Hästskit-teoremet

av Gunnar Fredriksson

Den världsomspännande högerns favoritidé kallas ibland ”nedsippringsteorin” och går ut på att när de rika spenderar sina resurser sipprar åtminstone något ner till de mindre rika, även till de fattigaste. Den på sin tid berömde amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith döpte om denna teori till ”hästskit-teoremet”: när hästarna skiter plockar sparvarna i skiten. Nu har västvärldens höger en därmed sammanhängande tes: underklassen ska stimuleras till jobb med sänkta löner och överklassen med höjda löner. Detta är klassisk högerpolitik och vi ser det idag i Sverige. — Förre förbundskanslern i Österrike Bruno Kreisky berättade att han en gång inbjöd Galbraith som föreläste i Wien. Kreisky undrade vid frågestunden vad orsakerna var till att Österrikes ekonomi trots svårigheterna efter kriget ändå gick ganska bra. Galbraith svarade att det berodde på att alla Österrikes ekonomer hade emigrerat till USA. —  En av dessa var Friedrich Hayek, högerliberal, som skrev boken ”Vägen till träldom”. Det visade sig att han med träldom menade socialdemokratisk politik och särskilt fackföreningarnas makt. — Olof Palme har berättat att den boken var avgörande för att han som ung stimulerades att bli socialdemokrat. Jag läste också Hayeks som ung, fast jag inte är ekonom. Men så kunde man gå åt vänster som protest mot vad som senare kallades nyliberalism. Sen kom dessutom Margaret Thatcher med sitt slagord ”krossa facket”. — Nu bedriver den svenska borgerligheten en ständig kritik mot ”facket” och Dagens Nyheter upprepar detta om och om igen. Med ”facket” menas då bara LO, vilket visar att det inte minst är en politisk kampanj. Ordet ”pamp” syftar bara på förtroendevalda i LO-förbunden. Den störste pampen för mig som student i unga år var Herbert Tingsten, chefredaktör i DN. Konservativa studenter, i majoritet vid universiteten på den tiden, brukade avfärda arbetarrörelsen med några enkla slagord och jag känner igen det idag. — Det finns ett mått av klassförakt i denna retorik. Statsministerns och andra i hans krets beskrivs som obildade och okunniga, Lövéns språk påstås vara primitivt och förvirrat. Jag kan vitsorda att han i varje fall talar utmärkt engelska, bättre än alla de direktörer som stapplande försöker imitera amerikansk engelska. En avart i dagens politiska språk är att uttrycket ”svenskt näringsliv” bra syftar på en handfull direktörer. — Den svenska borgerligheten förstod inte värdet av facklig sammanhållning förrän i samband med SAKO-konflikterna på 70-talet. — Nu när Polen är aktuellt i europeisk politik tänker jag på åren när LO-förbunden ställde upp för den polska demokratiska fackliga organisationen ”Solidaritet”. LO-förbund sände bistånd till sina polska kamrater. Jag var med ett par gånger när sådana hemliga leveranser anlände till Polen, till exempel när Grafiska förbundet skickade ner stencilapparater, gömda i långtradare. De svenska liberalerna, inte minst i DN, skrev säkert utmärkta ledare om antikommunismen. Men de var LO, ”facket”, som betalade och tog risker.

Heligt besök

av Gunnar Fredriksson

Enligt uppgift ska påven av Rom besöka Lund senare i år. Det sägs att det ingår i påminnelsen om den protestantiska reformationen, som började med att Luther spikade upp sina 95 teser på porten till domkyrkan i Wittenberg 1517. Nu undrar jag om de inte kunde ta med någon biskop eller metropolit från den ryska ortodoxa kyrkan. Eftersom det handlar om fred och försoning så kunde väl, med tanke på dagens läge, ryssar få vara med.  — 1925 sammankallade dåvarande ärkebiskopen Nathan Söderblom ett legendariskt ekumeniskt möte i Stockholm. Då väckte den praktfullt klädde grekisk-ortodoxe representanten stort intresse, inte minst bland pressfotograferna. — Efter reformationen 1517 intensifierades de gräsliga striderna mellan katoliker och protestanter med 30-åriga kriget som kulmen. Miljoner dödade, avrättade, torterade, våldtagna, Tyskland ödelagt. Religiösa grymheter och gammalt hat flammade upp, tills de helt enkelt tröttnade och det blev fred 1648. — Den påve jag har uppskattat var polacken Karol Wojtila, som påve kallad  Johannes Paulus II. Han utsågs 1978 och stod upp för polsk demokrati. Jag var i Polen under hans bejublade besök där ett par år senare. Han åkte i skottsäker bil, det var möten på idrottsarenor och till och med på  vidsträckta flygplatser, vi journalister ringde in rapporter från bristfälliga telefoner. — Annars har jag varit skeptisk mot påvar, teologisk politik och moral. Jag tror, något osäker,  att det var Orwell som uttryckte önskedrömmen att som guide visa Jesus runt Vatikanen och demonstrera dess rikedomar. Men jag är inte ute efter att kritisera enskilda människors religiösa tro. — En gång för många år sedan besökte jag klostret i Zagorsk, några mil norr om Moskva. Lökformade, färgstarka historiska byggnader, vacker, vemodig gregoriansk musik. Biskopen bjöd mig på middag, med klostrets special-vodka, vi höll tal om fred och vänskap mellan nationerna och jag sov över i en munkcell. — Mötet i Lunds domkyrka i höst passar bra rent arkitektoniskt, det är ju romersk stil med sten från min hemtrakt i Skåne, fraktad med oxforor till Lund för sekler sedan. Från mina år i Lund minns jag en berättelse om byggnadsarbete i domkyrkan, på arbetstid övervakat av biskopen, som på kyrkans port satte upp ett klassiskt lundensiskt plakat med texten ”Träffas i domkyrkan alla dagar utom söndagar.” — Jag var en gång på mässa i Sofia, alla kyrkobesökare stod upp och trängdes. I Bulgarien gillar de ryssar, eftersom ryssarna drev bort turkarna på 1870-talet, vartill kommer den kyrkoslaviska traditionen. — En förvirrad terrorist försökte en gång mörda påven under ett påvebesök i Bulgarien. När den anklagade vid rättegången fick frågan om motiven sa han att det var påven som började. — Jag tycker att en representant från den ryska kyrkan kunde få vara med i Lund. Men jag har ju inte med saken att göra.

Bättre säkerhet

av Gunnar Fredriksson

Efter den traditionella försvarspolitiska sammankomsten, i år i Sälen, har jag fastnat för en detalj: Hur kan man beräkna försvarets styrka som andel av bruttonationalprodukten, BNP? Det sker ständigt, t ex nu i kommentarer till Sälen-mötet. Om BNP går upp blir försvarsutgifterna en mindre andel, som i Sverige. Om BNP går ner blir det tvärtom, som i Ryssland. Försvarets styrka eller svaghet mäts inte alls, bara kvoten mellan två siffror. Vi amatörmatematiker gillar inte sådant lurendrejeri som argument i säkerhetspolitiken. — Dessutom jämför man militära utgifter i de båda länderna, trots att rysk militärindustri producerar konsumtionsvaror därför att det bara är militär- och rymdindustri och möjligen oljesektorn som är effektiva. Inget land importerar ryska bilar utom möjligen Vitryssland. Så ökar ”militärutgifterna” när Ryssland tillverkar tvättmaskiner och TV-apparater. — Nu menar jag, trots sådan räknekonst, att vi bör satsa mer på svenskt försvar och frågan om värnplikt i någon form är intressant,inte minst om det ökar den folkliga anknytningen bland kvinnor och män.  — Ett citat som ständigt valsar runt i debatten är förre ÖB:s offentliga tänkande om att vi kan försvara oss bara en vecka. Jag tror han ångrar det.  Försvar mot vad? Vilket krigsfall menade han, var det ett skämt från officersmässen? Om det handlar om kärnvapen tar det väl mindre än en halvtimma att totalt ödelägga hela Östersjöregionen. Är ryssarna intresserade av sådan komplett dårskap? — Många säger att eftersom ryssarna för flera år sedan provocerades att angripa Georgien kan de också tänkas angripa Gotland. Märkligt, eller hur, att detta argument tas på allvar, men det visar ju hur specialintressen påverkar intelligensen. —  Högerledaren krävde inför mötet i Sälen starkare försvar. Högerns politik är under den tid jag kan överblicka: 1) mer pengar till försvaret och 2) sänkta skatter. Så håller de på, enligt sina traditioner. — Under min tid som student i Lund kände jag förre finansministern Ernst Wigforss. Han bodde på Västra Järnvägsgatan, väster om stationen. Många tror, sa han en gång, att vi först utformar en försvarsdoktrin och sedan anslår nödvändiga medel enligt denna analys. Det är tvärtom, sa Wigforss. Först kommer hårda förhandlingar med finansdepartementet, den råa kampen mellan de olika departementen om pengarna, varvid försvaret får sitt. Därefter formuleras försvarsdoktrinen ”och så får militären göra så gott de kan”. — För övrigt håller jag på vår traditionella försvarspolitik, enligt vilken ett efter våra förhållanden starkt försvar följdriktigt hänger ihop med en för alla välkänd och odramatisk alliansfrihet.

Mitt Öresund

av Gunnar Fredriksson

Det som nu pågår i Öresund är absurt. Det är mina hemtrakter och här hör Skåne ihop med Själland och för övrigt också med andra danska öar. Vi kunde blicka över vattnet mot väster och erinra oss det gamla ordspråket Red night sailor´s delight, red morning sailor take warning. Öresundspoeten Gabriel Jönsson, som bodde i Ålabodarna norr om Landskrona, skrev om hur den nordvästliga kulingen dundrade ner genom sundet mellan Helsingör och Helsingborg, den vind som Hamlet blev galen vid. Jag har upplevt den vinden, både till sjöss och på land. —  På toppen av slottet utanför Helsingör uppträder i första akten Hamlets mördade faders vålnad, den döde kungen. Han skrämmer väktarna, men den ene lugnar den andre och säger att man inte ska bruka våld mot ett så majestätiskt spöke. —  Det sägs nu i Skåne att stockholmarna inte begriper hur nära danskar och skåningar bor och arbetar här nere. Men stockholmarna tycks i varje fall  nu veta vad Danmarks statsminister heter, det visste de aldrig förr. När jag var barn hade alla i skolklassen varit i Köpenhamn men ingen i Stockholm (utom vi som tillhörde sjöfolket). — Båten från Malmö styrde en kurs norr om Saltholmen där det är grunt vatten långt ut. Positionen var utmärkt med en boj som hette Pinhättan, en distansminut utanför Barsebäck, finns den kvar? Den tämligen grunda Flintrännan mellan Malmö och Amager markeras i syd av fyren Kalkgrundet, den finns nog kvar. — I Dragör på danska sidan bodde på äldre dagar Hjalmar Söderberg, som flytt från något trassel i Stockholm. Han satt ofta nere vid fiskehamnen och spanade med kikare över sundet mot Sverige. Den djupare leden närmare Köpenhamn heter Drogden som ibland uttalas fel i svenska väderleksrapporter. — Flera gånger klättrade jag ner för lotslejdaren ute på Malmö redd och kom med lotsbåten över till lotsarnas tillhåll på ett fartyg som de egendomligt nog kallade ”galjot”, efter en medeltida fartygstyp. — Den svenska författarinnan Victoria Benedictsson (som skrev under författarnamnet Ernst Ahlgren) hörde till de mest betydande i den nordiska krets av realister som kallades ”det moderna genombrottet”. Hon var gift med en tråkig postmästare i Hörby men olyckligt förälskad i genombrottets huvudperson Georg Brandes, vilket slutade med hennes självmord i Köpenhamn. —  Min favoritpoet i regionen är Holger Drachman, vemodig, med sinne för Öresunds säregenheter, luft och vatten. — Vid en högtidlighet i Lunds domkyrka 1829 hälsade Tegnér sin kollega Oehlenschläger med orden Söndringens tid är förbi — och hon borde ej funnits i andens fria oändliga värld. Så sällsamt — att man ännu i dessa dagar med mening kan citera Tegnér.— De absurditeter som nu pågår i Öresundsregionen måste helt enkelt snart få ett slut.

Nyår

av Gunnar Fredriksson

När Bertrand Russell fyllde 98 år sa han att problemet med ålderdomen var att han fortfarande var nyfiken men att han snart inte skulle få veta något om framtiden. Så kan man filosofera på gamla dagar inför ett nytt år. Det mest väsentliga som vi upplevt och som kommer att fortsätta under det kommande året är den stora klyftan mellan rika och fattiga i världen. Denna avgrund kommer såvitt jag kan förstå att bli än mer omfattande, både mellan olika regioner och inom de rika länderna, även om den så kallade medelklassen får det bättre. — Sverige är ett paradis på jorden. Mätningar jag hörde berättas om häromdagen visar att vi ligger i topp när det gäller levnadsstandard, social trygghet, kultur och miljö, till och med lycka. Den nordiska modellen omnämns jorden runt. Häromdagen hörde jag, återigen, ett par unga män vid en busshållplats klaga på ”detta jävla land”. De tillhör väl de snart 20 procent som gillar Sverigedemokraterna. Heliga enfald. — Juldagens morgon knäppte jag på radion och hörde en predikant säga ”Gud är större än universum”. Sådant språk innehåller inget meddelande till mig och jag  övergick omedelbart till en skiva med ett juloratorium av Bach. Ändå kan väl sådan retorik förekomma i alla religioner, utom i buddismen. Det går inte att förhandla om fred med övertygelsen att parterna har olika gudar på sin sida och ännu värre är det om de utför barbariska våldsdåd i sin guds namn. I Thomas Manns roman ”Der Zauberberg” förekommer en upplysningstänkare som säger: ”Jag är religiös eftersom jag tror på djävulen”. Det är upplysning och humanitet som det råder brist på men så har det väl alltid varit. — I vår demokratiska hemmadebatt läser jag ständigt att löner och skatter bör sänkas. Det är borgerlig visdom men tveksam logik. Vanligen har man först ett problem och därefter förslag till lösning. Men nu har de borgerliga, med direktörernas stöd, först lösningsförslaget lägre skatter och löner, som de tillämpar på alla uppkommande politiska problem. Jag vill benämna detta DET BORGERLIGA BAKLÄNGESARGUMENTET. — Än är jag inte som Russell 98 år gammal men jag erinrar mig en gravsten i mitt gamla Lund med den klassiska texten DEN GUDARNA ÄLSKAR DÖR UNG. Än kan man erfara en nära-livet-upplevelse. — För att hedra gudarna vill jag till sist citera profeten Jesaja (9:5): ”… skon som krigaren bar i stridslarmet 0ch manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld”. Det är vackert sagt av en mer än två tusen år gammal profet. Men stridslarmet upphörde aldrig.

Nobelfest

av Gunnar Fredriksson

I Sverige är nobelprisen för många ett underhållsprogram på TV där svenska folket kollar vilken klänning drottningen har på sig. Därtill kommer att vi påminns om dynamittillverkarens fredsteori: ju värre vapen som tillverkas desto mindre kommer mänskligheten att vilja använda dem. Teorin ha visat sig fullkomligt felaktig. — Mest intresse väcker naturligtvis litteraturpriset. Det ska, enligt donatorn, ges till en författare som publicerat något i ”idealisk riktning”. Uttolkare har spekulerat över vad han kan ha menat med detta. Jag tror, helt enkelt, att han bara menade något som var bra. — Förste litteraturpristagaren var Svenska akademins franske kollega Sully Prudehomme 1901, som skulle ha varit fullkomligt glömd om han inte fått nobelpriset. I ett berömt uttalande förklarade några svenska författare, t ex Strindberg och Heidenstam, att priset i stället borde ha tilldelats Tolstoj. Det kan man hålla med om. Dostojevski var död, men kunde akademin ha belönat honom, han var ju extrem rysk nationalist och hatade tyskar och judar? —  Trots åtskillig vånda lyckades den traditionellt konservativa akademin efter kriget ge priset till William Faulkner från den amerikanska södern, ansedd som modernist. Det lär ha skett inte minst efter förslag och argumentation av Gustaf Hellström, lundaskeptiker, utlandskorrespondent och berömd för romanen om snörmakar Lekholm, den svenska klassresans 1900-talsberättelse. Faulkner sa i sin nobelföreläsning att han inte var författare utan bonde, för det var man i hans hembygd. — Jag kände något lite förre sekreteraren Karl Ragnar Gierow, som ofta formulerade motiveringar till litteraturprisen. Han en sa en gång att en formulering alltid håller: ”Författaren gestaltar vår tids dilemma”. Exakt så blev det förstås aldrig men det håller ju även i år, eller hur. — Nyligen läste jag på nytt Boris Pasternaks ”Doktor Zhivago”, nobelpristagare 1958. Det är nog ett av de bäst motiverade prisen och det kan anknyta till årets pris. Båda lär oss mycket om Ryssland, dess historia, politik och öde.

Öresundsbron

av Gunnar Fredriksson

Stäng inte Öresundsbron! Aktuellt är tydligen bara ett lagförslag som skulle göra det möjligt.Men riksdagens egna jurister protesterar och det gör väl många av oss. — Öresund är en insjö, eller en kanal. Vi skåningar kan, historiskt medvetna, tänka på Öresundstullen på 1600-talet då danskarna ensidigt behärskade sundet. Då kom den svenske kungen Gustaf X söderifrån och tågade över Bälten, varefter Skåne blev svenskt. Vi yngre, 80-åringar, minns hur tusentals danska judar kom över illegalt 1943 och lurade de tyska ockupanterna. Alla i min klass hade varit i Köpenhamn, nästan ingen i Stockholm. Vi kunde de danska räkneorden, det kan ännu inte stockholmarna. — Nu är det kris igen. Vårt europeiska skede i historien har övergått från idén om fredlig samverkan och öppna gränser till inskränkt patriotism. Europa drev en klok politik med fredligt syfte efter krigen 1914-1945, varvid kol och stålunionen praktiskt och symboliskt stod för samverkan och demokrati, inte för krigsproduktion. — Nu rasar allt, steg för steg. Högernationalism triumferar, i land efter land, i öst t ex i Polen och Ungern, i väst med Frankrike och Storbritannien alltmer negativa till utlänningar. Danskarna utmärker sig  med tal om att muhamedanerna tar över,  här i Sverige skryter våra sanslösa Sverigedemokrater. — Det är medeltid, ny folkvandring som när ”horder” av hunner, goter och vandaler kom från öster, kristna brände otrogna offentligt på bål och fanatiska krigare drog iväg på korståg till Syrien och Palestina. — Det kom dock en tid av upplysning, avmystifiering av politiken och märkliga idéer om demokrati, även om de främsta upplysningstänkare från Spinoza på 1600-talet förföljdes och hånades intill 1900-talets hat inom rasistisk högernationalism och totalitär kommunism. — Nu blickar jag ut över en solig morgon i vårt Sverige, ett paradis på jorden men med 15 procent missnöjda svenskar.

Det stora fosterländska kriget

av Gunnar Fredriksson

Vid krigsslutet 1945 hade ryssarna förlorat ca 25 miljoner människor som följd av krigshandlingar. Dessutom kunde omvärlden, om den var intresserad, konstatera följande. — Tyskarna hade förstört, helt eller delvis, 15 stora städer, 1.700 mindre städer och 70.000 byar. De brände eller rev 6 miljoner byggnader och förstörde bostäder för 25 miljoner människor. De förstörde 31.850 industriföretag, 75.000 kilometer järnväg, 4.100 järnvägsstationer, 36.000 post-, telegraf- och telefonstationer, 70.000 kilometer landsvägar, 90.000 broar och 10.000 kraftverk. De ruinerade 1.135 kolgruvor, 3.000 oljekällor och 11.300 elverk. De plundrade 98.000 kollektivjordbruk och 2.890 maskin- och traktorstationer och slaktade eller förde bort 7 miljoner hästar, 17 miljoner boskap, 20 miljoner grisar, 27 miljoner får och getter, 110 miljoner fjäderfä. De plundrade eller förstörde 40.000 sjukhus och vårdcentraler, 84.000 skolor och 43.000 bibliotek med 110 miljoner böcker. De förstörde 44.000 teatrar, 427 museer och 2.800 kyrkor. — Detta var resultatet av vad ryska folket betecknar som ”Det stora fosterländska kriget”. (Siffrorna är ryska men återges av västerländska historiker). — Ryssland har tre gånger sedan 1700-talet invaderats från väst. Karl XII vann vid Narva och drog sedan iväg till Poltava. Vi har i Stockholm Narvavägen, varför inte Poltavavägen? Napoleon tog sig ända till Moskva men ryssarna brände stan. Försvarskriget och de uthungrade franska soldaternas långa återtåg skildrades av Tolstoj i den klassiska romanen ”Krig och fred”. Det hindrar inte fransmännen att belamra städer och byar med namn på ärorika krig. — Jag träffade en gång en rysk journalist som var född 1920. Han berättade att av hans generation män återstod vid krigsslutet 10 procent. — Vi förstår inte den ryska historien om vi inte gör klart för oss att Ryssland tre gånger under den tid vi kan överblicka har anfallits från väster.

Vem är Sverigedemokrat?

av Gunnar Fredriksson

Kan någon förklara varför så många sympatiserar med Sverigedemokraterna? Jag har ännu inte förstått detta. Kan någon dessutom redan nu veta om morden i Trollhättan kommer att öka eller minska stödet för Sverigedemokraterna? Jag vet inte, kanske får de mindre stöd, kanske ännu mer. — Grunden för deras idéer är ju 1) de tycker inte om utlänningar, i varje fall med visst utseende, och 2) de vill krossa den svenska, demokratiska parlamentarismen. Båda åsikterna påminner om tyskt 20-tal, när Weimar-republikens parlamentarism angreps, ofta med våld, både från vänster, kommunisterna, och från höger, nazister och andra högerextremister och så kallade frikårer. Så jag undrar: även om SD:s sympatisörer inte kan mycket om historia eller än mindre om politisk ideologi, så vet de väl vad de röstar på. De skriver sällan tidningsartiklar för att förklara sig och de flesta kan väl inte skriva, men de snackar ju, vitt och bett. Vi vet att deras bildningsnivå är under genomsnittet och att fler är män än kvinnor men i övrigt är mycket dunkelt, åtminstone för mig.  Jag har aldrig träffat någon som stöder SD men jag ser ju i diverse medier hur de uttrycker sig. — I min gamla hembygd i Skåne lär de nå upp till ca 30 % av väljarna, egendomligt, jag känner inte igen mig. I min familj och släkt, vanlig medelklass, var vi omgivna av hyggligt folk, demokrater, anti-nazister, och jag vet inte om det ens fanns några kommunister. 1943, när tyskarna skärpte sin ockupationspolitik i Danmark, kom danska judar över i fiskebåtar i nattmörkret till Skåne och alla skåningar verkade, vad jag minns, sympatisera med denna hjälpaktion och de samarbetade med judiska organisationer i Malmö. Nog fanns det en hel del nazist-anhängare, och socialdemokratiska ungdomar slogs med dem ute på mötena. Men det var enstaka händelser, dock ämne för anekdoter. — Vi var 57 i min skolklass när judiska barn kom upp till vårt lilla samhälle från det farligare Malmö. Ingen protesterade, efter vad jag minns, tvärtom. Det kom också norska flyktingar och finländska barn, helt förklarligt, och vi lärde oss vad orsakerna var och tänkte på vad de hade upplevt. Sen kom vita bussar med färjan från Tyskland till Trelleborg, inte så mycket att skryta med kanske, dock en humanitär insats. — Nu är läget i Europa extremt och det kan kanske bara jämföras med Tyskland 1945, när röda armén segerrikt drog fram och miljoner tyskar och polacker flydde från öst till flyktingläger i den engelska ockupationszonen. Jag såg ett sådant flyktingläger utanför Lübeck när jag var med till sjöss året efter. — Läget i Europa kanske påminner mig om romarrikets nedgång och fall, vid medeltidens början, en halsbrytande jämförelse visserligen. Men det var rashat, folkvandringar, religiösa krig och hat, folk från Asien och beskrevs som horder från stäppen, och så vidare. Nu vill de av diktatur tidigare så plågade folken i östra Europa, efter vad jag kan förstå, inte ställa upp. — Det tog sin tid innan humanism, upplysning och demokrati blev levande ideologier. Nu har i varje fall svensk parlamentarism klarat en kris, trots SD:s försök till sabotage. Vi får väl samla oss och lära läxorna igen, samma gamla lärdom på nytt. Men varför stöder så många de så kallade Sverigedemokraterna?

Tydligen vänster

av Gunnar Fredriksson

Ordet ”tydlig” har blivit ett modeord i dagens politiska språk. Den ene efter den andre av de många partiledarna säger att de är ”tydliga”, varefter följer partipolitiska slagord. Det påminner mig om den gamle USA-presienten Nixon, som brukade säga något i stil med ”I want to make one point perfectly clear”, följt av förfärlig snömos. Jag tänker på detta och på hur ordet ”vänster” dyker upp särskilt i borgerlig debatt. —  Det kan ju inte syfta enbart på vänsterpartiet eftersom det tillämpas på så mycket annat, inte minst diverse inslag i socialdemokratisk politik, kanske också på miljöpartister. Under den stora debatten om allmän och lika rösträtt för hundra år sedan, där högern var motståndare, syftade högermän på den tidens liberaler med uttrycket ”den radikala vänstern”. Nu antyder borgerliga debattörer oklart något om kommunismen. Jag har hört högerfolk sanslöst jämföra med Nordkorea, det verkar rent av vara populärt i de kretsarna, en ynklig liten debattpoäng kanske, dock ej särskilt tydligt. — Är jag ”vänster”? För mig var det ”vänstern”som genomdrev fullvärdig politisk demokrati, även med kvinnlig rösträtt, högern var ju motståndare. Så upplevde jag politik så snart jag en gång i tiden började intressera mig för samhällsfrågor. Konservativa studenter i Lund, som var i majoritet i studentkåren, kunde med en enkel fras avfärda arbetarrörelsen, vilket jag idag kan påminna mig när jag läser ledarsidan i DN. — Ett exempel från modern europeisk historia är den nyligen på nytt debatterade frågan om hur första världskriget började. Tyske kejsaren, österrikiske kejsaren, ryske tsaren, Storbritanniens utrikespolitiker, alla var kristen höger. Fredsvännerna var ateistisk vänster, till exempel Liebknecht, Jaurès och Rosa Luxemburg, med de mördades av högerextremister. Bolsjevikerna i Sovjetunionen var förvisso ateister men de kunde ju hävda att Ryssland angripits av Västeuropas kristna höger. Segrarmakterna i Europa jämte den fromme amerikanske presidenten Wilson ville ta hämnd mot hela tyska folket vid den omdömeslösa freden 1919, en orsak till andra världskriget, egentligen ett enda fullkomligt onödigt krig. Så lärde jag mig politik och historia, så kom jag att luta åt vänster, och det var inte alls ovanligt. Imperialisterna i Storbritannien, Frankrike och Belgiska Kongo var kristen höger, grym och rasistisk och de bekämpade förstås kritik från vänster. Det var nästa stora problem i mitt sökande efter tydlighet bland allsköns tungomålstalande. — Nu läser jag nästan dagligen om hur förvirrade vänsterfolk är. Det betyder väl, eller hur, att de många borgerliga partiledarna är ”tydliga”, när de försöker säga något vettigt om det parlamentariska läget eller flyktingfrågan? — I min ungdom läste jag Bertrand Russell, som satt 6 månader i fängelse för protester mot  Storbritanniens krigspolitik (han hade uppmuntrat värnpliktsvägran, landsförräderi). Politikers uttalanden, skrev han långt senare, är ”vaga, mångtydiga och tvärsäkra”. Han var logiker och visste en del om tydlighet och jag tror att han lärde mig mycket.

Sida 1 av 24
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB