Arkiv för kategori Aftonbladet

- Sida 1 av 22

Cirkulera – det finns verkligen inget att se här

av Mattias Kling
4f4b7b8cce3a920b9263179cb28d7c822cdfaa49e6bcaa2fe215a34a2fc727c8

I dag kan jag – och mina begåvade kollegor här på Aftonbladet – bjuda på en liten nyhet. Nämligen att musikredaktionen – det vill säga jag, Jocke Persson, Markus Larsson, Kristin Lundell, Håkan Steen och Per Magnusson samt reportrarna Frida Söderberg och Rebecka Ljung – har skansat till oss ett eget hörn på internet.

Nämligen vår egna blogg, där vi ämnar blanda högt (de andra) och lågt (jag). Där det kommer blandas vilt mellan Watain, Katy Perry, Ryan Adams och whathaveyou. En (o)salig mix av sött och salt, mjukt och hårt. Och det mesta däremellan.

Därför kommer jag inte uppdatera här på ett tag. Jag ber er i stället följa mig på den nya plattformen (har redan publicerat tre inlägg av högst varierande slag) om ni vill ha koll på vad jag tänker, tycker eller har för mig för stunden.

Däremot inte sagt att Hårdrocksbloggen är död. Den vilar bara en stund, i väntan på att smacka loss med full styrka senare. När det än må bli.

Tack för ordet.

Kategorier Aftonbladet | Kommentarer

Jo, jag har skrivit om The Poodles. Resultatet är rent häpnadsväckande.

av Mattias Kling

The Poodles ”Devil in the details”:+++:
The Poodles
Devil in the details
Gain/Sony

HÅRDROCK/AOR ”(What the hell) Baby” är irriterande after ski-funk av det slag Nickelback kan göra och ”Creator and breaker” har en falsettrefräng som skär i öronen. Detta åsidosatt är det här ännu ett exempel på vilken hög kvalitetsnivå The Poodles befinner sig nu, så här sex skivor in i karriären. Om hin håle nu gömmer sig i detaljerna, vilket såväl titeln som talesättet vill låta påskina, måste det bero på att mycket på skivan är så satans snyggt. Även om ”The greatest” placerar sig någonstans mellan Coldplay och Giant är låten en fluffigt luftig AOR-bakelse, groovet i ”House of cards” nickar åt Electric Boys och ”Need to believe” hade inte skämts för sig på Europes förnämliga ”War of kings”. I ett sådant sammanhang framstår de inledningsvis nämnda plumparna i protokollet ännu mer beklagliga.

Bästa spår: ”Everything”.

Här kan du läsa om Europes nya – och lyssna på en spellista

av Mattias Kling
Europe ”War of kings”

Rate
Europe
War of kings
UDR/Warner

ROCK När Judas Priest sviker, Scorpions går på tomgång och Mötley Crüe släpper sin kanske svagaste singel någonsin – tacka rockgudarna för att Europe vägrar slå av på takten. Tionde albumet är också en naturlig konsekvens av den uppåtgående formkurva gruppen har uppvisat sedan skivcomebacken för mer än ett decennium sedan. Genom att söka sig ännu närmare sina jordigaste Deep Purple/Led Zeppelin/Rainbow-rötter har Upplands Väsby-gruppen också tagit ännu ett kvalitetssteg framåt. Överlag tyngre än ”Bag of bones”, och med Mic Michaelis Jon Lord-brötiga klaviatur som viktig sparringpartner åt gitarrerna, är ”War of kings” ett förträffligt bevis på att det går att åldras med stil och finess. Vilket blir strålande tydligt i avrundningsspåret, där John Norum gråter ut sina mest innerliga ”The loner”-toner över ”Vasastan”.

Bästa spår: ”Vasastan”.


VECKANS SPELLISTA:

Oh my gadd – Scorpions har faktiskt tappat ännu mera sting

av Mattias Kling
Scorpions ”Return to forever”

:+:
Scorpions
Return to forever
Sony

ROCK Det mest slående med slitvargarnas sena karriär är vilket erbarmligt trist rockband de har blivit. Så fort Rudolf Schenker och Matthias Jabs skruvar upp volymreglagen tar det nämligen tvärstopp. Maskineriet hackar och letar desperat efter en karta för att få något slags riktning. Veterangruppen lunkar, stånkar – och vräker ur sig nonsens likt ”Rock my car”, ”Going out with a bang” eller ”Rock ’n’ roll band” samtidigt som det så kallade svänget är lika smidigt som en djupfryst apfelstrudel. Det som räddar detta 50-årskalas (ett imponerande faktum i sig) från att kantra är i stället de stunder då det bjuds upp till tryckare. Nu är väl förvisso vare sig ”House of cards” eller ”Gypsy life” någon ny ”Still loving you” men de ger i alla fall firandet ett mer passande romantiskt skimmer. Balladbandet Scorpions håller i alla fall fortfarande hygglig klass.

Bästa spår: ”Catch your luck and play”.

Bloggexklusivt tyck: Black Star Riders är knappast häst på mogenrock

av Mattias Kling
Black Star Riders ”The killer instinct”

:++:
Black Star Riders
The killer instinct
Nuclear Blast/Sony

HÅRD ROCK Emot sig har stjärnryttarna ständigt sitt eget ursprung och dess överlägsna förnämlighet. För även om ensemblen lanserades som en färsk akt runt releasen av debutverket ”All hell breaks loose” så existerar alltjämt det faktum att det i stort sett handlar om den samling som under 2000-talet kånkat runt som överdrivet kompetent coverorkester under Thin Lizzy-flagg. Förstautgåvan gav en fingervisning om att det fanns en kraft och vilja att stå på egna ben, men här går det desto trögare. Förvisso finns det ett sympatiskt countrytwang i ”Finest hour”, ”Soliderstown” kastar gröna blickar mot ”Emerald” och titelspåret är ett skönt rivigt rockstycke. Men det känns som att luften går ur gänget ungefär i halvtid, och upprinnelsen blir mest förvånande oinspirerad och ofärdig. Låtar likt ”Sex, guns & gasoline”, ”Blindsided” eller ”You little liar” hade Phil Lynott sannerligen aldrig godkänt.

Bästa spår: ”Finest hour”.

Danko Jones tänder på en gås – och håller en hög nivå

av Mattias Kling
Danko Jones ”Fire music”

:+++:
Danko Jones
Fire music
Bad Taste/Border

ROCK Har tjuren från Toronto gått och blivit rökt på gamla dar? Nu kanske man förvisso inte ska tända på alla cylindrar över att det sjungs om att puffa jolle i ”Getting into drugs” – låten är mer komedi än biografi – men nog har trion meckat ihop en platta som inte är av det gräsligare slaget. Cowbellkarnevalen i ”Do you wanna rock” är som gjord för att slå pannan i scengolvet, ”Body bags” avlossas riktning mot Misfits ”Bullet” medan ”I will break your heart” är en 50-talsbuggande punkballad av det slag som Volbeat brukar göra. Emellertid känns det som att Danko Jones har sin egen historia och sitt goda liverykte emot sig. För även om ”Fire music” är en tämligen genomhet upplevelse så når den sällan upp till exempelvis ”We sweat blood” eller ensemblens konsertleverans. Så rökt är det nog inte. Men inte så superpåtänt heller.

Bästa spår: ”She ain’t coming home”.

Napalm Death motar fortfarande inte Olle i grind. Så det så.

av Mattias Kling
Napalm Death ”Apex predator – easy meat

:++++:
Napalm Death
Apex predator – Easy meat
Century Media/Universal

GRINDCORE Att blott se kvartetten som ett endimensionellt höghastighetsmonster är att göra analysen aningen för tendentiös. Förvisso finns det här en hel räcka grindpinnar i överljudshastighet, men även stycken som visar att släktskapet med Killing Joke och Swans är lika djupt rotat som det med Repulsion och Discharge. Det är också friktionen mellan dessa ytterlighetsuttryck som gör 15:e albumet till en så levande upplevelse. Spännvidden mellan titelspårets industrirytmik och utbrott likt ”One-eyed” hör till den mest svindlande under karriären och då det måttfulla och det rättframt omstörtande ofta står i symbios råder det ingen tvekan om dess förträfflighet. Att kvartetten ännu 28 år efter skivdebuten fortsätter flytta fram gränserna för sin genre är i sanning imponerande.

Bästa spår: ”Metaphorically screw you.”

Fräcka fredag – då blir det en Blind Guardian-recension och en spellista

av Mattias Kling
Blind Guardian ”Beyond the red mirror”

:+++:
Blind Guardian
Beyond the red mirror
Nuclear Blast/Sony

METAL De som anser ”A twist in the myth” och ”At the edge of time” vara i svulstigaste och krångligaste laget behöver kanske inte hoppa jämfota över Krefeldgruppens nu aktuella halvomvändning. För det är egentligen blott en del av sanningen, då ensemblens tionde fullängdare bitvis också hör till dess parantaste och mest högtravat arrangerade med påkostat tjusiga kör- och orkesterpartier. Samtidigt finns det på ”Beyond the red mirror” också stunder som minner om kvartettens mest hissade 1990-tal. Speciellt ”The holy grail” och ”The throne” blickar liderligt tillbaka mot ”Somewhere far beyond” och ”Tales from the twilight world” och utgör ett lättgreppat halvtidsparti i en helhet som både är krävande och fascinerande. Få tar begreppet more is more till sin spets som Blind Guardian.

Bästa spår: ”The holy grail”.

VECKANS SPELLISTA

Plattan får fem plus – du kan ju inte gissa vilken det är

av Mattias Kling
Atlas Losing Grip vågar – och vinner. (Foto: Jens Nordström)
Atlas Losing Grip vågar – och vinner. (Foto: Jens Nordström)

:+++++:
Atlas Losing Grip

Currents
Cargo/Sound Pollution

PUNK/METAL Flertalet kreativt drivna personer har under historien sökt inspiration i havet. Det är ju en så besynnerlig och fascinerande tingest, omgiven av gåtfullhet och lockelse. Ett element med kraft nog att suga ner vem som helst i djupet, men också styrka att bära en hel befolkning mot oupptäckta stränder. Som på ett ögonblick kan förvandlas från en spegelblank glitterfond till en rytande tsunami och svälja hela städer bara för att det är möjligt.

På ”Currents” är det Atlas Losing Grip själva som är havet. Ensemblen i sig är den naturkraft som bär fram musiken och som för den precis åt det håll den för stunden önskar.

Utvecklingen och kvalitetshöjningen jämfört med föregångaren ”State of unrest” (2011) är därför inte slående.

Framåtskridandet är så överstolt jävla svindlande att det känns som att det står på händerna på en slak lina mellan Turning Torso och Transamerica Pyramid i San Francisco. Samtidigt som det löser korsord med högerfoten.

Det är som att kvintetten har släppt alla förväntningar på hur melodidriven softcore egentligen ska låta och skapat utifrån ett blankt papper utan begränsade mallar. Dragit upp riktlinjer och görligheter själv. Fullkomligt struntat i the do’s and don’ts of the almighty punkrock och hittat inspiration och intryck i akter som svårligen brukar nämnas i samma andetag som Bad Religion och NOFX.

Det gör att denna låtcykel – som klockar in på exakt sextiosex minuter och sex sekunder – är en hisnande färd mellan Cliff Burton-tjusiga basslingor, häftigt drillande tvillinggitarrer, progressiva låtstrukturer, självklara sångmelodier och agavesöta ballader. En helhet där det är lika naturligt att skicka textpassningar till Rush (likt i öppnande ”Sinking ship”) som att plocka det bästa från AFI, Propagandhi och Kent och göra något alldeles eget av det.

Det finns liksom inget slumpartat över ”Currents”. Inte en ton känns tafatt, ingen textrad godtycklig, inget spår möjligt att placera någon annanstans än där det nu ligger i ordningen.

Den där gamla Taube-visan har ju haft rätt i alla år.

Så här skimrande var aldrig havet.

maxresdefault

BÄSTA SPÅR Avrundande ”Ithaka” är inte elva minuter för den kan vara det, utan för att den måste vara just så lång. Här sammanfattas nämligen hela skivan – från introts ”Orion”-harmonier, via den hetsiga thrash-versen och refrängens bitterljuva sötma till finalens hymnliknande smekningar.

10801986_10153047434238628_5583379451232993125_n.jpg

VISSTE DU ATT… …gruppen sedan inspelningen av ”Currents” har tappat frontmannen Rodrigo Alfaro? Den nye sångaren heter i stället Niklas Olsson (i mitten på bilden ovan).

refused-the-shape-of-punk-to-come

LYSSNA OCKSÅ PÅ… …Refuseds ”The shape of punk to come” (1998). Här sprängde Umeågruppen alla tänkbara genreramar och tog hellre intryck av elektronika och jazz än konventionell hardcore. Totalt missförstådd och sågad när den släpptes, fyra år senare var skivan redan en klassiker.

marilyn-manson-pale-emperor

:+++:
Marilyn Manson
The pale emperor
Hell, etc/Cooking Vinyl/Playground

MASKINBLUES Lite talande för provokatörens 2010-tal har varit att han väckt större uppståndelse för sin opålitliga liveform, skådespelarinsatsen i ”Sons of anarchy” och sina bisarra sexkrav (minst fem gånger om dagen, 18 grader i rummet, släckt lampa, underbyxor på) än för fantastisk musik. Därför är niondegiven ett välkommet brott på den nedåtgående kvalitetskurva som har präglat det senaste decenniet. För även om ”The pale emperor” inte står i paritet med Marilyn Mansons mest omtumlande 90-talsår innehåller albumet flertalet av dess finaste spår på ett decennium. Samarbeten med bland andra Shooter Jennings ger flera stycken en närmast organisk och jordnära ton som låter lika bra om den exploderar som i fornstora dagar (”Deep six”) eller lunkar försiktigt (”Killing strangers”).

Bästa spår: ”Cupid carries a gun”.

Raised Fist ”From the north”

:+++:
Raised Fist
From the north
Epitaph/Playground

HARDCORE Med tanke på den låga utgivningstakten – föregångaren ”Veils of ignorance” släpptes för nästan fem och ett halvt år sedan – önskar man ju sig helst något riktigt uppkört explosivt från Luleåtruppen. Men en sådan krevad är kvintettens första internationellt koordinerade släpp emellertid inte riktigt. Det är argt, högkvalitativt, vigt, noggrant och lättälskat. Kantigt och behagligt på samma gång. Kargt och aningen vresigt, men ändå inbjudande. Samtidigt känns det som att Raised Fist inte riktigt plockat upp de krokar om inledningsvis nämnda album sände ut. För allt som oftast känns det som att den där låten som ställer allt på sin spets, den som knockar allt, snarare går att skönja i framtiden än omfamna här och nu. Hoppas den inte låter vänta på sig ännu ett halvdecennium.

Bästa spår: ”Ready to defy”.

Journalist fick i uppdrag att skriva en text – det som hände sen är helt mindblowing

av Mattias Kling
Tänka sig. Dessa fyra herrar ser vi på en svensk scen igen nästa år.
Tänka sig. Dessa fyra herrar ser vi på en svensk scen igen nästa år.

Som jag skriver i texten här nedan – förvisso i ett helt annat sammanhang och med en helt annan betydelse – blir saker sällan som det ursprungligen har planerats.

Det är förvisso en förutsättning för journalistik och tidningsmakande i allmänhet, men emellanåt innebär det också att utlägg försvinner på resans gång mellan panikartat utlägg från mellanchef till färdig publicering.

Likt i onsdags. Då kom mellanchef med andan i halsen och önskade sig en så kallad ”tyckare” (en mindre pretentiös benämning för kommentar, krönika eller kolumn) rörande att Metallica just aviserat att de besöker Sverige och Göteborg i augusti nästa år. Ett fullkomligt rimligt utlägg, kan ju tyckas. Förutom att jag satt med mitt dagliga på nyhetsdesken samt filade ner en AC/DC-recension från överambitiösa 2 800 tecken till mer hanterar 2 300. Och efter att mellanchef nummer ett pratat med mellanchef nummer två och fått godkännande av hen att få låna mig ett tag blev det i alla fall så att jag skulle skriva något halvjolmigt om nämnda ämne ”så snabbt det bara går så kan vi lägga ut på nätet direkt och köra i pappret i morgon”.

Och det är just där det kukade ur, som det så vackert brukar heta. För inte lades denna kritiskt viktiga text ut på nätet. Och inte hamnade den heller i papperstidningen 18 timmar senare. Så bråttom var det med den saken, med andra ord.

Därför finns väl inte mycket annat att göra än att publicera dretet själv. Vilket sker här strax nedanför, i en något förlängd version.

Bara för att … ja, jag vet inte. Varför inte, liksom? Dumt att skriva för papperskorgen, och någon kan dessa futtiga 3 093 tecken säkert roa eller reta upp.

Väl bekomme.

Hela intervjun som hänvisas till går att läsa i årets nummer av Aftonbladet Hårdrock! som gavs ut den 30 maj. Pluskunder kan även bekanta sig med texten här.
Hela intervjun som hänvisas till går att läsa i årets nummer av Aftonbladet Hårdrock! som gavs ut den 30 maj. Pluskunder kan även bekanta sig med texten här.

Samma visa som i fjol?

Jodå. Visst är det så.

För även om folk ännu inte har hunnit stoppa mossan i adventsstaken flaggar arrangörerna för ännu en stjärnsprakande rocksommar.

Det är bara att börja lägga undan slantar redan nu.

”Nu finns det bara en väg att gå – rakt in i studion och få ihop nästa jävla skiva.”

Så sa motormunnen Lars Ulrich till mig i våras om bandets framtidsplaner efter den då aktuella turnén.

I maj handlade det om ”Metallica by request”, en slags jukeboxvända med låtar framröstade av fansen, som tog kvartetten till huvudstaden och Gärdet som dragplåster för premiäruppförandet av Sthlm Fields senare samma månad.

Då hävdade han att en ny fullängdare, en uppföljare till ”Death magnetic” från 2008, stod absolut högst på ensemblens agenda. Ett arbete som var så prioriterat att vi inte ens skulle bemöda oss att störa gruppen på ett och ett halvt år.

Så har det naturligtvis inte blivit, enligt den välkända Metallica-devisen att väldigt få saker blir som först planerats. I alla fall när det gäller att skriva och spela in ny musik.

Naturligtvis handlar det i grund och botten om att Aktiebolaget Metallica behöver turnéer och livegig för att sysselsätta sina anställda. Speciellt med tanke på de kostsamma projekt gruppen tagit sig an på senare år – konstnärsprojektet ”Lulu” med Lou Reed, biofloppen ”Through the never” och egna festivalen Orion Music + More – så krävs det inget större siffersnille för att begripa att det behövs ett stadigt cashflow in i maskineriet för att det ska rulla vidare. Och något sådant genererar knappast det utdragna arbetet i studion. I alla fall inte i första skedet.

Därför är det kanske inte så förvånande att bandet redan nu, mindre än ett halvår efter senaste Sverigebesöket, aviserar ännu en konsert på blågul mark. Och jo. Jag kan förstå att valet faller just på Ullevi.

Thrashgiganterna har en förmåga att plocka fram överväxeln så fort de ställer sig på scenen där på Heden i Göteborg. Det bevisade den så sent som på femplusföreställningen 2011. Eller 2004, för den delen.

Att de ändå återvänder till Sverige så kort på förra besöket är emellertid ytterligare ett tecken på hetsjakten som landets konsertarrangörer bedriver på rockpublikens pengar. För även om det är ett halvår kvar innan det går att visa sig ute utan polarställ och tredubbla långkalsonger börjar bokningstemperaturen redan trissas upp.

Albumaktuella Foo Fighters besöker även de den där jättegrytan i Göteborg. Bråvalla kontrade i veckan med såväl Muse som hemmafavoriterna Sabaton, medan Sweden Rock pryder affischerna med bland andra Mötley Crüe, Judas Priest och ett greatest hits-laddat Def Leppard.

Därtill kommer en del eventualiteter som lär redas ut de närmaste månaderna. Återuppstår Metaltown efter sabbatsåret 2014? Tar AC/DC sitt superfärska album ”Rock or bust” till Sverige? Har Getaway Rock i Gävle något mer braskande än Rob Zombie och Status Quo att bjuda på?

Allt sånt kommer att visa sig framöver. Men redan nu går det att slå fast: Rocksommaren 2015 kommer att bli übertempererat superhet för den svenska rockpubliken.

Precis som i år, med andra ord.

Sida 1 av 22
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Ylva Niklasson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB