Arkiv för kategori Bråvallafestivalen

- Sida 1 av 2

Lite rörligt material från Volbeats konsert – och en setlist

av Mattias Kling
Rob Caggiano, Michael Poulsen och Anders Kjølholm i fin trioformation. Foto: Stefan Jerrevång
Rob Caggiano, Michael Poulsen och Anders Kjølholm i fin trioformation. Foto: Stefan Jerrevång

Ganska så nyss avrundade den genrekrossande dansk/amerikanska gruppen sitt gig på Bråvallas största scen. En prestation som förtjänar betyg, vilket den också får i morgondagens tidning.

Fram till att denna avtäcks tänkte jag emellertid ta tillfället i akt att dela med mig av sånt som inte går att få in i tidningen, av en eller annan anledning. Likt ett egenhändigt filmat videoklipp rörande låten ”Lola Montez” samt kvällens repertoar.

Hoppas det faller i smaken. Om inte – klicka vidare till något annat som kittlar gillandenerven på ett mer behagligt sätt.

I alla fall, här är låtarna som Volbeat spelade i kväll:

1. Hallelujah goat
2. A new day
3. Guitar gangsters & Cadillac blood
4. Pearl Hart
5. Heaven nor hell
6. Ring of fire/Sad man’s tongue
7. Lola Montez
8. Fallen
9. 16 dollars
10. Maybelline i hofteholder
11. Mary Ann’s place
12. Jam: Keine lust/Breaking the law/Raining blood
13. Dead but rising
14. The garden’s tale
15. The hangman’s body count
16. Still counting

17. Doc Holliday
18. Cape of our hero
19. The mirror and the ripper
20. Pool of booze, booze, booza

Och så videoklippet då. Varsågoda. Enjoy the ostadia Iphonefilmningen. Som alltid, för rockens skull.

Bonusrecensionen: Parkway Drive bjuder på ganska så ickedouchig ringdans

av Mattias Kling
Winston McCall säger att han är för gammal för att orka sjunga hela konserten och ber publiken ta över hans jobb. Foto: Malin Lavén/Rockfoto
Winston McCall säger att han är för gammal för att orka sjunga hela konserten och ber publiken ta över hans jobb. Foto: Malin Lavén/Rockfoto
:+++:

Parkway Drive

Blue Stage, Bråvalla Festival.

Bäst: ”Dark days”.

Sämst: Ljudet är oftare burdust än bra.

Basisten Jia O'Connor.
Basisten Jia O’Connor.

NORRKÖPING. Emellanåt blir det framförda enbart en kuliss. En ljudlig ursäkt för att svinga armarna i slåtterrörelser, springa runt i ring och vadstudsa på en sakta torkande asfaltsyta som nyss regnpiskats skrovlig.

Som sådan är Byron Bay-kvintettens musik också väldigt duglig. Den presenterar sig med spänst i steget mellan lättnynnade slingriff, tungfotade breakdowns och strategiskt placerade tvåtaktsrusningar. Bultig och bufflig, men sällan uppenbart douchig. Kraftfullt rumstrerande snarare än snillrigt nyanserad. Hård i kanterna, moshvänlig i kärnan. Arg, men ändå tacksam över att få plats på festivalens största scen.

Helheten har emellertid sina brister. I mitt tycke är det först på senaste given ”Atlas” som gruppen börjar närma sig någon slags dynamik i redogörelsen, vilket gör att äldre stycken likt ”Boneyards” och ”Romance is dead” snarare blir påminnelser om Parkway Drives gynnsamma utveckling än tillvarataget kistguld.

Men, hey. De går ju bra att mosha till.

Bonusrecensionen: Neurosis mullrar i magen

av Mattias Kling
Steve Von Till och Scott Kelly – hårda farbröder. Foto: Mattias Pettersson/Rockfoto
:+++:

Neurosis

Red Stage, Bråvalla Festival.

Bäst: Den närmast autistiska introversionen.

Sämst: Det är inte utan att man saknar den extra visuella knorren.

NORRKÖPING. För en mental omställning efter Green Days überdådiga arenapunk krävs ett 180-gradigt varv. Att sansa musklerna, låta dem vila i den sena natten och i stället vagga försiktigt på hälsenorna.

Här hoppar du inte i takt eller sjunger med. Snarare lägger du dig i fosterställning samtidigt som Dave Edwardsons djupa bastoner mullrar i magen och Noah Landis elektronika tjuter i öronen.

På så sätt är Neurosis en väldigt fysisk upplevelse. Ett kännarinslag för de närmast sörjande som lockar få men som inte heller bjuder in någon novis.

Det är en krävande stund. Postapokalyptiskt karg och glåmig i sitt utförande. Likt en resa mot ett inre tillstånd av total uppgivenhet, robust och rejält, men samtidigt något vingklippt, då avsaknaden av de tidigare så helhetsbidragande scenprojektionerna sänker helhetsupplevelsen.

Mattias Kling

Bonusrecensionen: Danko Jones svettas för rockens skull

av Mattias Kling
Tjuren från Toronto stångar sig igenom en timmes rawkigt riwig rifforama. Foto: Petter Hellman/Rockfoto
Tjuren från Toronto stångar sig igenom en timmes rawkigt riwig rifforama. Foto: Petter Hellman/Rockfoto
:++++:

Danko Jones

Red Stage, Bråvalla Festival.

Bäst: ”Sugar chocolate”.

Sämst: Ljudet är för tamt och lågt.

NORRKÖPING. Det bästa är att det är så enkelt att uppskatta. Att tre hjärtan klappar kollektivt för rockens skull. Att de blöder i riffen, svettas i ansatsen reser sig på tå så fort ett plektrum träffar en e-sträng.

Utan omskrivningar är det här musik som andas sen fredagkväll. Som är lika brunstig i presentationen som publiken i sig, som leker med genrens klicheér och placerar dem i ett mellanting mellan metal, punk, blues och rawk (en genre som tvångsmässigt måste stavas exakt så).

Som sådant är det förbluffande festivaleffektivt. Redan i öppnande ”Had enough” är publikens gensvar ljudligare än bandet i sig – händerna är i luften, benen ofta över knähöjd, höfterna i ständig rotation.

Sådant är gensvaret som ges, då leveransen är så stadig som den är. Det syns en tio på scen, det låter likt tio tätt sammandrillade personer som höjer reglagen strax ovanför max redan från start och som sedan bara ökar ända in i kaklet – i en final då fallna hjältar hyllas.

Vi jublar för Jeff Hanneman, Ronnie Van Zant, Ronnie James Dio, Tupac Shakur, Clive Burr och Johnny Cash.

Men lika mycket för förutsättningsperfektionen i presentationen, huvudpersonens snyggt James Hetfield-krökta rygg och JC Calabreses kämpainsats till höger om Mr Jones.

Just därför är det så enkelt att uppskatta och värdesätta.

Fotnot: Danko Jones spelar även på Metaltown i Göteborg den 5 juli.

Här tycker jag egentligen inte så mycket om Bullet For My Valentine

av Mattias Kling
Matt Tuck och resten av hans popthrashiga pojkar riffar loss utan riktigt raffel. Foto:
Matt Tuck och resten av hans popthrashiga pojkar riffar loss utan riktigt raffel. Foto: Malin Lavén/Rockfoto

Tidigare i eftermiddags spelade walesarna på den största scenen. En grupp jag har skrivit om vid en rad tillfällen, senast i mars i år då gruppen gjorde en konsert på Tyrol i Stockholm och vars anmälning ni kan läsa här, och som därför behöver nya ögon för att granskas på rätt sätt.

Därför tar Marcus Grahn i dag hand om Bullet For My Valentine. Säkert på ett alldeles föredömligt sätt, stilistiskt perfekt och genomtänkt.

Därför tog jag bara en snabb lov förbi bandets spelning på Blue Stage. Och kunde där på avstånd konstatera att ganska lite tycks ha hänt de senaste månaderna. Repertoaren är som den är och kavlas ut från ”Breaking point” till ”Tears don’t fall”.

Därom tänkte jag för en gångs skull inte tycka något bestämt. I stället har jag under den här tidiga kvällen synat Stone Sour på samma blå scen (läs rec i valfri Aftonbladetkanal i morgon), medan närmast på tur för betyg och omdömen är Danko Jones och Neurosis som får sina omskrivningar här på bloggen i stället för i pappret.

Se där, något att se fram emot de kommande timmarna. Hoppas ni finner lycka och intresse i detta.

Så kan den här festivalen bli ett riktigt Bravalla

av Mattias Kling

 Den största scenen, den så kallade Blue Stage, under In Flames spelning på torsdagkvällen. Foto: Stefan Jerrevång

Den största scenen, den så kallade Blue Stage, under In Flames spelning på torsdagkvällen. Foto: Stefan Jerrevång

Efter blott en dag är det så klart för tidigt att summera ett helt arrangemang. Därtill återstår närmare två dygn av segrar och förluster, regnskurar och solglimtar.

En egobild kallad byline. Alltid lika obekvämt som obligatoriskt.
En egobild kallad byline. Alltid lika obekvämt som obligatoriskt.

Ändå finns det nu, efter Bråvallafestivalens premiärdag, möjlighet att utvärdera arrangemanget som sådant. Det där paketet som sveper in musikupplevelsen och vars axlar så mycket trots allt vilar på.

Och här finns det möjlighet till förbättringar inför kommande år. Detta inte sagt för att klaga, jag önskar inte tvångsmässigt mucka med FKP Scorpio eller slentriansåga det jag i min privilegierade sits som avlönad vip-drönare får serverat. Men samtidigt anser jag det vara lönlöst att knyta näven i fickan och artigt acceptera sakernas tillstånd. Speciellt inte då det finns en rad punkter som kan förbättras och på så sätt göra totalupplevelsen desto mer behaglig. Och detta med publikens bästa i fokus. Besökarna, som betalar dyra pengar för att vistas här i några dygn och därför förtjänar drägliga möjligheter till en bra festival.

Därför, här är mina förslag på ändringar inför nästa år. Några välmenade påpekanden som i alla fall jag tror skulle vara alla till gagn i långa loppet.

1. Skrota drickamonopolet. Jag är fullständigt med på att FKP Scorpio vill kontrollera alkoholförsäljningen och dess intäkter. Det är helt i sin ordning. Att kränga sprattelvatten i alla dess former omgärdas av diverse regler och förordningar och tacknämligt nog är lösningen här på Bråvallafestivalen avsevärt friare än på många andra event av liknande slag. I stället kan publiken här köpa sig en mugg Åbro eller någon annan rusvätska och vandra runt fritt mellan scenerna i stället för att vara inföst i ett strängt avhägnat område som några andra boskap. Cudos för detta. Det är en lösning jag tror är uppskattad av de flesta.

Desto värre är då att all – jag menar all – dryckesförsäljning är förlagd till dessa strategiskt utspridda vätskestationer. Matstånden får inte sälja dricka till födan och vill man blott köpa en flaska vatten eller en cola är det bara till att ställa sig i ölkön och hoppas på snar utdelning.

Det kan låta som gnäll i överkant, men det är samtidigt viktigt. Vatten är en livsnödvändig vätska, öl är det inte. Speciellt om vädret, som i dag, är varmt gäller det att återfukta de inre organen regelbundet och mest hela tiden. Och då måste det också gå att göra det på ett enkelt och smidigt sätt. Dessutom är det aningen sovjetiskt att först behöva köa i en kvart för att köpa mat och sedan ta sin låda och ställa sig i en annan kö för att få något svalkande att skölja ner sin kryddiga thaigryta med.

Enkel åtgärd: Låt matknallarna sälja mineralvatten och läsk. Troligtvis ett ganska marginellt inkomstbortfall för arrangörerna, en stor förbättring för besökarna.

Är inte musiken svindlande nog går det ju alltid att få stora snurren på tivolit.
Är inte musiken svindlande nog går det ju alltid att få stora snurren på tivolit.

2. Komplettera bajamajorna med pissoarer. En festivalpublik producerar avfall. På många sätt, och med många kroppsdelar. Därför är toautbudet ganska så viktigt. Och då också att det går snabbt att komma till när nöden gör sig påmind.

Därför är lösningen med bara bajamajor inte helt optimal. Sådana tingester genererar ganska så snabbt irriterande köer då de som ska uträtta det lilla behovet måste vänta på att femton festivalmagar ska befria sig från sitt avfall. Och med tanke på att män är djur – nöff, nöff – så innebär det också att många med en snase mellan benen helt sonika hänger ut sitt instrument utmed stängslen.

Här har exempelvis Sweden Rock Festival löst det hela på ett smidigt sätt. Vid sidan av ett lyxigt toalettområde (med riktiga stolar med rinnande vatten) finns det där även rännor utplacerade på väl valda ställen. Otrevligt, ja. Men sådana är vi simpla varelser. Slavar under våra impulser och köttspettet i underlivet. Ge oss ett par rännor så är vi nöjda. Så även här, förutsätter jag.

En bild av Kövalla 2013. Foto: Claudio Brescani/Scanpix
En bild av Kövalla 2013. Foto: Claudio Brescani/Scanpix

3. Utöka matutbudet med fler försäljare. Ett tecken på att man från arrangörshåll inte riktigt räknat med den här publikanstormningen är den skrala tilldelningen av föda. Konsekvens: återigen köer på de ställen som de facto serverar även något annat än flytande kolhydrater.

Även här är lösningen ganska så enkel. In med fler matstånd som kan serva publiken på bästa sätt. Återigen också en ganska så nödvändig sak, då det i fyllan och villan är lätt att glömma bort det där basala med att fylla på energiförrået med stärkande vitaminer och mineraler. Då orkar man mer. Kan lägga i överväxeln när banden spelar, pallar att dricka en extra öl utan att drabbas av spritkollaps för den sakens skull. Väldigt simpelt, egentligen.

Det där var tre enkla punkter som går att jobba vidare på. Speciellt om planen är att expandera till ett mastodontevent med en publiksiffra uppemot 80 000 gäller det att folk trivs och har det bra. Det får dem att vilja komma tillbaka och locka med sig polarna till nästa år.

Det är goodwill som ingen kapitalstark kassa i världen kan fixa. Och också därför så värdefull.

I stället för Airbourne – det här inlägget

av Mattias Kling
20130627-163317.jpg
Förvisso kan det vara ganska kul att ta akter på en Weltbummler ett tag. Fast den muntrationen dör ganska så snart.

Tanken var att det här skulle vara några rader om australisk rawk’n'roll. Något slags tyckande om dess prestation på Blue Stage. Några adjektiv om riffös, ramalama och stadigt sväng.

Men. Nej. Så kul ska vi tydligen inte ha det.

Ni har säkert läst på moderorganets sajt om långa köer här runt Bråvalla Festival. Det stämmer inte riktigt. I stället är det sju resor värre. Och det med resor som inte rör sig. Alls.

För nog står det still här på Finspångsvägen, ett par kilometer från Norrköping. På en och en halv timme har jag och bilsällskapet – Aftonbladets popess Per Magnusson och hans flickvän – tagit oss knappt 1 000 meter. Ett väldigt försiktigt avancemang som också gör att alla planer på rapportering tvingas kastas om.

Det här ger en oroskänsla i magen. Kommer det att vara på samma vis varje dag. Och – inte minst – vad händer när folk ska ta sig från området om nätterna?

Någonstans läste jag ett förslag om att publiken skulle gå mellan festivalområdet och stan. Gå? Tillåt mig skratta. Att traska utmed den här sträckan nattetid är nog en av de dummare idéer man kan komma på. En ickeupplyst landsväg mitt i natten? Nej tack, att osäkra en Luger mot pannan känns säkrare.

Det bestående intrycket så här långt är att FKP Scorpio tycks tagna på sängen av anstormningen. Att de inte riktigt hade räknat med det här och försöker läsa saker på uppstuds.
Det bådar inte gott inför resten av veckoslutet, så mycket är säkert.

Och Airbourne? Jo, de slutade nyss spela.

Om inte allt går som på räls lär det bli kaos på Bråvallapremiären

av Mattias Kling
Funkar inte kollektivtrafiken kan hela festivalfesten spåra ur.
Funkar inte kollektivtrafiken kan hela festivalfesten spåra ur.

Det är ju inte utan att det är lite skakigt och nervöst så här blott dagar före skarpt läge.

Detta är inte helt obefogat. Vis av erfarenhet har jag nämligen lärt mig att världspremiärer sällan brukar vara helt smidiga. Vare sig det handlar om uruppförandet av en föreställning, en liveshow eller – en festival. Det spelar liksom ingen roll om arrangörerna torde vara riktiga proffs i sammanhanget, efter att ha klampat runt i dåligt preparerade gyttjepölar på ett regnsjukt Sonisphere i Stockholm för tre år sedan eller fått halsbränna av alla barnsjukdomar under Metaltowns premiärår i Hisingespenaten 2011 finns det därför en mental beredskap för att dygnen nere i Norrköping kan bli lite hur som helst.

Märk väl, detta icke grundat på någon misstro mot vare sig nu hovhållande FKP Scorpio, Live Nation, Kulturbolaget eller någon annan arrangör. Jag är medveten om att det tar tid innan rutiner sätter sig, innan volontärer och övriga festivalanställda riktigt finner sina roller. Speciellt med ett event som troligtvis i det nu aktuella fallet, mycket talar för det, redan under första året lockar 50 000 människor till en och samma yta.

Jag är medveten om att alla gör vad de ska. Eller i alla fall så gott de förmår utifrån de förutsättningar som ges. Men trots detta finns det ju en risk för att saker och ting inte går som planerat – utan i stället käpprätt åt skogen.

I Bråvallas fall ser jag ett svart orosmoln på himlen. Och nej, det handlar inte om de väderleksrapporter som talar om ett stadigt strilande under onsdagen följt av ett mer avslappnat småskvättande under de följande dagarna. Värre är den busstrejk som innebär att spårvagnarna i Norrköping står stilla från och med i går.

Vilket närmast isolerar festivalområdet i stadens ytterkanter från dess centrum när det gäller allmäna kommunikationer. Eller som Östgötatrafikens trafikoperativa chef Mattias Näsström förklarade det för Norrköpings Tidningar:

– De (besökarna) kommer att vara tvingade att gå till och från Bråvalla.

Hårda papper med extra mycket sand, med andra ord. Och ett läge som med ens kan förvandla förhandssuccén till ett riktigt kaos. Minns bara hur det var på Metaltown för två år sedan, då utelovade bussar i sista stund drogs in och den större delen av festivalpubliken fick se sig strandad på Hisingen mitt i natten.

Då var det riktigt illa. Folk som i desperation försökte slita upp bildörrar. Som gick i stora klungor på en dåligt upplyst väg. Folk som grät, frös och svor – att aldrig återvända till festivalen. Vilket de säkert inte heller gjorde, vilket innebar att evenemanget förra året också tappade 10 000 besökare.

Vi får hoppas att parterna i busskonflikten når en snar lösning. För FKP Scorpio, för banden, för alla volontärer som sliter häcken av sig – och inte minst för publiken.

***

Men om vi nu bortser från domedagsscenariot ovan, som när detta skrivs likväl är en rimlig realitet och i stället vänder fokus mot musiken så finns det desto fler anledningar att se ljust på de närmaste dagarna.

Det är tydligt att FKP Scorpio tagit i från fotknölarna när det gäller bokningarna, vilket också har gett oss ett metalutbud som känns bekant men ändå en smula upphetsande.

För ett par veckor sedan listade jag fem tänkta höjdpunkter i Aftonbladet Hårdrock! – ett urval som får funka även i dag. Som en slags guide inför det som inte bör missas inom festivalens mer strängsprängande program. Som några tips så här inför själva premiären i övermorgon.

Neurosis

Neurosis, Red Stage, fredag 01.35

Det Oaklandgruppen gör är egentligen själva motsatsen till festivalyrsel. Det är musik som målar upp en karg ljudkuliss, som bildsätts av meditativa projektioner och som faktiskt, en skivtitel konstaterar just det, är en fiende till solen själv. Personligen förväntar jag mig magi. Postmetalliskt rangnaröksmalande i fyra nyanser av grått.

www.eroglamour.com-2-rammstein

Rammstein, Blue Stage, torsdag 23.00

Achtung! Troligtvis kan du inte missa tyskarnas pyroteknikbombardemang ens i grannkommunen, än mindre i dess absoluta närhet. De musikaliska svackor gruppen har, och de är många, väger den alltid upp med en show så vansinnigt prålig och galghumoristisk att det är rent av korkat att inte ta del av den.

Green-Day1

Green Day, Blue Stage, fredag 23.10

Efter frontmannen Billie Joe Armstrongs offentliga spritkollaps och en svag trippelgiv har bandet mycket att bevisa. Exempelvis att nyss nämnda bakslag inte har sänkt ett av poppunkscenens mest sprudlande liveakter. Att en rehabiliterad Armstrong klarar att axla pressen. Och, lika viktigt, att ”Basket case” fortfarande är så där festivalförenande som den bör vara.

In Flames

In Flames, Blue Stage, torsdag 20.30

En viss turnétrötthet må vara befogad, så här två år efter releasen av ”Sounds of a playground fading”. Lik förbannat lär Göteborgs största bidrag till populärmetalgenren lägga manken till för att bevisa att den inte är redo att ta semester än. Hur stor showen blir? Större än störst, troligen.

Trash Talk

Trash Talk, Red Stage, fredag 28/6

Rapporter talar om rena kaosföreställningar. Om en sångare som hellre befinner sig i publiken än på scenen. Om kroppsdelar som tycks flyga runt i ett galet sammelsurum av nötta tatueringar och rasande Black Flag-riff. Lite som en spontan antites till Rammsteins hårdkoreograferade monstershow, med andra ord. Men säkert minst lika energigivande.

Fotnot: Missa för den sakens skull inte heller konserterna med exempelvis Ghost, Danko Jones, Volbeat, Parkway Drive, Kvelertak, Thåström, Stone Sour och The Gaslight Anthem. För att nämna några.

Streaming: Första smakprovet från kommande Airbourne-plattan

av Mattias Kling
Airbourne

Inom kort kommer den australiska powerkvartetten att ge sina beundrare skäll.

Detta låter emellertid värre än det i verkligheten är, då detta känsloutbrott endast är kopplat till titeln på nya skivan.

Den 22 maj är det nämligen dags för album nummer tre för Warrnambooltruppen, en platta som därmed har döpts till ”Black dog barking” och vars första smakprov går att mumsa lite förstrött på nedan.

”Live it up” heter nämnda stycke. En riktig rockstänkare som föga förvånande tar avstamp i hemkontinentens bredbenta boogieskola (läs AC/DC och Rose Tattoo) och landar i något som låter likt en naturlig utveckling av inspirationskällorna.

Mer av den varan lär det bli på ”Black dog barking”. Eller på färskingeventet Bråvalla Festival, där Joel O’Keeffe och hans rumlarglada kollegor uppträder i sommar.

Flash: In Flames drar till Gävle nästa år

av Mattias Kling
Anders Fridén.

I år var det ju aningen skralt bland superstjärnorna.

Så som det blir när en kväll toppas av Nightwish medan Yngwie Malmsteen har kontrakterats för att knyta ihop festivalpåsen.

Därför gick ju biljettförsäljningen lite så där också. Arrangörerna i FKP Scorpio talade om tiotusentals besökare (oklart exakt hur denna siffra trollades fram), men en sansad okulärbesiktning av trängseln på området talade om definitivt lägre antal biljettköpare.

Kanske fullt naturligt. Med en festivaluppställning som innehöll en hel del coola namn (alltifrån Ministry till Municipal Waste, Behemoth och flera andra akter i en lägre division) men vars enda riktiga publikdragarbokning var Manowar. En grupp som dessutom bjöd på en ovanligt pinsam show, som faktiskt var så beklämmande dåliga att min :+:-recension måhända ha fått komplett okritiska manowarriors att publikt kissa på tidningen dagen efter – bedömningen var ändå fullkomligt korrekt. Tycker jag, så klart.

Nåväl.

Efter att ha bytt helg inte bara en utan två gånger presenterar Getaway Rock nu sina första bokningar. En trio band av ganska olika kalliber, men som alla väl försvarar sin plats på ett välkomponerat festivalschema.

Låt gå för att det inte direkt är några mullrande kanonskott som avlossas. Att lyckas locka In Flames till nästa års begivenhet är såklart detsamma som att en trogen publikmagnet har värvats. Och att såväl Deep Purple som Lamb Of God presenteras som komplement bevisar att det fortfarande finns en ambition att behålla det breda repertoargreppet runt metal/hårdrockvärlden.

Fortsättningen kan därmed bli spännande. Speciellt då jag tidigare spekulerade i att FKP Scorpio efter lanseringen av Bråvallafestivalen i Norrköping (huvudnamn: Rammstein och Green Day) inte direkt tänkte lägga något större krut på sitt metalevenemang i Gästrikland. Det kändes rimligt att de helt enkelt skulle sänka ambitionsnivån och låta Getaway bli en trygg men knappast masspsykotisk tillställning mest för de mest inbitna.

Fel kan man ha. Vilket i det här fallet bara är kul och inspirerande.

Getaway Rock 2013 anordnas den 8 till 10 augusti. Biljetterna säljs via Eventim och kostar från 1 350 kronor och uppåt.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktör: Fredrik Palmqvist
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och vd: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB