Arkiv för kategori Bråvallafestivalen

- Sida 1 av 2

IFK gamla Anthrax spelar upp för oss gamlingar

av Mattias Kling
Waaaaaaaaaaaardaaaaance!

Kåt in a mosh?

Well, not quite. Inte ens när Anthrax som redan andra nummer kör paradspåret från närmast helgonförklarade ”Among the living” blir det mycket kycklingdans än den som Scott Ian med stor ansträning ägnar sig åt på scen.

Trots de glesa leden – även inom det avhägnade området längst fram är det gott om bröstutrymme – är humöret gott i veterangänget. Bakom ett par bisarra skidglasögon tycks Joey Belladonna ha den roligaste kvällen i veckan och Frank Bello riktar basen mot himlen och spelar på sedvanligt übercoolt New York-sätt.

Den i sammanhanget klena uppslutningen blottlägger också problemet med dagsupplagan av gruppen. Vi som bryr oss är främst sådana som har hängt med sedan dess glansfyllda 1980-tal. Vi som klädde oss i helt orimliga shorts, kramade en skateboard och tyckte att ”NOT” var engelskans tuffaste ord som gick att skriva i versaler och raka in i håret på bröstet (nytillkomna metalfans torde härmed bildgoogla för att resonemanget ska gå ihop). Det är vi som står lite på avstånd och egentligen kanske mest väntar på att Iron Maiden ska spela. Vi som kanske inte är så alerta, men ändå artigt närvarande. Vi är ju trots allt där.

Och vi får ett ganska så nostalgifyllt set. Förutom ”In the end” och ”Fight ‘em ’till you can’t” från tre år gamla ”Worship music” är det arkivrotande som gäller – via ”Deathrider”, ”Got the time”, ”Madhouse” och ”I am the law”. En moshvänlig parad som mynnar ut i en ganska så härlig ”N.F.L. (Efilnikufesin)”.

Nice fucking life?

Kanske inte riktigt. Men ganska så underhållande ändå.

Att trivas med Trivium i eftermiddagssolen

av Mattias Kling

- Tjanna Braavallah! You are amazing today.

Matt Heafy är uppenbart glad över uppslutningen så här då premiärdagen fortfarande står i uppskjutsläge.

Vilket så klart är helt i sin ordning.

Det är tjockt med folk trots den tidiga timmen. De tycks genuint glada över att få gå bananas till ”Watch the world burn”, ”We are the fire” och de andra låtarna.

Själv har jag svårt att förhålla mig till Floridabandet med något annat än ett avmätt pysande. Visst, deras lightthrash har sina poänger när det kommer till Heafys och Corey Beauliueus riffattack, precis och traditionstrogen, men lika svårt är det att bli berörd på allvar.

Nog har vi trevligt ihop. Jag, bandet och kanske 15 000 andra. Men för min del stannar det där.

Tagga upp Bråvallapeppen med en (ganska) ny Clutch-låt

av Mattias Kling
Har skägg, vill rocka jorden. Det ska vi vara glada och tacksamma över.

Jaha. Redan festivaldags igen, alltså?

Tydligen. Enligt konstens alla rimliga regler och föreskrifter. Några dagar och nätter nere i Östergötland står närmast på programmet och även om uppsnacket så här dagarna före själva avsparken mest har handlat om kukfäktning med försäljningssiffrorna samt att arrangörerna i FKP Scorpio har fått Norrköpings kommun att skjuta in nästan två miljoner kronor för att lersäkra området framför största scenen så handlar ju de kommande dagarna om något annat. Nämligen musiken. Tro det eller ej.

Med en uppställning som är spretigare än Johnny Rottens frisyr 1977 är det naturligtvis ogörligt för undertecknad att dra någon helhetsanalys av det stundande. Det passar sig inte. För även om jag även med mitt mest infantila förstånd begriper att det är ”stort” med bokningarna av exempelvis Kings Of Leon, Kanye West, Alesso, Adrian Lux och Veronica Maggio – för att nämna några – är det väl just dessa som gör att min arbetsgivare skickar i väg mig mot riktnummerområde 011.

Jag lär i stället få chans att bekanta mig lite närmare med exempelvis Iron Maiden, Bombus, Bring Me The Horizon, Dropkick Murphys, Bad Religion samt granska In Flames/Hardcore Superstar/Mustasch-sidoskottet Drömriket lite närmare.

Samt givetvis även Marylands svängigaste skägg, även kända som Clutch.

Läsare med plåtminne erinrar sig säkert att jag utnämnde deras fjolårsgiv ”Earth rocker” till årets skarpaste platta, samt att jag trotsade en hastig influensaattack för att recensera gruppens framträdande på Tyrol i huvudstaden i februari. Samt att jag vid jämna tillfällen tjatat mig halvhes om dess briljans och relevans.

Därför är just Neil Fallon och karlarna något av det som jag ser fram emot mest i helgen. Inte bara för att de är så supersäkert jättebra, utan minst lika mycket eftersom man som åhörare aldrig vet riktigt vad man har att vänta sig. Kvartettens inställning till sin repertoar är nämligen väldigt spontan och spänstig och kan innehålla lite vad som helst ifrån deras brokiga karriär.

Vilket publiken i Edinburgh fick uppleva för lite mer än en och en halv månad sedan. Då premiärspelade Clutch nämligen det nya spåret ”Sidewinder” inför en förbluffad skara åhörare på klubben Liquid Room, ett uruppförande som i sann direkthetsanda dessutom nådde internet så snart de sista tonerna var tagna.

Det här ägde som sagt rum den 6 maj. En så kallad nyhet som i en snabbt forsande informationskaskad måhända framstår lika överspelad och arkivfärdig som Ny Demokratis uppgång och fall – speciellt då en därefter lanserad nyupplaga av just ”Earth rocker” även bjöd på de osläppta styckena ”Night hags” och ”Scavengers” – men tilldragelsen i sig duger ändå att påminnas om.

Huruvida gruppen spelar några av dessa strax utanför Norrköping på fredag – vem vet? Det är sådant som återstår att se, som en extra surpris fram till skarpt läge. Men en sak är säker, vad den än packar repertoaren med kommer det bli en av veckoslutets höjdpunkter.

En Clutchigare timme än så är svår att tänka sig.

Lite rörligt material från Volbeats konsert – och en setlist

av Mattias Kling
Rob Caggiano, Michael Poulsen och Anders Kjølholm i fin trioformation. Foto: Stefan Jerrevång
Rob Caggiano, Michael Poulsen och Anders Kjølholm i fin trioformation. Foto: Stefan Jerrevång

Ganska så nyss avrundade den genrekrossande dansk/amerikanska gruppen sitt gig på Bråvallas största scen. En prestation som förtjänar betyg, vilket den också får i morgondagens tidning.

Fram till att denna avtäcks tänkte jag emellertid ta tillfället i akt att dela med mig av sånt som inte går att få in i tidningen, av en eller annan anledning. Likt ett egenhändigt filmat videoklipp rörande låten ”Lola Montez” samt kvällens repertoar.

Hoppas det faller i smaken. Om inte – klicka vidare till något annat som kittlar gillandenerven på ett mer behagligt sätt.

I alla fall, här är låtarna som Volbeat spelade i kväll:

1. Hallelujah goat
2. A new day
3. Guitar gangsters & Cadillac blood
4. Pearl Hart
5. Heaven nor hell
6. Ring of fire/Sad man’s tongue
7. Lola Montez
8. Fallen
9. 16 dollars
10. Maybelline i hofteholder
11. Mary Ann’s place
12. Jam: Keine lust/Breaking the law/Raining blood
13. Dead but rising
14. The garden’s tale
15. The hangman’s body count
16. Still counting

17. Doc Holliday
18. Cape of our hero
19. The mirror and the ripper
20. Pool of booze, booze, booza

Och så videoklippet då. Varsågoda. Enjoy the ostadia Iphonefilmningen. Som alltid, för rockens skull.

Bonusrecensionen: Parkway Drive bjuder på ganska så ickedouchig ringdans

av Mattias Kling
Winston McCall säger att han är för gammal för att orka sjunga hela konserten och ber publiken ta över hans jobb. Foto: Malin Lavén/Rockfoto
Winston McCall säger att han är för gammal för att orka sjunga hela konserten och ber publiken ta över hans jobb. Foto: Malin Lavén/Rockfoto

:+++:

Parkway Drive

Blue Stage, Bråvalla Festival.

Bäst: ”Dark days”.

Sämst: Ljudet är oftare burdust än bra.

Basisten Jia O'Connor.
Basisten Jia O’Connor.

NORRKÖPING. Emellanåt blir det framförda enbart en kuliss. En ljudlig ursäkt för att svinga armarna i slåtterrörelser, springa runt i ring och vadstudsa på en sakta torkande asfaltsyta som nyss regnpiskats skrovlig.

Som sådan är Byron Bay-kvintettens musik också väldigt duglig. Den presenterar sig med spänst i steget mellan lättnynnade slingriff, tungfotade breakdowns och strategiskt placerade tvåtaktsrusningar. Bultig och bufflig, men sällan uppenbart douchig. Kraftfullt rumstrerande snarare än snillrigt nyanserad. Hård i kanterna, moshvänlig i kärnan. Arg, men ändå tacksam över att få plats på festivalens största scen.

Helheten har emellertid sina brister. I mitt tycke är det först på senaste given ”Atlas” som gruppen börjar närma sig någon slags dynamik i redogörelsen, vilket gör att äldre stycken likt ”Boneyards” och ”Romance is dead” snarare blir påminnelser om Parkway Drives gynnsamma utveckling än tillvarataget kistguld.

Men, hey. De går ju bra att mosha till.

Bonusrecensionen: Neurosis mullrar i magen

av Mattias Kling
Steve Von Till och Scott Kelly – hårda farbröder. Foto: Mattias Pettersson/Rockfoto

:+++:

Neurosis

Red Stage, Bråvalla Festival.

Bäst: Den närmast autistiska introversionen.

Sämst: Det är inte utan att man saknar den extra visuella knorren.

NORRKÖPING. För en mental omställning efter Green Days überdådiga arenapunk krävs ett 180-gradigt varv. Att sansa musklerna, låta dem vila i den sena natten och i stället vagga försiktigt på hälsenorna.

Här hoppar du inte i takt eller sjunger med. Snarare lägger du dig i fosterställning samtidigt som Dave Edwardsons djupa bastoner mullrar i magen och Noah Landis elektronika tjuter i öronen.

På så sätt är Neurosis en väldigt fysisk upplevelse. Ett kännarinslag för de närmast sörjande som lockar få men som inte heller bjuder in någon novis.

Det är en krävande stund. Postapokalyptiskt karg och glåmig i sitt utförande. Likt en resa mot ett inre tillstånd av total uppgivenhet, robust och rejält, men samtidigt något vingklippt, då avsaknaden av de tidigare så helhetsbidragande scenprojektionerna sänker helhetsupplevelsen.

Mattias Kling

Bonusrecensionen: Danko Jones svettas för rockens skull

av Mattias Kling
Tjuren från Toronto stångar sig igenom en timmes rawkigt riwig rifforama. Foto: Petter Hellman/Rockfoto
Tjuren från Toronto stångar sig igenom en timmes rawkigt riwig rifforama. Foto: Petter Hellman/Rockfoto

:++++:

Danko Jones

Red Stage, Bråvalla Festival.

Bäst: ”Sugar chocolate”.

Sämst: Ljudet är för tamt och lågt.

NORRKÖPING. Det bästa är att det är så enkelt att uppskatta. Att tre hjärtan klappar kollektivt för rockens skull. Att de blöder i riffen, svettas i ansatsen reser sig på tå så fort ett plektrum träffar en e-sträng.

Utan omskrivningar är det här musik som andas sen fredagkväll. Som är lika brunstig i presentationen som publiken i sig, som leker med genrens klicheér och placerar dem i ett mellanting mellan metal, punk, blues och rawk (en genre som tvångsmässigt måste stavas exakt så).

Som sådant är det förbluffande festivaleffektivt. Redan i öppnande ”Had enough” är publikens gensvar ljudligare än bandet i sig – händerna är i luften, benen ofta över knähöjd, höfterna i ständig rotation.

Sådant är gensvaret som ges, då leveransen är så stadig som den är. Det syns en tio på scen, det låter likt tio tätt sammandrillade personer som höjer reglagen strax ovanför max redan från start och som sedan bara ökar ända in i kaklet – i en final då fallna hjältar hyllas.

Vi jublar för Jeff Hanneman, Ronnie Van Zant, Ronnie James Dio, Tupac Shakur, Clive Burr och Johnny Cash.

Men lika mycket för förutsättningsperfektionen i presentationen, huvudpersonens snyggt James Hetfield-krökta rygg och JC Calabreses kämpainsats till höger om Mr Jones.

Just därför är det så enkelt att uppskatta och värdesätta.

Fotnot: Danko Jones spelar även på Metaltown i Göteborg den 5 juli.

Här tycker jag egentligen inte så mycket om Bullet For My Valentine

av Mattias Kling
Matt Tuck och resten av hans popthrashiga pojkar riffar loss utan riktigt raffel. Foto:
Matt Tuck och resten av hans popthrashiga pojkar riffar loss utan riktigt raffel. Foto: Malin Lavén/Rockfoto

Tidigare i eftermiddags spelade walesarna på den största scenen. En grupp jag har skrivit om vid en rad tillfällen, senast i mars i år då gruppen gjorde en konsert på Tyrol i Stockholm och vars anmälning ni kan läsa här, och som därför behöver nya ögon för att granskas på rätt sätt.

Därför tar Marcus Grahn i dag hand om Bullet For My Valentine. Säkert på ett alldeles föredömligt sätt, stilistiskt perfekt och genomtänkt.

Därför tog jag bara en snabb lov förbi bandets spelning på Blue Stage. Och kunde där på avstånd konstatera att ganska lite tycks ha hänt de senaste månaderna. Repertoaren är som den är och kavlas ut från ”Breaking point” till ”Tears don’t fall”.

Därom tänkte jag för en gångs skull inte tycka något bestämt. I stället har jag under den här tidiga kvällen synat Stone Sour på samma blå scen (läs rec i valfri Aftonbladetkanal i morgon), medan närmast på tur för betyg och omdömen är Danko Jones och Neurosis som får sina omskrivningar här på bloggen i stället för i pappret.

Se där, något att se fram emot de kommande timmarna. Hoppas ni finner lycka och intresse i detta.

Så kan den här festivalen bli ett riktigt Bravalla

av Mattias Kling

 Den största scenen, den så kallade Blue Stage, under In Flames spelning på torsdagkvällen. Foto: Stefan Jerrevång

Den största scenen, den så kallade Blue Stage, under In Flames spelning på torsdagkvällen. Foto: Stefan Jerrevång

Efter blott en dag är det så klart för tidigt att summera ett helt arrangemang. Därtill återstår närmare två dygn av segrar och förluster, regnskurar och solglimtar.

En egobild kallad byline. Alltid lika obekvämt som obligatoriskt.
En egobild kallad byline. Alltid lika obekvämt som obligatoriskt.

Ändå finns det nu, efter Bråvallafestivalens premiärdag, möjlighet att utvärdera arrangemanget som sådant. Det där paketet som sveper in musikupplevelsen och vars axlar så mycket trots allt vilar på.

Och här finns det möjlighet till förbättringar inför kommande år. Detta inte sagt för att klaga, jag önskar inte tvångsmässigt mucka med FKP Scorpio eller slentriansåga det jag i min privilegierade sits som avlönad vip-drönare får serverat. Men samtidigt anser jag det vara lönlöst att knyta näven i fickan och artigt acceptera sakernas tillstånd. Speciellt inte då det finns en rad punkter som kan förbättras och på så sätt göra totalupplevelsen desto mer behaglig. Och detta med publikens bästa i fokus. Besökarna, som betalar dyra pengar för att vistas här i några dygn och därför förtjänar drägliga möjligheter till en bra festival.

Därför, här är mina förslag på ändringar inför nästa år. Några välmenade påpekanden som i alla fall jag tror skulle vara alla till gagn i långa loppet.

1. Skrota drickamonopolet. Jag är fullständigt med på att FKP Scorpio vill kontrollera alkoholförsäljningen och dess intäkter. Det är helt i sin ordning. Att kränga sprattelvatten i alla dess former omgärdas av diverse regler och förordningar och tacknämligt nog är lösningen här på Bråvallafestivalen avsevärt friare än på många andra event av liknande slag. I stället kan publiken här köpa sig en mugg Åbro eller någon annan rusvätska och vandra runt fritt mellan scenerna i stället för att vara inföst i ett strängt avhägnat område som några andra boskap. Cudos för detta. Det är en lösning jag tror är uppskattad av de flesta.

Desto värre är då att all – jag menar all – dryckesförsäljning är förlagd till dessa strategiskt utspridda vätskestationer. Matstånden får inte sälja dricka till födan och vill man blott köpa en flaska vatten eller en cola är det bara till att ställa sig i ölkön och hoppas på snar utdelning.

Det kan låta som gnäll i överkant, men det är samtidigt viktigt. Vatten är en livsnödvändig vätska, öl är det inte. Speciellt om vädret, som i dag, är varmt gäller det att återfukta de inre organen regelbundet och mest hela tiden. Och då måste det också gå att göra det på ett enkelt och smidigt sätt. Dessutom är det aningen sovjetiskt att först behöva köa i en kvart för att köpa mat och sedan ta sin låda och ställa sig i en annan kö för att få något svalkande att skölja ner sin kryddiga thaigryta med.

Enkel åtgärd: Låt matknallarna sälja mineralvatten och läsk. Troligtvis ett ganska marginellt inkomstbortfall för arrangörerna, en stor förbättring för besökarna.

Är inte musiken svindlande nog går det ju alltid att få stora snurren på tivolit.
Är inte musiken svindlande nog går det ju alltid att få stora snurren på tivolit.

2. Komplettera bajamajorna med pissoarer. En festivalpublik producerar avfall. På många sätt, och med många kroppsdelar. Därför är toautbudet ganska så viktigt. Och då också att det går snabbt att komma till när nöden gör sig påmind.

Därför är lösningen med bara bajamajor inte helt optimal. Sådana tingester genererar ganska så snabbt irriterande köer då de som ska uträtta det lilla behovet måste vänta på att femton festivalmagar ska befria sig från sitt avfall. Och med tanke på att män är djur – nöff, nöff – så innebär det också att många med en snase mellan benen helt sonika hänger ut sitt instrument utmed stängslen.

Här har exempelvis Sweden Rock Festival löst det hela på ett smidigt sätt. Vid sidan av ett lyxigt toalettområde (med riktiga stolar med rinnande vatten) finns det där även rännor utplacerade på väl valda ställen. Otrevligt, ja. Men sådana är vi simpla varelser. Slavar under våra impulser och köttspettet i underlivet. Ge oss ett par rännor så är vi nöjda. Så även här, förutsätter jag.

En bild av Kövalla 2013. Foto: Claudio Brescani/Scanpix
En bild av Kövalla 2013. Foto: Claudio Brescani/Scanpix

3. Utöka matutbudet med fler försäljare. Ett tecken på att man från arrangörshåll inte riktigt räknat med den här publikanstormningen är den skrala tilldelningen av föda. Konsekvens: återigen köer på de ställen som de facto serverar även något annat än flytande kolhydrater.

Även här är lösningen ganska så enkel. In med fler matstånd som kan serva publiken på bästa sätt. Återigen också en ganska så nödvändig sak, då det i fyllan och villan är lätt att glömma bort det där basala med att fylla på energiförrået med stärkande vitaminer och mineraler. Då orkar man mer. Kan lägga i överväxeln när banden spelar, pallar att dricka en extra öl utan att drabbas av spritkollaps för den sakens skull. Väldigt simpelt, egentligen.

Det där var tre enkla punkter som går att jobba vidare på. Speciellt om planen är att expandera till ett mastodontevent med en publiksiffra uppemot 80 000 gäller det att folk trivs och har det bra. Det får dem att vilja komma tillbaka och locka med sig polarna till nästa år.

Det är goodwill som ingen kapitalstark kassa i världen kan fixa. Och också därför så värdefull.

I stället för Airbourne – det här inlägget

av Mattias Kling
20130627-163317.jpg
Förvisso kan det vara ganska kul att ta akter på en Weltbummler ett tag. Fast den muntrationen dör ganska så snart.

Tanken var att det här skulle vara några rader om australisk rawk’n’roll. Något slags tyckande om dess prestation på Blue Stage. Några adjektiv om riffös, ramalama och stadigt sväng.

Men. Nej. Så kul ska vi tydligen inte ha det.

Ni har säkert läst på moderorganets sajt om långa köer här runt Bråvalla Festival. Det stämmer inte riktigt. I stället är det sju resor värre. Och det med resor som inte rör sig. Alls.

För nog står det still här på Finspångsvägen, ett par kilometer från Norrköping. På en och en halv timme har jag och bilsällskapet – Aftonbladets popess Per Magnusson och hans flickvän – tagit oss knappt 1 000 meter. Ett väldigt försiktigt avancemang som också gör att alla planer på rapportering tvingas kastas om.

Det här ger en oroskänsla i magen. Kommer det att vara på samma vis varje dag. Och – inte minst – vad händer när folk ska ta sig från området om nätterna?

Någonstans läste jag ett förslag om att publiken skulle gå mellan festivalområdet och stan. Gå? Tillåt mig skratta. Att traska utmed den här sträckan nattetid är nog en av de dummare idéer man kan komma på. En ickeupplyst landsväg mitt i natten? Nej tack, att osäkra en Luger mot pannan känns säkrare.

Det bestående intrycket så här långt är att FKP Scorpio tycks tagna på sängen av anstormningen. Att de inte riktigt hade räknat med det här och försöker läsa saker på uppstuds.
Det bådar inte gott inför resten av veckoslutet, så mycket är säkert.

Och Airbourne? Jo, de slutade nyss spela.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB