Fred av ren utmattning

av Gunnar Fredriksson

För att inte slösa bort den tid som återstår tar jag ibland fram böcker som jag läst för länge sen och vet att jag uppskattar. De visar sig till och med ibland vara nästan aktuella. Det hände häromdagen då jag fick fram Günter Grass´ nog mindre kända berättelse ”Das Treffen in Telgte”. Den handlar om en påhittad episod vid 30-åriga krigets slut. — Det var ett av de grymmaste av Europas många krig, från 1618 till 1648. Det började med att några adelsmän slängdes ut från en övervåning på slottet i Prag, vilket gav upphov till ordet ”defenestration”, och det slutade med Westfaliska freden i Osnabrück och Münster. En poäng med det kriget var att ingen segrade, varken protestanter eller katoliker. Det slutade helt enkelt genom ren utmattning. Europas folk kom på idén att dödande, svält, pest, hat och religiösa grymheter, var onödigt. — I Günter Grass´ bok samlas en grupp författare, året är 1647, till konferens i Telgte, en liten ort nära gränsfloden Ems, för att läsa upp och diskutera sina senaste verk. De kommer resande med vresiga bönder på forvagnar, ridande på trötta hästar, sakta glidande på de många flodernas pråmar. Sedan håller de författarkonferens och diskuterar dikt och versmått, krig och fred, under några dagar och nätter. Då och då blir det bråk, mycket öl och vin går åt, och de äter enormt, på 1600-talsvis. De sover på värdshusets stora loft, golvet täckt av halm. Det fanns många pigor på den tidens värdshus, de sover också i halmen, alla huller om buller. Slutet kommer efter slarv med eld, värdshuset brinner ner i en magnifik eldsvåda. Alla åker hem, diktare, musiker, lutheraner och papister, till Ems, Oldenburg, Sachsen, Bayern, Thüringen, Pommern och Königsberg. — Vad lär jag av detta? Kanske ingenting. Men nu är vi ju där igen: ett splittrat Europa, nation efter nation, till synes hopplösa drömmar om sammanhållning, fred och till och med solidaritet. Skrivare och humanister, demokrater och utopister synes maktlösa. Finns Europa, eller är vi tillbaka på 1600-talet, så kan man kanske nu läsa i den här boken.

Cuba och USA

av Gunnar Fredriksson

Vem minns den gamla, förljuget idylliska historien? Jag syftar på relationen mellan Cuba och USA på den tiden då amerikaner från norr gillade att resa till Cuba och ha trevligt. Någon sa vid mitt besök där för några år sedan att amerikaner från USA kom dit för att svina ner sig. — USA hade goda, vänskapliga förbindelser med Cuba när presidenten där var förre arméchefen Batista. Det var högerdiktatur med goda affärsförbindelser och militär samverkan. Därtill kom depraverad turism ned billig sprit, knark och horor, omvittnat i litteraturen till exempel av Ernest Hemingway och Grahame Greene. Det var först när Cuba efter Fidel Fidel Castros revolution 1959 som USA började kräva demokrati och yttrandefrihet på Cuba. Det är ju OK. Men det är ensidigt och det är förstås kapitalistiskt, om man gillar klassanalys. — Under alla dessa år stödde USA militärdiktaturer i Latinamerika. När fattiga bönder och svältande guvarbetarfamiljer krävde mänskliga villkor stämplades de som kommunister. — President Obama har inte  lärt sig det rätta språkbruket: han säger ”America” när han menar USA. Söderut, liksom i Spanien, innefattar ”Amerika” även Latinamerika. Men för övrigt har förstås Obama gjort rätt, fast högern protesterar. — Jag har inte sett eller hört någon svensk kommentar som erinrar om det förflutna. Så det kan ju vi åldringar kanske få göra.

 

Palme, Vietnam och USA

av Gunnar Fredriksson

I december 1966 kom jag till Saigon. Amerikanerna var där och de sa att de bekämpade kommunismen och stod upp för demokrati och frihet i hela världen. Saigon var en ockuperad stad med kolonial ekonomi. Överallt i närheten av viktiga byggnader fanns amerikanska soldater, kulsprutor skymtade över sandsäckarna. Eftersom jag var vit och relativt stor gick jag självklart in och ut men vietnameser kontrollerades noggrant och stoppades ofta. Vietnamesiska pengar, kallade pjaster, var föga värda, den effektiva valutan var dollar. De som arbetade i amerikanernas tjänst hade dollar, t ex taxichaufförer, byggnadsföretagare och flygmekaniker, vanligt folk klarade sig med knappare resurser. — Längs nöjesgatan, Tu Do Street, fanns barerna, bordellerna och tillhåll för knarkare. ”Jag förstår att det pågår ett omfångsrikt knullande här”, sa en amerikansk general. Flickor från fattiga byar tjänade dollar. — Utegångsförbud gällde från klockan 23. På morgonen lyfte amerikanska helikoptrar för sina dagsverken, att bomba vietnamesiska byar och sprida gift över deras vatten och risfält, på kvällen samlades de på barerna. Vietnameser kallades på amerikansk soldatslang ”vietcong”, ”vietnamesiska kommunister”. — I centrala Saigon fanns en katolsk kyrka från den franska kolonisationstiden men amerikanerna döpte om den till ”The John F. Kennedy Cathedral”. I det vietnamesiska presidentpalatset härskade militärdiktatorer, USA:s vänner, innanför grindarna med stridsvagnar på vakt. USA stödde samma koloniala, ekonomiska intressen som fransmännen hade baserat sin kolonialism på, fast fransmännen talade om sitt ”civilisatoriska uppdrag”. Mot slutet av den franska tiden betalade USA 80 procent av de Frankrikes militärutgifter. — Jag strövade runt och träffade både vietnameser och amerikaner och grubblade över hur USA kunde beteckna detta som kamp för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. — I Sverige hade Olof Palme i ett nu klassiskt tal sagt att man inte bör stödja dem som bara har sina privilegier att försvara. För sådant fick han frän kritik, en väsentlig del av  Palme-hatet. Den svenska borgerligheten påstod om och om igen att kritiken mot den amerikanska politiken var svaghet mot kommunismen och USA-hat. Mer intelligent var inte den retoriken. — Jag kom också ill Hanoi,  två gånger under pågående krig, en helt annan stad. Mörkläggning, inga bilar, bara cyklar, ringklockorna pinglade i det tropiska mörkret, barnen hade förts i säkerhet hos släktingar i byar på landet. — Jag menar att vi bör minnas att Palme var en av de få politiker i västvärlden som förstod vad som pågick.

Nu ska Amerika bli stort igen

av Gunnar Fredriksson

I augusti 1984 kom jag till republikanernas partikonvent i Dallas, Texas. Ett reportage finns i min bok ”Konservativa idéer”. Tankfull läser jag min gamla text. — Klockan halv åtta en torsdagsmorgon var det bönefrukost med president Reagan och vice-president Bush. Man hade sålt 15.000 frukostbiljetter för 1.500 dollar per person, ett bidrag till partiet. Kyrkokören med 2.000 medlemmar från 1.500 kyrkor sjöng psalmer. Reagan höll tal och sa: ”De som skapade vårt land, grundlagsfäderna och mödrarna, förstod att det finns en gudomlig ordning som står över den mänskliga ordningen”. Reagan talade om sina motståndare, demokraterna, som ”ett vänsterextremistiskt parti”. — I taket på den väldiga konventhallen fanns 85.000 röda balonger. 2.235 delegater hade cowboy-hattar eller andra lustiga hattar, märken, färgstarka medaljer och dekaler. De viftade ständigt med flaggor. plakat och skyltar och hyllade talarna med våldsamma ovationer. Delegaterna satt i olika sektioner, stat efter stat, och från varje sektion steg vrålet så snart en talare från den staten framträdde. ”Vi från Arizona ger aldrig upp”  eller ”vi från Nebraska har lärt oss att klara oss själva”, säger talarna och då skriker delegaterna från de staterna och och viftar och viftar. Det är föga tid för tal, däremot för trumpetstötar. melodier från hembygden och andra ljud. Partiets symbol, elefanten, förekommer överallt och många delegater har en elefant på huvudet. — Varje session inleds med bön och parad för amerikanska flaggan. En morgon står Miss Texas på scenen och svär eden till amerikanska flaggan med högra handen på sitt vänstra bröst. Scouter, idrottsmän, brandmän, krigsveteraner och husmödrar tågar in och orkestern spelar ”Stars and stripes” så att det dånar. Varje kväll avslutas med bön av predikanter från olika kyrkor och omedelbart efteråt bryter ett nytt vrål ut. — Alla talare säger samma saker, från morgon till kväll. Vi tror på Amerika, nu ska Amerika bli stort igen, vi tror på frihet, frihet, frihet, om och om igen, fri företagsamhet, det fria initiativet, den fria världen, vi står för optimism, lägre skatter, slut med välfärdspolitiken, understödstagarandan, den gudlösa kommunismen  och liberalismen. Amerika är en fyrbåk som lyser på frihetsälskare i hela världen. Talarna presenteras ständigt som framgångsrika affärsmän, alla tycks ha börjat från en ytterst blygsam start och, två tomma händer, kämpat sig upp och blivit miljonärer. Alla, även de fattigaste, har chansen. Det finns 183 svarta delegater, enligt kongresstidningen är de flesta av dem miljonärer. Jag slutar anteckna, alla säger samma saker. På en storbild, sista dagen, framträder Reagan och säger att Amerika ska bli stort igen, enormt vrål, musikstötar, trumpetsignaler. — En amerikansk journalist säger till mig att det är som frälsningsarméns tusenårsjubileum.

Hästskit-teoremet

av Gunnar Fredriksson

Den världsomspännande högerns favoritidé kallas ibland ”nedsippringsteorin” och går ut på att när de rika spenderar sina resurser sipprar åtminstone något ner till de mindre rika, även till de fattigaste. Den på sin tid berömde amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith döpte om denna teori till ”hästskit-teoremet”: när hästarna skiter plockar sparvarna i skiten. Nu har västvärldens höger en därmed sammanhängande tes: underklassen ska stimuleras till jobb med sänkta löner och överklassen med höjda löner. Detta är klassisk högerpolitik och vi ser det idag i Sverige. — Förre förbundskanslern i Österrike Bruno Kreisky berättade att han en gång inbjöd Galbraith som föreläste i Wien. Kreisky undrade vid frågestunden vad orsakerna var till att Österrikes ekonomi trots svårigheterna efter kriget ändå gick ganska bra. Galbraith svarade att det berodde på att alla Österrikes ekonomer hade emigrerat till USA. —  En av dessa var Friedrich Hayek, högerliberal, som skrev boken ”Vägen till träldom”. Det visade sig att han med träldom menade socialdemokratisk politik och särskilt fackföreningarnas makt. — Olof Palme har berättat att den boken var avgörande för att han som ung stimulerades att bli socialdemokrat. Jag läste också Hayeks som ung, fast jag inte är ekonom. Men så kunde man gå åt vänster som protest mot vad som senare kallades nyliberalism. Sen kom dessutom Margaret Thatcher med sitt slagord ”krossa facket”. — Nu bedriver den svenska borgerligheten en ständig kritik mot ”facket” och Dagens Nyheter upprepar detta om och om igen. Med ”facket” menas då bara LO, vilket visar att det inte minst är en politisk kampanj. Ordet ”pamp” syftar bara på förtroendevalda i LO-förbunden. Den störste pampen för mig som student i unga år var Herbert Tingsten, chefredaktör i DN. Konservativa studenter, i majoritet vid universiteten på den tiden, brukade avfärda arbetarrörelsen med några enkla slagord och jag känner igen det idag. — Det finns ett mått av klassförakt i denna retorik. Statsministerns och andra i hans krets beskrivs som obildade och okunniga, Lövéns språk påstås vara primitivt och förvirrat. Jag kan vitsorda att han i varje fall talar utmärkt engelska, bättre än alla de direktörer som stapplande försöker imitera amerikansk engelska. En avart i dagens politiska språk är att uttrycket ”svenskt näringsliv” bra syftar på en handfull direktörer. — Den svenska borgerligheten förstod inte värdet av facklig sammanhållning förrän i samband med SAKO-konflikterna på 70-talet. — Nu när Polen är aktuellt i europeisk politik tänker jag på åren när LO-förbunden ställde upp för den polska demokratiska fackliga organisationen ”Solidaritet”. LO-förbund sände bistånd till sina polska kamrater. Jag var med ett par gånger när sådana hemliga leveranser anlände till Polen, till exempel när Grafiska förbundet skickade ner stencilapparater, gömda i långtradare. De svenska liberalerna, inte minst i DN, skrev säkert utmärkta ledare om antikommunismen. Men de var LO, ”facket”, som betalade och tog risker.

Heligt besök

av Gunnar Fredriksson

Enligt uppgift ska påven av Rom besöka Lund senare i år. Det sägs att det ingår i påminnelsen om den protestantiska reformationen, som började med att Luther spikade upp sina 95 teser på porten till domkyrkan i Wittenberg 1517. Nu undrar jag om de inte kunde ta med någon biskop eller metropolit från den ryska ortodoxa kyrkan. Eftersom det handlar om fred och försoning så kunde väl, med tanke på dagens läge, ryssar få vara med.  — 1925 sammankallade dåvarande ärkebiskopen Nathan Söderblom ett legendariskt ekumeniskt möte i Stockholm. Då väckte den praktfullt klädde grekisk-ortodoxe representanten stort intresse, inte minst bland pressfotograferna. — Efter reformationen 1517 intensifierades de gräsliga striderna mellan katoliker och protestanter med 30-åriga kriget som kulmen. Miljoner dödade, avrättade, torterade, våldtagna, Tyskland ödelagt. Religiösa grymheter och gammalt hat flammade upp, tills de helt enkelt tröttnade och det blev fred 1648. — Den påve jag har uppskattat var polacken Karol Wojtila, som påve kallad  Johannes Paulus II. Han utsågs 1978 och stod upp för polsk demokrati. Jag var i Polen under hans bejublade besök där ett par år senare. Han åkte i skottsäker bil, det var möten på idrottsarenor och till och med på  vidsträckta flygplatser, vi journalister ringde in rapporter från bristfälliga telefoner. — Annars har jag varit skeptisk mot påvar, teologisk politik och moral. Jag tror, något osäker,  att det var Orwell som uttryckte önskedrömmen att som guide visa Jesus runt Vatikanen och demonstrera dess rikedomar. Men jag är inte ute efter att kritisera enskilda människors religiösa tro. — En gång för många år sedan besökte jag klostret i Zagorsk, några mil norr om Moskva. Lökformade, färgstarka historiska byggnader, vacker, vemodig gregoriansk musik. Biskopen bjöd mig på middag, med klostrets special-vodka, vi höll tal om fred och vänskap mellan nationerna och jag sov över i en munkcell. — Mötet i Lunds domkyrka i höst passar bra rent arkitektoniskt, det är ju romersk stil med sten från min hemtrakt i Skåne, fraktad med oxforor till Lund för sekler sedan. Från mina år i Lund minns jag en berättelse om byggnadsarbete i domkyrkan, på arbetstid övervakat av biskopen, som på kyrkans port satte upp ett klassiskt lundensiskt plakat med texten ”Träffas i domkyrkan alla dagar utom söndagar.” — Jag var en gång på mässa i Sofia, alla kyrkobesökare stod upp och trängdes. I Bulgarien gillar de ryssar, eftersom ryssarna drev bort turkarna på 1870-talet, vartill kommer den kyrkoslaviska traditionen. — En förvirrad terrorist försökte en gång mörda påven under ett påvebesök i Bulgarien. När den anklagade vid rättegången fick frågan om motiven sa han att det var påven som började. — Jag tycker att en representant från den ryska kyrkan kunde få vara med i Lund. Men jag har ju inte med saken att göra.

Bättre säkerhet

av Gunnar Fredriksson

Efter den traditionella försvarspolitiska sammankomsten, i år i Sälen, har jag fastnat för en detalj: Hur kan man beräkna försvarets styrka som andel av bruttonationalprodukten, BNP? Det sker ständigt, t ex nu i kommentarer till Sälen-mötet. Om BNP går upp blir försvarsutgifterna en mindre andel, som i Sverige. Om BNP går ner blir det tvärtom, som i Ryssland. Försvarets styrka eller svaghet mäts inte alls, bara kvoten mellan två siffror. Vi amatörmatematiker gillar inte sådant lurendrejeri som argument i säkerhetspolitiken. — Dessutom jämför man militära utgifter i de båda länderna, trots att rysk militärindustri producerar konsumtionsvaror därför att det bara är militär- och rymdindustri och möjligen oljesektorn som är effektiva. Inget land importerar ryska bilar utom möjligen Vitryssland. Så ökar ”militärutgifterna” när Ryssland tillverkar tvättmaskiner och TV-apparater. — Nu menar jag, trots sådan räknekonst, att vi bör satsa mer på svenskt försvar och frågan om värnplikt i någon form är intressant,inte minst om det ökar den folkliga anknytningen bland kvinnor och män.  — Ett citat som ständigt valsar runt i debatten är förre ÖB:s offentliga tänkande om att vi kan försvara oss bara en vecka. Jag tror han ångrar det.  Försvar mot vad? Vilket krigsfall menade han, var det ett skämt från officersmässen? Om det handlar om kärnvapen tar det väl mindre än en halvtimma att totalt ödelägga hela Östersjöregionen. Är ryssarna intresserade av sådan komplett dårskap? — Många säger att eftersom ryssarna för flera år sedan provocerades att angripa Georgien kan de också tänkas angripa Gotland. Märkligt, eller hur, att detta argument tas på allvar, men det visar ju hur specialintressen påverkar intelligensen. —  Högerledaren krävde inför mötet i Sälen starkare försvar. Högerns politik är under den tid jag kan överblicka: 1) mer pengar till försvaret och 2) sänkta skatter. Så håller de på, enligt sina traditioner. — Under min tid som student i Lund kände jag förre finansministern Ernst Wigforss. Han bodde på Västra Järnvägsgatan, väster om stationen. Många tror, sa han en gång, att vi först utformar en försvarsdoktrin och sedan anslår nödvändiga medel enligt denna analys. Det är tvärtom, sa Wigforss. Först kommer hårda förhandlingar med finansdepartementet, den råa kampen mellan de olika departementen om pengarna, varvid försvaret får sitt. Därefter formuleras försvarsdoktrinen ”och så får militären göra så gott de kan”. — För övrigt håller jag på vår traditionella försvarspolitik, enligt vilken ett efter våra förhållanden starkt försvar följdriktigt hänger ihop med en för alla välkänd och odramatisk alliansfrihet.

Mitt Öresund

av Gunnar Fredriksson

Det som nu pågår i Öresund är absurt. Det är mina hemtrakter och här hör Skåne ihop med Själland och för övrigt också med andra danska öar. Vi kunde blicka över vattnet mot väster och erinra oss det gamla ordspråket Red night sailor´s delight, red morning sailor take warning. Öresundspoeten Gabriel Jönsson, som bodde i Ålabodarna norr om Landskrona, skrev om hur den nordvästliga kulingen dundrade ner genom sundet mellan Helsingör och Helsingborg, den vind som Hamlet blev galen vid. Jag har upplevt den vinden, både till sjöss och på land. —  På toppen av slottet utanför Helsingör uppträder i första akten Hamlets mördade faders vålnad, den döde kungen. Han skrämmer väktarna, men den ene lugnar den andre och säger att man inte ska bruka våld mot ett så majestätiskt spöke. —  Det sägs nu i Skåne att stockholmarna inte begriper hur nära danskar och skåningar bor och arbetar här nere. Men stockholmarna tycks i varje fall  nu veta vad Danmarks statsminister heter, det visste de aldrig förr. När jag var barn hade alla i skolklassen varit i Köpenhamn men ingen i Stockholm (utom vi som tillhörde sjöfolket). — Båten från Malmö styrde en kurs norr om Saltholmen där det är grunt vatten långt ut. Positionen var utmärkt med en boj som hette Pinhättan, en distansminut utanför Barsebäck, finns den kvar? Den tämligen grunda Flintrännan mellan Malmö och Amager markeras i syd av fyren Kalkgrundet, den finns nog kvar. — I Dragör på danska sidan bodde på äldre dagar Hjalmar Söderberg, som flytt från något trassel i Stockholm. Han satt ofta nere vid fiskehamnen och spanade med kikare över sundet mot Sverige. Den djupare leden närmare Köpenhamn heter Drogden som ibland uttalas fel i svenska väderleksrapporter. — Flera gånger klättrade jag ner för lotslejdaren ute på Malmö redd och kom med lotsbåten över till lotsarnas tillhåll på ett fartyg som de egendomligt nog kallade ”galjot”, efter en medeltida fartygstyp. — Den svenska författarinnan Victoria Benedictsson (som skrev under författarnamnet Ernst Ahlgren) hörde till de mest betydande i den nordiska krets av realister som kallades ”det moderna genombrottet”. Hon var gift med en tråkig postmästare i Hörby men olyckligt förälskad i genombrottets huvudperson Georg Brandes, vilket slutade med hennes självmord i Köpenhamn. —  Min favoritpoet i regionen är Holger Drachman, vemodig, med sinne för Öresunds säregenheter, luft och vatten. — Vid en högtidlighet i Lunds domkyrka 1829 hälsade Tegnér sin kollega Oehlenschläger med orden Söndringens tid är förbi — och hon borde ej funnits i andens fria oändliga värld. Så sällsamt — att man ännu i dessa dagar med mening kan citera Tegnér.— De absurditeter som nu pågår i Öresundsregionen måste helt enkelt snart få ett slut.

Nyår

av Gunnar Fredriksson

När Bertrand Russell fyllde 98 år sa han att problemet med ålderdomen var att han fortfarande var nyfiken men att han snart inte skulle få veta något om framtiden. Så kan man filosofera på gamla dagar inför ett nytt år. Det mest väsentliga som vi upplevt och som kommer att fortsätta under det kommande året är den stora klyftan mellan rika och fattiga i världen. Denna avgrund kommer såvitt jag kan förstå att bli än mer omfattande, både mellan olika regioner och inom de rika länderna, även om den så kallade medelklassen får det bättre. — Sverige är ett paradis på jorden. Mätningar jag hörde berättas om häromdagen visar att vi ligger i topp när det gäller levnadsstandard, social trygghet, kultur och miljö, till och med lycka. Den nordiska modellen omnämns jorden runt. Häromdagen hörde jag, återigen, ett par unga män vid en busshållplats klaga på ”detta jävla land”. De tillhör väl de snart 20 procent som gillar Sverigedemokraterna. Heliga enfald. — Juldagens morgon knäppte jag på radion och hörde en predikant säga ”Gud är större än universum”. Sådant språk innehåller inget meddelande till mig och jag  övergick omedelbart till en skiva med ett juloratorium av Bach. Ändå kan väl sådan retorik förekomma i alla religioner, utom i buddismen. Det går inte att förhandla om fred med övertygelsen att parterna har olika gudar på sin sida och ännu värre är det om de utför barbariska våldsdåd i sin guds namn. I Thomas Manns roman ”Der Zauberberg” förekommer en upplysningstänkare som säger: ”Jag är religiös eftersom jag tror på djävulen”. Det är upplysning och humanitet som det råder brist på men så har det väl alltid varit. — I vår demokratiska hemmadebatt läser jag ständigt att löner och skatter bör sänkas. Det är borgerlig visdom men tveksam logik. Vanligen har man först ett problem och därefter förslag till lösning. Men nu har de borgerliga, med direktörernas stöd, först lösningsförslaget lägre skatter och löner, som de tillämpar på alla uppkommande politiska problem. Jag vill benämna detta DET BORGERLIGA BAKLÄNGESARGUMENTET. — Än är jag inte som Russell 98 år gammal men jag erinrar mig en gravsten i mitt gamla Lund med den klassiska texten DEN GUDARNA ÄLSKAR DÖR UNG. Än kan man erfara en nära-livet-upplevelse. — För att hedra gudarna vill jag till sist citera profeten Jesaja (9:5): ”… skon som krigaren bar i stridslarmet 0ch manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld”. Det är vackert sagt av en mer än två tusen år gammal profet. Men stridslarmet upphörde aldrig.

Nobelfest

av Gunnar Fredriksson

I Sverige är nobelprisen för många ett underhållsprogram på TV där svenska folket kollar vilken klänning drottningen har på sig. Därtill kommer att vi påminns om dynamittillverkarens fredsteori: ju värre vapen som tillverkas desto mindre kommer mänskligheten att vilja använda dem. Teorin ha visat sig fullkomligt felaktig. — Mest intresse väcker naturligtvis litteraturpriset. Det ska, enligt donatorn, ges till en författare som publicerat något i ”idealisk riktning”. Uttolkare har spekulerat över vad han kan ha menat med detta. Jag tror, helt enkelt, att han bara menade något som var bra. — Förste litteraturpristagaren var Svenska akademins franske kollega Sully Prudehomme 1901, som skulle ha varit fullkomligt glömd om han inte fått nobelpriset. I ett berömt uttalande förklarade några svenska författare, t ex Strindberg och Heidenstam, att priset i stället borde ha tilldelats Tolstoj. Det kan man hålla med om. Dostojevski var död, men kunde akademin ha belönat honom, han var ju extrem rysk nationalist och hatade tyskar och judar? —  Trots åtskillig vånda lyckades den traditionellt konservativa akademin efter kriget ge priset till William Faulkner från den amerikanska södern, ansedd som modernist. Det lär ha skett inte minst efter förslag och argumentation av Gustaf Hellström, lundaskeptiker, utlandskorrespondent och berömd för romanen om snörmakar Lekholm, den svenska klassresans 1900-talsberättelse. Faulkner sa i sin nobelföreläsning att han inte var författare utan bonde, för det var man i hans hembygd. — Jag kände något lite förre sekreteraren Karl Ragnar Gierow, som ofta formulerade motiveringar till litteraturprisen. Han en sa en gång att en formulering alltid håller: ”Författaren gestaltar vår tids dilemma”. Exakt så blev det förstås aldrig men det håller ju även i år, eller hur. — Nyligen läste jag på nytt Boris Pasternaks ”Doktor Zhivago”, nobelpristagare 1958. Det är nog ett av de bäst motiverade prisen och det kan anknyta till årets pris. Båda lär oss mycket om Ryssland, dess historia, politik och öde.

Sida 1 av 24
  • Tjänstgörande redaktör: Sebastian Hagberg
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB