Den OS-trupp jag tror presenteras

av Johan Flinck

Tog ett litet avbrott från semestern för en dag och drog till Ystad.

Där har herrlandslaget det gött. När de inte tränar alltså. För då kör de hårt. Det handlar om ett tufft fysläger och jag var förbi idrottsplatsen på förmiddagen när de körde intervaller.

Annars ”softar” de på Ystads Saltsjöbaden, som är ett av de absolut bästa spahotellen i landet. De som vill får ha familjerna med sig.

Jag rev av ett antal intervjuer då det var sista dagen de är i Skåne under OS-förberedelserna. I morgon tas truppen ut och på måndag åker de till Kroatien för läger och matcher, sen Strömstad en vecka och därefter en sväng till Lissabon på vägen över till Rio.

Materialet från intervjuerna får ni ta del av senare.

Men jag vet nu att Jim Gottfridsson emellanåt kallas ”Flincken”, den stackaren, av landslagskamraterna. Vi är tydligen look-a-like, ”Gud” och jag. Inget smickrande för Gottfridsson, som sagt.

Hans lilla dotter på 1,5 år, Nellie, var för övrigt en riktig ”pappagris”, som Jim själva sa. Hon var inte alls nöjd med att pappa satt och pratade med mig utan ville ha med honom till poolen förstås.

Gottfridsson hade förresten spytt av hårdkörningen när han körde sina intervaller på testcykeln i gymmet.

– Pensionärerna bredvid konstaterade att ”han mår nog inte så bra den killen”. Nej, det gjorde jag inte. Sen hörde jag bara Nannes (fystränaren och pappa till Markus Olsson) monotona röst: ”30 sekunder kvar, sen upp på cykeln”.

Tobbe Karlsson satt och läste Klas Ingessons bok i solen.

Zachrisson spred som vanligt oneliners runt sig.

Staffan Olsson fick ställa upp på en groupie med en dam vid spaets reception.

Ja, så tuffade det på den här dagen på Ystads Saltsjöbaden under OS-förberedelserna.

***

I morgon presenteras 16-mannatruppen i Malmö.

Nu var jag inte i Ystad för att rota fram vilka som kommer med, men vad jag förstår så kommer Kim Andersson vara med där. Eller rättare sagt kommer han inte att avskrivas i morgon. Det är jag rätt övertygad om.

Andersson är inte med i Saltsjöbaden utan är bara med på en del pass på gymmet. Resten av sin rehab för knäskadan sköter han själv (eller rättare sagt med Jesper Lindgren, antar jag). Andreas Cederholm är inte heller på plats i Ystad.

– Mest på grund av sin axel. Men han ska förhoppningsvis vara med till Kroatien, säger Ola Lindgren.

Därmed är de 17 på plats i Ystad.

Lindgren är mycket förtegen om Kim men vad jag hör så kommer Andersson inte att åka med till Kroatien utan ansluta till Strömstad den 18 juli.

– Vi tar ut 16 spelare i morgon. Det är de 16 som åker med till Rio om inget oförutsett inträffar. Det är tre målvakter bland de 16, säger Lindgren.

Men den slutgiltiga truppen skrivs inte in förrän 24 timmar före premiären så det finns mycket tid att laborera med även om man förstås inte vill hålla på och skicka spelare fram och tillbaka över Atlanten. Dessutom kan/ska inte för många spelare sväva i ovisshet.

Och även om 16 man tas ut i morgon (och här tvivlar jag på att man hamrar fast vilka två som ska vara reserver) så kommer man att vara 18 spelare i Kroatien. De 17 i Ystad plus Cederholm alltså.

Varför 18?

– För att träna på och kunna träna två mål med dubbla besättningar. Det finns orostecken också och då har man de som står närmast i tur med på hela resan fram, säger Lindgren.

Philip Stenmalm är ett sådant ”orostecken” även om rehaben gått enligt plan. Han ska kunna vara med i princip fullt ut i Kroatien nästa vecka.

Och de ska vara 19 i Strömstad, alltså de 18 i Kroatien plus Kim Andersson.

***

Nu chansar jag här, men här är de 16 jag tror tas ut imorgon (med två uttalade reserver):

Mv: Andersson, Appelgren, Aggefors (reserv på plats).

V6: Petersen, Tollbring.

M6: Nilsson, Nielsen.

H6: Zachrisson.

V9: Nilsson, Stenmalm, Stenbäcken.

M9: Gottfridsson.

H9: Andersson, Jakobsson, Lagergren (reserv på plats).

Försvar: Karlsson.

Utanför: Olsson, Konradsson, Cederholm.

Resonemang: Sista platsen här tog Tollbring före Konradsson. Tänker att förbundskaptenerna tänker att man kan använda Petersen som avlastare på mittnio (som i London-OS) och då behöver man ha en extra vänstersexa. Å andra sidan har Gottfridsson en gammal skadehistorik som gör att man kanske vill ha en ”riktig” mittnia på plats i Rio, alltså Konradsson. Knivigt! Stenbäcken? Alternativ bakåt framför allt. Man behöver säkra upp med några allroundspelare, inte minst när Källman är borta, som kan täcka upp när förstavalen behöver vilas.

***

Damernas OS-trupp togs ut i dag och det blev inte oväntat Carin Strömberg som tog stackars Johanna Ahlms plats i truppen.

Johanna Westberg föll än en gång på målsnöret. Förstår att man vill ha med en spelartyp som Roberts på niometer. Westberg är där för lik Torstenson och Alm på positionen.

Wallén är uppsatt som högernia men där lär Signell vilja använda Hagman också en hel del. Därför fick Michaela Ek en plats som alternativ på högersex. (Jacobsen står också uppsatt som högernia men blir förstås i princip bara försvarsspelare).

Marie Wall blev förstås besviken när hon var med i VM men inte tog plats här som back-up till Loui Sand, som i sin tur därför blir ensam vänstersexa i truppen.

Här är hela truppen:

Målvakter:
Filippa Idéhn, Team Esbjerg, 55 A-landskamper/1 mål
Johanna Bundsen, IK Sävehof, 32/0
Martina Thörn, FC Midtjylland, 1/0 (reserv på plats)
Vänstersex:
Loui Sand, IK Sävehof, 56/112
Vänsternio:
Linnea Torstenson, CSM Bukarest, 166/634
Jamina Roberts, Tvis Holstebro, 99/169
Jenny Alm, Team Esbjerg, 70/178
Mittnio:
Bella Gulldén, CSM Bukarest, 151/561
Carin Strömberg, Viborg HK, 14/6
Högernio:
Sabina Jacobsen, FC Midtjylland, 79/117
Angelica Wallén, Skuru IK, 69/90
Hanna Blomstrand, Lugi HF, debutant (reserv på plats)
Högersex:
Nathalie Hagman, Nykøbing/Falster HK, 86/195
Michaela Ek, Ringkøbing Håndbold, 4/3
Mittsex:
Linn Blohm, FC Midtjylland, 49/105
Frida Tegstedt, Issy Paris, 37/35

Vranjespodden och Alingsås hyperintressanta utnämning

av Johan Flinck

Podden har semester.
Men det hindrar inte podden från att komma ut med ett nytt avsnitt.
Inte när en av våra mest älskade handbollsprofiler genom tiderna i dagarna släpper sin självbiografi.
Ni hittar den här och på de vanliga ställena.

I en självutlämnande bok med titeln ”Jag vill bara vinna” berättar Ljubomir Vranjes om sitt liv för författarna Christian Albinsson och Emil Schälin.
Jag har fått läsa boken på förhand och i dagens Sportbladet (i blaskan och på nätet) har jag pratat med Vranjes om boken och vi har också ett långt utdrag ur den.
Men vi nöjer oss inte med det utan har också spelat in en ny podd med Vranjes. Eller ”vi” och ”vi”, det är mest jag då vi låter Kent-Harry ha semester ett tag till.

Ljubomir_Vranjes_Omslag
I podden får ni höra Vranjes om…
…varför det blev en bok.
…hur processen har gått till.
…den tunga depressionen.
…den stökiga uppväxten.
…hur han hittade något att hata hos motståndaren i varje match: ”Det är sjukt”.
…”Matcherna handlade om liv och död för mig”.
…konflikten med Per Carlén: ”Jag behöver inte Per Carlén i mitt liv”.
…hur han som tränare ibland bryter ner sina nyförvärv: ”Jag går över gränsen ibland till vad som är okej”.
…och mycket annat.

En dryg timme med ”Ljubo” blev det.
Håll till godo (även om ljudet i några perioder är sisådär).

***

Alingsås presenterade sin assisterande tränare i dag och jag måste säga att det var en av de mest oväntade och spännande utnämningar jag varit med om inom elitseriens tränarkår: danskan Karen Brødsgaard, 38, som vunnit såväl OS- och VM-guld som EM-guld som spelare. Hon har spelat i klubbar som Viborg, Ikast och Larvik.

Brødsgaard kommer inte bara vara assisterande till Franzén utan också ansvara för talangutvecklingen i utvecklingslaget samt vara en mentor för tränarna inom elitverksamheten.

Bra VM-lottning för Sverige

av Johan Flinck

En liten blixtblogg efter VM-lottningen som jag följde på plats i Frankrike, om än på en hotell resort i Nice.

Skärmavbild 2016-06-23 kl. 15.19.44

Spontant känns det som Sverige fick en riktigt bra lottning. Låt oss gå igenom den.

Vi (ja, man får väl vara ”vi” en stund nu som svensk och här i bloggform) undvek Norge som fick ett wildcard och därför hamnade i övrigt svaga seedningslinje sex.

Lagen för övrigt i de två sämsta seedningslinjerna var allihop lag som Sverige förstås ska besegra. Därifrån blev det Bahrain och Argentina.

Sedan kunde det blivit lite lurigare i seedningslinje fyra. Men där fick Sverige Egypten och det var en av de två bästa man kunde få vid sidan av Brasilien. Man slapp alltså Island och Ungern från Europa.

Sedan var det seedningslinjen med Sverige, som gick in i grupp D.

Därpå den andra seedningslinjen och där fick vi tuffast möjliga: Danmark. Drömmen hade varit Slovenien (igen). Men vi tog en poäng mot Danmark i EM senast, glöm inte det.

Sedan var det dags för de toppseedade lagen och Frankrike fick, som värdlandet alltid får, förmånen att välja grupp innan övriga tre lag lottades in. Man tog då grupp A och det var bra för Sverige. Då kan vi inte stöta på fransmännen förrän tidigast i en kvartsfinal.

Sedan satt jag och hoppades på Tyskland eller Qatar i Sveriges grupp plus att det andra av dem båda skulle hamna i grupp C, som vi går mot i en åttondel. Och så blev det: Qatar in i Sveriges grupp och Tyskland i grupp C, medan Spanien hamnade i grupp B.

Sverige borde absolut bli sämst trea i sin grupp efter att lagt Egypten, Bahrain och Argentina bakom sig. Men en andra- eller förstaplats ser ut att bli viktig för då undviker vi troligen både Tyskland och Kroatien i åttondelen och får i stället möta Ungern eller Vitryssland.

Nu ska det spelas ett OS först, Sverige ska ha en ny förbundskapten och det är nästan omöjligt att säga vilka spelare som är med i ett VM några månader efter ett OS.

Men som det känns nu, och om man tillåts vara lite optimistisk, så har Sverige god chans att bli etta eller tvåa i gruppen och då bör vägen mot en kvartsfinal ligga öppen (om tyskarna och kroaterna sköter sina kort rätt i grupp C).

Därefter är det omöjligt att sia. Då kan allt hända och vi kommer garanterat ha några lag som går fram överraskande bra.

***

Summa summarium: landslaget ska vara nöjt, Danmark är favorit i gruppen men Sverige ska kunna bli tvåa och sedan få en högst överkomlig åttondel.

***

Dödens grupp? Tycker inte att det finns någon.

Ingen ”livets” grupp heller.

Det blev fyra förhållandevis jämna grupper.

”Halvorna” har heller inte lika stor betydelse som i EM med sin mellanrunda då man i VM efter åttondelen börjar korsa rakt över.

***

Från OS-gruppen fick vi alltså bara Egypten. Övriga lag i vår OS-grupp är Tyskland, Polen, Slovenien och Brasilien.

***

Och det blev heller inget av lagen från EM-kvalgruppen: Ryssland, Montenegro eller Slovakien.

Mats Olsson? Cadenas? Hedin? Vem blir det?

av Johan Flinck

Nej från Ljubomir Vranjes och Magnus Andersson.
Vem, eller vilka, blir det nu då?
Jag har försökt lyssna runt lite.
Ett namn som inte poppade upp i de samtalen men som jag kom att tänka på själv är Mats Olsson.
Han är redan i dag en del av landslagets ledarstab som målvaktstränare vilket skulle ge en kontinuitet. Han är mycket uppskattad av spelarna, har den internationella erfarenheten (milt sagt), är knivskarp analytiker (fråga de norska damerna), har varit förbundskapten i många år för Portugal och är ett tungt namn i världshandbollen. Det sistnämnda ska faktiskt inte underskattas när det kommer till att påverka domare och delegater och vara en auktoritet.
Så jag slog Olsson en signal.
Och jodå, han har fått en förfrågan om en utökad tränarroll i svenska landslaget.
– Med ett större ansvar än bara målvakterna.
Kan det handla om att bli förbundskapten eller i varje fall vara en av två förbundskaptener?
– Vi har inte blivit så konkreta.
Skulle du vilja bli svensk förbundskapten?
– Vem skulle inte vilja bli det. Det är klart jag skulle vara intresserad av det om jag fick förfrågan.
Men nu har han inte hört något från förbundet på länge.
– Det är inte så lätt att få veta vad som gäller från det svenska förbundet, det har säkert fler erfarenhet av. Det tar tid, säger Olsson.
Grejen är också att Olsson är på god väg att förlänga med Norge, där han haft en viktig roll i damlandslaget under en herrans massa år.
Under de år han nu jobbat med det svenska herrlandslaget har han samtidigt varit heltidsanställd i Norge. Åtagandena i Sverige har helt enkelt varit med det norska förbundets goda minne.
Men efter OS går hans kontrakt med Norge.
– Men vi är överens om en fortsättning. Jag har kontraktet i fickan. Allt som saknas är min underskrift.
Men skulle Sverige vilja ha dig för större uppgifter så behöver man inte förhandla loss dig så länge du inte skrivit på?
– Det är sant. Men det här är svårt att backa ur.
***
Jag vet att det finns de där ute i handbolls-Sverige som tänker ”inte någon från Bengan Boys igen”; att man ska bryta med det spåret. Men det känns mest som ett självändamål hos de som framför det.
För ska vi inte nonchalera internationell erfarenhet helt, men ändå välja svenskt, så är det svårt att komma runt Bengan Boys.
Tomas Ryde är förstås ett alternativ.
Finns det fler?
Tittar vi på elitserietränare så är det just bristen på internationell rutin man slås av.
Visst, Tomas Axnér har spelat massor av år i Bundesliga. Men har för lite tränarerfarenhet med några år i Lugi bara.
Mikael Franzén? Mer av en långsiktig lagbyggare som är som bäst när han får jobba med spelarna dagligen.
Kristján Andrésson? Slutat som tränare för att satsa på civila jobbet och familjen. Varit i en och samma klubb hela tiden och med sviktande resultat senaste åren. Kändes betydligt hetare för några säsonger sedan.
Bagarn Johansson? Lång och bred erfarenhet och med viss landslagsrutin (assisterande i damlandslaget). Men har egentligen bara lyckats fullt ut när han basat för två av Sveriges mest överlägsna lag genom tiderna: RIK:s herrar och Sävehofs damer.
Ulf Sivertsson? Där finns också oerhört lång och bred erfarenhet, inte minst från danska ligan, men enbart inom klubblagsvärlden då.
Tillbaka till Bengan Boys:
Robert Hedin? Han är väl den som jobbat mest som förbundskapten förutom Staffan & Ola. Hade Norge i flera år och gjorde det okej med lite av en mellangeneration i norsk handboll. Är nu tränare i österrikiska ligan.
Per Carlén? Inga imponerande resultat som tränare (förutom andra året i Flensburg). Förbundskapten för Israel i dagsläget.
Thomas Sivertsson? Känner sig nog bränd av förbundet. Annars skulle kanske bröderna Sivertsson vara ett alternativ, även om det inte är det mest spännande.
***
En av personer jag pratade med föreslog att Ola Lindgren fortsätter över VM också för att se om det finns fler tillgängliga namn om ett år.
Lindgren har ju kontrakt ett år till och det är faktiskt inte formellt uppsagt ännu.
***
Vad jag har förstått vill förbundet väldigt gärna ha en svensk som förbundskapten.
Men efter Vranjes och Anderssons nej kanske det är dags att börja titta utomlands om man vill hålla sig på den nivån på tränare.
Man behöver ju inte gå så långt utanför Sverige utan hålla sig till Norden med allt vad det betyder i gemensam kultur och enklare med språket.
I första hand tänker man ju på danskar och islänningar. Där finns det flera kandidater utan att jag vet, eller just nu orkar sätta mig in i, alla deras kontraktssituationer:
Men jag vill skicka fram ett intressant namn om man trots allt tänker utanför Norden: Manolo Cadenas, den spanske gentlemannen som nu står helt utan jobb efter att lämnat både spanska landslaget och Wisla Plock.
Här snackar vi en tungviktare som varit professionell tränare i 30 år nu och bland annat haft Ademar Leon, som han gjorde till ett internationellt storlag under sina tolv år där, och Barcelona.
Han misslyckades med att ta Spanien till OS men så sent som i januari förde han dem till EM-silver.
Verkar väldigt behaglig och är ovanligt lugn på bänken för att vara spanjor.
Och spanska tränare är det hetaste som finns i handbollsvärlden just nu.
Men det är klart att språket blir ett problem även om Cadenas kan snacka hjälplig engelska.
Men Mats Olsson snackar ju spanska flytande…

Vranjes, oklart, nättroll och VM-seedning

av Johan Flinck

Hunnit med lite handbollsgrejer senaste dygnet här på fotbolls-EM.

Kunde i morse berätta att Fredrik Rapp tar över som ny ordförande vid årsmötet efter Hans Vestberg, som suttit i åtta år. Ni läser mer om det här.

***

Men en viktigare och större grej i det här läget (utan att förringa den tunga posten som förbundsordförande) är att både Ljubomir Vranjes och Magnus Andersson nu tackat nej till att bli förbundskapten för Sverige.

Vranjes meddelade redan i förra veckan i en sms-kontakt med Expressen att han inte blir ny förbundskapten.

Men…men…jag har ju skrivit att han skulle ta över?

Japp, det har jag. Men jag har aldrig påstått att det varit klart heller. Jag har gång på gång skrivit att det är nära, men jag har aldrig påstått att det varit klart. För så mycket har jag lärt mig i det här yrket, att man inte ska påstå att något är klart förrän det verkligen är det.

Sedan hade jag fel i en uppgift, en viktig uppgift, i min första text (den enda artikel jag skrivit i ämnet, resten har varit i bloggen) om det hela:

Men nu ska Vranjes ha fått tillåtelse av Flensburg att ta över som svensk förbundskapten parallellt med att han fortsätter i klubben.
– Det har han fixat, säger Sportbladets källa.
Av allt att döma har Vranjes fått in en klausul om detta när han förlängde till 2020 i september i fjol.

Just där var min källa inte rätt ute.

Tyvärr.

Men det får jag ta på mig, att jag gick så hårt på de uppgifterna. Och det är klart att det känns tungt nu.

För det var just detta det föll på till slut. Vranjes ville ha in en sån klausul när han skrev nytt kontrakt med Flensburg i fjol men fick inte det. Och då blev det för dyrt för förbundet att lösa till slut.

***

Nu påstår ändå nättrollen – ni vet, de icke-anonyma nättrollen på twitter i handbolls-Sverige, några av dem utlandsproffs och elitspelare eller före detta elitspelare – att jag påstått att det är klart.

Jag visste att de skulle gå i gång på det här, de icke-anonyma nättrollen. De har bara suttit och väntat på att det skulle spricka med Vranjes och det tog inte många sekunder förrän den första var i gång efter min artikel i dag.

Jag brukar inte bry mig om dem. Jag brukar verkligen inte det för det är deras livsluft och ger man dem den minsta lilla uppmärksamhet så blir man aldrig av med dem. Då får man ägna hela dagar åt att bemöta det ena syrliga, nedsättande och förargliga påståendet efter det andra då de verkar leva sina liv på twitter och allra helst leta fel och brister hos andra där.

Men när de nu påstår att jag skrivit att det var klart med Vranjes så känner jag att jag måste försvara mig.

Japp, rubriken på avslöjar-artikeln är hårt dragen, för hårt dragen i det läget.

Skärmavbild 2016-06-20 kl. 17.12.43

Men det är inte jag som sätter rubrikerna. Nej, jag vill helst inte försvara mig med det då jag är tidningens ansikte utåt i mina artiklar och brukar/ska ta den smällen. Men när det nu blir personligt, som det blir på twitter när de icke-anonyma nättrollen påstår att jag skrivit att det är klart, så måste jag faktiskt hänvisa till det.

Jag har kollat igenom det jag skrivit i frågan (den första artikeln och sedan i bloggen). Det här är vad jag hittade. Ja, jag har såklart trott på mina uppgifter men ingenstans påstår jag att det är klart.

Skärmavbild 2016-06-20 kl. 17.02.43 Skärmavbild 2016-06-20 kl. 17.02.54 Skärmavbild 2016-06-20 kl. 17.17.39 Skärmavbild 2016-06-20 kl. 17.16.14 Skärmavbild 2016-06-20 kl. 17.16.52 Skärmavbild 2016-06-20 kl. 17.17.07 Skärmavbild 2016-06-20 kl. 17.15.31

***

Äh, nu släpper vi det.

Min källa –  och därmed också jag – hade fel på det med klausulen och rubriken var lite för hårt dragen. Men kom inte och påstå att jag skrivit att det var klart. Hade jag haft uppgifter om det var klart hade jag förstås skrivit det. Jag lovar, det hade ni inte missat.

Så! Nu släpper vi det.

***

En viktigare fråga: vem ska förbundet nu satsa på?

Jag återkommer i frågan. Och jag lär göra det innan det är klart.

***

Över till SM-finalformatet. Skrev ju om det i mitt förra blogginlägg för ett par veckor sedan. Fick ett mejl från Johan Hagström som skriver:

Jag fick en idé där, man skulle kunna ha två matcher samma helg. En lördag (ev. fredag) och en söndag under samma helg, då får man en mindre serie och ”risken” för att en sämre motståndare vinner minskar väl något. Då kan man fortfarande bygga evenemanget kring en arena och en helg. Det blir även tuffare eftersom det blir två matcher på två dagar.

Tänkvärt.

***

På torsdag lottas VM i Frankrike.

Hittade seedningslinjerna på handball-world.com. Och ni fattar ju tillräckligt mycket tyska för att förstå vilka nationerna är:

Skärmavbild 2016-06-20 kl. 17.53.35Som ni ser så har IHF än en gång tagit sig friheten att ta med en nation som misslyckades i kvalet på ett wild card.

Vad jag förstått står det mellan Norge och Österrike. President Moustafa ska redan ha uttalat sig positivt för att Norge ska få platsen. Men frågan är hur man ska motivera det. När Tyskland fick sitt wild card till VM 2015 var det på resultatet i föregående VM. Det gjorde islänningarna vansinniga då de menade att de skulle ha den europeiska platsen på grund av sin placering i EM (sedan kom Island till VM ändå efter att Förenade Arabemiraten hoppat av).

Ska nu IHF trycka in Norge i VM så måste man gå på deras placering i EM (femma fyra) för i senaste VM var de ju inte ens med. I detta VM kom Österrike på 13:e plats och är därmed det lag som kom högst av dem som inte kvalade in till VM 2017. Därför, menar österrikarna, att man i konsekvensens namn ska ha ett wild card till VM.

Sedan kan jag tycka att Norge är värda en VM-plats med tanke på det EM de gjorde och där ”belöningen” blev den tuffaste OS-kvalgruppen och sedan mardrömslottning i VM-playoff mot Slovenien (de missade båda).

Mardröms- respektive drömgrupp för Sverige?

Ja, där spelar ju wild card-laget stor roll, oavsett vilket det blir.

Men drömgruppen kanske är: Tyskland, Slovenien, Sverige, Brasilien, Chile, Saudiarabien.

Mardrömmen? Kan vara den här: Frankrike, Danmark, Sverige, Ungern (eller Island), Tunisien, Norge/Österrike.

Men helst vill man avvakta OS innan man sätter de epiteten.

Drömlottningen, knäckfrågan om SM-finalformat och lite annat

av Johan Flinck

Inte mycket bloggande här sedan SM-finalerna i princip.

Men så har jag gått ”all in” på fotbollslandslaget sedan dagen efter just de där SM-finalerna.

Det kommer nog inte bli mycket bloggande här heller förrän jag är på plats i Rio inför OS. För jag hoppas verkligen inte behöva skriva något i den här stilen på onsdag efter returen i VM-playoffet mot Bosnien.

Men låt oss riva av en saftig blogg här och nu om lite allt möjligt.

Till att börja med är ju nästan förutsättningarna identiska inför detta playoff som för fyra år sedan: Balkanmotstånd som man ska slå på papperet, andra matchen på bortaplan, ingen Källman eller Kim A i laget och ett OS runt hörnet.

Så alla ingredienser finns tyvärr där för en repris på fiaskot.

Bara att hoppas att man drar lärdom av debaclet för fyra år sedan.

***

Damlandslaget befinner sig nere i Portugal för ett första OS-läger. Den 5 juli ska Signell spika sin OS-trupp. I går meddelades det att herrarnas trupp tas ut först den 6 juli och inte den 16 juni, direkt efter VM-playoffet är avslutat, som det var sagt från början. Troligen beror det på alla skador. Nu får Olsson och Lindgren två läger på sig att bestämma sig.

Ja, det var ju galet vad mycket skador man drabbats av. Vi kan redan räkna bort Källman, Ekberg och Östlund. Dessutom är Kim A, Lukas Nilsson och Stenmalm osäkra kort till OS i dagsläget.

Ekberg var ju den senaste att falla bort och självklart lider man med Ystadspågen. Men den enes död är den andre bröd, som klyschan säger. Nu får Mattias Zachrisson äntligen sin stora chans.

***

Samtidigt som damerna är nere i Portugal fick de i dag en drömlottning till sitt hemma-EM i december.

Skärmavbild 2016-06-10 kl. 16.49.16

Den egna gruppen, S-gruppen, med Slovenien, Serbien och Spanien är förstås väldigt överkomlig. Men intressantare i det här sammanhanget, och med tanke på vilken nivå Sverige trots allt är på idag, så är det intressantare med vilken grupp man korsas med i mellanrundan.

Och här snackar vi inget annat än en dröm med tanke på vad som finns på den andra halvan: Sverige ställs mot tre av de här lagen från grupp A: Nederländerna, Frankrike, Tyskland och Polen.

På den andra halvan hittar vi lag som Ryssland, Rumänien, Montenegro och Norge – mer eller mindre mardrömsmotståndare allihop för det svenska laget. Vägen till en semifinal ligger med andra ord vidöppen. Gott så och ett besked vi kan behöva efter de senaste dagarnas skadenyheter.

***

Måste passa på att hylla H65 Höörs Lasse Eklöv och hans pressmeddelande. Jag vet inte vem Eklöv är eller vilken roll han har i H65, vilket jag kanske borde, men mannen måste ha journalistbakgrund. Hans pressmeddelande är alltid bra vinklade, välskrivna och oftast offensiva. De är värda större spridning än de får.

All kredd till Eklöv alltså.

***

Och lite handbollstouch får jag till här i Saint-Nazaire där landslaget tränar.

Frågan är inte om det här är den coolaste handbollsarenan jag sett, i varje fall utifrån. Den ligger på samma område som Sverige tränar.

Hansbollsarena

***

Min skicklige kollega Kristoffer Bergström hittade en bra vinkel (som fotbollförbundet snodde till sin egen tidning när han presenterade sin idé för att få prata med dem – fult som fan, om ni frågar mig) på de tre gamla klasskamraterna på GIH som i sommar leder varsitt fotbollslandslag i ett stort mästerskap: Pia Sundhage, Erik Hamrén och Håkan Ericson. Artikeln publicerades i går.

I den här bloggen är det förstås på sin plats att tillägga att i samma klass i mitten av 1980-talet gick ett hyfsat gäng handbollstränare-/spelare varav många skulle få fina karriärer (och nu blev bilden mindre än det var tänkt men vetefan hur jag ska fixa det):

Skärmavbild 2016-06-10 kl. 16.12.20


Övre raden från vänster: rektor Lars-Erik Säll, Mats Lindau, Janne Lindén, Arne Högdahl och Ulf Schefvert.

Nedre raden från vänster: Christer Magnusson, Brott Forsell, Ann-Britt Carlsson och Gunnar Blombäck.

***

Det höjdes en del röster inför årets SM-final, och även efter densamma, att man skulle gå över till en finalserie på fem matcher som förr (eller nån annan typ av matchserie med matcher hemma/borta). Den där diskussionen har väl legat och bubblat under ytan i många år.
Nu har SEH lyft upp frågan och vid ett möte mellan klubbarna under finaldagen bestämde man att behandla ämnet fullt ut i samband med årsmötet första helgen i september. Då ska styrelserna för Handbollsligan och SHE (ja, vi ska väl skriva så nu) ha diskuterat det med klubbarna och ta beslut om det blir någon förändring till säsongen 2017/18. Nästa år blir det ingen förändring i alla fall, en final 2017 är det som gäller.

Man tittar på tre bitar vid ett eventuellt skifte, berättade Peter Gentzel när jag pratade med honom.

Sportsliga: Rättvisan i att en hel, lång säsong ska avgöras i en enda match.

Mediala: Får man lika mycket uppmärksamhet om man går över till en matchserie?

Ekonomiska: Enfinal-systemet ger 1,5 miljoner kronor i intäkter till elitorganisationerna.
Här har vi knäckfrågan för att det över huvud taget ska bli prat om en återgång till en finalserie. Man måste helt enkelt hitta 1,5 miljoner kronor i intäkter på annat håll för att överge en-final-formatet.

IFK Kristianstad vill förstås ha en finalserie. Det finns aldrig några garantier för sportslig framgång men vi är nog alla övertygade om att svensk handbolls flaggskepp kommer att fortsätta dominera också på plan i flera år framöver. Och även om man tappar stora delar av förstauppställningen varje år så har man sådana muskler numera att man hela tiden kan värva ihop en så pass bra trupp att risken är oerhört liten att man blir utslaget i en serie över fem matcher i en kvarts- eller semifinal. Med en serie på fem matcher också i finalen så minskar risken att man ska bomma guldet jämfört med en enstaka match där halva laget kan vakna upp magsjukt eller förstemålvakten får ett skott i ögat efter en drömstart så att han behöver föras till sjukhus.
Sportsligt är det mer rättvist med en finalserie, inget snack om det. Samtidigt ska vi komma ihåg att under de tolv år som formatet med en final använts har det väl bara hänt en gång på herrsidan att det laget som egentligen var bäst förlorade finalen och det var just Kristianstad 2013 mot Drott.
Medialt är det svårt att jämföra vad som ger mest uppmärksamhet, även om vi bara håller oss till herrsidan. Visst, det är verkligen maxat under finaldagen, också i riksmedia. Men det handlar bara om, på sin höjd, två dagar med förhandsartiklar i riksmedia. Risken är väl att en matchserie bara blir intressant för de lokala medier som har lag i finalerna.

Å andra sidan skulle man bli lite orolig för KB-Ruttes och de andra på Kristianstadsbladets sportredaktions hälsa med en finalserie som pågår i två-tre veckor med tanke på hur mycket de jobbar och producerar som det är nu.

Men knäckfrågan vi till slut landar på är ekonomin där man alltså måste hitta intäkter någon annanstans ifrån på 1,5 miljoner för att ens på allvar överväga tanken på en matchserie i finalen.

Jag trodde att jag hade den geniala lösningen: behåll enfinal-formatet men ge Champions League-platsen till den som vinner grundserien. Då både käkar man kakan och har den kvar. För som jag skrev efter finalen: för Kristianstad på herrsidan och Sävehof på damsidan är Champions League-platsen viktigare än själva SM-guldet ur nästan alla perspektiv.

Men idén sprack direkt när jag bollade den med Gentzel. Han berättade nämligen att det måste vara nationsmästaren som spelar Champions League. Så är EHF:s regler. Det är därför Veszprem, Vardar och de klubbarna måste vara med i slutspelen i sina nationella ligor för att säkra sina CL-platser kommande säsong.

Källman är oersättlig

av Johan Flinck

Jonas Källman tackar nej till OS.

 

Han vill men kroppen håller inte, meddelar han i ett pressutskick från förbundet.

 

Det betyder att Källman gick ut med en smäll en hjärnskakning i sista OS-kvalmatchen. Han såg alltså egentligen inte sin sista landskamp. Det är ju också ett sätt att sluta. För mycket tyder på att matchen mot Spanien i Malmö, som tog Sverige till OS, var Källmans sista i blågult. Han stänger inte dörren helt utan säger att han vill hjälpa Sverige och svensk handboll i framtiden, antingen som spelare eller ledare.

 

Det här är också en jäkla smäll för landslaget.
En av de absolut värsta Lindgren & Olsson kan drabbas av inför OS.
Nu kom beskedet inte helt oväntat då Lindgren antydde det rätt tydligt i Sportbladet när VM-kvaltruppen togs ut häromveckan.
Men jag trodde då att det handlade mer om motivation än fysik och att det skulle gå att övertala Källman, kanske till och med låta honom glida på en räkmacka i sommar. För så viktig är han, Växjös största bidrag till svensk handboll genom tiderna.

 

Vilket nej tack skulle kunna var värre inför ett OS?
Mattias Anderssons kanske.
Kim Anderssons? Troligen, men det gick ju rätt bra i EM om bara Jakobsson spelar i den trans som han gjorde då. Fast ska Sverige vara med och slåss om medaljerna på allvar så krävs det en Kim Andersson i laget.
Jim Gottfridsson blir också oerhört viktig i OS. Det såg vi i OS-kvalet.
Tobias Karlsson är en annan spelare som Sverige i många och mycket står och faller med.

 

Men Källman, med sina unika egenskaper framför allt bakåt, är definitivt oersättlig. Det finns få spelare i hela handbollsvärlden som kan spela på så många positioner, både framåt och bakåt, på så hög nivå som Källman.
Och sedan OS-uppladdningen sommaren 2012 har han också en väldigt stor roll i taktikupplägget inför matcherna.

 

Jag har också skrivit ett flertal gånger de senaste åren hur framför allt Staffan Olsson och Källman verkar ha fnnit varandra och skapar en speciell kemi mellan sig, i varje fall i landslaget. Lindgren och Olsson ser också Källman som det kanske mest givna tränarämnet i det här landslaget, menad för de stora uppgifterna i handbollsvärlden om han själv vill.

 

Källman är som sagt oersättlig i försvaret. Utan honom tappar Sverige 5-1-alternativet bakåt, i varje fall på den nivå som det håller med Källman som spets. Men han är också landslagets bästa vänstertvåa och nu råder det akut kris där när Viktor Östlund är borta från OS på grund av sina ljumskar. Dessutom är Philip Stenmalm, viktig kugge bakåt i EM, ett stort frågetecken på grund av sin skada.

 

Om Lindgren & Olsson väljer att ta med två vänstersexor till Rio så blir det förstås Jerry Tollbring som nu får den biljetten medan Fredrik Petersen tar hand om den andra.

 

Vill ni ha mer Källman kan ni gå in och lyssna här, då han gästade podden inför OS-kvalet.

De slåss om sista platsen i min OS-trupp

av Johan Flinck

Signell har släppt sin första landslagstrupp, tillika bruttotruppen till OS.

Ni hittar ett knäck där jag pratat med honom här nedan.

Det blev inga bomber direkt. Djapanovic petas från OS-kvallaget och Fernis och Blomstrand kommer in.

Förutom knäskadade Emma Hawia Svensson, som vi alla lider med så mycket, är alla med i bruttotruppen som den OS-trupp på 14 spelare som jag ville se direkt efter att Sverige blev klart för Rio i kvalet. Det var de här:

Målvakter:
Johanna Bundsen
Filippa Idéhn

Vänstersex:
Loui Sand

Vänsternio:
Linnea Torstenson
Jenny Alm
Jamina Roberts

Mittnio:
Isabelle Gulldén
Johanna Ahlm

Högernio:
Angelica Wallén

Högersex:
Nathalie Hagman
Emma Hawia Svensson

Mittsex:
Linn Blohm
Frida Tegstedt

Försvarare:
Sabina Jacobsen

***

Och så mycket har inte hänt i mina ögon, utan jag tror att det bara handlar om att ersätta Hawia Svensson på något sätt, förmodligen rakt av med en högersexa då Signell vill använda Hagman en hel del på högernio i OS. Då står det väl mellan Ek och Fernis. Detta förutsatt att Roberts hinner komma i form.

***

Här snacket med Signell samt truppen och alla datum i OS-uppladdningen:

Jasmina Djapanovic petas och två debutanter tar plats.
Där är de stora nyheterna i den bruttotrupp till OS som Henrik Signell tagit ut.
– Två-fyra platser känns öppna i den slutgiltiga OS-truppen och alla 21 är aktuella för dem, säger den nye förbundskaptenen.

Han presenterades som ny förbundskapten för en vecka sedan.
I dag tog Henrik Signell ut sin första landslagstrupp, som också är bruttotruppen på 21 spelare till OS och som samlas till ett första OS-läger den 8 juni.
Emma Hawia Svensson saknas från laget som tog Sverige till OS i kvalet i mars då hon drog korsbandet i SM-finalen.
Från OS-kvallaget saknas också högernian Jasmina Djapanovic, 31, som petas för den elva år yngre debutanten Hanna Blomstrand från Lugi.
Är det en uttagning för framtiden eller tycker du att Blomstrand är bättre redan nu?
– Jag gillar Djapanovic och hon har ett riktigt bra skott. Men Blomstrand är lite tuffare, bättre bakåt och mer allsidig. Och tänker man sedan för framtiden så kändes den här uttagningen ännu mer rätt, säger Signell.
Den andra debutanten har Signell till vardags i Sävehof – Emma Fernis, 19, som gjorde nio mål i SM-finalen och blev hela slutspelets skyttedrottning.
Tillbaka i landslaget är också Jamina Roberts som varit långtidsskadad efter VM i december.
– Hon är ett litet frågetecken men spelade de två sista matcherna i den danska ligan.
I övrigt var det de väntade namnen.
Truppen ska i mitten av juli bantas till 14 spelare plus tre reserver (varav en målvakt) som får åka till Rio de Janeiro.
Hur många plaster skulle du säga är öppna i det här läget i den slutgiltiga 14-mannatruppen?
– Två-fyra platser känns öppna och alla 21 är aktuella för dem i det här tidiga skedet.
Men det är inte helt kört för spelare som föll på målsnöret till bruttotruppen.
– Dörren är inte låst. Men om inget oförutsett inträffar så är tanken att de 14 spelarna finns bland de här 21, säger Signell.

***
21-mannatruppen:

Målvakter:

Filippa Idéhn, Team Esbjerg, 55 A-landskamper/1 mål

Johanna Bundsen, IK Sävehof, 32/0

Martina Thörn, Glassverket Elite (klar för FC Midtjylland till nästa säsong), 1/0

Vänstersex:

Loui Sand, IK Sävehof, 56/112

Marie Wall, H65 Höör, 14/16

Högersex:

Nathalie Hagman, Tvis Holstebro (Nykøbing/Falster HK), 86/195

Michaela Ek, Silkeborg-Voel KFUM (Ringkøbing Håndbold), 4/3

Emma Ekenman-Fernis, IK Sävehof, debutant

Mittsex:

Linn Blohm, Tvis Holstebro (FC Midtjylland), 49/105

Frida Tegstedt, Issy Paris, 37/35

Clara Monti Danielsson, Randers HK, 5/0

Nio meter:

Linnea Torstenson, CSM Bukarest, 166/634

Bella Gulldén, CSM Bukarest, 151/561

Johanna Ahlm, FC Midtjylland (IK Sävehof), 141/460

Jamina Roberts, Tvis Holstebro, 99/169

Sabina Jacobsen, FC Midtjylland, 79/117

Jenny Alm, Team Esbjerg, 70/178

Angelica Wallén, Toulon St Cyr (Skuru IK), 69/90

Johanna Westberg, Randers HK (Nykøbing/Falster HK), 29/38

Carin Strömberg, Skuru IK (Viborg HK), 14/6

Hanna Blomstrand, Lugi HF, debutant

***

Landslagets program i sommar:

8 juni: Samling i Malmö

9–18 juni: Träningsläger i Lagos, Portugal, tillsammans med Norge. Två inofficiella landskamper spelas.

27 juni–3 juli: Läger i Stockholm.

11–18 juli: Läger i Strömstad.

18–22 juli: Läger i Nederländerna med landskamper mot Montenegro, Ryssland och Nederländerna (19–21 juli).

26–31 juli: Läger på SOK:s anläggning i Rio Maior, Portugal.

31 juli: Avresa till OS i Rio de Janeiro. Landskamp mot Spanien under någon av de första dagarna i Brasilien.

OS-schemat (lokala tider):

6 augusti: Sverige-Argentina (21.50)

8 augusti: Sydkorea–Sverige (09.30)

10 augusti: Ryssland–Sverige (14.40)

12 augusti: Sverige–Nederländerna (11.30)

14 augusti: Sverige–Frankrike (11.30)

Deras utmaning finns nu i Champions League

av Johan Flinck

Ni har väl fått det mesta till livs efter finalerna redan.

Och här tryter orken. Ska dessutom packa för en vecka med Zlatan & Co, som samlas i Stockholm i morgon inför EM, innan väckarklockan ringer om några få timmar.

Till papperet blev det en ny tyckare där jag resonerar kring att Sävehof och Kristianstad har vuxit ur svensk handboll på sätt och vis. Och att Champions League-platsen är viktigare än guldet i respektive final för de här båda lagen.

Ni läser den här:

MALMÖ. Två guldlag.
Två maktdemonstrationer.
Två dynastier vi inte ser något slut på.
Två giganter som vuxit ur svensk handboll.
Två lagmaskiner som nu ska ta nästa steg i Champions League.

Sävehofs damer tog sitt tionde guld på elva raka finaler.
Kristianstads herrar spelade sin fjärde final på fem år och vann sitt andra raka guld.
Visst, det är en viss skillnad.
Men likheterna mellan de båda guldlagen är mycket större än skillnaderna.
De utgör två dynastier i svensk handboll som vi faktiskt inte ser något slut på i dagsläget.
De kommer att spela final nästa år också och vi kommer som vanligt säga att det bara handlar om en match där allt kan hända. Men Sävehof och Kristianstad kommer att stå där med sina guldhjälmar ändå när det är färdigspelat.
Det här var Skurus stora chans att bryta Sävehofs hegemoni. Nästa år blir det svårare, för att inte säga omöjligt, igen när man tappar hjärtat och hjärnan Carin Strömberg samtidigt som Sävehof får hem Johanna Ahlm i kombination med att mästarna från Partille får behålla de spelare man vill för en gångs skull och det unga laget blir ett år äldre och mer rutinerat.
Skuru hade kommandot i finalen i 15 minuter. Emma Hawia Svenssons skada, Emma Fernis kyliga straffskytte, Johanna Bundsens storspel och punktmarkeringen på Carin Strömberg vände matchen. 5-8 efter en kvart blev till 18-11 efter 40 minuter.
Men i slutändan var det nog Sävehofs bredd som avgjorde. Efter 15 minuter hade Henrik Signell använt hela tolv utespelare, och det vete tusan om inte det är något slags rekord i en final.

Under finalhelgen publicerade Sportbladet en rankning av tidernas bästa elitserielag på herrsidan, framröstad av tio experter med många decennier i handbollens tjänst.
Många höjde på ögonbrynen när Kristianstad under Ola Lindgren (2012-16) hamnade sjua.
– Med bara ett guld, utbrast Alingsås tränare Mikael Franzén frågande.
Nu har de två guld och Franzén lär inte vilja eller kunna ifrågasätta juryns beslut efter utskåpningen i går.
Till skillnad från upplagorna före dem på listan, som kunde behålla laget år efter år, tvingas Kristianstad byta ut stora delar av förstauppställningen nästan varje säsong. Den som håller ihop detta Kristianstad till en och samma upplaga är Ola Lindgren.
Bara framtiden kan utvisa hur mycket Kristianstad kan klättra på den där listan (även om det är några oerhört starka lag man har framför sig).
Enligt Kristianstadsbladets sportchef Patric Nilsson är man redan topp-tre genom tiderna.
Men Nilsson är från Kristianstadsbladet.
Den första halvleken Kristianstad stod för, och som innebar 18-6 i paus, var den bästa av ett finallag sedan formatet med en final infördes 2005. 
Nej, jag har inte glömt Hammarbys mäktiga överkörning av Skövde i Globen 2007 eller Sävehofs utklassning av Guif i Scandinavium 2011. Men Kristianstads prestation före paus var strået vassare och den bästa under Lindgrens regim.
Sävehof och Kristianstad är också två lag som på sätt och vis vuxit ur svensk handboll.
Efter guldet i fjol, det första på 62 år, känns det som att SM-finalen för Kristianstad nu handlar mer om att ta en Champions League-plats än att vinna själva guldet.
Samma sak har det varit för Sävehofs damer i fjol, även om nog årets guld var lite speciellt då det är ett ”nytt” lag.
Direkt efter sina respektive finaler pratade båda lagen om att kommande säsong ta nästa steg i Champions League. Sävehof vill ta sig förbi mellanrundan och nå kvartsfinalen för första gången. Kristianstads mål är att gå vidare från gruppspelet i toppdivisionen till åttondelsfinal. Det handlar om att hitta nya utmaningar och för de här båda lagen hittar man dem utanför Sverige.
***
Hon ska röntgas på måndagen men jag lider verkligen med Emma Hawia Svensson ändå. 
***
Ida Odén är nu historisk. Hon är ensam om tio SM-guld som spelare i svensk handboll.
Det kommer att bli ett elfte nästa år.
***
Iman Jamali verkar oerhört sugen på att stanna i Kristianstad med tanke på finalmatchen han gjorde.
***
Det var framför allt två segrar för kollektivet. Men det går inte att komma från att Johanna Bundsens och Nebojsa Simics målvaktsspel stack ut.
***
Johan Jepson fick sitt drömslut. 
Med två minuter kvar gjorde IFK-kaptenen en high five med Alingsås tränare Mikael Franzén ute vid sidlinjen.
Det är en ögonblicksbild jag tar med mig och som visar så mycket vad den här sporten står för.

*****

Damknäcket i blaskan kom att handla om Emma Fernis och hennes plötsliga OS-chans.

MALMÖ. En Emma skadade knäet i finalen och kan missa OS.
En annan Emma fick sitt stora genombrott och kan nu ta OS-platsen.
– En otroligt smart spelare, säger guldtränaren och nye förbundskaptenen Henrik Signell.

Sävehof hade spelat tio raka finaler.
Emma Fernis noll.
Då gick 19-åringen, ny från Spårvägen inför säsongen, in och smällde dit nio mål och blev matchens bästa målskytt när Sävehof vann sitt tionde SM-guld på elva år efter finalsegern mot Skuru med 27-22.
– Det största jag varit med om ihop med JEM-guldet, om inte större, jublar hon efteråt.
Hon var iskall på straffarna och satte sex av sex.
– Alla mål räknas. Straffarna är också viktiga.
Fernis har aldrig varit med i landslaget men blev under finalen plötsligt OS-aktuell.
Efter tolv minuter av finalen rasade nämligen Skurus Emma Hawia Svensson ihop efter en riktningsförändring.
Landslagsspelaren fick lämna finalen och ska röntgas på måndagen. Troligen handlar det om en korsbandsskada, hennes tredje om så är fallet och det skulle innebära att hon i så fall missar både OS och hemma-EM. 
– Vidrigt om det skulle bli så. Jag har valt bort skola och allting för att satsa stenhårt på att komma med till OS och EM, säger Hawia som varit given bakom Nathalie Hagman på högerkanten i landslaget.
Sävehofs tränare Henrik Signell är nybliven förbundskapten och tar på onsdag ut en 20-mannatrupp till det första OS-lägret.
Där kan Fernis finnas med.
– Det känns som det är jämnt bakom Hagman om inte Hawia kan vara med. Det är öppet mellan tre-fyra-fem spelare, säger Signell.
Han är imponerad av Fernis.
– Det är en notorisk målskytt; lite som Hagman men inte samma lirare. Hon är inte bäst på någonting men gör väldigt mycket rätt. En otroligt smart handbollsspelare.
Fernis har inte haft OS i tankarna alls.
– Det skulle vara en dröm. Men jag ser det som en ren bonus, säger 19-åringen.

***

Herrknäcket i print handlar om Kristianstads plan att behålla Ola Lindgren i flera år.

MALMÖ. Han har gjort Kristianstad till ett storlag och har ett år kvar på kontraktet.
Nu vill mästarna behålla Ola Lindgren i många år till.
– Vi ska sätta oss ner efter OS, säger den dubble guldtränaren.

När Ola Lindgren tog över Kristianstad i mars 2012 krigade man för att ta en slutspelsplats.
Ett par månader senare spelade Kristianstad final och det har man nu gjort fyra av fem gånger sedan Lindgren kom. De två senaste har slutat med guld och en Kristianstaddynasti är ett faktum.
I går utklassade man Alingsås i finalen med 27-18 (18-6) och därmed vann laget 37 av 39 matcher mot svenskt motstånd under säsongen. Dessutom imponerade man i Champions League.
Lindgren har ett år kvar på kontraktet och alla parter är överens om att han ska fullfölja det.
Men när säsongen drar i gång i höst är Lindgren för första gången under sin tid i Kristianstad inte förbundskapten längre.
Det är något som öppnar för att Lindgren drar utomlands efter nästa säsong, tror många.
Men Kristianstad hoppas behålla sin guldtränare i flera år till.
– Att hitta en tränare som är bättre är svårt. Det är upp till Ola om han vill och är motiverad, säger Mats Samuelsson, chef i klubbens sportkommitté.
Det är Lindgren.
– Vi ska sätta oss ner efter OS. Jag trivs otroligt bra i Kristianstad och jag gillar den ambition och målsättning som klubben har. Jag gillar att driva det åt det hållet.
Du hittar fortfarande utmaningar?
– Vi har så stor omsättning på spelare att de inte hinner bli trötta på mig, ler Lindgren.
Och inte du på dem?
– Nej, precis.
Han hyllar de bortåt 9000 IFK-fansen i Malmö Arena efter finalen.

***

Hörde på nytt i kväll snacket om att Sävehof vill ha sin förre playmaker Michael Apelgren, med två raka norska guld med Elverum, som ny tränare efter Bagarn Johansson.

***

Mats Samuelsson, Kristianstads sportboss (eller vad han nu är när Jesper Larsson formellt är sportchef) när Kristian Björnsen gått förbi:

– Han är spelaren jag kommer att sakna mest. Det är den bästa värvningen vi har gjort. Den vinnarskallen och attityden den killen har…

***

Mikael Franzén suckade på min fråga om hur man ska rå på Kristianstad i framtiden och sa:

– Nu ska jag gå på en otroligt tråkigt bankett. Sedan ska vi fundera på hur vi ska bygga vidare.

***

Nebojsa Simic laddade för ett blött firande:

MALMÖ. Nebojsa Simic var en levande vägg när Kristianstad vann SM-finalen.
Det ska han fira.
– Jag ska hälla i mig all alkohol som finns i Malmö och sen kommer jag att vakna till middag i morgon och fråga mig: hur fan hamnade jag i Stockholm…eller Eskilstuna, haha.

Kristianstad krossade Alingsås med 27-18 i SM-finalen.
Segern grundlades med en magnifik första halvek som man vann med 18-6.
Bäst på plan var Kristianstads målvakt Nebojsa Simic.
– Jag kom hit med så mycket motivation och vilja, säger montenegrinen.
– Jag var bäste målvakten i grundserien och ville visa att det inte var en tillfällighet. Målvakten är den viktigaste personen i ett lag. Ingen kan bära ett lag som en målvakt. Jag tycker att jag gjorde mitt jobb fantastiskt i dag.
Simic var inte med när Kristianstad vann guld i fjol.
Hur ska du fira?
– Jag kan lägga mig under en bro, jag kan simma ut i havet, jag kan vakna upp i Göteborg klockan sju i morgon bitti.
– Nej, men jag ska hälla i mig all alkohol som finns i Malmö och sen kommer jag att vakna till middag i morgon och fråga mig: hur fan hamnade jag i Stockholm…eller Eskilstuna, haha. Så ska jag fira den här titeln, säger målvaktsfantomen.

***

Själv tänkte jag vakna klockan 06.30 i min egen säng.

Go natt!

Bästa halvleken vi sett sedan…

av Johan Flinck

MALMÖ. De rankades som Sveriges sjunde bästa lag genom tiderna inför finalen.
Nu får framtiden utvisa hur mycket Kristianstad kommer att klättra.
Första halvlek var den bästa ett finallag presterat sedan systemet med en final infördes 2005.

Under finalhelgen publicerade Sportbladet en rankning av tidernas bästa elitserielag på herrsidan genom tiderna, framröstad av tio experter med många decennier i handbollens tjänst.
Många höjde på ögonbrynen när Kristianstad under Ola Lindgren (2012-16) placerade sig sjua.
– Med bara ett guld, utbrast Alingsås tränare Mikael Franzén frågande.
Nu har de två guld och Franzén lär inte vilja eller kunna ifrågasätta juryns beslut en sådan här kväll.
Till skillnad från upplagorna före dem på listan, som kunde behålla laget år efter år, tvingas Kristianstad byta ut stora delar av förstauppställningen nästan varje säsong. Den som håller ihop detta Kristianstad till en och samma upplaga är Ola Lindgren.
Så även om man tappar sex-åtta spelare till nästa år kommer man att spela final nästa år också. Det är jag övertygad om redan nu och bara framtiden kan utvisa hur mycket Kristianstad kan klättra på den där listan (även om det är några oerhört starka lag man har framför sig).
För den första halvleken Kristianstad stod för här, och som innebar 18-6 i paus, var den bästa av ett finallag sedan systemet med en final infördes 2005.
Nej, jag har inte glömt Hammarbys mäktiga överkörning av Skövde i Globen 2007 eller Sävehofs utklassning av Guif i Scandinavium 2011. Kristianstads prestation före paus var strået vassare.
Alla var på det klara med att Alingsås var tvungna att vinna målvaktsmatchen, maxa sitt aggressiva försvarsspel och sätta kontringarna som skulle följa som en konsekvens.
Då…
…mäktade Mikael Aggefors och Rickard Frisk bara med tre(!) räddningar i första halvlek samtidigt som Nebojsa Simic i den andra kassen hade makalösa 57 i räddningsprocent.
…vann Kristianstads niometersspelare varje man-man-duell framåt och spelade in till Fredric Pettersson på linjen som de ville.
…kastade inte Kristianstad bort en enda boll.
…hade inte Alingsås ett enda kontringsmål.
Och när Alingsås – som är bäst på kämpa i svensk handboll, som assisterande tränaren Dennis Sandberg sa inför finalen – inte ens tog returerna eller var först på de förlupna bollarna ute på planen utan vek ner sig så var man chanslösa.
Då blir skillnaden så här stor mellan Sveriges två bästa lag.
Jag skulle vilja påstå att första halvlek är den bästa handbollen Kristianstad spelat mot ett svenskt lag.
Man har haft några oerhört starka halvlekar i Champions League och det här var definitivt på den nivån – och de gör det i en SM-final och inte mot europeiska storklubbar som underskattar svensk handbolls flaggskep och vet att de ändå går vidare från CL:s gruppspel.
Andra halvlek var inte alls lika bra från Kristianstads sida sedan det kommit en inte helt oväntad reaktion direkt efter paus där Alingsås faktiskt ”bara” låg under med sju mål ett tag.
Men matchen var redan avgjord i paus.
Visst, Nebojsa Simics insats sticker ut men det går inte att plocka ut en enstaka hjälte i finalen. Det här var, trots att jag jämförde dem med Real Madrid inför finalen, kollektivet Kristianstad som vann guldet.
***
Kristianstads supportrar håller säkert inte med om det i kväll, men handboll blir tråkigt när det är ojämnt.
Ändå: vilken makalös inramning publiken bjöd på i kväll.
***
Johan Jepson fick spela en del i första halvlek men fick också några minuter i slutet av matchen och några ”rader” av speakern när han byttes in.
Ett fint slut för lagkaptenen som varit med på hela klubbens resa från handbollens bakgårdar till finaler och Champions League och som nu lägger av.
Med två minuter kvar gjorde Jepson en high five med Mikael Franzén ute vid sidlinjen.
Ett ögonblick jag tar med mig och som visar så mycket vad den här sporten står för.

Sida 1 av 190
  • Tjänstgörande redaktör: Karolina Strömbäck Horney
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB