Överskottsmålet

av Gunnar Fredriksson

Så fick vi då ett nytt ord att begrunda i vårt politiska språk: Överskottsmålet.  På den tiden då jag skrev artiklar i Aftonbladet skulle jag eller någon kompetent rubriksättare aldrig ha använt det ordet. Det verkar höra till jargongen bland tjänstemän på finansdepartementet, säkerligen kompetent folk, men alla proffs har ju sina speciella språkvanor. Frågan är hur denna term ska kunna användas i valrörelsen. Inte kan jag tänka mig att en politisk talare ropar ÖVERSKOTTSMÅLET, varefter vi vanliga människor i publiken jublar. —   Skräcken inför valrörelsen är att det blir debatter om statistik, formler, siffror, procent, kurvor, diagram, osv. Det pågår ju redan. Och journalister, som vill framstå som lika kunniga, vidarebefordrar allt detta till oss vanliga människor. Vi förstår i varje fall att politiker av olika riktningar hela tiden har olika siffror och procent och vem i väljarkåren kan bedöma vem i politiker- och statistikskrået som har rätt.  Sverigges tråkigaste valrörelse i modern tid hotar. — Jag tänker mig att jag frågar en medpassagerare på bussen: är du för eller emot överskottsmålet? Va då? Vad snackar du om?Jag pratar kanske om att den kämpande högerregeringen har som  paradargument att Sveriges ekonomi är bättre än Greklands och Rumäniens. Nåja, men varför är tågen så ofta försenade? Varför är skolresultaten så dåliga? Varför blir privat ägare inom vård, skola och omsorg allt rikare, till den grad att de kan flytta vinster till skatteparadis? Högerfolkets mest passionerade politiska instinkt går alltid ut på  att komma undan skatt. — Den såvitt jag förstår dominerande frågan i det svenska samhället gäller de ständigt ökande ekonomiska och sociala klyftorna, hur de välbeställda familjerna drar ifrån medan en underklass alltmer släpar efter. Svenska väljare vet att den sortens frågor inte kan klaras av högern, som aldrig ens har varit intresserade av sådana problem. — Inte vet jag vad en vänsterregering kan göra men  få väljare som litar mänsklig att döma på högern i det perspektivet, hur mycket högerpartiet än försöker anpassa sin retorik med hjälp av reklamexperter. Men om valrörelsen ska handla om överskottsmålet kommer jag att somna.

Heidenstam

av Gunnar Fredriksson

Idag på morgonen läste jag i DN att tidningens medarbetare Nathan Sachar fått årets Övralidspris. Det är bara att gratulera. Men han är ju känd för journalistik om Mellanöstern, Spanien, Latinamerika, Turkiet, osv ?? — Då kan jag berätta om vad som nu kommer fram i ljuset: Sachar kan sin Heidenstam, herren på Övralid, ungdomlig resenär i Mellanöstern. Och Sachar har skrivit en bok Levertin, som jämte Heidenstam spelade en roll i svensk litteratur på 1890-tsalet. Sådant kan vem som helst själv ta reda på. Jag vill tillägga att jag har läst hans bok om Levertin, med den  till synes märkliga men adekvata titeln Blodseld och nordisk längtan. ”Folke t i Nifelhem” är hans mest uppmärksammade verk, nu säkert föga känt. Heidenstam och Levertin avvek från den sociala realism som ansågs karakterisera 80-talet. Nog kunde jag intressera mig för sociala realiteter i litteraturen och så klart tog jag Strindbergs parti gentemot Heidenstam i den s k Strindbergsfejden, som utkämpades under Strindbergs sista år. — Men det var inte så enkelt. Min först akademiska uppsats handlade om ”Heidenstams estetik”, skriven efter ett förslag av min första professor i Lund, litterturhistorikern Olle Holmberg. Levertin spelade en viss roll i det sammanhanget, vilket Nathan Sachar och jag utbytte tankar om för ett par år sedan. En viktig essä av Heidenstam som jag hade fäst mig vid var ”Inbillningens logik” i samlingen Tankar och teckningar. Nog är det här länge sedan, mer än 60 år har gått. Men Heidenstms estetik, därtill Levertins, intresserar mig oavbrutet, trots alla möjliga andra sorters filosofi. Dessutom hade jag läst Heidenstams enligt bedömarna misslyckade och oläsliga roman Hans Alienus. När jag en gång omnämnde denna redan på sin tid orimliga roman i Aftonbladet, fick jag ett brev från Gerard Bonnier, daterat 5 december 1980. ”För en tid sedan läste jag dina ord i AB om Heidenstams ”Hans Alienus”. Också jag vill anmäla mig till det numera säkerligen mycket exklusiva sällskap som läst boken.” Gerard tillfogade några personliga kommentarer. — Jag skriver nu detta för att antyda att man mycket väl kan läsa böcker som anses helt otidsenliga. Dessutom kan jag alltså berätta att Nathan Sachar också tillhör vårt helt visst ytterst bizarra sällskap.

SSU tog fajten

av Gunnar Fredriksson

På 30-talet då SSU hade 100.000 medlemmar, slogs denna arbetarungdom mot nazismen, med mer eller mindre entusiastiska metoder. Det framgår av tidskriften ”Arbetarhistoria”, vilket Peter Larsson uppmärksammade i går här i Aftonbladet. Där omnämns ett ”fruktansvärt tumult i Sjöbo då knytnävar och tillhyggen kom till användning”. — Jag kände Yngve Gyllin, salig i åminnelse. Han hade varit till sjöss några år som matros, bl a under andra världskriget. Han var också tidvis politisk reporter på ”Arbetet” i Malmö och sedan färgstark redaktör för Sjöfolksförbundets tidning ”Sjömannen”,  känd i vidare kretsar som signaturen ”Yge”. Han berättade för mig att han en gång på redaktionen i Malmö fick kännedom om att nazistledaren Furugård hade blivit fälld för stöld av klockor. Som den välberäknande reporter han var avvaktade han ett lämpligt tillfälle att publicera detta. — Ett sådant tillfälle kom när det annonserades att Furugård skulle hålla ett politiskt tal i Lund. Det visade sig att ett rejält gäng SSU-are, ”grabbarna från armturfabriken”, hade infunnit sig. Furugård kommer in, sträcker ut armen med Hitler-hälsning och stirrar på publiken med stenhård örnblick i nazistisk stil. Då, plötsligt, formar SSU-arna händerna kring munnarna som megafoner och ropar samstämmigt: HUR MYCKET ÄR KLOCKAN?  Furugård hade kring sig en ”hird”, hårdföra  slagskämpar, och ”hirden trädde omedelbart i verksamhet”. berättade Yngve. ”Det blev ett helvetes liv”.—  Jag gillar inte slagsmål. Men idag, med försvagat SSU, och när alltfler unga LO-medlemar stöder ett nazi-inspirerat parti, tänker jag på grabbarna från armaturfabriken.

 

Slag i luften

av Gunnar Fredriksson

Nu har regeringen blivit alldeles vilse i skolpolitiken. Det senaste förslaget om att betygsätta tioåringar är ett kraftfullt slag i luften, syftande till ingenting. Det finns dessbättre redan nu flera prov och även rapporter till föräldrar. Men skolministern försöker väl framstå som handlingskraftig intill den gräns när lärare och alla andra tröttnar på honom. Rimligen är han inte längre skolminister eller ens folkpartiledare efter valet i höst. — Borgerliga politiker och konservativa läroverkslärare förr i världen gillade att betygsätta småungar. Det gynnade ju borgerliga familjer med studietraditioner och missgynnade arbetarfamiljer. Nog minns jag hur konservativa läroverkskollegier kunde vara stödjepunkter för högern och därmed en politisk maktfaktor. Och då bekämpade liberala skolpolitiker högerns klasspolitik. — Björklund anmodar professor Martin Ingvar att leverera en vetenskaplig rapport och det är ju på modet att hänvisa till ”forskning”. Ingvar är säkerligen en briljant forskare med, efter vad jag förstår, utomordentliga insikter i kognitionsforskning och hur hjärnan fungerar. Men inte är väl skolans problem en fråga om hjärnkirurgi för tioåringar. — Jag minns också, om jag får vara nostalgisk, hurusom jag vid mitten av 70-talet, i ett tidigare århundrade, skrev en kolumn i Aftonbladet med rubriken Jag är för pluggskolan. Det var inge tänkt som särskilt märkvärdigt, bara sunt förnuft.

Jalta

av Gunnar Fredriksson

Semesterorten vid Svarta Havet, Tjeckovs stad, där Damen med hunden promenerade, har kommit i blickpunkten. En historisk konferens från krigsslutet 1945 beskrivs återigen som så ofta i västvärlden som ett ”svek”. Det var då USA, Storbritannien och Sovjetunionen gjorde upp om vad som skulle bli Europas delning, järnridån, kalla kriget, osv. — Men svek-teorin har sina brister, inte minst enligt senare västerländska historiker. Ryssarna hade burit den tyngsta bördan när tyskarna besegrade, mellan 20 och 25 miljoner dödade, mångdubbelt fler än någon västmakt. Stalin hade. kan man säga, ett makabert underlag inför förhandlingarna i Jalta. Visserligen skryter än i dag politiker i väst om hur västmakterna besegrade nazismen och amerikanska presidenter reser regelbundet till Normandie för att hålla tal om detta. Men vid landstigningen där den 6 juni 1944 var tyskarna redan besegrade på östfronten och röda armén stod vid Warszawa. Stalin hade i själva verket länge krävt vad han kallade ”en andra front” men västmakterna dröjde medan röda armén gjorde det hårda jobbet. Västsidan var dessutom oeniga eftersom Churchill ville landstiga i söder, via Italien, därför att Churchill prioriterade den brittiska intresset av sitt imperium och därmed ”vägen till Indien”. —  Resultatet blev att ryssarna erövrade Berlin och kom ända till Stettin och Oder-Neisse-linjen. Polen flyttades genom ett absurt schackdrag 30 mil västerut och förlorade stora områden traditionell polsk jord till Ryssland och Ukraina. Jag kan förstå polackers inställning  och har genom åren också talat med polska vänner om denna historia. Polackerna blev, som så ofta sedan 1700-talet, offer för tyskars och ryssars våld. — Dock kvarstår frågan: var det fråga om västsidans svek den gången i Jalta? Vad kunde de båda västledarna säga när Stalin utan tvivel påminde om vilka det var som bar den största bördan när Tyskland, nazismen och Hitler besegrades? — Den enligt min mening bäste historikern på detta forskningsfält år Norman Davies, professor i Oxford och London.

Krim

av Gunnar Fredriksson

Folkomröstningen i morgon på Krim är olaglig. Hur man än vrider och vänder på historiska och aktuella fakta och fiktioner så är detta likväl sant. Ukraina tillhör Rysslands heliga historiska arv. Det påstås att Chrusjtjov överlämnade Krim till Ukraina 1954 när han var på fyllan.  Och det finns en rysk majoritet på Krim. Ändå kvarstår faktum: nu är Ukraina med Krim en självständig stat, medlem av FN. — ”Vi” bör protestera mot rysk aggression men vilka är ”vi”, du och jag hemma i soffan, Sverige, EU, hela västvärlden? President Obama har läxat upp ryssarna, eller i varje fall Rysslands regering, och hänvisat till internationell lag. Jag tänker tillbaka på den tid då jag försökt hänga med. USA bröt mot internationell lag när de tog över ett förlorat franskt kolonialkrig, installerade och finansierade en militärjunta i Sydvietnam, påstod att den ingick i ”den fria världen” och bedrev ett för alla parter förödande krig i mer än tio år. USA stödde brutala militärjuntor i Latinamerika, stödde sina företagares exploatering, gick in med marinsoldater och annan militär och benämnde fattiga invånare som protesterade ”kommunister”. I åratal har USA och Israel i strid mot internationell lag ockuperat palestinsk mark och västvärlden har i praktiken accepterat Israels apartheid-politik. — Hur kan USA med så hiskligt hyckleri nu kritisera Ryssland med hänvisning till internationell rätt? Mitt svar är enkelt: maktens arrogans, så gör stormakter. MEN: vad man än tycker om USA:s politik så kränker Putin lik förbannat internationell rätt och det bör demokrater protestera mot. — Jag hoppas trots allt att vi EU-länder  kan åstadkomma något vettigt i de här frågorna och jag håller på fru Merkel. Tyskarna har betydande intressen av goda relationer till Ryssland och allt snack om krig mellan Tyskland och Ryssland eller deras ombud är science fiction. — Jag vet inte vad som kommer att hända när ryssarna i morgon ”vinner” folkomröstningen, utom att tysk långsiktig pragmatism förefaller framsynt. Balterna bör behandla sina ryska medborgare anständigt, Sverige och Finland bör inte dra in NATO med dess absurda kärnvapendoktrin i Östersjön med ökad otrygghet som följd. På Gotland kan man sova lugnt.

Ryssen

av Gunnar Fredriksson

Under hundra år pågick en kontrovers mellan Västeuropa och s k slavofiler, främst ryssar, ungefär från slutet av Napoleon-krigen till ryska revolutionen. Nog kan man se dagens dragkamp mellan Ryssland och EU om Ukraina i det perspektivet. I västvärlden växte idéer om demokrati och liberalism under 1800-talet samtidigt som bittra och även blodiga strider pågick i Ryssland mellan de som förordade västerländska idéer och sk slavofiler, som slog vakt om ryska religiösa och konservativa traditioner. —Dostojevskij, som i sin ungdom deltagit i konspirationer mot tsarens diktatur, blev efter åren i Sibirien reaktionär. Han hatade västerländsk liberalism och upplysningsfilosofi, förordade gammal ortodox mystik och avskydde judar. Den västerländskt inriktade litteraturkritikern Belinsky skrev att Dostojevski var ”en desperat religiös nevrotiker med förföljelsemani”. (Men ändå en makalös romanförfattare). — Det kan inte hjälpas: både kommunisternas partidiktatur och Putins tsarvälde påminner mig om de gamla striderna. Skillnaderna ju är stora men också likheterna. Den liberale författaren Alexander Herzen, i landsflykt i London efter några år i ryskt fängelse, skrev i sina klassiska memoarer, att ryska regeringar avskyr allt som görs frivilligt. Faktiskt studeras rysk ortodox anti-rationalism även i dag av teologer i Sverige, gärna för mig, ämnet har intresse. — Det finns avarter i den debatt som uppkommit i Sverige. t ex idéer om att ryssarna kan tänka sig att erövra Gotland. Ryssarna slår i traditionell rysk anda vakt om ryssar, t ex de som bor på Krim. Jag tror inte det finns särskilt många ryssar på Gotland. Häpnadsväckande nog har till och med kärnvapen omnämnts i sammanhanget. Kärnvapen är strängt taget inga vapen, eftersom de inte kan användas till något annat än att hastigt döda någon miljon människor. Jag tror inte att någon politiker är tillräckligt dåraktig för en sådan insats. — För övrigt är balternas bästa metod för lugn och ro att deras ryska minoriteter behandlas anständigt. Jag instämmer med historikern Kristian Gerners idé att Ukrainas folk förhoppningsvis kan lära sig leva med Ryssland på liknande sätt som de kloka finländarna gjort, en högst positiv fast ofta förtalad s k ”finlandisering”. — Många borde lugna ner sig. Det fanns inga avsiktliga kränkningar inom svenskt territorialvatten av ryska ubåtar, trots 20 års svenskt hysteri och modernaste teknik för att jaga ubåtar. Vi slapp toll och med ”rysskyla” den här vintern, trots häftiga rubriker och försök att skapa rysskräck även på det området. Men det blir kanske i stället en helvetisk ryssvärme i sommar.

Både ordning och reda.

av Gunnar Fredriksson

Vi har alla sett att utbildningsminister Björklund tillsatt en utredning om ordning och reda i skolan. Han säger att han är emot stök i klassrummet. Jag är också anhängare av ordning och reda och ogillar stök. Finns det någon som har en annan uppfattning? Kan det tänkas att denna ”utredning” kommer till slutsatsen att det är bra med ”stök”? Vad som bör göras är väl självklart och det vet alla: hålla käft och inte babbla okontrollerat i klassrummet, inga mobiltelefoner och liknande apparater att ständigt fingra på, inte spring ut och in, osv. — Jag skulle kunna skriva ihop en sådan utredning på tio minuter, gratis, utan experter. — Det är något som är fundamentalt fel när det gäller inställningen till studier i vårt samhälle. Det verkar som om många tror att det ska gå enkelt och elegant att studera och så är det inte alls. Det krävs tid, ofta ensamhet, tystnad och glad kamp när man möter motstånd. Men jag har kanske ingen talan eftersom jag var en plugghäst och det är jag fortfarande. —  Det är något fascinerande med att sätta igång med något svårt studium. Att lära sig ett språk går t ex går inte ut på att sitta på en uteservering vid en sandstrand och tillsammans med andra vackra människor beställa mat och dryck med några ord från en turistbroschyr. Studier betyder långa perioder av plugg, repetitioner, uppslag till mer läsning, nya oförutsedda problem. — Jag kommer inte från ett akademikerhem. Men mina föräldrar hade båda yrkesutbildning och respekt och intresse för studier. Och så skulle man göra sitt bästa. Jag räknar inte med att ha någon gravsten men om jag skulle ha någon kan jag tänka mig texten ”Han gjorde så gott han kunde.”

Richard III

av Gunnar Fredriksson

Dramaten i Stockholm ska ge Shakespeare´s drama Richard III. Detta skådespel författades tidigt, på 1590-talet, före de stora tragedierna. Gräsliga händelser utspelas under Rosornas krig mellan två adelssläkter på 1400-talet. — Men jag tänker dessutom på de stora stormar som härjat Englands västkust under gångna veckor. 1588 seglade en spansk armada norrut för att besegra den kommande stormakten på världshaven. De mötte vad som ser ut att ha varit en liknande västlig eller sydvästlig storm som den nu aktuella. Den spanska armadan tvingades österut i Engelska kanalen, seglade längs Englands ostkust och försökte ta sig västvart hem igen, norr om Scotland. Där uppe, i en ännu rasande storm slogs armadan sönder och samman, till sjöss eller mot klipporna vid Hebriderna och andra öar, bara ett fåtal fartyg tog sig tillbaka till Spanien. Nu var Storbritannien störst och mäktigast. —  Snart var också Shakespeare den störste dramatikern. Richard III är en skurk och det var många härskare i den tidens Europa. Under hårda maktspel ägnade de sig med lugn självklarhet åt mord och dråp, tortyr och dödsstraff, tidsödande inspärrningar även av kvinnor och barn, i fängelsehålor. Drottning var Elizabeth I som efterträtt ”blodiga Maria” och dömt sin släkting Maria Stuart, ”Scotlands drottning”, misstänkt för katolicism, till döden. Hon karakteriseras i en av mina samtida källor som ”en hora som hyrt mördare för att döda sin man”. —  Jag såg en version av Richard III för några år sedan på en liten teater i Stockholm. Femte och sista akten återger ett fältslag, det var våldsamt fäktande med svärd, stridsropen skallade, ett sjuhelvetes liv, men det gick bra. — Kanske gillar jag mer en senare pjäs, Richard II. Det är där som kungen efter landsflykt återkommer till England och inser att allt är förlorat. Han sätter sig på stranden. ”Lått oss sitta ner på Englands jord/ och berätta sorgliga historier om konungars död.” — Jag var med en lastångare för många år sedan, vi rundade Land´s End, Cornwall´s sydostliga udde, där det nu blåst som mest. Men det var vackert väder, fast hög sjö rullade in från Atlanten, medvind och sol längs Englands vackra sydkust, tills vi siktade de vita kritklipporna ovanför Dover. Det var där uppe som King Lear i ett annat drama av Shakespeare slutligen bröt samman. — Inte mindre minns jag en semestermånad på en av Scilly-öarna längre ut i Atlanten, i den ljumma golfströmmen. Där levde folket sedan gammalt på att tidigt exportera vårblommor, påskliljor och pingstliljor, till fastlandet. Tidigare levde de också då och då på vrakplundring och det fanns gott om skickliga smugglare. —   Nu avvaktar jag Richard III på Dramaten.

Sprit och tobak

av Gunnar Fredriksson

När regeringen, dvs moderaterna, annonserar att de vill höja skatter på sprit och tobak, funderar jag på hur detta slår. De säger att de ska använda dessa pengar till skolan, en besynnerlig s k specialdestination. För de välbeställda spelar några kronor mer ingen roll, de kommer inte att märka något. För de sämst ställda däremot kan det bli en märkbart höjd kostnad. Skatten på tobak slår på liknande sätt: De som numera röker mest är lågavlönade yngre kvinnor (varför? kan jag undra) och invandrare. — En klassanalys av dessa skenbart ganska små frågor är enkel: det är dessa underlägsna grupper som ska betala, relativt sett, mest. Mina reflektioner bekräftar en allmängiltig klassanalys: detta är i enlighet med högerns gener, eller vad det ska kallas numera. Så har det alltid varit i högerkretsar, de tänker inte ens på saken, det bara blir så, ideligen, när de handlar politiskt, än mer när de bara är tanklösa, i små som i stora frågor. Jag har upplevt det sedan jag läste Skånes högertidning i min barndom och undrade över detta fenomen. Den tidningen var till exempel emot barnbidrag med argumentet att det skulle männen, ansvarslösa arbetare, i alla fall bara supa upp. Högerns folk behövde inga barnbidrag, däremot krävde de lägre skatter. — När jag studerade den politiska historien (som moderaterna försöker förfalska) och hur man resonerade för sådär hundra år sedan begrep jag vad som länge var borgerlighetens politiska grundproblem: Vad är det minimum som vi måste avstå till underklassen för att undvika revolution? Frågorna är annorlunda, stora och små, men på något sätt går ett högerspöke ständigt omkring.

 

Sida 1 av 18
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och vd: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB