Startsida / Inlägg

Tar du och skickar ångestpastejen, är du hygglig?

av Mattias Kling

Enligt den årligt återkommande konsekvensen är det åter dags. Ett ständigt uppdrag som tycks bara materialisera sig från ingenstans, men som sen äskar sån huvudbry att det här med avslappnande nattsömn bara är att glömma.

Slutet av oktober brukar vara företeelsens första sejour, för att sen köra ett reprisvarv runt mitten av december. Lika årstidsenligt som senhöstens första förkylning, lika avslappnande som ett promenadförsök på Drottninggatan i huvudstaden en lönelördag.

Jag yrar såklart om årslistan. Den där ångestproppen som förstoppar all möjlighet till mental vila så fort det börjar närma sig skarpt läge (deadline, på journalistlingo).

I går var situationen likt perfektionistiskt maskinslipad. Det sägs att mänsklighetens främsta sätt att undvika att handskas med potentiellt nervtärande frågor är förträngning. Att helt enkelt rensa medvetandet på allt som inte är akutrelevant för stunden och lugnt vissla sig igenom tillvaron, till synes obrydd om det tvång som obönhörligen väntar.

Det går ett tag. Kanske någon stund till. Sen är det ju obönhörligen dags att skrida till verket, oavsett förutsättningar eller eventuell inspiration.

(Jo, jag vet. Planering löser det mesta när det gäller att undvika akutfall. Något jag jobbar hårt för att göra. Men när det gäller att jonglera ett heltidsjobb med alla sidoverksamheter, det du läser just nu är en av dem, går saker ibland inte riktigt som man har tänkt sig eller ladufört för.)

Därför – det blev aningen panikartat i går eftermiddag då det dök upp ett mejl från Det Dåliga Samvetet (även kallat Close-Up-redaktionen) med en försiktig påminnelse om att det här med förträngning inte var aktuellt längre. Att alla försök till bortprioritering var överflödiga.

Skarpt läge. Deadline samma kväll. Kris, panik och ett extra lager hets på ågrensmackan.

Att det blir samma visa varje år, med ett svettigt ältande och överläggande med sin inre kritiker-Mollgan, beror vanligtvis på den flyktiga vardagen som musikkritiker med veckodeadline. På grund av rent tidsmässiga begränsningar – och i en ambition att ge alla potentiellt intressanta alster i alla fall en tre–fyra lyssningar innan jag bestämmer mig om de är värda att gå vidare med – blir det helt enkelt väldigt begränsad tid till nöjeslyssning och rekapitulationer av redan avhandlade, men ändå fortfarande intressanta, alster i rent förströelsesyfte. Jag har en stående önskan varje födelsedag: att dygnet genast bör utökas till minst 36 timmar för att det ska finnas någon möjlighet att ta till vara på det moderna samhällets alla möjligheter. Tills det gör det – då får situationen vara som den är.

Förvisso har jag ofta mina avlagda betyg att luta mig mot, men de skulle också ge en ganska så skev bild av verkligheten. Då utbudet varje vecka i Nöjesbladet brukar sträcka sig till högst två anmälningar, och då många av dessa görs för att det är journalistiskt motiverat och inte för att jag är helt betagen av just den eller den skivan, ger det en ganska så skev bild av ett helt år inom den tuffa musiken. I stort sett varje vecka har jag minst fyra plattor som alla kan vara värda en rad eller två – och då är denna lista redan där hårt redigerad. Och saker som är bra har en tendens att försvinna i redaktörsgallringen, helt enkelt beroende på att det presterade är för obskyrt för ett medie av Aftonbladets dignitet, eller att det finns andra skivor som konkurrerar ut det valda alstret. Plus att det så klart inte finns någon rimlighet i att professionellt bedöma allt som egentligen förtjänar sån uppmärksamhet. Minst 40 timmars jobb på nyhetsdesken, garnerat med upp emot 20 timmars övertid per vecka ger sina begränsningar. Kom ihåg: jag har fortfarande inte fått min mest åtråvärda födelsedagspresent.

I alla fall. Ettan har jag haft klar länge. Det är en utgåva (tänker så klart inte avslöja exakt vilken just i detta nu) som på många sätt har utmärkt sig under ett annars rent förträffligt 2012 när det gäller mitt bevakningsområde. Jag vet i fan vad som har hänt, men det känns som att hela hårdrocksvärlden (med alla dess förgreningar från vänligaste AOR till ursinnigaste grindcore) har drabbats av en sån solidarisk kvalitetsutlösning att den rättvis rekapitulation skulle kräva minst 50 bidrag. Vilket också var antalet plattor jag hade på min lista innan gallringen inleddes.

Några timmar senare  – och efter ett parallellt skrivande av recensioner av kommande skivorna med Parkway Drive och Neurosis till den ekonomiskt bidragande uppdragsgivaren – var antalet redigerat till de beställda 20. Efter mycket överläggande med mig själv och vridande och vändande på argument tills frontalloben önskade flytta till ett annat postnummerområde.

Den 11 december kan ni ta del av det resultatet i det då färska numret av Close-Up Magazine.

Och några veckor senare (exakt publiceringsdag varierar från år till år) är det dags för Aftonbladetvarianten.

Förra året blev det en ganska så rejäl revision och omstuvning mellan de olika sammanställningarna. Hur det blir i år, det får visa sig.

at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB