Rasbiologi

av Gunnar Fredriksson

Så dyker på nytt det rasbiologiska institutet i Uppsala upp, nu med ett stort reportage i lördagens DN. Jag vet inte för vilken gång i ordningen men jag har läst om detta institut och dess ledare Herman Lundborg om och om igen genom åren. Under min tid i 1950-talets Lund omnämndes han som en tönt, en akademisk byfåne. Om inte ämnet hade varit så allvarligt framstod han som en bisarr undantagsgubbe, Bengt Lidforss´beteckning på några original i den tidens Lund. Lundborg, som läst medicin i Lund, dog 1943 efter att ha skrivit böcker som ”Svenska folktyper” och ”Die Rassenmischung bei Menschen”. I mitt Lund var han förpassad till historiens skräphög. — Mitt problem är: hur kommer det sig att denne tönt och hans institut dyker upp, om och om igen, som om det ständigt var en ny upptäckt. Rubrikerna är återigen av typen ”Sveriges mörka historia”, som ”dras fram i ljuset”. Jag är på intet sätt emot att allt detta dras fram i ljuset, gärna för mig. Det är likväl ett besynnerligt problem att denne Lundborg förmodligen är den mest citerade av alla historieprofessorer under den här  tiden och vi hade många briljanta historieforskare. Lundborg skulle säkert själv ha blivit häpen om han fått höra talas detta. — Jag vet inte om ambitionen för dem som drar fram Lundborg och hans rasism kan vara att antyda att dessa idéer var vanliga i Sverige, eller åtminstone vid våra akademier. Det viktiga som hände under de här åren var att allmän och lika rösträtt genomfördes och att den svenska välfärden, baserad på parlamentarisk demokrati, byggdes upp. De nazistiska partier som fanns, med rasläror och allt, fick aldrig in en enda ledamot i riksdagen, fast de försökte. — Jag tror att frågan till en del handlar om populärhistoriens dilemma.

Ökande islamofobi

av Gunnar Fredriksson

Alla politiskt korrekta i hela världen, i varje fall i västvärlden, står nu upp för yttrandefrihet och demokrati. Bakgrunden är, som vi vet, anti-muslimska, satiriska teckningar som avsiktligt kränker muslimer. Teorin, om det finns någon, går ut på (1) slå vakt om yttrandefrihet och rätt till kritik mot alla politiska och religiösa rörelser, (2) det spelar ingen roll vilka dessa är, principen gäller alla. Och så citerar man som vanligt Voltaire: slå vakt om yttrandefriheten även om du tycker annorlunda. — Så bra. Min fråga är: nu gällde det anti-mislimsk satir men skulle samma bedömning gälla om satiren hade varit anti-semitisk? Det tror jag inte ett ögonblick på. Följaktligen är den underbara principen inte alls självklar utan beror på frågan om vem som kränks, min fråga (2). — Hade det gällt antisemitiska, satiriska och kanske komiska skämtteckningar av judar hade de självsäkra demokraterna säkert i stället slagit ner mot den sortens satir och jag skulle ha hållit med dem. — Att förlöjliga muslimer är enkelt, men om det gäller alla religioner, enligt hundratals underbara deklarationer av världens rättänkande chefredaktörer och politiker, blir det inte alls självklart. — Vi ser redan konsekvenserna av de gräsliga morden i Frankrike: ökad hets mot muslimer. Därtill kommer en efter kommande val ännu hårdare regim i Israel. Och palestinierna har som vanligt ingen chans. — Jag hoppas att jag har fel men jag fruktar att jag har rätt.

På akuten

av Gunnar Fredriksson

Nyligen hörde jag förre sjukvårdsministern, känd kristdemokrat, säga i radion att väntetiderna på akutmottagningar inte ska överstiga 4 timmar. Jag var där för en inte alltför allvarlig åkomma och fick vänta 12 timmar, från klockan 9 på kvällen till klockan 9 på morgonen. Vi äldre får vänta längst, sa de i radion, och mitt personnummer börjar med 30. Jag skriver inte detta för att klaga, det är inte min stil, och framför allt var personalen mycket vänlig och, det tror jag, högst professionell. — I den situationen, timme efter timme, hela natten, kan man ju ligga och begrunda läget. Jag har, som alla andra äldre besökare betalat skatt troget i decennier. Men vi har haft en borgerlig regering och har nu en borgerlig opposition som vill ha marknad, vinstintressen, lägre skatter och möjligheter att föra över vinster till s k skatteparadis. Detta hör till de borgerliga politiska instinkterna. De vill helt enkelt tjäna pengar på oss. Det är inte alls överraskande. Under alla år har jag från borgerligt håll hört föraktfullt tal om vad som förr kallades understödstagaranda, nu i formeln bidragsberoende. Mot detta propagerar de för vad de kallar frihet och skatter hotar, enligt denna retorik, den privata äganderätten. — Det handlar om hur vi enligt den nordiska modellen ska finansiera välfärden, inte minst när allt fler lever längre: solidariskt via skatter eller via privata vinstintressen, som i affärslivet. Därför är vänster-höger-dimensionen ännu högst aktuell, i politiken, i människosynen, på akutmottagningen. — Ju längre man går åt höger desto mindre vill man höra talas om vänster-höger. Det går ännu an inom socialliberalismen, fast den nuvarande ledaren för folkpartiet vill gynna de välbeställda genom att betygsätta småungar. Centerledaren är inte kontaktbar. Högern har aldrig velat höra talas om klassamhället, nationen är enig, med kungen som symbol. Ännu längre åt höger, inom nyfaschismen och nynazismen, existerar bara högre och lägre stående människor, där finns ingen demokrati och inga sociala klasser. Det är naturligtvis en primitiv, barnslig verklighetsförfalskning. — Jag fick goda råd och kom ut helskinnad, blinkade i den bleka morgonsolen, och nu kan jag, fritt tänkande, filosofera vidare, med bästa möjliga klarsyn.

Historiskt

av Gunnar Fredriksson

Hur kommer historikerna att skildra det kaos som ledde till den s k december-överenskommelsen? Det vet väl ingen av oss men det går bra att gissa redan nu. — Stefan Löfven sa redan när han blev partiordförande och sedan om och om igen, att han förordade uppgörelser över blockgränsen. Under månader svarade de borgerliga partierna nej och åter nej, även med stor snabbhet den sista kvällen. Ingenting återstod att förhandla om, därav följde beslutet om extraval. Detta måste rimligen vara ett säkert historiskt faktum, utgångspunkten varifrån resten följde. — Händelseförloppet beskrevs av borgerligheten som att Löfven hade misslyckats, men den sortens partipolitiska kommentarer tillhör inte historisk forskning utan kortsiktigt politiskt käbbel. Ledarskribenter i min borgerliga morgontidning påminner mig om mina år som student i Lund, när konservativa studenter som hastigast läxade upp arbetarrörelsen. — Den historiskt betydelsefulla bakgrunden var det faktum att Sverige-demokraterna fick mellan 12 och 13 procent av väljarnas röster vid valet i september. Sverige-demokraterna beslöt genast att uppsåtligen sabotera den svenska, nationalistiska, kulturella traditionen av demokratisk parlamentarism, själva folkstyret. Ett problem, som jag hoppas att historikerna tar itu med, är hur det är möjligt att så många väljare stöder detta. Det var ännu fler i mina hembygder i Skåne som jag trodde att jag kände väl till. Men detta fenomen förstår jag helt enkelt inte. —  När moderaterna kom på strategin att kalla sig de nya moderaterna betecknades detta genidrag som historiskt. Nu kommer de kanske att kalla sig de nyaste moderaterna. Jag minns från gamla debatter om vår författning att högern ville fortsätta med traditionen att kungen vid regeringsskiften kallar in partiledarna för överläggningar om ny regering. Det fick de inte igenom och jag har inte sett att ens de mest rojalistiska såg med saknad på denna högertradition när en Sveige-demokrat blev talman. Det påminner mig trots allt om högerns historiska arv, ett parti som har svårt att bemästra sin historia, som man brukar säga i Tyskland. Men, återigen, varför röstar så många på ett parti som står ännu längre till höger, på avstånd från dagens svenska moderater, och som har rötter i gammal fascism eller nazism? — De sitter i sina idylliska villaområden, paradis i dagens värld, och klagar på Sverige. —Historiker brukar vara bra på att förutsäga framtiden, bättre än s k framtidsforskare. Jag skulle vilja fråga dem om vi nu kan återgå till politiska kontroverser enligt traditionell vänster-höger-skala, högst betydelsefull i den världsberömda nordiska modellen.

Nyfascismen

av Gunnar Fredriksson

Det var inte Magdalena Andersson eller Stefan Löfven somi den aktuella debatten först använde ordet nyfascism. Det var Ola Larsmo i Dagens Nyheter. Visserligen blev Andersson-Löfven kritiserade av folkpartiledaren som sa att man måste vara noggrann med språket, men det säger alla politiker om sina motståndare. Ola Larsmo hör sedan länge till de mest kunniga och omdömesgilla i dessa frågor, bl a ordförande i svenska PEN-klubben.”Nu handlar det om vilket inflytande den svenska nyfascismen ska få”, skrev han i DN. Vi måste slå fast vad som hänt: ”… ett nyfascistiskt parti fäller en socialdemokratisk regering.” Och vidare: ”Ingen som faktiskt vill veta är idag okunnig om SD:s fascistiska rötter.” Lasmo påminner om de upplysta, humanistiska reformer som socialliberalism och socialdemokrati har genomfört i Sveriges moderna historia. —    Faktum är att de liberal-konservativa partierna föredrog att jävlas med sossarna framför samarbete över den s k blockgränsen. — Det är meningslöst att diskutera politiska frågor med SD, eftersom de bara är intresserade av flyktingar och andra ”utlänningar”. Debatter om dem kan nu bara handla om moral och människouppfattning. — Fascismen nådde sina två höjdpunkter med Mussolino i Italien och Franco-diktaturen i Spanien. En grundidé var att krossa facket, så att alla anställda, direktörer och lågavlönade, ingick i samma ”korporationer”, uppifrån och ner. Inga fria fackliga organistioner. Ett väsentligt inslag i detta tänkande gällde människouppfattningen: högre-lägre, överlägsna-underlägsna, mer eller mindre värda. — Det är sådant vi nu ser i den svenska högerextremismen. Om ingen human ändring sker kommer de liberala borgerliga partierna att dra med sig en skallerorm längst till höger med en skramlande svans. I varje fall blir det då en pigg vänster-höger-debstt.

Nej till NATO

av Gunnar Fredriksson

En viktig bok har kommit ut med tungt vägande argument för svensk alliansfrihet och mot medlemskap i Nato. I den här frågan har borgerliga debattörer och höga militärer länge om och om igen helt enkelt påstått att Sverige måste med i Nato och rent av att vi redan samarbetar så mycket med denna organisation att vi i praktiken redan är där. Det är svårt att föreställa sig mer sakkunniga och i säkerhetspolitik mer erfarna  bedömare än författarna i den här boken, redigerad av historikern Anders Björnsson och ambassadör Sven Hirdman. —  ”Skulle det med tanke på de nu starka motsättningarna mellan Nato och Ryssland vara till fördel för Europa om den politiskt-militära boskillnaden dem mellan drogs längs den finska östgränsen?” frågar docenten i statskunskap, f d ambassadören Mats Bergquist. ”Knappast”, svarar han med återhållen  övertygelse. Alliansfriheten gäller ju både Sverige och Finland och grundar sig på största möjliga lugn i Östersjö-området. De som motsätter sig anslutning – ”och jag tillhör dem”, skriver ambassadör Hans Blix, – betvivlar att ”svensk medverkan i en ny polarisering genom Nato-anslutning är en klok respons och ser frågan i ett bredare fredspolitiskt perspektiv.” Sven Hirdman, f d ambassadör bl a i Moskva, anger ”Tio skäl mot svenskt medlemskap i Nato”. Det finns inget ryskt hot mot Sverige, de baltiska staterna som ju är med i Nato måste själva hantera sina relationer till Ryssland, svenskt medlemskap i Nato skulle bara innebära att vi omedelbart dras in i en konflikt, våra möjligheter att hålla oss utanför en stormaktskonflikt är större om vi inte är med i Nato. Vi har redan ett gott praktisk samarbete med Nato och ”har det inflytande vi behöver”. Flera av författarna påpekar att våra möjligheter att delta i fredsbevarande insatser till exempel i FN:s regi är större om vi förblir alliansfria, vilket vi har erfarenheter av, och medverkan i USA:s krig i Afghanistan blev meningslös eller katastrofal. — Vi har inget intresse av ökat misstroende i regionen och ”det råder ju ingen tvekan om att ett svenskt och ett finskt medlemskap i Nato skulle vara riktat mot Ryssland.” Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja skriver i ett kapitel, lugnt och sansat, att finskt medlemskap i Nato inte är aktuellt. Inga utländska trupper får begagna finländskt territorium och det litar ryssarna på. Sverige och Finland bör satsa på avspänning. ”Det centrala för Moskva var att Sverige inte vidtog operativa förberedelser för samverkan med USA eller Nato-stater riktade mot Sovjetunionen”, skriver ambassadör Rolf Ekeus i en tillbakablick. Alliansfriheten har tjänat oss väl under 200 år. I flera inlägg, till exempel av Anders Ferm, påpekar skribenterna att Sverige, om vi vore med i Nato, skulle ingå i USA:s kärnvapenstrategi. Ingen svensk folkomröstning skulle acceptera detta. — Leif Pagrotsky sammanfattar krav på Nato-medlemskap i två kärva punkter, typiskt för ”Paggan”: 1) Risken ökar att vi blir indrgna i krig, och 2) det blir dyrare. — Under  valrörelsen nyligen krävde folkpartiet medlemskap utan annan säkerhetspolitisk  argumentering än ordet NATO på en affisch. Med påfallande intellektuell slapphet brukar Dagens Nyheters ledarsidor ständigt upprepa detta krav, alltsedan Tingstens tid, fast då krävde de dessutom svenska kärnvapen..

Vit ubåt

av Gunnar Fredriksson

I försvarsmaktens ”helt säkra” belägg för existensen av ”främmande” ubåtar ingår som alla vet en suddig bild, tagen av en amatör, och bilden påstås föreställa en vit ubåt. Har någon i hela världen någonsin sett en VIT UBÅT? Är ryssarna så spritt språngande galna att de målar sina ubåtar vita och sänder in dem till Kanholmsfjärden och Jungfrufjärden? I inget annat sammanhang skulle en svensk regeringen och svenska folket tro på något så idiotiskt. Men nu handlar det om RYSSEN. En vettig förklaring som omnämnts är att bilden föreställer en avmastad segelbåt på väg till vinteruppläggning . — Återigen tar man nu på allvar att ubåt 137 som gick på grund  i Blekinge hade avsikten att ”spionera”. Ryssarna skulle alltså ha skickat in en skrotfärdig gammal, stor ubåt i en vik så smal att man inte kunde vända, med tomma tankar så att den inte kunde höja sig om den gick på grund, med ”avsikt” att spionera i farvatten där ryssarna redan vet allt vad de behöver veta. Det visade sig att befälet trodde att ubåten befann sig nära Bornholm. Aldrig i något annat sammanhang skulle någon ha trott på en så orimlig teori men nu handlade det ju om RYSSEN. — Ett belägg i försvarets bevisföring går ut på att en miniubåt i ytläge förorsakade vattenskvalp som berodde på att tankar töms. Men en ubåt som dyker tar in vatten i sina tankar, inte tvärtom, vilket en expert redan har påpekat. — Liksom på 80-talaet talar försvarets företrädare om miniubåtar. Det visade sig då sig att sådana, som kallades ”Piranja”, möjligen fanns på varv, inte i tjänst, och allra minst i svenska skärgårdar. Nu kommer återigen tvärsäkra påståenden om sådana ubåtar, ryska naturligtvis. Kan inte försvaret då ha kurage att tala om för oss om den sortens ubåtar verkligen existerar? I stället säger de som så ofta att det rör sig om hemligstämplad information. Och det ska vi tro på. — Statsministern och försvarsministern måste så klart ställa upp för om de uttryckte tvivel måste ÖB avgå och något sådant  är det ju inte fråga om, hur skulle det se ut. — Om och om igen uttalar sig olika experter från Försvarshögskolan i medierna och de stöder alltid militären. Men Försvarshögskolan framstår inte som en akademi i vanlig mening utan som en lobby-grupp, försvarets reklamagent. — De belägg som läggs fram skulle aldrig godtas vid normal akademisk prövning, inte heller inför en tingsrätt. På inget annat område kan det förekomma att så många avstår från att använda sitt förnuft.

Det hände i Krakow

av Gunnar Fredriksson

Påven Johannes Paulus, tidigare Karol Woytyla, besökte sitt hemland Polen våren 1979. Han var känd för att han uttryckte sin motvilja mot kommunismen i en tid då Sovjetunionen ännu dikterade politiken i Östeuropa. Han helgonförklarade 483 personer och saligförklarade 1340, ansågs vara filosof och blev populär. Den demokratiska rörelsen ”Solidaritet”, vars ledare jag brukade träffa, höll som bäst på att bli världsberömd. Jag reste dit och vi var 1500 journalister, inte minst amerikanska, och de tände ju på allt anti-kommunistiskt. — Påven samlade många tiotusentals åhörare på fotbollsarenor och till och med på flygplatser. Jag fick en tysktalande student som tolk och fixare och han gjorde ett bra jobb. — Men i Krakow tröttnade jag på påven och frågade min tolk om vi kunde besöka vad som fanns kvar av det judiska ghettot. Vi åkte dit, i sydöstra delen av stan. Här hade tyskar och ryssar gjort ett fasansfullt jobb under kriget, bränt och skjutit sönder och samman det mesta. Röda armen hade 1944 avvaktat på andra sidan floden, i väntan på transporter och förnödenheter österifrån inför slutstriden om Polen. Nazisterna kunde under tiden göra sitt gräsliga jobb. — Men ur ruinerna hade det fåtal judar som fanns kvar byggt en synagoga med hopsamlad inredning från ruinstaden. Två gamla damer, som lyckats överleva, kanske som många andra i kloaksystemet medan gatustriderna pågick, tog emot oss och visade heliga skrifter, textiler och sjuarmade ljusstakar. Jag har nyligen fått veta att ghettot utvidgats till ett stort museum och det är säkert värt att besöka, ett väsentligt minne från vår barbariska, europeiska tid. — Sedan dess har mycket förändrats och Israel har blivit en ockupations- och kolonisationsmakt. Vi som är äldre minns likväl en annan tidsålder och jag erinrar mig gärna vad som den gången fanns kvar av ghettot i Krakow.

Marinens dröm

av Gunnar Fredriksson

Under mer än 30 år har den svenska marinen drömt om att få upp en rysk ubåt. Vi vet inte hur det slutar den här gången men jag tvivlar. På 80-talet hade de världens bästa teknik men de hittade ingen ubåt. Ryssarna hade inte ens en mini-ubåt, fast svenska marinen fantiserade om sådana. — Nu sjunker den intellektuella nivån på kommentarerna. Vi får veta att militären inte har egna intressanta observationer utan bara meddelanden från allmänheten. Det känner vi igen, från Karlskrona via Hårsfjärden och till och med  Hammarbyleden i Stockholms inre hamn och ännu mer absurt ända upp till Töre i Bottenviken. Bevisföringen är nu av veranda-karaktär: folk som tror sig se något och säljer suddiga bilder till medierna. Försvarshögskolns experter uttalar sig alltmer svävande och den är inte i första hand akademisk utan försvarets lobby-organisation. — Den ryska tankbåten påstås enligt gissningar vara ett moderfartyg till ubåtar, som så ofta en för ändamålet tillsnickrad hypotes. Det är inte alls märkvärdigt att ett tankfartyg ligger till ankars i lä av en kust, i avvaktan på vidare order. Det sa från början en sakkunnig lots och det vi ju som har varit till sjöss. Fartyget sägs vara destinerat till den ryska oljehamnen Primorsk på Karelska näset. Där har jag varit. Området togs av ryssarna vid krigsslutet i september 1944. Platsen hade före kriget de vackra namnen Koivisto på finska och Björkö på svenska, sen fick sedan det fula namnet Primorsk på ryska. I närheten av de nuvarande oljecisternerna, i Raivola by, bodde poeten Edith Södergran, en av de främsta svenskspråkiga poeterna i en unikt framstående generation författare i Finland. — Nu kommer nog i vinter revyinslag om ubåtar och redan kan vi läsa halvdåliga vitsar på Dagens Nyheters Namn och Nytt. — ”Det är för jävligt”, sa ÖB, om någon kränker vår territorialgräns. Och det är ju så att både ryssarna och Nato har ökat sin verksamhet i Östersjön. Om försvarskostnaderna har jag samma realistiska uppfattning som Aftonbladets ledarsida. Men just nu är det nationalpsykoligi och undermålig officiell argumentring som intresserar mig mest.

Ryssen

av Gunnar Fredriksson

Den 27 oktober 1981 gick den ryska ubåten U 137 in i Gåsefjärden. Den gick upp på ett skär med vrålande dieselmotorer och försökte hela natten komma loss. Det visade sig att det var en gammal skorv och om den hade kommit ännu längre in i den avsmalnande viken skulle den inte ha plats att vända. Om ubåtens vattentankar hade varit fyllda skulle de ha kunnat länsa dem och höja sig och komma loss alldeles själva men tankarna var tomma, utan förberedelser att gå in på grunt vatten. Det visade sig att de trodde att de befann sig i ett område söder om Bornholm och när ryssarna själva sökte efter ubåten var det till att börja med där de sökte. Trots dessa fakta ansåg svenska regeringen och försvarsledningen att ubåten på det här tokiga sättet gått in med ”avsikt” att ”spionera”. Ingen vettig människa borde kunna föreställa sig ett så idiotiskt sätt att spionera. Att teorin fortfarande tas på allvar skulle vara orimligt om det inte vore för våra traditionella uppfattningar om ”ryssen”. — Den sakligt överlägsna analysen av 80-talets ubåtsjakt är ambassadör Mathias Mossbergs bok MÖRKA VATTEN, Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan.  Han skriver”Numera är det väl inte så många som tror att U 137 var ute på spionuppdrag. De flesta har insett att ubåten helt enkelt kom fel.” Mossberg var huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning, har tjänstgjort vid vår ambassad i Moskva och är nu forskare. Han har haft tillgång till tidigare hemliga rapporter om ubåtsfrågan. Jag har inte sett att han omnämns nu, däremot figurerar i massmedia den ene efter den andre som hade fel. —  I oktober 1982 påstod marinen att en ubåt stängts in i Hårsfjärden. Världens massmedia tillkallades, även från USA, för att se hur svenskarna tar upp en sovjetisk ubåt. Resultat noll och medierna åkte hem. ”Spektakel”, skriver Mossberg. — Under hösten 1994 kom historien om minkarna. ”… det konstaterades att dessa kunde avge kavitationsljud . FAO gjorde då en förnya granskning av alla inspelade kavitationsljud. I inget fall kunde man bekräfta misstanken om ubåt.” Jag minns att ÖB själv offentliggjorde upptäckten av mink-ljuden, eftersom han förstod att annars skulle journalisterna komma före. — 1993 hade marinen uppfångst propellerljud som de menade kom från en ubåt. Det visade sig vid analys av FOA att det rörde sig om propellerljud från taxibåten ”Amalia”, hemmahörande i Nynäshamn. —  Jag var skeptisk redan från början, när U 137 gick upp på land. Men i den här frågan har, med några undantag, den svenska journalistkåren i häpnadsväckande utsträckning gett upp de vanliga idéerna om kritisk granskning och kritiklöst vidarebefordrat allsköns hypoteser och gissningar. — Nu återkommer 80-talets fraser om trovärdiga uppgifter, alla de vanliga påståendena om säkra iakttagelser, och jag kommer att tänka på kräftsäsongerna när folk från verandan i skärgården gjorde sina säkra observationer, av militären kallade ”indikationer”. Marinen ställer till presskonferenser där de inte har något  väsentligt att berätta för journalisterna, alltså för svenska folket. — Ambassadör Mossberg har som rubrik över ett kapitel om incidenter vid Utö 1980 ”BUDGETUBÅTAR. Regeringen lägger fram sin budget nu snart i november. Jag vet inte om vad som pågår är marinens sätt att bedriva budgetförhandlingar. — Vi vet inte vad som verkligen pågår och vad man kommer att hitta. Faktum är att jag kommer att tänks på Fritiof Nilsson Piraten, som på en fråga om hur man börjar en historia svarade: (Jag citerar ur minnet). ”Vid min vandring längs stranden på Ven iakttog jag en morgon en ilandfluten järnspis.”

Sida 1 av 21
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB