Det finns metaldignitärer som inte behöver ta till simpla knep för att prestera. Som inte ser någon anledning till långa solosjok, att pinsamhetssväva sig ut i sexismer eller självhävdelse.
Som faktiskt gör det som är mest önskvärt – det vill säga spelar musik befriad från högstadietrams och andra oväsentligheter.
Tack gode Gud, eller vem det nu än må vara, för band som Saxon. Som i öppningen spelar låtarna ”Heavy metal thunder”, ”The hammer of the gods” och ”The power and the glory”. Och som är så brittiskt gubbsköna och dignitära att vissa obehagliga minnen från samma scen några timmar tidigare med ens känns mindre påfrestande.
Och ja – recension följer, på ett eller annat sätt.