Danska judar 1943

av Gunnar Fredriksson

Från augusti till oktober 1943 lyckades mellan 6- och 7.000 danska judar ta sig över Öresund till Skåne. De var förvarnade om att den tyska nazistiska ockupationsmakten skulle deportera dem till koncentrationsläger och gaskammare. De organiserade dessa transporter själva men fick hjälp av skånska fiskare som tuffade ut olagligt i nattmörker i sundet och tog ombord tusentals judar. Medhjälpare i Malmö var främst SSU, socialdemokratiska ungdomsförbundet i Skåne. — Jag var 13 år och detta tillhör mina starkaste barndomsminnen. Vi bodde i ett litet samhälle på landet, 6 mil norr om Malmö. Eftersom staden ansågs riskabel, tyskarna kunde ju komma som i Danmark och Norge, fick de judiska barnen plats i skolor på mindre orter. Vi blev 57 elever i min klass, har jag antecknat. Jag minns inte annat än att alla, inte minst lärare och föräldrarna, med tillfredsställelse tog emot de nya kamraterna, en humanitär insats, möjlig tack vare Sveriges neutralitetspolitik. Dessa minnen gör att jag inte kan förstå varför upp emot 30 procent av väljarna i de skånska provinserna nu sympatiserar med Sverige-demokraterna och att antisemitismen visar upp sig. — Någon gång, med dessa minnen, bör jag ha uppfattat att det var socialdemokrater som ställde upp, inte minst i arbetarstaden Malmö. I Danmark liksom i Norge, fanns det folk inom den nationalistiska högern som samarbetade med tyskarna, ”kollaboratörer”. Det fanns ju sådant folk även i Sverige. Efter kriget har många danskar skrutit med hur de deltog i oppositionen mot den tyska ockupationsmakten. Det kom som en chock för borgerligheten när historiker ett antal år senare visade att de som tog till våld mot tyskarna, med stora risker, ofta var kommunister. — 1974 reste jag till Mellanöstern men jag måste göra en extratur via Aten för att komma till Israel från grannlandet Libanon. Israel hade under decennierna efter statens tillkomst socialdemokratiska regeringar. När jag intervjuade dåvarande premiärministern Golda Meir i hennes bostad hade hon tagit fram gamla dokument om hur Sverige tog emot danska judar 1943. Hon blev än mer entusiatisk när hon fick veta att jag var skåning. Men hon var stenhård mot palestinierna: ”Det finns ingen palestinsk nation, bara ett flyktingproblem.” Hon benämnde palestinierna ”sydsyrier”. — Vad jag upplevde och eventuellt förstod vid 13 års ålder blev avgörande för många år framåt. Men problemen i området är lika komplicerade och olösliga nu som då. Israel har dessutom sedan länge högerregeringar som inte kan förlåta palestinierna för att de existerar.

Hotell REX, Saigon, 1966

av Gunnar Fredriksson

Häromdagen berättade Svante Lidén i Aftonbladet om de amerikanska presskonferenserna i Saigon. De hölls på hotell REX klockan 5 på eftermiddagen och upplevdes av oss journalister som så absurda att de gick under beteckningen ”five-o´clock follies”. Jag var där i december 1966 och undrar om jag kanske är den siste svenske journalist i livet som upplevde dessa föreställningar, eller i varje fall en av de sista. — Svante skriver att de hölls på taket men när jag var där var det i en biograflokal i hotellets källare, i skydd för granater som vietnameser ute i elefantgräset utanför stan ibland lobbade in mot centrum. På taket fanns en utmärkt restaurang, som jag besökt många gånger under ett antal resor till Vietnam, palmer, tropiskt varma kvällar med lugn musik.— Amerikanerna ockuperade Saigon, med beväpnade soldater innanför sandsäckar framför deras ambassad och andra lokaler. Ekonomin var dubbel, kolonial, med värdefulla USA-dollar och värdelösa vietnamesiska pjastrar för lokalbefolkningen. — Vid de s k presskonferenserna presenterade amerikanska officerare massor med statistik på flyganfall, vad de betecknade som bistånd till sina klienter, folkförflyttningar och läger ute i ”strategiska byar”, osv. Många av oss journalister fick det absurda intrycket att ju mer sådant de redogjorde för desto mindre begrep de varför de var där. — En gång dök  John Steinbeck upp, klädd i brokig skjorta, sluddrande, och ropade att han skulle skjuta ”viet-cong” (amerikanska för ”vietnamesiska kommunister)”. Journalisterna, inte minst de amerikanska, godtog ofta inte alls de amerikanska redogörelserna utan ställde häftigt kritiska frågor. — Jag besökte ibland baren på 8:e våningen på det närbelägna hotell Caravelle, där jag bott flera gånger. Dit kom jag också efter kriget. Sedan amerikanerna lämnat såg jag där 1977 och 1979 ryssar och östtyskar, s k hjälparbetare. Amerikanerna hade druckit whisky och soda, de drack vodka och öl. !985, tio år efter krigsslutet var jag där igen och då kände jag igen mannen i baren som hette Hang Thin. Han hade varit där sedan 1959, berättade han, då var gästerna fransmän som drack vin. 1992 återsåg jag honom och frågade då vilken period som hade varit bäst. Då log han och sa: ”Jag har bara serverat drinkarna.

Vad är konst?

av Gunnar Fredriksson

I sex år var Lars Vilks professor i konstteori i Oslo. Jag har inte läst något av vad han kan ha publicerat i ämnet och kan därför inte uttala mig om hans teori, bortsett från att han förefaller förvirrad så snart han uttalar sig i medierna. Jag fäster mig därför vid ett uttalande i ämnet som han upprepat så ofta någon vill höra på. Han har lanserat följande konstteori:  Om jag säger att jag är konstnär då är sådant som jag gör konst. Jaha, så enkelt var det, enklare än någon professor jag känner till genom idéhistorien skulle drömma om att få ur sig. — Nu vet vi vad Vilks menar: rätten att smäda och förlöjliga muslimer. Det är inte fråga om att kränka kristna, judar, hinduer, sikher, fakirer, buddhister, andeskådare, konfucianer och dyrkare av förfäder. Det är, visar det sig, bara muslimer som smädas. Vilks väckte internationell uppmärksamhet när han i USA deltog i en konferens med den islamfientliga organisationen ”Sion”. —  Nu proklameras, med all rätt i världen, yttrandefrihetens principer och konstnärers rättigheter. Det är välgörande att se och höra alla dessa ofta djupt kända idéer om demokrati, konstens och journalistikens grundläggande principer och humanism, även om några diktaturanhängare bara sjunger med änglarna. — Det fanns en tid i estetikens historia då ”konst” ansågs vara något vackert.  För till exempel Kant, Schiller och Shopenhauer var konsten ”intresselös”, ett betraktande fritt från speciella intressen. ”Stjärnorna begär man inte, man fröjdar sig åt deras prakt”, skev Kant. Estetiska spekulationer kunde gälla ”det sublima”. Detta var länge sedan, det är historia. Nu är konst ofta äcklig och ful och inte sällan handlar det om mer eller mindre begripliga jippon. OK, gärna för mig, full frihet. — Så blir då allt som Vilks gör konst, hänger ni med? Trälador av drivved på Kullaberg, utmaningar av ortsbefolkning och kommunalpolitiker, dödsskjutningar i Köpenhamn, Vilks isolering med hårdbevakad polis på okänd ort: allt är konst. Vi står upp för allmängiltiga rättigheter, ärvda från upplysningstiden. Och så står vi upp för professor Vilks när han pratar nonsens.

Med ålderns rätt

av Gunnar Fredriksson

Blir man vis med åldern? Var det bättre förr? ”Hon vissnar ej med åldern, ej heller kan vanan utplåna hennes oändliga variationer”,skrev Shakespeare om den sköna drottning Cleopatra och det är vackert sagt om en medelålders kvinna. Men en äldre man? Tiden går men då och då får jag en nära-livet-upplevelse och känner av ”dagens läten”, den kanske bortglömde poeten Tegnèrs beteckning på dagspolitiken. — Ännu följer jag nyheterna, fast jag med ålderns rätt är ointresserad av vissa ämnen, till exempel oljepriset, vargar och filmfestivaler. Bertrand Russell (ännu trots allt någorlunda känd) blev 98 år och beklagade att han inte skulle få veta vad som skulle hända i framtiden. Når jag träffade honom vintern 1960 i London sa han att han hade uppfostrats av sin farbror, ”som satt i parlamentet medan Napoleon ännu var kejsare”. Och när jag sa nej tack till en cigarett drog han ett par bloss på sin pipa och sa han att han hade rökt ”oavbrutet sedan 1880-talet”. Jag kan inte skryta med något sådant, utom möjligen med att jag var nio år när andra världskriget och finska vinterkriget bröt ut och att jag någorlunda minns sådant. —  Nu försöker jag följa demokratins utveckling, inte minst i Europa. I Grekland, ett historiskt centralt land för filosofer, ska ett kaos, skapat av en rik överklass, klaras upp av vanligt folk, särskilt av de fattiga och inte minst genom att man avskaffar den välfärd som de är beroende av. Demokratin i Europa företräds nu av en teknokratisk elit. Jag kommer inte att få uppleva hur det ska gå. —  Religiösa och politiska fanatiker begår våldsdåd, islamofobin ökar, och den här gången är orsakerna morden i Paris, små beväpnade gruppers barbari och medeltida kvinnoförtryck i rika feodala diktaturer. Den stora majoriteten fullkomligt fredliga muslimer drabbas. —  Jag läser gamla klassiker, från antiken, via Shakespeare, upplysningsfilosofi, Goethe och Schiller, till Thomas Mann. Jag har inte tid att se TV. I Thomas Manns stora roman ”Det Zauberberg” dyker en italienare upp som säger sig vara naturvetare och modern tänkare. Han säger: ”Jag är religiös eftersom jag tror på djävulen”. Är detta gåtfulla uttalande kanske tillämpligt på dagens gräsligheter? — Det blir mer och mer klassisk musik i min vardag, gärna i radions kanal 2. Där gillar jag det mesta, utom när de återberättar handlingen i operor, ohyggligt invecklade melodramer, där jag inte fattar vilka som älskar varandra eller hatar varandra eller mördar varandra och varför. — En sista fråga: är beteckningen vänster-intellektuell fortfarande rimlig eller har den blivit föråldrad i bruset av nyliberalism och nynationalism? Kanske skulle jag kunna kalla mig vänster-humanist.

Upplysning

av Gunnar Fredriksson

Den avgående kristdemokratiske ledaren brukar liksom sina kolleger överallt i Europa påstå att kristendomen inte bara är en väsentlig del av vår historia, vilket är självklart, utan även en grund för vår demokrati. I själva verket är det upplysningsfilosofin som är inspirationen till västerlandets demokrati och praktiskt taget alla upplysningstänkare av betydelse förföljdes under århundraden av teologer och kyrkliga makthavare. — Spinoza, nu erkänd som den förste, banbrytande upplysningsfilosofen, utsattes för bitter kritik i Holland på 1600-talet och under 200 år efter hans död, och han förödmjukades och förtalades av alla de tre religionerna, den protestantiska, den katolska och synagogan, där han först gick i skolan. Descartes flydde till det trots allt mer toleranta Holland på grund av den franska katolska kyrkans missnöje med hans skeptiska inställning. David Hume, den kanske främste filosofen någonsin som skrivit på engelska, stoppades två gånger av teologerna från att bli professor i sin hemstad Edinburgh, stämplad som föga rättrogen. Voltaire förföljdes under hela sitt liv av kyrkliga makthavare, fast han till slut i 80-årsldern hyllades när han var nära döden. Thomas Paine, enastående folklig inspiratör till Förenta Staternas frigörelse och demokratiska författning, därtill författare till en nu klassisk bok om ”Människans rättigheter”, förtalades intill begravningsdagen av de kristna, som ansåg honom omoralisk på grund av sitt oregelbundna levnadssätt och för att han också skrev en bok om ”Förnuftets tidsålder”. Kant, senare hyllad som klassisk upplysningstänkare, fick en allvarlig åthutning  av regeringen i Preussen sedan han kritiserat universitetsförordningen, enligt vilken teologiska fakulteten hade överhöghet över den filosofiska, varefter Kant teg i den sortens frågor eftersom han riskerade sin professur i Königsberg. 1800-talets liberaler och utopiska socialister före Marx utsattes rutinmässigt för kritik från teologerna. Bertrand Russell stoppades som gästprofessor i USA av en organisation kallad ”amerikanska mödrar”, som trodde att han skulle våldta deras döttrar sedan han skrivit en bok om fri kärlek, trots att han föreläste om matematisk logik. — Jag vet: jag har ingen chans med dessa fakta. Men jag tycker att idéhistoria kan ha sina poänger.

Rasbiologi

av Gunnar Fredriksson

Så dyker på nytt det rasbiologiska institutet i Uppsala upp, nu med ett stort reportage i lördagens DN. Jag vet inte för vilken gång i ordningen men jag har läst om detta institut och dess ledare Herman Lundborg om och om igen genom åren. Under min tid i 1950-talets Lund omnämndes han som en tönt, en akademisk byfåne. Om inte ämnet hade varit så allvarligt framstod han som en bisarr undantagsgubbe, Bengt Lidforss´beteckning på några original i den tidens Lund. Lundborg, som läst medicin i Lund, dog 1943 efter att ha skrivit böcker som ”Svenska folktyper” och ”Die Rassenmischung bei Menschen”. I mitt Lund var han förpassad till historiens skräphög. — Mitt problem är: hur kommer det sig att denne tönt och hans institut dyker upp, om och om igen, som om det ständigt var en ny upptäckt. Rubrikerna är återigen av typen ”Sveriges mörka historia”, som ”dras fram i ljuset”. Jag är på intet sätt emot att allt detta dras fram i ljuset, gärna för mig. Det är likväl ett besynnerligt problem att denne Lundborg förmodligen är den mest citerade av alla historieprofessorer under den här  tiden och vi hade många briljanta historieforskare. Lundborg skulle säkert själv ha blivit häpen om han fått höra talas detta. — Jag vet inte om ambitionen för dem som drar fram Lundborg och hans rasism kan vara att antyda att dessa idéer var vanliga i Sverige, eller åtminstone vid våra akademier. Det viktiga som hände under de här åren var att allmän och lika rösträtt genomfördes och att den svenska välfärden, baserad på parlamentarisk demokrati, byggdes upp. De nazistiska partier som fanns, med rasläror och allt, fick aldrig in en enda ledamot i riksdagen, fast de försökte. — Jag tror att frågan till en del handlar om populärhistoriens dilemma.

Ökande islamofobi

av Gunnar Fredriksson

Alla politiskt korrekta i hela världen, i varje fall i västvärlden, står nu upp för yttrandefrihet och demokrati. Bakgrunden är, som vi vet, anti-muslimska, satiriska teckningar som avsiktligt kränker muslimer. Teorin, om det finns någon, går ut på (1) slå vakt om yttrandefrihet och rätt till kritik mot alla politiska och religiösa rörelser, (2) det spelar ingen roll vilka dessa är, principen gäller alla. Och så citerar man som vanligt Voltaire: slå vakt om yttrandefriheten även om du tycker annorlunda. — Så bra. Min fråga är: nu gällde det anti-mislimsk satir men skulle samma bedömning gälla om satiren hade varit anti-semitisk? Det tror jag inte ett ögonblick på. Följaktligen är den underbara principen inte alls självklar utan beror på frågan om vem som kränks, min fråga (2). — Hade det gällt antisemitiska, satiriska och kanske komiska skämtteckningar av judar hade de självsäkra demokraterna säkert i stället slagit ner mot den sortens satir och jag skulle ha hållit med dem. — Att förlöjliga muslimer är enkelt, men om det gäller alla religioner, enligt hundratals underbara deklarationer av världens rättänkande chefredaktörer och politiker, blir det inte alls självklart. — Vi ser redan konsekvenserna av de gräsliga morden i Frankrike: ökad hets mot muslimer. Därtill kommer en efter kommande val ännu hårdare regim i Israel. Och palestinierna har som vanligt ingen chans. — Jag hoppas att jag har fel men jag fruktar att jag har rätt.

På akuten

av Gunnar Fredriksson

Nyligen hörde jag förre sjukvårdsministern, känd kristdemokrat, säga i radion att väntetiderna på akutmottagningar inte ska överstiga 4 timmar. Jag var där för en inte alltför allvarlig åkomma och fick vänta 12 timmar, från klockan 9 på kvällen till klockan 9 på morgonen. Vi äldre får vänta längst, sa de i radion, och mitt personnummer börjar med 30. Jag skriver inte detta för att klaga, det är inte min stil, och framför allt var personalen mycket vänlig och, det tror jag, högst professionell. — I den situationen, timme efter timme, hela natten, kan man ju ligga och begrunda läget. Jag har, som alla andra äldre besökare betalat skatt troget i decennier. Men vi har haft en borgerlig regering och har nu en borgerlig opposition som vill ha marknad, vinstintressen, lägre skatter och möjligheter att föra över vinster till s k skatteparadis. Detta hör till de borgerliga politiska instinkterna. De vill helt enkelt tjäna pengar på oss. Det är inte alls överraskande. Under alla år har jag från borgerligt håll hört föraktfullt tal om vad som förr kallades understödstagaranda, nu i formeln bidragsberoende. Mot detta propagerar de för vad de kallar frihet och skatter hotar, enligt denna retorik, den privata äganderätten. — Det handlar om hur vi enligt den nordiska modellen ska finansiera välfärden, inte minst när allt fler lever längre: solidariskt via skatter eller via privata vinstintressen, som i affärslivet. Därför är vänster-höger-dimensionen ännu högst aktuell, i politiken, i människosynen, på akutmottagningen. — Ju längre man går åt höger desto mindre vill man höra talas om vänster-höger. Det går ännu an inom socialliberalismen, fast den nuvarande ledaren för folkpartiet vill gynna de välbeställda genom att betygsätta småungar. Centerledaren är inte kontaktbar. Högern har aldrig velat höra talas om klassamhället, nationen är enig, med kungen som symbol. Ännu längre åt höger, inom nyfaschismen och nynazismen, existerar bara högre och lägre stående människor, där finns ingen demokrati och inga sociala klasser. Det är naturligtvis en primitiv, barnslig verklighetsförfalskning. — Jag fick goda råd och kom ut helskinnad, blinkade i den bleka morgonsolen, och nu kan jag, fritt tänkande, filosofera vidare, med bästa möjliga klarsyn.

Historiskt

av Gunnar Fredriksson

Hur kommer historikerna att skildra det kaos som ledde till den s k december-överenskommelsen? Det vet väl ingen av oss men det går bra att gissa redan nu. — Stefan Löfven sa redan när han blev partiordförande och sedan om och om igen, att han förordade uppgörelser över blockgränsen. Under månader svarade de borgerliga partierna nej och åter nej, även med stor snabbhet den sista kvällen. Ingenting återstod att förhandla om, därav följde beslutet om extraval. Detta måste rimligen vara ett säkert historiskt faktum, utgångspunkten varifrån resten följde. — Händelseförloppet beskrevs av borgerligheten som att Löfven hade misslyckats, men den sortens partipolitiska kommentarer tillhör inte historisk forskning utan kortsiktigt politiskt käbbel. Ledarskribenter i min borgerliga morgontidning påminner mig om mina år som student i Lund, när konservativa studenter som hastigast läxade upp arbetarrörelsen. — Den historiskt betydelsefulla bakgrunden var det faktum att Sverige-demokraterna fick mellan 12 och 13 procent av väljarnas röster vid valet i september. Sverige-demokraterna beslöt genast att uppsåtligen sabotera den svenska, nationalistiska, kulturella traditionen av demokratisk parlamentarism, själva folkstyret. Ett problem, som jag hoppas att historikerna tar itu med, är hur det är möjligt att så många väljare stöder detta. Det var ännu fler i mina hembygder i Skåne som jag trodde att jag kände väl till. Men detta fenomen förstår jag helt enkelt inte. —  När moderaterna kom på strategin att kalla sig de nya moderaterna betecknades detta genidrag som historiskt. Nu kommer de kanske att kalla sig de nyaste moderaterna. Jag minns från gamla debatter om vår författning att högern ville fortsätta med traditionen att kungen vid regeringsskiften kallar in partiledarna för överläggningar om ny regering. Det fick de inte igenom och jag har inte sett att ens de mest rojalistiska såg med saknad på denna högertradition när en Sveige-demokrat blev talman. Det påminner mig trots allt om högerns historiska arv, ett parti som har svårt att bemästra sin historia, som man brukar säga i Tyskland. Men, återigen, varför röstar så många på ett parti som står ännu längre till höger, på avstånd från dagens svenska moderater, och som har rötter i gammal fascism eller nazism? — De sitter i sina idylliska villaområden, paradis i dagens värld, och klagar på Sverige. —Historiker brukar vara bra på att förutsäga framtiden, bättre än s k framtidsforskare. Jag skulle vilja fråga dem om vi nu kan återgå till politiska kontroverser enligt traditionell vänster-höger-skala, högst betydelsefull i den världsberömda nordiska modellen.

Nyfascismen

av Gunnar Fredriksson

Det var inte Magdalena Andersson eller Stefan Löfven somi den aktuella debatten först använde ordet nyfascism. Det var Ola Larsmo i Dagens Nyheter. Visserligen blev Andersson-Löfven kritiserade av folkpartiledaren som sa att man måste vara noggrann med språket, men det säger alla politiker om sina motståndare. Ola Larsmo hör sedan länge till de mest kunniga och omdömesgilla i dessa frågor, bl a ordförande i svenska PEN-klubben.”Nu handlar det om vilket inflytande den svenska nyfascismen ska få”, skrev han i DN. Vi måste slå fast vad som hänt: ”… ett nyfascistiskt parti fäller en socialdemokratisk regering.” Och vidare: ”Ingen som faktiskt vill veta är idag okunnig om SD:s fascistiska rötter.” Lasmo påminner om de upplysta, humanistiska reformer som socialliberalism och socialdemokrati har genomfört i Sveriges moderna historia. —    Faktum är att de liberal-konservativa partierna föredrog att jävlas med sossarna framför samarbete över den s k blockgränsen. — Det är meningslöst att diskutera politiska frågor med SD, eftersom de bara är intresserade av flyktingar och andra ”utlänningar”. Debatter om dem kan nu bara handla om moral och människouppfattning. — Fascismen nådde sina två höjdpunkter med Mussolino i Italien och Franco-diktaturen i Spanien. En grundidé var att krossa facket, så att alla anställda, direktörer och lågavlönade, ingick i samma ”korporationer”, uppifrån och ner. Inga fria fackliga organistioner. Ett väsentligt inslag i detta tänkande gällde människouppfattningen: högre-lägre, överlägsna-underlägsna, mer eller mindre värda. — Det är sådant vi nu ser i den svenska högerextremismen. Om ingen human ändring sker kommer de liberala borgerliga partierna att dra med sig en skallerorm längst till höger med en skramlande svans. I varje fall blir det då en pigg vänster-höger-debstt.

Sida 1 av 22
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB