Längtan

Skrivet den 7 augusti 2012 , klockan 17:21 | av Hannah Widell

Jag är verkligen skitdålig att vara borta från mina barn. Jag är avundsjuk på de som verkligen kan uppskatta att barnen är borta mer än ett dygn. Självklart kan jag tycka att ett dygn för mig själv är toppen men sen vill jag ha dem tillbaka. Nära mig, i min säng. Jag vet att det är supernyttigt för Wilma och Gustav att klara sig själva. Utan en mamma som är där och petar och gojsar. Jag vet också att jag gör ett så mycket bättre jobb när jag kan koncentrera mig på mitt jobb och är helt befriad från tankar på middagshandlingar, förskolehämt och annat livspusselpraktiskt. Men jag tappar liksom livet lite. Mina rutiner är som bortblåsta och jag har lite svårt att lokalisera mig själv. Behöver verkligen öva på detta.

KATEGORIER Bebis, Dagarna| Inlägget har 10 kommentarer
  • Anna

    Jag tror det är superviktigt att man är ifrån sina barn ibland, dels för sin egen del men också så att pappan och barnen kan få lite egentid – där man, precis som du säger, inte är med och petar och gojsar. Och att man faktiskt lär sig släppa det – jag tror man blir mer harmonisk om man bara kan låta mannen sköta ruljansen ibland, och inser att världen inte faller samman bara för att man själv är någon annanstans. Eller ja – jag hoppas att det är så! :)

  • Sara

    precis exakt så.

  • Hippie

    Jag tänker också att man känner som du gör av en anledning. Separationsångesten och det enormt starka bandet man har till sina barn (på ett speciellt sätt när de är små) finns ju för att du ”ska” vara nära dina barn. 
    Sen är det klart att pappan ska åka iväg med barnen, ha ”egentid” med dem etc, men att öva på det tycker jag verkar konstigt.
    Om ni vill vara ifrån varandra – så var det. Om ni inte vill – så var det inte!

  • Sara Bee

    Jag är ifrån min tvååring och femåring för första gången och känner som du. Halv. Utan närhet av knubbiga handen. Skör

  • Helena

    Hej
    Öva inte på det för mycket ;) …tiden går så fort. Snart är dom stora och vandrar ut i livet.
    Men oftast e det ju kontrasterna som gör det, här i livet

  • Sara

    Vad lika du och Amanda är! Lika toksnygga bägge två.

  • Frida

    Åh jag vet hur det känns..min dotter, som blir 2 i december ska börja vara hos sin pappa nu varannan vecka på hans order. Jag kan inte göra åt nånting åt saken då vi har delad vårdnad även om jag tycker hon är på tok för liten att vara varannan vecka redan.. hur gjorde du och din exman med Rosa? Hur bor hon, hur har ni löst det? Jag håller på att gå sönder inombords.

    • Hippie

      Fy f-n, vad du har det kämpigt. Har ingen erfarenhet alls, men när jag läste din kommentar var jag bara tvungen att skicka en virtuell stor bamsekram. Hang in there! Kan du presentera objektiva och sakliga argument av barnpsykologer som förespråkar kortare tider än en vecka (finns bland annat på Knattetimmens, Sveriges Radios, hemsida)? Varför bestämmer bara han och inte du – om ni har delad vårdnad, menar jag? HEJA DIG!

      • Frida

         Tack så mycket för ditt svar, kom faktiskt några tårar när jag läste, hon har precis åkt iväg för sin första vecka där så det är känsligt just nu. Jag ska kolla in hemsidorna och läsa där! Eftersom vi har delad vårdnad har han rätten på sin sida att ha henne varannan vecka.. men jag kommer inte ge upp, ska ringa och boka tid på familjerätten så vi kan få rådgivning och se om vi kan lösa det på något annat vis. Tack tack igen!!!

  • Maja C

    Varför skulle inte pappan kunna ta hand om ert barn precis lika bra som du? Jag förstår att det gör tokont att vara utan sina barn varannan vecka, men det gör ju faktiskt precis lika ont för pappan! Lm du inte tycker att varannan vecka är okej för att det är förvirrande för ert barn, skulle du gå med på lmbytta roller att pappan har ert barn så mycket som du har barnet nu och du så lite som papoan har nu?

    Klart att en separation sliter men jag är verkligen fullt övertygad lm att barn behöver både mamma ich pappa lika mycket. Mammor har inte ensamrätt på att vara förälder.

    Själv är jag kvinna och lever med en man som har en son, som han är världens bästa förälder åt. Varannan vecka (i vårt fall hoppas vi dock på 100 % snart men det beror på att mamman är sjuk och faktiskt skadar deras son).