Arkiv för kategori Humor

- Sida 1 av 7

It’s one for the monkey, two for the show…

av Mattias Kling
maxresdefault

Cheetah hej.

Nog för att det är apbra nog bara för att det är fredag och dags att avveckla verksamheten för denna vecka – men heliga makaker, babianer i pyjamas och urangutangus maximus.

Ibland krävs det inte mycket för att skapa något som får en att le(mur) lite extra. Det räcker med ett National Geographic-klipp. En läppvig primat som ser ut att kunna sopa banan med Nicke Nyfiken. Och ett death metal-soundtrack.

Du kan kalla det trams. Jag kallar det humor.

Det är ju ändå fredag.

Pumpa upp inför helgen med några metalgurkväxter du inte får missa

av Mattias Kling

Vi kanske kan börja med lite begreppsutredning.

Ingen har nog missat att det i helgen är en så kallad storhelg. Enligt svensk almanackastradition kallas den Alla helgons dag och infaller lördagen mellan den 31 oktober och den 6 november, alltså är dess exakta placering något flytande från år till år.

Halloween däremot firas alltid den 31 oktober och har sina rötter i den keltiska högtiden Samhain, som firades när skördesäsongen var över. Enligt folktron var det extra tumultartat i andevärlden under denna kväll och natt och människor uppmanades därför av druiderna att släcka sina hushållseldar för att inte locka till sig oönskat oknytt.

En traditionell hack-o'-lantern-rotsak.
En traditionell hack-o’-lantern-rotsak.

Det var också just under Samhain som det här med karvade rotfrukter började etablera sig. De som trotsade mörkret brukade nämligen navigera sig i de nedsläckta byarna med speciella ljuslyktor med utskurna ansikten, vanligtvis rovor. Enligt traditionen symboliserade dessa ljusdon smeden Jack som sägs ha varit för ond för att komma in i himlen, men som lyckades lura djävulen att han inte kunde komma till helvetet heller. I stället fick han irra runt på jorden och för att inte gå vilse hällde han glödande kol i rovor som han ätit. Driftig kille, det där.

Därav också namnet ”jack-o’-lantern”, en benämning som lever kvar än i dag – om än i något uppumpad form.

För det torde väl komma som någon slags överraskning att det främst i USA just denna vecka är strykande åtgång på gurkväxter av typen Cucurbita maxima. Det hör ju liksom till den moderna Halloweentraditionen, ett sätt att fira som kan tas mer eller mindre allvarligt.

Helgens koppling till hårdrocken och det därtill relaterade är emellertid odiskutabel. Inte nog med att Glenn Danzig valde att döpa sin Misfits-epilog till just Samhain, tyska Helloween torde inte vara direkt obekanta för några medan såväl King Diamond som Acid Witch nu senast Mastodon har omsjungit högtiden. Allt i rimlighetens namn, så klart.

Här tänkte jag emellertid i stället ta fasta på det estetiska. Just det där med att karva ut motiv i en pumpa, som tycks få kreativiteten att flöda lite varsomhelst i det stora landet där i väst. Så här är några av mina favoriter som du kan kika på och förundras över – utan att bli helt utpumpad.

Danzig.
Danzig.
Disturbed.
Disturbed.
Kiss.
Kiss.
Ozzy Osbourne.
Ozzy Osbourne.
Slayer.
Slayer 1.
Slayer 2.
Slayer 2.
The Misfits.
The Misfits.
Metallica.
Metallica.
Iron Maiden.
Iron Maiden.
King Diamond/Mercyful Fate.
King Diamond/Mercyful Fate.

Den här finska reklamfilmen är mest trve metal, just nu i alla fall

av Mattias Kling

Enligt min finska kollega – som kommer från staden som inte heter herpes, bara nästan – så tyckts titeln på denna lilla film betyda något i stil med ”hes i halsen”.

Tämligen rimligt då, med tanke på att den förväntas höja försäljningen av Zyx halstabletter i vårt östra grannland.

Eventuell försäljningsboost får jag väl lämna därhän, men värd ett garv så här strax efter lunch är klippet likafullt. Det räcker ju liksom så.

Taggar zyx

Megatallica är morgonens mest irrelevanta (men småroliga) måstetittning

av Mattias Kling
”Jag kan se Ron McGowney härifrån”, kanske James säger. Måhända.
”Jag kan se Ron McGowney härifrån”, kanske James säger. Eventuellt.

På ett sätt är det ju väldigt kul, eftersom det skulle kunna ha varit sant.

För nog har många ursprungsnostalgiker säkert snuddat vid tanken hur det hade låtit om Dave Mustaine inte satts med enkel biljett på bussen hem till Kalifornien inför inspelningen av ”Kill ‘em all”. Om Lars Ulrich, James Hetfield och Cliff Burton stått ut med den lynnige och dryckesglade Mega-Daves infall och fortsatt karriären med honom som sologitarrist och kompositör – i stället för Kirk Hammett.

En som inte låtit detta stanna vid rena fantasier är emellertid Youtubeanvändaren TheTaskmaster. Namnet till trots är hen (även om jag på något sätt förutsätter att det är en snubbe) ingen taskmört, utan har i stället tagit som sitt internetuppdrag att foga ihop stycken av just Metallica och Megadeth till en himla massa så kallade mashups.

Allt är naturligtvis inte lika rimligt eller bra. Nedan har jag dock plockat ihop några stycken som kanske skulle hade kunnat vara. Eller some things that should not be, om du frågar någon annan.

Endast på grund av internet, barn.

Allvarligt – den här videomashupen kommer rädda din eftermiddag

av Mattias Kling
Skärmavbild 2014-10-14 kl. 15.28.57

Emellanåt kanske det inte behöver vara så förbannat svårt.

Det enda som krävs är en idé, tid och två saker som inte tycks ha det minsta med varandra att göra.

Likt System Of A Downs gamla sekelskifteshit ”Chop suey” och Martin Scorseses film ”The wolf of Wall street”.

En duo som tycks passa lika bra ihop som dubbdäck och rodel, men som ändå ger ett vansinnigt underhållande videoklipp i det lilla.

Ja, det räcker så. Kom ihåg – man har sällan roligare än man gör sig.

Inga konstigheter, bara ett black metal-djur. Det är ju getekul.

av Mattias Kling

Det skulle ju vara enkelt att säga att humöret är en smula bräkligt just i dag. Svårt att svälja regn, gråma och blåst med ull och hår. I kid you not.

Svårt att få mungiporna att lämna ett hängande butterhetsläge. En får ju liksom ingenting gratis.

Eller, jo. Den här videon. The best you can get, just i dag.

Tre anledningar till att Mastodons nya video är det bästa du får se i dag

av Mattias Kling
MTS_mashelle-1391601-TwerkingPose_2_Image

1. Du får en massa twerkande

Metallisk progrock brukar väl sällan vara den musikstil som framkallar mest rumpskak. Sånt lämnas naturligtvis bäst åt artister likt Miley Cyrus och Iggy Azalea, som ofta tycks äntra scenen med sittpaketet först. Att dansstilen, som har sina rötter i den västafrikanska traditionen och introducerades i USA via DJ Jubliees ”Do the Jubilee all” och Cheeky Blakks ”Twerk something” under den första hälften av 1990-talet, känns ungefär lika genrehemtam som Kalles kaviar med kalops gör därför det hela extra roligt. Och, hey. Det är ju några skakande skinkor. I slowmotion. Det räcker så – även om vi här inte får se Troy Sanders dra en rumpvals.

V_THE_FINAL_BATTLE_DISC1-4

2. Reptilfigurerna är ganska så läskiga

Ända sedan science fiction-serien ”V” visades på SVT i början av 80-talet har jag varit lite rädd för ödlor. Jag menar, det är ju elaka varelser som äter marsvin hela, vill ta över världen och som lanserade Robert Englund i en roll som egentligen är väldigt mycket ruskigare än Freddy Krueger. Exakt vad dessa kräldjurspersoner passar in i den här handlingen – eller vad den ens må vara – är aningen diffust. Men det tycks likna någon hednisk fruktbarhetsrit gone bananas, komplett med trädmänniskor och elaka män i kåpor. Scary.

mastodon-photo-2-by-travis-shinn-2014-extralarge_1398726539233.jpg

3. Det är Mastodon, för tusans hakar

Det känns som att ytterligare en motivering eller beskrivning av kvartettens mästerlighet är rätt onödig. Jag tror att jag de senaste tio åren har skrivit tiotusentals bokstäver som försöker beskriva just detta för den som måhända fortfarande känner sig skeptisk. Därför känns övriga, antagligen väldigt högtravande, försök tämligen lönlösa. Du vet att du måste älska Mastodon. Du vet varför. Gör du det inte redan är det ditt eget fel.

Fotnot: ”The motherload” är hämtad från kvartettens senaste album ”Once more ‘round the sun” som släpptes i somras. Jag gillar det väldigt mycket. Vilket går att läsa i den fyrplusrecension jag bidrog med till Nöjesbladet den 20 juni. Pluskunder läser den här.

Precis vad din tisdag behöver: En saftig laddning prutt metal

av Mattias Kling

Nog finns det all anledning att känna uppförsbacke just i dag.

Inte nog med att kontot fullkomligt hungrar efter den påfyllning som bör komma inom sisådär 18 timmar – höstens chockattack mot landet känns extra omtumlande för hen som bara för några dagar sedan gick runt i shorts och njöt av vänligt solsken.

Nåväl. Det är ju liksom bara att gilla läget. Och ta de orsaker till muntration som trots allt erbjuds.

Typ att Decrepit Births trummis Samus Paulicelli precis har presenterat sitt nya mangelprojekt – en konstform där det så kallade vokala inslaget består av huvudpersonens pruttar.

Jo, precis. Flatulens i stället för dödsrens. Som det så vackert kan heta.

En skitnyhet, måhända. Kanske en sedvanligt sansad vän av ordning kan tycka.

Pruttsan, heller.

Snarare precis den fart-fyllda spark i oboyrännan som just denna tisdag behöver.

Så här kan Linkin Park också låta. Du kommer inte tro dina öron.

av Mattias Kling
cat_1-jpg

Notera rubriken här ovan. Det är en så kallad buzzfeedifiering av tilltalet, något som många mediehus här i världen försöker ta efter i i kölvattnet av sajten Buzzfeeds framgångar. Något som så klart går att ironisera över, speciellt som direktöversatta ordvändningar likt denna inte riktigt gör sig på svenska.

Men, i slutänden – vem bryr sig? Inom kort kommer det säkert någon annan uppstickare som tycks tälja guld med smörkniv och därmed blir den som alla andra följer efter. Sådan är verkligen och sådana är villkoren. Inget snack om saken.

Någon rimlig övergång till det som inlägget då egentligen ska handla om hittar jag inte, men logiska luckor och halvtunna resonemang hör också till saken. Varför det så klart är fullkomligt naturligt att det inledande orerandet leder fram till en kille som heter Anthony Vincent.

Hans bidrag till dagsmuntrationerna presenteras vanligvis under signaturen Ten Second Songs och hans så kallade USP är att han tar mer eller mindre relevanta låtar och tolkar om dem på helt olika artisters högst personliga vis. Kan låta trist, men är väldigt underhållande.

Speciellt den nu aktuella kompositionen som vi vanligtvis brukar hittas på Linkin Parks debutskiva ”Hybrid theory” eller som ett obligatorium i deras liverepertoar.

Du har troligtvis inte funderat så mycket över hur nämnda hitsingel skulle låta om exempelvis Bob Marley, Korn, Strapping Young Lad, Michael Jackson, Guns N’ Roses, Queen eller Eminem hade spelat in den. Lik förbannat får du svaret på just dessa ickespörsmål precis här. Uttryckstroget, roligt och gjort med stor självdistans och mycket hjärta.

Och, jo. Du kommer inte tro dina öron.

Sida 1 av 7
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Ylva Niklasson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB