Arkiv för kategori Industrimetal

- Sida 1 av 5

Oh my gadd – Scorpions har faktiskt tappat ännu mera sting

av Mattias Kling
Scorpions ”Return to forever”

:+:
Scorpions
Return to forever
Sony

ROCK Det mest slående med slitvargarnas sena karriär är vilket erbarmligt trist rockband de har blivit. Så fort Rudolf Schenker och Matthias Jabs skruvar upp volymreglagen tar det nämligen tvärstopp. Maskineriet hackar och letar desperat efter en karta för att få något slags riktning. Veterangruppen lunkar, stånkar – och vräker ur sig nonsens likt ”Rock my car”, ”Going out with a bang” eller ”Rock ’n’ roll band” samtidigt som det så kallade svänget är lika smidigt som en djupfryst apfelstrudel. Det som räddar detta 50-årskalas (ett imponerande faktum i sig) från att kantra är i stället de stunder då det bjuds upp till tryckare. Nu är väl förvisso vare sig ”House of cards” eller ”Gypsy life” någon ny ”Still loving you” men de ger i alla fall firandet ett mer passande romantiskt skimmer. Balladbandet Scorpions håller i alla fall fortfarande hygglig klass.

Bästa spår: ”Catch your luck and play”.

Du kommer inte tro vilka tuffa låtar som släpptes i oktober

av Mattias Kling
eating-hands

Nog märks det att Sverige har blivit kallare. Mörkare, blötare, liksom mer hukat.

Sådan är ju årstidsgången. Vi har våra fyra–fem månader, högst, av någon slags behaglighet. Sen dör allt. Förmultnar, bryts ner, övergår i vintertid och motstånd snabbare än du hinner säga ”Iwrestledabearonce”.

Jag vet att jag varje år brukar återkomma till samma resonemang. Det där om att man aldrig tycks vänja sig. Att man kan tycka att 41 år under dessa förutsättningar torde leda till någon slags mental beredskap inför vad som obönhörligen komma skall, ett slags intellektuellt skydd att hissa så snart klockan ska ställas tillbaka en timme och därmed förklarar skarpt läge.

Men, lik förbannat, samma visa varje år. Axlarna liksom höjs mot öronen, hållningen blir mer hukad, motståndet inför även de mest elementära aktiviteter tilltar. Apatin. Håglösheten. Utmattningen.

Man borde väl för tusans hakar ha vant sig?

Nåväl. Nog orerat om detta. Säkert som att mjölken surnar till slut lär jag återvända i ämnet om ett år igen. Likt en inte helt välkommen tradition.

Något som är roligt då? Ja, det behövs väl minsann. Och exakt sådant får en ju genom att syna de musikaliska alster som offentliggjorts under den nyss avslutade månaden.

Vi har kunnat syna förhandsprov inför kommande album med exempelvis Foo Fighters, Raised Fist, The Crown, Hollywood Undead och Hardcore Superstar. Haft möjlighet att granska exakt hur bra At The Gates klarat av studiocomebacken 19 år efter hissade ”Slaughter of the soul” (svar: jättebra), kunnat ta tempen på nya fullängdare från Slipknot, Revocation, Obituary  och Scar Symmetry. För att nämna något.

Nedan hittar ni något av det intressanta i musikskörden. Pedagogiskt presenterad och uppradad utan att jag egentligen därför sätter något hundraprocentigt kvalitetskrav. Vissa spår är fantastiska, andra mindre angelägna. Men alla är de på ett eller annat sätt notervärda.

Glöm inte att kämpa nu. Mota mörker med en förvissning om att det faktiskt släpper någon gång.

Och, jo. Snart är det jul.


Veckans tyckande: All has Knot been well in Iowa (Och i Birmingham ser det ganska så dystert ut)

av Mattias Kling
666: The Kling chapter tycker ganska mycket om det här gängets nya skiva.
730531: The Kling chapter tycker ganska mycket om det här gängets nya skiva.

:+++:
Slipknot

.5: The Gray chapter
Roadrunner/Warner

METAL Det är naturligtvis svårt att närmare bekanta sig med Des Moines-gängets femte officiella studioalbum utan att berätta om den turbulens som skivan är sprungen ur.

Om den djupa reva i gruppen som basisten Paul Grays bortgång i maj 2010 skapade, om det inte helt okontroversiella avhysandet av trummisen Joey Jordison sent förra året eller att gitarristen Jim Root högst motvilligt tvingades lämna Stone Sour för att koncentrera sig åt att skriva material till ensemblens första platta sedan ”All hope is gone” (2008).

All has Knot been well in Iowa på sistone, så att säga.

Förvisso är det inte något större undantagsfall. Ända sedan debuten mitt under nu metal-erans febrigaste år har Slipknot framstått som ett av scenens mest dysfunktionella gäng. En grupp vars inre kemi tycks sätta iögonfallande masker på uttrycket ”dålig stämning” och som – till synes mot alla odds – bara har växt och stått starka när många andra genrekollegor har tvingats se sina karriärer peka nedåt.

Därför ligger mycket också i potten i och med ”.5: The Gray chapter”. Då två nyckelmedlemmar och kreativt viktiga komponenter nu saknas verkar den återstående septetten envist inriktad på ett mål: Att låta så mycket som sig själv som möjligt.

Och, jo. Det gör den. Inte nog med att numerologin i titeln går att härleda till ”Vol 3: The subliminial verses” (2004), även öppningsduon ”XIX”/”Sarcastrophe” nyttjar samma kontrastförhållande mellan obehagligt avvaktande och vitglödgat vansinne som öppnade nämnda alster. Det är ett virrvarr av tjutande samplingar och slamrig percussion i en frontalattack på sinnena som är så Slipknot-typisk att man mest häpnar när samtliga ljudreglage trycks i botten samtidigt.

Tonen är uppgiven och hätsk om vartannat. Emellanåt uppskruvad till max när inhoppartrummisen Jay Weinberg – vi kan nog alla enas om att det handlar om just honom – hamrar upp sig i ett blastande emfastempo (”The devil in I”), understundom avklätt sorgsen (”Goodbye” och ”If rain is what you want”).

Genomgående är kvaliteten proffsigt god, men samtidigt är det få låtar som sticker ut på allvar. Som griper tag, skakar om och slänger dig rakt i väggen med hakan först.

Och acid house-effekten i ”Custer” är faktiskt bland det mest irriterande jag hört på skiva på länge.

BÄSTA SPÅR ”AOV” är det stycke som på bästa sätt förenar skivans samtliga uttryck – från thrashenergi till dystra harmonilekar – på fem omväxlande minuter. Ett extra plus för Corey Taylors nästan-rap i versen.

VISSTE DU ATT… …Weinbergs identitet mycket väl kan ha bekräftats av hans ex-grupp Against Me!, som inte tycks hysa några ömmare känslor inför takthållaren? När spekulationskvarnarna malde som vildast twittrade bandets Laura Jane Grace nämligen ut följande: ”Dear Slipknot. Good luck with that. #shitbag”. Ouch.

Takthållarens pappa, här i bakgrunden, är ganska känd för att tidigare ha ingått i Bruce Springsteens E Street Band.
Trummisens pappa, här i bakgrunden, är ganska känd för att tidigare ha vispat cymbaler i Bruce Springsteens E Street Band.

LYSSNA OCKSÅ PÅ… …King 810:s ”Memoirs of a murder”, som släpptes i augusti. Skandaltruppen från Flint, Michigan, använder sig av samma hotfulla skandalstrategi som Slipknot i den tidiga karriären. Utan att lyckas vara lika bra, bör tilläggas.

VECKANS TWEET: Tweet 17/10

50 skäl till att det går ganska så bra att lyssna på september…

av Mattias Kling
yousuck

… och det är väl inte den svenska sångerskan och ”Skansen”-programledaren jag menar här.

Utan i stället den musik som med den bästa av viljor går att relatera till hårdrock och liknande som har släppts under den gångna månaden.

Vanligtvis brukar jag brodera ut raderna en smula här. Stanna kvar lite vid något som har berört mig extra under de senaste veckorna, lightanalysera och resonera runt något. Bara för att, liksom.

Men jag orkar inte älta sånt nu. Det är ju aningen för mycket. IS-stollar i Syrien och Irak, Sverigedemokrater och en ebolaepidemi som tycks spinna bortom kontroll.

Inte konstigt att man mest vill dra filten över huvudet och önska på bättring – eller i alla fall ett snabbt och lindrigt omhändertagande när katastrofen är ett faktum.

Nåväl. Här finns emellertid några ljusglimtar i det annars rätt kompakta och svårgenomträngliga verklighetsmörkret. En famnfull färska stycken som alla bör ha koll på när vi går mot höst. En del bra, vissa mindre engagerande bitar – men rakt igenom några timmar du inte bör vara utan.

Det får räcka för nu.

Kom ihåg – snart är det jul.

Fotnot: I solidaritetens namn – ett stenåldersuttryck för att bry sig om varandra – så finns listan naturligtvis även på Spotify. Klicka dig bara hitåt och njut.

Sluta höstdeppa – lyssna på de hetaste låtarna från juli och augusti

av Mattias Kling
460425035

Jaha. Vad var det det?

Jo, det var ljudet av ännu en sommar som har flytt.

För det är väl ungefär så. När september precis har tagit av sig mössan och hälsat snällt är årets trevligaste period officiellt slut. Lika ovälkommet som tumultartat varje gång, samtidigt ett utfall av den periodcykel som man borde ha vant sig vid så här vid 41:e tillfället.

Nåväl. De gångna månaderna kommer väl för alltid att leva kvar inom en på ett eller annat sätt. De personliga triumferna och bakslagen blir inte mindre verkliga bara för att det inträffar ännu ett årstidsskifte; de må endast blekna en smula med tiden. Erfarenheterna är för evigt, oönskade eller inte.

Det som emellertid, på ett högst konkret sätt dessutom, lever kvar är den musik som har släppts under juli och augusti. För visst går det lika bra att förkovra sig i Pallbearers trollbindande doom metal nu som för ett par veckor sedan. Visst är det lika rimligt att skaka nacken öm till The Haunted, Crucifyre, Entombed A.D. och Overkill nu när kvällarna är svala och aningen mörkare. Nog tusan håller de halvfärska alstren från Rise Against, Blues Pills, Dragonforce och Accept som minnesspegel över den tid som nyss har passerat.

Aktuella låtar från alla dessa – och 70-talet fler – hittar du på höstens alla första spellista. Som vanligt en väldigt blandad kanalje, som används för att spegla det brokiga releaseflöde som med god vilja går att härleda till rock, metal, punk eller liknande. Allt lär inte falla alla i smaken, men chansen är stor att just du hittar ett oväntat guldkorn eller påminns om något som har sorterats bort bland alla flintastekar och picknickfiltar.

Och så var det med det.

Kom ihåg – snart är det jul.

Fotnot: De som använder Spotify – jag har hört att det finns några sådana – hittar i stället kollektionen här. Allt i rättvisans namn.

Nu har stofilen gnällt färdigt – och bjuder på spellista med dopp

av Mattias Kling
Trying-By-Homer

Var i hela Hälsingland maj tog vägen? Ja, inte tusan vet jag. Det känns som att avståndet mellan arbetarbrunchen på Sirap på arbetarrörelsens stora dag och födelsedagsditon på Clarion Sign krympte ihop till ett ingenting som bara … försvann. I ett diffust ingenting som passerade likt en blinkning i ögonvrån.

Nu var det naturligtvis inte så. För anledningen till att den gångna månaden kändes så kort är troligtvis att den var så övergött fullspäckad med distraktioner och aktiviteter att det helt enkelt inte fanns tid över till att peta navelludd. Det har ju trots allt blivit ett nytt nummer av Aftonbladet Hårdrock! – fortfarande i butik till den 23 juni så passa på att köpa om du inte har gjort det – med en herrans massa bokstäver som har gått via just mina fingrar in i denna produkt. Det har blivit mer eller mindre omtumlande och väsenskilda restor till såväl holländska Tilburg som till Helsingfors. Tydligen en Sthlm Fields-festival, ett dundergig av kvartssekelfirande Meshuggah på Gröna Lund och ett antal fler grå hårstrån på hakan.

Med detta lägger jag årets femte månad bakom mig. Förpassar den där den hör hemma; bland övriga minnen av framgångar och bakslag. Men självklart inte utan att först dela med mig av några glimtar av dess musikutbud.

Som vanligt en snurrig samling. Vi har Judas Priest, vi har Linkin Park och vi har Sabaton. Men vi har också akter ni måhända inte har kadaverkoll på och som därför kanske kan bidra till en smula överraskande stund. Vare sig det handlar om Xibalbas überbrutalistiska beatdownhardcore, Tombs utmanande post black metal, California Breeds funkiga sväng eller Eyehategods knarkiga misärsludge handlar det om stycken som har handplockats just för er – som vägledning och rekommendationer.

En högst personlig guidning genom streamingdjungeln, helt enkelt. Väl bekomme.

Fotnot: Naturligtvis står Spotifyanvändare inte lottlösa här, inte. Bara att klicka på denna länk och låta galenskaperna ta vid.

Bedömt i veckan: Deathstars och Mayhem

av Mattias Kling
För extra hålögd effekt: Välj extra kletig makeup. Det fixar uppenbarligen tricket.
För extra hålögd effekt: Välj extra kletig makeup. Det fixar uppenbarligen tricket.

:+++:
Deathstars
The perfect cult
Nuclear Blast/Sony

GOTH/INDUSTRI Även om Andreas ”Whiplasher Bernadotte” Bergh har övergett Stockholm för kultiverade Florens tycks mycket av bohaget ha fastnat i Berlin. Inte bara då fjärdealbumets grundton är synnerligen dekadent och hålögd – här och var på ”The perfect cult” dyker det även upp bubbliga Alphaville-slingor som lindar in låtarna i hittigt pastellfärgad süßigkeiten. En effektiv finess och till stora delar lyckat, men satsningen medför också att balansen mellan det söta och salta ofta slår över för mycket åt det förstnämnda. Det gör att man emellanåt mest skönjer hur tuffa och förfallet eleganta stycken likt ”All the devil’s toys”, titelspåret eller ebm-surrande ”Temple of the insects” hade kunnat vara om kvartetten hade eldat på gitarrerna och släppt fram mer av sin inre best. Nu anas den mest.
Bästa spår: ”Asphalt wings”.

 VECKANS TWEET
Tweet 6/6

Hälsa på Twilight – och kyss ditt goda humör adjö

av Mattias Kling
Visst går det att garva även då man hatar världen och helst vill hälla napalm över mänskligheten. Jo, det går ju.
Visst går det att garva även då man hatar världen och helst vill hälla napalm över mänskligheten. Jo, det går ju.

Hipsterluggar – krama era tygpåsar lite extra nu. Bered er på att fälla en tår, vräka distanslösa superlativ över det presenterade och bilda craft beer-skummande diskussionsgrupper som sammanträder sista onsdagen i månaden i trakterna runt Telefonplan i Stockholm.

Ja, snart är det obönhörligen dags att vinka farväl av Twilight. Ja, alltså inte den argentiska power-ensemblen, det svenska dödsmosargänget som senare blev Deathbound eller den grekiska necrotruppen som förra året återupptog verksamheten efter närmare ett år i dvala. Nej. Och inte heller någon av det ytterligare tiotal som genom historien har begagnat sig av denna signatur.

Nu pratar vi om dess amerikanska namne, det så kallade superprojektet som genom karriären har räknat till sig folk från bland andra Nachtmystium, Draugar och Xasthur och som om sisådär en månad tar sig självt av daga genom Century Media-släppet ”III: Beneath trident’s tomb”.

En varning bör härmed utfärdas – även den som har lärt sig sin black metal via exempelvis den andra vågens norska helvetesattacker eller svenska blastfantaster likt Dark Funeral eller Marduk kan ha aningen svårt att ta Twilight till sig. Det här är liksom något annat. Något skevt, mullrande och vresigt självdestruktivt som snarare för tankarna till fuktiga sjukhuskulvertar än fjäll i motljus. Gruppens sound är därmed ganska typiskt för USBM-scenen; en personlig vinkling på det traditionella, snarare sprungen ur dåligt tjack och urban ångest än pubertalt uppror mot kyrkan och allt som är heligt.

Thurston Moore gnider strängarna.
Thurston Moore gnider strängarna.

Det går måhända att dra i de stora växlarna och tillskriva denna konstnärlighet till det blotta faktum att gruppen bland annat kan tillräkna sig distorsionarkiteken Thurston Moore (Sonic Youth med flera) i sättningen. Det är knappast korrekt att vältra över allt detta ansvar och beröm på blott en person – speciellt inte då det på spåren ”Swarming funeral mass” och ”Lungs” (lyssna nedan) går att höra lika mycket av Wrests nihilistiska Krieg-mörker och Sanford Parkers Minsk-artisteri som akademisk noiserock av New York-snitt.

Det ÄR inte allmängods. Alla kommer knappast ta till sig Twilight som annat än gravt deprimerande oljud som får krukväxter att begå harakiri. Precis det som sliter ner humöret till fotknölarna igen när något som kan liknas vid vårsol har återvänt till huvudstadens mest deprimerande citykvarter.

Well done, lads.

Bedömt i veckan: Raubtier och Within Temptation

av Mattias Kling
Sympatiskt oändliga Raubtier skruvar upp känsloläget till elva.
Sympatiskt oängsliga Raubtier skruvar upp känsloläget till elva.

:+++:
Raubtier
Pansargryning
Despotz/Playground

Raubtier ”Pansargryning”METAL Haparandatrions fjärde album fyrar av ett tendentiöst skri från vildmarken som hellre skjuter ripor med pilbåge än picklar gurkor och stickar Iphonefodral. Framförd av en sympatisk oängslighet och helhjärtad uppriktighet rimmar Pär Hulkoff ”torka väck ditt flin” på ”kadaverdisciplin” och får ”Opus magni” att låta som om Manowar hade spelat in Olle Adolphsons ”Trubbel”. Rent tematiskt är ”Pansargryning” ett instinktivt formulerat oppositionsinlägg som hyllar det jordnära och självförsörjande kontra civilisationens uppleva ytlighet – tonsatt av bubbliga eurosyntar, tuggiga thrashgitarrer och muntra trallpunkrefränger. Raubtier gör det förbehållslöst, upp till elva övermaxat och konsekvent. Uppblåst och helhjärtat. Och med en skorrig charm som gör att man headbangar även då analysen vacklar.

Bästa spår: ”Qaqortoq”.

VECKANS TWEET
Tweet 31/1

VECKANS SPELLISTA

Fotnot: Spotifylyssna på de utvalda låtarna? Jajamensan, det går bra det. Klicka bara här och var god röj.

Exklusiv bloggpremiär: Precis så här låter Raubtiers nya singel

av Mattias Kling
Arga leken börjar … nu!
Arga leken börjar … nu!

Ingen har väl missat att rovdjuren från norr satsar på en ny offensiv?

Det vore ju dumt i så fall. Lite skämmigt, till och med. Speciellt med tanke på att jag så sent som i mitten av november upplyste om singelsläppet ”Qaqortoq” – prova att säga den frasen med ett par kalla innanför västen – eller då ”Skjut, gräv, tig” har trissat upp intresset ytterligare.

Just i dag har jag den äran att bjuda på sista uppskjutet i den trestegsraket som föregår nya albumet ”Pansargryning”, som släpps den 3 februari via Despotz/Playground. Jag ska därför inte uppta er tid med irrelevant tjafs om ditten eller datten, utan går direkt på pudelns kärna. Nämligen låten ”Panzarmarsch”, som ni bara kan höra just här, just i dag. Det är en tuff liten rackare, som av frontmannen Pär Hulkoff presenteras så här:

– Panzarmarschen är en ny hymn till och för de bepansrade förbanden. Slagkraftig, stärkande och brutal. Taktfast, naturligtvis.

Sida 1 av 5
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB