietnameser ute i elefantgräset utanför stan ibland lobbade in mot centrum. På taket fanns en utmärkt restaurang, som jag besökt många gånger under ett antal resor till Vietnam, palmer, tropiskt varma kvällar med lugn musik.— Amerikanerna ockuperade Saigon, med beväpnade soldater innanför sandsäckar framför deras ambassad och andra lokaler. Ekonomin var dubbel, kolonial, med värdefulla USA-dollar och värdelösa vietnamesiska pjastrar för lokalbefolkningen. — Vid de s k presskonferenserna presenterade amerikanska officerare massor med statistik på flyganfall, vad de betecknade som bistånd till sina klienter, folkförflyttningar och läger ute i ”strategiska byar”, osv. Många av oss journalister fick det absurda intrycket att ju mer sådant de redogjorde för desto mindre begrep de varför de var där. — En gång dök  John Steinbeck upp, klädd i brokig skjorta, sluddrande, och ropade att han skulle skjuta ”viet-cong” (amerikanska för ”vietnamesiska kommunister)”. Journalisterna, inte minst de amerikanska, godtog ofta inte alls de amerikanska redogörelserna utan ställde häftigt kritiska frågor. — Jag besökte ibland baren på 8:e våningen på det närbelägna hotell Caravelle, där jag bott flera gånger. Dit kom jag också efter kriget. Sedan amerikanerna lämnat såg jag där 1977 och 1979 ryssar och östtyskar, s k hjälparbetare. Amerikanerna hade druckit whisky och soda, de drack vodka och öl. !985, tio år efter krigsslutet var jag där igen och då kände jag igen mannen i baren som hette Hang Thin. Han hade varit där sedan 1959, berättade han, då var gästerna fransmän som drack vin. 1992 återsåg jag honom och frågade då vilken period som hade varit bäst. Då log han och sa: ”Jag har bara serverat drinkarna.

Vad är konst?

av Gunnar Fredriksson

I sex år var Lars Vilks professor i konstteori i Oslo. Jag har inte läst något av vad han kan ha publicerat i ämnet och kan därför inte uttala mig om hans teori, bortsett från att han förefaller förvirrad så snart han uttalar sig i medierna. Jag fäster mig därför vid ett uttalande i ämnet som han upprepat så ofta någon vill höra på. Han har lanserat följande konstteori:  Om jag säger att jag är konstnär då är sådant som jag gör konst. Jaha, så enkelt var det, enklare än någon professor jag känner till genom idéhistorien skulle drömma om att få ur sig. — Nu vet vi vad Vilks menar: rätten att smäda och förlöjliga muslimer. Det är inte fråga om att kränka kristna, judar, hinduer, sikher, fakirer, buddhister, andeskådare, konfucianer och dyrkare av förfäder. Det är, visar det sig, bara muslimer som smädas. Vilks väckte internationell uppmärksamhet när han i USA deltog i en konferens med den islamfientliga organisationen ”Sion”. —  Nu proklameras, med all rätt i världen, yttrandefrihetens principer och konstnärers rättigheter. Det är välgörande att se och höra alla dessa ofta djupt kända idéer om demokrati, konstens och journalistikens grundläggande principer och humanism, även om några diktaturanhängare bara sjunger med änglarna. — Det fanns en tid i estetikens historia då ”konst” ansågs vara något vackert.  För till exempel Kant, Schiller och Shopenhauer var konsten ”intresselös”, ett betraktande fritt från speciella intressen. ”Stjärnorna begär man inte, man fröjdar sig åt deras prakt”, skev Kant. Estetiska spekulationer kunde gälla ”det sublima”. Detta var länge sedan, det är historia. Nu är konst ofta äcklig och ful och inte sällan handlar det om mer eller mindre begripliga jippon. OK, gärna för mig, full frihet. — Så blir då allt som Vilks gör konst, hänger ni med? Trälador av drivved på Kullaberg, utmaningar av ortsbefolkning och kommunalpolitiker, dödsskjutningar i Köpenhamn, Vilks isolering med hårdbevakad polis på okänd ort: allt är konst. Vi står upp för allmängiltiga rättigheter, ärvda från upplysningstiden. Och så står vi upp för professor Vilks när han pratar nonsens.

Med ålderns rätt

av Gunnar Fredriksson

Blir man vis med åldern? Var det bättre förr? ”Hon vissnar ej med åldern, ej heller kan vanan utplåna hennes oändliga variationer”,skrev Shakespeare om den sköna drottning Cleopatra och det är vackert sagt om en medelålders kvinna. Men en äldre man? Tiden går men då och då får jag en nära-livet-upplevelse och känner av ”dagens läten”, den kanske bortglömde poeten Tegnèrs beteckning på dagspolitiken. — Ännu följer jag nyheterna, fast jag med ålderns rätt är ointresserad av vissa ämnen, till exempel oljepriset, vargar och filmfestivaler. Bertrand Russell (ännu trots allt någorlunda känd) blev 98 år och beklagade att han inte skulle få veta vad som skulle hända i framtiden. Når jag träffade honom vintern 1960 i London sa han att han hade uppfostrats av sin farbror, ”som satt i parlamentet medan Napoleon ännu var kejsare”. Och när jag sa nej tack till en cigarett drog han ett par bloss på sin pipa och sa han att han hade rökt ”oavbrutet sedan 1880-talet”. Jag kan inte skryta med något sådant, utom möjligen med att jag var nio år när andra världskriget och finska vinterkriget bröt ut och att jag någorlunda minns sådant. —  Nu försöker jag följa demokratins utveckling, inte minst i Europa. I Grekland, ett historiskt centralt land för filosofer, ska ett kaos, skapat av en rik överklass, klaras upp av vanligt folk, särskilt av de fattiga och inte minst genom att man avskaffar den välfärd som de är beroende av. Demokratin i Europa företräds nu av en teknokratisk elit. Jag kommer inte att få uppleva hur det ska gå. —  Religiösa och politiska fanatiker begår våldsdåd, islamofobin ökar, och den här gången är orsakerna morden i Paris, små beväpnade gruppers barbari och medeltida kvinnoförtryck i rika feodala diktaturer. Den stora majoriteten fullkomligt fredliga muslimer drabbas. —  Jag läser gamla klassiker, från antiken, via Shakespeare, upplysningsfilosofi, Goethe och Schiller, till Thomas Mann. Jag har inte tid att se TV. I Thomas Manns stora roman ”Det Zauberberg” dyker en italienare upp som säger sig vara naturvetare och modern tänkare. Han säger: ”Jag är religiös eftersom jag tror på djävulen”. Är detta gåtfulla uttalande kanske tillämpligt på dagens gräsligheter? — Det blir mer och mer klassisk musik i min vardag, gärna i radions kanal 2. Där gillar jag det mesta, utom när de återberättar handlingen i operor, ohyggligt invecklade melodramer, där jag inte fattar vilka som älskar varandra eller hatar varandra eller mördar varandra och varför. — En sista fråga: är beteckningen vänster-intellektuell fortfarande rimlig eller har den blivit föråldrad i bruset av nyliberalism och nynationalism? Kanske skulle jag kunna kalla mig vänster-humanist.

Upplysning

av Gunnar Fredriksson

Den avgående kristdemokratiske ledaren brukar liksom sina kolleger överallt i Europa påstå att kristendomen inte bara är en väsentlig del av vår historia, vilket är självklart, utan även en grund för vår demokrati. I själva verket är det upplysningsfilosofin som är inspirationen till västerlandets demokrati och praktiskt taget alla upplysningstänkare av betydelse förföljdes under århundraden av teologer och kyrkliga makthavare. — Spinoza, nu erkänd som den förste, banbrytande upplysningsfilosofen, utsattes för bitter kritik i Holland på 1600-talet och under 200 år efter hans död, och han förödmjukades och förtalades av alla de tre religionerna, den protestantiska, den katolska och synagogan, där han först gick i skolan. Descartes flydde till det trots allt mer toleranta Holland på grund av den franska katolska kyrkans missnöje med hans skeptiska inställning. David Hume, den kanske främste filosofen någonsin som skrivit på engelska, stoppades två gånger av teologerna från att bli professor i sin hemstad Edinburgh, stämplad som föga rättrogen. Voltaire förföljdes under hela sitt liv av kyrkliga makthavare, fast han till slut i 80-årsldern hyllades när han var nära döden. Thomas Paine, enastående folklig inspiratör till Förenta Staternas frigörelse och demokratiska författning, därtill författare till en nu klassisk bok om ”Människans rättigheter”, förtalades intill begravningsdagen av de kristna, som ansåg honom omoralisk på grund av sitt oregelbundna levnadssätt och för att han också skrev en bok om ”Förnuftets tidsålder”. Kant, senare hyllad som klassisk upplysningstänkare, fick en allvarlig åthutning  av regeringen i Preussen sedan han kritiserat universitetsförordningen, enligt vilken teologiska fakulteten hade överhöghet över den filosofiska, varefter Kant teg i den sortens frågor eftersom han riskerade sin professur i Königsberg. 1800-talets liberaler och utopiska socialister före Marx utsattes rutinmässigt för kritik från teologerna. Bertrand Russell stoppades som gästprofessor i USA av en organisation kallad ”amerikanska mödrar”, som trodde att han skulle våldta deras döttrar sedan han skrivit en bok om fri kärlek, trots att han föreläste om matematisk logik. — Jag vet: jag har ingen chans med dessa fakta. Men jag tycker att idéhistoria kan ha sina poänger.

Rasbiologi

av Gunnar Fredriksson

Så dyker på nytt det rasbiologiska institutet i Uppsala upp, nu med ett stort reportage i lördagens DN. Jag vet inte för vilken gång i ordningen men jag har läst om detta institut och dess ledare Herman Lundborg om och om igen genom åren. Under min tid i 1950-talets Lund omnämndes han som en tönt, en akademisk byfåne. Om inte ämnet hade varit så allvarligt framstod han som en bisarr undantagsgubbe, Bengt Lidforss´beteckning på några original i den tidens Lund. Lundborg, som läst medicin i Lund, dog 1943 efter att ha skrivit böcker som ”Svenska folktyper” och ”Die Rassenmischung bei Menschen”. I mitt Lund var han förpassad till historiens skräphög. — Mitt problem är: hur kommer det sig att denne tönt och hans institut dyker upp, om och om igen, som om det ständigt var en ny upptäckt. Rubrikerna är återigen av typen ”Sveriges mörka historia”, som ”dras fram i ljuset”. Jag är på intet sätt emot att allt detta dras fram i ljuset, gärna för mig. Det är likväl ett besynnerligt problem att denne Lundborg förmodligen är den mest citerade av alla historieprofessorer under den här  tiden och vi hade många briljanta historieforskare. Lundborg skulle säkert själv ha blivit häpen om han fått höra talas detta. — Jag vet inte om ambitionen för dem som drar fram Lundborg och hans rasism kan vara att antyda att dessa idéer var vanliga i Sverige, eller åtminstone vid våra akademier. Det viktiga som hände under de här åren var att allmän och lika rösträtt genomfördes och att den svenska välfärden, baserad på parlamentarisk demokrati, byggdes upp. De nazistiska partier som fanns, med rasläror och allt, fick aldrig in en enda ledamot i riksdagen, fast de försökte. — Jag tror att frågan till en del handlar om populärhistoriens dilemma.

Ökande islamofobi

av Gunnar Fredriksson

Alla politiskt korrekta i hela världen, i varje fall i västvärlden, står nu upp för yttrandefrihet och demokrati. Bakgrunden är, som vi vet, anti-muslimska, satiriska teckningar som avsiktligt kränker muslimer. Teorin, om det finns någon, går ut på (1) slå vakt om yttrandefrihet och rätt till kritik mot alla politiska och religiösa rörelser, (2) det spelar ingen roll vilka dessa är, principen gäller alla. Och så citerar man som vanligt Voltaire: slå vakt om yttrandefriheten även om du tycker annorlunda. — Så bra. Min fråga är: nu gällde det anti-mislimsk satir men skulle samma bedömning gälla om satiren hade varit anti-semitisk? Det tror jag inte ett ögonblick på. Följaktligen är den underbara principen inte alls självklar utan beror på frågan om vem som kränks, min fråga (2). — Hade det gällt antisemitiska, satiriska och kanske komiska skämtteckningar av judar hade de självsäkra demokraterna säkert i stället slagit ner mot den sortens satir och jag skulle ha hållit med dem. — Att förlöjliga muslimer är enkelt, men om det gäller alla religioner, enligt hundratals underbara deklarationer av världens rättänkande chefredaktörer och politiker, blir det inte alls självklart. — Vi ser redan konsekvenserna av de gräsliga morden i Frankrike: ökad hets mot muslimer. Därtill kommer en efter kommande val ännu hårdare regim i Israel. Och palestinierna har som vanligt ingen chans. — Jag hoppas att jag har fel men jag fruktar att jag har rätt.

Sida 1 av 22
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB