Att resa

Skrivet den 28 september 2012 , klockan 07:45 | av Hannah Widell

Var uppe i ottan denna morgon och är på väg till Göteborg och bokmässan (om ni har vägarna förbi kan man lyssna på mig kl 13.30 i Aftonbladets monter) Amanda skulle också såklart ha varit med men hon orkar inte. Jag fattar det.

När jag bestämde för ett par veckor sen att jag skulle åka bestämde jag också att jag skulle stanna kvar över natten. Unna mig en utekväll, natt på härligt hotel och i grodan ro åka hem lördag förmiddag. Vaknade denna morgon med en röst som liksom skrek i min kropp. Åk hem! Det kommer inte bli kul! Du kan få ångest! Du kommer känna dig ensam! Jag hatar och älskar den här rösten.

Jag backar tillbaka. När vi var små var vår mamma alltid hemma. För om hon lämnade hemmet så blev det kaos. Om jag i dag ska se det i ett vuxet perspektiv så fick nog pappa ångest av att vara hemma själv med oss tre systrar så det blev inte så trevligt. Jag tror att det är anledningen till att mamma valde den enkla vägen och bara var hemma i stället. Hon åkte aldrig på några tjejweekends och resor med jobbet. Hon hade aldrig någon vad vi nu kallar för egentid. Hon var med oss.

Jag är lika dan. Om jag inte verkligen måste stannar jag hemma. Men jag har en man som är världens bästa på att vara hemma. De behöver inte alls mig som någon balansakt, mysfaktor eller trivsamhetsförsäkring. Men känslan sitter kvar. Pratade med mamma härom dagen. Hon ska ut och resa med jobbet, redan en vecka innan började hon förfasa sig. Men nu finns det inga barn att lämna kvar i kaos. Men känslan sitter kvar.

Det är såna här saker jag tänker att jag ska bearbeta i min terapi som jag går i just nu. Under mitt liv skaffade jag ett sätt att överleva om ni förstår vad jag menar. Nu är mitt liv helt fantasiskt. Jag behöver inte överleva längre. Jag behöver bara leva. Det ska jag se till att lära mig nu.

Men jag åker nog hem i alla fall i kväll. Den här gången.

KATEGORIER Dagarna, Mamma Stina| Inlägget har 14 kommentarer
  • Dahlin Erica

    Åh, vad jag känner igen mig… Du o Amanda sätter ord på så mycket av mina egna känslor o tankar. Tack för det! Kram.

  • ewa

    Hannah, va klok du är…. Gillar ditt sätt att tänka, det behöver inte vara en massa krusiduller och lull lull, du vill vara hemma, punkt. Däremot tror jag det är bra att ändå (precis som du gör) fundera lite kring varför du känner som du gör och om det är ett problem, jobba med det. 
    Hoppas du får en bra dag på bokmässan, hade gärna lyssnat på dig, men bor lite för långt bort.
    Kramar

  • Sofie

    Tack för ännu ett superbra program! Om man får önska så skulle jag vilja se lite mer av maten men inte på bekostnad av samtalet. ;-) Ha en härlig dag och njut av din egentid på tåget! Kram!

  • Sofiabergman5

    Vet precis vad du menar. Kram till dig och lycka till idag!

  • Anna B

    Vilken bra anledning till terapi! Har själv gått för att överleva. Och nu är jag lite sugen på att ta tag i ett och annat igen. Och du gav mig just en bra anledning :)

  • Lovisa

    Göteborg som är en sådan underbar stad…

  • Lovisa

    Hannah! Vad underbart fin du är! :)

    Kram

  • sarah

    bästa du! idag är du med mig fast du inte vet. du förstår. första gången min lilla ska sova med sin far (och hon är inte alls så liten lägre). jag vill bara blunda och vakna när hon är tillbaka i min famn. men vi klarar det både hon och jag och det är bra. hon ska ju ha oss båda även om vi inte lever ihop. Vad ska jag göra undrar jag, balanser fram i kvällen, kanske kanske dricka en öl efter jobb, kanske gå och köpa fleeceunderställ till henne och kanske måla en vägg och lyssna på en pod som sällskap och livlina. tack för att ni finns. 

  • Marie

    Eller också stannar du kvar över natten och pratar om hur du upplevde det nästa gång du ska till terapeuten.

  • http://snabbmakaroner.wordpress.com/ snabbmakaroner

    Jag blev alldeles lycklig av din fina text. Tack för den. 

  • Mimmi

    Så fint och klokt! Jag känner till det där. Som alkoholistbarn tror jag också som vuxen att kaoset ska drabba mina barn om jag inte är där och styr och ställer. Eller drabba mig. Kontroll betydde ju överlevnad, som för din mamma. När folk säger: ”det där är väl inget att oroa sig för”, har de inte haft oro som livsluft, som missbrukarbarn har.

    Men jag lär mig, bit för bit – just som din blogg heter.

    Lycklig helg med familjen!
    Kram!

  • http://tinahultenby.wordpress.com/ Tina

    Å, vilken ärlig och fin text. 

  • Helena

    åh vad jag känner igen mig… :( Inte för att jag har haft en tuff uppväxt, eller har haft missbrukarföräldrar som vissa här tyvär har haft. Vad det är som gick fel för mig det vet jag inte, hehe :) två vanliga föräldrar som fortfarande är gifta, flera syskon som är dom bästa man kan ha. Och så många gånger som jag har haft den ångeströsten inom mig så fort jag ska göra något som jag egentligen tycker ska bli kul, som jag egentligen vill så mycket. Men så kommer förväntansångesten och säger att ”tänk om du börjar må dåligt..!!” ”tänk om, tänk om..” och tillslut så sitter man ju där med ångesten krypande i kroppen. Det är mycket bättre nu, jag kan göra roliga saker utan att få ångest, jag kan resa utan att behöva åka hem direkt. Men jag skulle vilja att tankarna aldirg fanns där, tänk att vara en sån som bara tycker det är roligt att göra roliga saker :)

  • Sofie_bergman

    Men ar det inte helt normal att kanna sa? Sa kanner jag ocksa och jag tror det ar jattebra att man vill vara med sin familj och sina barn, det viktigaste i livet. Tycker det ar konstigt nar man hor en del foraldrar prata om att semestra utan barn och vad skont det ska bli osv. Det skulle jag aldrig vilja och vill absolut inte andra pa hur jag kanner!