Arkiv för kategori Nyheter

- Sida 1 av 34

Nya singeln får mig att tro på Marilyn Manson igen

av Mattias Kling
The god of fuck does not jättesuck as much any more.
The god of fuck does not jättesuck as much any more.

Vi kan väl säga att de senaste åren inte har varit direkt snälla mot chockrockens störste Mazzarin. Efter den offentliga kraschlandning som sommarturnén 2009 innebar – jag minns fortfarande giget på Metaltown i juni samma år som det sämsta jag sett med en artist på den nivån – tycks han ha skärpt sig en smula. Gjorde en hygglig comeback på samma festival två år senare och släppte ett ganska så godkänt album i och med ”Born villain” några månader senare. En comeback som dessvärre följdes upp av ännu ett näsdyk till konsert på Hovet i december samma år, en Sverigevisit som mest kommer att gå till historien för att huvudpersonen kvällen före körde fyllekaraoke på stockholmska kulturetablissemanget Pub Anchor.

Nyss nämnda 2012-platta var dock inte något återtagande av den kreativa glöd som präglade den så smått fantastiska albumsviten som ledde in i millennieskiftet, men likväl en fingervisning om att den oregerlige strulputten i alla fall verkade intresserad av att göra spännande och lyssningsvärd musik igen.

Satt i detta ljus är 45-åringens nya singel närmast sensationell. Akutsläppt i helgen via exempelvis Youtube och för nedladdning på hemsidan är ”Day three of a seven day binge” (bara titeln är så dekadent att man blir bakis bara av att läsa den) en skön midtemporocker som tycks ligga närmare Bowieismerna som präglade ”Eat me, drink me” (2007) än de karriärbyggande industriexplosionerna på ”Antichrist superstar”.

Bra så! Jag godkänner och gillar. Känner en i alla fall försiktig pepp för det studioalbum som är aviserat till nästa år. Och det är ju faktiskt inte så tokigt i sammanhanget.

Scott Ian bekräftar: Metallica skulle sparka Lars Ulrich

av Mattias Kling
Idel avslappnade och glada miner i det här gänget, så säg?
Idel avslappnade och glada miner i det här gänget, så säg?

Det är förvisso något som batteristens största kritiker har hoppats på länge – men kanske inte anat hur nära de var att få sina böner uppfyllda.

För nu bekräftar borsthakan – mitt under promotionarbetet för självbiografin ”I’m the man: The story of that guy from Anthrax – att James Hetfield, Kirk Hammett och Cliff Burton hade för avsikt att peta sin danskfödde trummis redan 1986. Planen tycks ha varit att slutföra turnéåtagandena i Europa som följde på albumet ”Master of puppets” innan bilan skulle falla. Men något annat, och mycket värre, kom som bekant emellan.

Scott Ians bok släpptes i går via Da Capo Press.
Scott Ians bok släpptes i går via Da Capo Press.

Strategin har tidigare avslöjats av Megadeths Dave Mustaine i en intervju med Rolling Stone Magazine redan för fem år sedan, men trots att frontmannen angav Ian som källa till sitt påstående har den senare inte valt att vare sig bekräfta eller förneka uppgifterna. Förrän nu, det vill säga.

I en intervju med radiostationen 94.3 Kilo i Colorado Springs tar gitarristen bladet från munnen och berättar om  chockplanen så här:

Skärmavbild 2014-10-15 kl. 09.27.35 Skärmavbild 2014-10-15 kl. 09.27.53

Huruvida avhysningen verkligen skulle ha ägt rum efter turnéavslutningen är naturligtvis öppet för spekulation. Möjligheten finns naturligtvis att Hetfield, Hammett och Burton skulle ha sansat sig en aning när det upptrissade tempot från vägarna lagt sig och omvärderat sina planer. Det får vi troligtvis aldrig veta. Chansen att medlemmarna i Metallica själva lär prata om det känns rätt minimal, även om denna eventualitet självklart skulle ha förändrat den metalhistoria vi i dag känner till.

I stället blev det som bekant kombinationen Sverige, en isfläck, en bussolycka och ett dike utanför Dörarp i Småland som radikalt kastade om thrashgiganternas framtid. Att de överlevande tre medlemmarna slöt sig samman och strök ett streck över eventuellt groll efter Burtons bortgång den 27 september 1986 kan möjligtvis ha kastat omkull planerna, men jag tror nog ändå att avgångskravet inte skulle ha satts i verket.

För hur gnisslig och trasslig relationen mellan främst Hetfield och Ulrich må ha varit genom åren så känns det som att de behöver varandra. Riffgeniet James kräver den strategiskt drillade Lars för att omsätta den musikaliska visionen till musik för massorna. Och skulle Metallica ha gjort den svarta skivan – albumet som gjorde dem till världens största metalakt – med exempelvis Dave Lombardo som takthållare?

Ytterst tveksamt. Och kanske inte ens önskvärt, handen på hjärtat.

Men det går ju alltid att fantisera över vad som skulle kunna ha varit eller vad som de facto är. I alla fall då det eventuella nu i alla fall i teorin har bekräftats.

Källa: Blabbermouth.

Exklusiv förhandslyssning: Cult Of Luna-Johannes nya grupp ger dig riwsår i öronen

av Mattias Kling
Riwen
Ett fyr-faldigt leve för dagens premiärgäng. (Foto: Henrik Wiklund)

Begreppet all star-projekt är grymt slitet, och jag är övertygad om att skivdebutanterna från norr inte heller ser sig som något sådant per definition.

Det handlar ju trots allt om hardcore. En genre som bär det jordnära likt en Minor Threat-pin på jackslaget, som suddar ut gränserna mellan publik och artist och som hellre bygger underifrån än distanserar sig.

Detta till trots, nog är det här ett tämligen namnkunnigt gäng. Initiativtagaren och gitarristen Johannes Persson har genom åren gjort sig ett respekterat namn genom bloggfavoriterna Cult Of Luna och Khoma, sångaren Fredrik Lindqvist och trummisen Christian Augustin känns igen från Totalt Jävla Mörker, medan basisten Christoffer Röstlund Jonsson har svingat tatuerade kroppsdelar i takt till musik av bland andra DS-13 och AC4. Endast gitarristen Marita Jonsson är för mig ett obekant namn, men det beror säkert på att jag tappade greppet om scenen för många herrans år sedan. Enligt uppgift ska hon emellertid ha skaffat sig erfarenhet i grupper kallade Orchid och Haemathoma. Sägs det.

Förra helgen gjorde kvintetten i alla fall sin premiärspelning i Umeå. En succétillställning, om man får tro Johannes.

– Det gick faktiskt över förväntan. Det var ett jävla ös från början till slut. Det enda jag oroade mig över var om Christian på trummor skulle orka hela vägen för det var väldigt varmt på scen och han drog iväg i 300 bpm.

– Jag glömde faktiskt bort att det var vårt första gig och att det är ett helt nytt band. Marita har ju inte stått på en scen på hur länge som helst så jag var nog lite hemmablind och glömde relatera till hur de andra kände det, men det var kanske lika bra med tanke på att alla skötte sig fantastiskt. Umeåpubliken var otroligt välkomnande, de stagedivade och röjde till låtar de aldrig hört tidigare. Så var det inte i slutet på 90-talet, då det började gå stiltje i scenen. Kul att se den här generationen levererar.

Jag tycker mig höra en hel del Integrity över låtarna, tillsammans med annan bufflig hc från mitten av 1990-talet. Är det här en ren nostalgitripp?

– Det hoppas jag verkligen att det gör. Integrity har släppt några riktiga klassiker och var ett band som skapade något nytt när det begav sig. Deras album ”Those that fear tomorrow” är ett fundament för hardcoremusiken och var något helt nyskapande när den kom. Men hela det här projektet ger mig utrymme att inspireras av de band jag lyssnade maniskt på när jag växte upp. Inte bara Integrity utan allt från Judge till Chain Of Strength, Battery, Inside Out, 108 och så vidare.

– Jag är en väldigt nostalgisk person men jag tänker inte förminska min vilja att spela den här musiken till något som enbart skulle vara sprunget ur någon form av lustig nostalgitripp. Musiken kommer direkt från hjärtat som allt annat jag gör.

Vad jag förstår finns det mycket mer skrivet material än de tre låtarna på debutplattan. När får vi höra dem?

– När jag bestämde mig för att börja skriva så gjorde jag 14 låtar på 14 dagar, varav tre hamnade på skivan. Nu har det tillkommit några fler och vår plan är att så snart som möjligt spela in ett album. Den här tiotummaren är bara början, en uppvärmning till vad som komma skall. Förhoppningsvis kommer den släppas under första delen av nästa år.

Här nedan kan du i dag lyssna på gruppens självbetitlade debut-ep, som släpps via norska Indie Recordings. Det är en exklusiv försmak. Endast här i hela förbannade världen. Så ta tillfället i akt att bekanta dig med en saftig dos riwig old school-mosh. Och slut upp när kvintetten spelar på The Liffey i Stockholm den 21/11 eller på Klubb Fyllskalle i Linköping aftonen efter.

Fotnot: Faller mullret ovan i smaken tycker jag att det bara är att göra slag i saken och tjacka plattan via skivbolagets webbshop.

Robb Flynn tycker att det är okej att du lyssnar på en läckt låt precis här

av Mattias Kling
Robb Flynn på Sticky Fingers scen i slutet av augusti. En recension av detta framträdande läser du förslagsvis här. (Foto: Thomas Johansson)
Robb Flynn på Sticky Fingers scen i slutet av augusti. En recension av detta, alldeles jätteutmärkta, framträdande läser du förslagsvis här. (Foto: Thomas Johansson)

För bara några år sedan hade det antagligen räknats som en katastrof av rent epidemiska proportioner. Knivar hade vässats, advokater drämt sina portföljer i bordet och skivbolagsrepresentanter jagat missdådare som de vore självaste Edward Snowden.

Men, 2014 är läget lite annorlunda. Att det material våra kära musiker har slitit med och våndats över dyker upp i förtid på nätet är snarare en självklarhet än något katastrofalt. En del av spelet, så att säga.

Därför verkar Machine Heads frontman Robb Flynn ta nattens oplanerade fuskpremiär av låten ”Now we die” med godan ro. Typ. För nog är han och hans kollegor, samt naturligtvis releaseansvariga Nuclear Blast, aningen purkna över att färskt material har nått allmänhetens ägo via en förbeställningssida på brittiska Itunes.

På gruppens officiella Facebooksida kommenterar Flynn det hela med värdeord likt ”un-fucking-believable”, ”furious” och ”total shock” – men konstaterar samtidigt att dylikt är sådant en får tugga i sig i detta snabbrörliga informationssamhälle.

Så här skriver han:

Skärmavbild 2014-09-26 kl. 09.35.13Med andra ord – ni har själva upphovsmännens välsignelse att lyssna på ”Now we die” här. De vill det. Att ni sprider låten på Fejjan, Youtube eller något annat forum. Rakt ut, rakt fram och utan minsta tvekan.

Så jag gör väl det då. Allt för Rock ‘n’ Robb, liksom. Väl bekomme.

Fotnot: Machine Heads åttonde studioalbum, även känt som ”Bloodstone & diamonds”, släpps den 5 november via redan nämnda Nuclear Blast.

Den nya Obituary-låten är antagligen den bästa nya Obituary-låt du kommer höra i dag

av Mattias Kling
Gruppen som ger företeelsen slutspelsskägg fem fårade ansikten är tämligen aktuell igen. (Foto: Ester Segarra)
Gruppen som ger företeelsen slutspelsskägg fem fårade ansikten är tämligen aktuell igen. (Foto: Ester Segarra)

De med minne som sträcker sig längre än den senaste pannkollapsen på Fejjan erinrar sig måhända att jag för sisådär tre veckor sedan tipsade om nytt material från dessa slitvargar aus Florida.

Det då aktuella stycket, kallat ”Visions in my head”, fick en småentusiastisk klapp på huvudet för sin ambition att förena gruppens egna ”World demise”-malande med den rytmiska upp och studsa-stämningen från Sepulturas ”Roots”-platta. En soundhänvisning som må sticka i ögonen på vissa paragrafryttare, men som icke desto mindre är fullkomligt rimlig.

Nu fortsätter uppstartskampanjen inför kommande släppet ”Inked in blood” (i butik om ungefär en månad via nya bolagsadressen Relapse) på ett extra oömt vis. Den nu serverade aptitretaren från Obituarys nionde studioalbum heter nämligen ”Violence” och lever väl på så sätt upp till sin titel. Speciellt då det är ett väldigt okomplicerat och komprimerat stycke, mätande strax över två minuter, som visar exakt hur bra kvintetten trivs då den får mala sönder sina Celtic Frost-inspirerade riffidéer i ett behagligt mellantempo.

Ja, en mycket bättre ny Obituary-låt kommer du faktiskt inte att få höra just i dag.

Hör upp – så här låter det när Kirk Hammett hälsar på sin gamla grupp

av Mattias Kling
En mycket tidig promobild på Exodus. Från vänster Gary Holt (gitarr), Paul Baloff (sång), Jeff Andrews (bas), Kirk Hammett (gitarr) och Tom Hunting (trummor).
En mycket tidig promobild på Exodus. Från vänster Gary Holt (gitarr), Paul Baloff (sång), Jeff Andrews (bas), Kirk Hammett (gitarr) och Tom Hunting (trummor).

För de allra flesta är det väl ingen nyhet att den där gitarristen som har spelat med en grupp som heter Metallica i mer än tre decennier inte bara uppstod ur jorden när han kallades in som blixtersättare för Dave Mustaine inför inspelningen av ”Kill ‘em all”.

Naturligtvis var det ju så att den gode Hammett redan dessförinnan hade spelat sig till en position i scenen med en annan thrash-akt, nämligen Exodus som han dessutom varit med och grundat redan 1979.

En akt som förvisso repade sig ganska bra efter det avhoppet, fullängdsdebuterade med omvittnat våldsamma ”Bonded by blood” 1985, med originaltiteln ”A lession in violence”, och stångade sig därefter fram till 1992 och misslyckade fullängdaren ”Force of habit” – varpå det verkade rimligt att lägga ner verksamheten i tolv år innan det vankades skivcomeback med ”Tempo of the damned” 2004.

Allt sådant är tämligen elementär metalkunskap, liksom att gruppens riffmeistro supreme Gary Holt de senaste åren mest har synts till vänster om Tom Araya på scenen när Slayer har spelat upp till dans och nackknäckarpartaj.

Och Hammett då? Ja, fram till häromsistens har hans relation till Exodus varit högst kollegial. Förutom att han plockade med sig riffet från låten ”Impaler” till Metallica-spåret ”Trapped under ice” (originalstycket spelades senare in av ursprungsgruppen till tidigare nämnda ”Tempo of the damned”) har de rent musikaliska kontakterna mellan parterna varit tämligen sparsmakade.

Fram till nu, det vill säga. På snart aktuella ”Blood in blood out” gör Hammett nämligen skivdebut med sin första grupp, efter att tidigare bara ha medverkat på en demoinspelning gjord 1982.

Stycket i sig heter ”Salt the wound”, där Metallica-stjärnan bidrar med ett gitarrsolo och går att bekanta sig med lite närmare genom streamingklippet här nedan. Bara för sakens skull. Bara för att det är ett frustande motstycke som säkerligen kommer göra din tisdagkväll aningen roligare.

Omslaget till ”Blood in blood out” är skapat av svenske Pär Olofsson.
Omslaget till ”Blood in blood out” är skapat av svenske Pär Olofsson.

”Blood in blood out” är Exodus tionde studioalbum så här långt och har en tänkt release om ungefär en månad via Nuclear Blast. Skivan innebär dessutom en återförening med ex-sångaren Steve ”Zetro” Souza (tidigare medlem i gruppen under åren 1986 till 1992 och 2002 till 2004 och även känd som frontman i Testament-förlagan Legacy och Hatriot) som återkom till boet tidigare i år efter att föregångaren Rob Dukes fått sparken. Förutom detta bidrar även Testaments Chuck Billy med gästsång till ”BTK” medan Gorillaz-kände producenten Dan The Automator lägger några sköna beats på öppningsspåret ”Black 13”.

Och så var det med det. Lyssna nu på ”Salt the wound”. Den river gott i huden, så mycket kan jag säga.

Nu är det officiellt – Faith No More jobbar på en ny skiva

av Mattias Kling
faithnomoreband2014_638

Ibland är det både irriterande och häftigt hur snabbt saker kan förändra sig i dagens tumultartade medielandskap.

För bara ett dygn sedan satt jag i Aftonbladets studio tillsammans med mina kollegor Joacim Persson och Per Magnusson och diskuterade eventualiteten att det banbrytande bandet från San Francisco är redo för en skivcomeback efter 17 år (resultatet går att höra i ”Musikpodden” som släpps på fredag). Som sagt, då var det fortfarande på spekulationsstadiet, efter att basisten Billy Gould så smått hade hintat om saken.

Nu är det emellertid klart. På riktigt. Officiellt och bekräftat.

I skrivande stund befinner sig gruppen i studion och spelar in en väldigt senkommen uppföljare till den sansat döpta 1997-plattan ”Album of the year”, med tänkt release i april nästa år. Och som detta inte vore nog föregås albumsläppet av en vinylskiva innehållande färska kompositionen ”Motherfucker” redan i slutet av november och en digital release av densamma den 9 december.

Således är manegen krattad för en verklig comeback från en av 1990-talets mest egensinniga akter, så här fem år efter återkomsten till livescenerna.

Exakt vad jag känner inför detta ventileras ganska rejält i ovan nämnda ”Musikpodden”, så ni får på något sätt ge er till tåls med att ta del av detta resonemang till i övermorgon. Men naturligtvis går det ju att säga att kvintetten – bestående av Mike Patton (sång), Bill Gould (bas), Roddy Bottum (keyboards), Mike Bordin (trummor) och Jon Hudson (gitarr) – har ett tungt ansvar som vilar på sina axlar. När jag i premiärnumret av Aftonbladet Hårdrock! i juni 2011 ångestkrystade fram en utdragen lista över genrens bästa album någonsin placerade sig mästerliga ”Angel dust” (1992) på plats 55 och jag har flertalet gånger återkommit till gruppens betydelse för den alternativa metalscenens utveckling.

Det är det arvet Faith No More har att leva upp till. Sånt som finns i bagaget när den återigen ger sig in på en skivmarknad som har förändrats i grunden sedan sist.

Hur det går kommer säkert att visa sig förr eller senare. Och fram till dess att ensemblen presenterar sitt nya material går det alltid att mata spekulationerna med bootlegupptagningar av just ”Motherfucker” samt ”Superman (Leader of men)”, som filmades när gruppen agerade uppvärmare åt Black Sabbath i Hyde Park i London i början av juli.

Slipknot öppnar upp det grå kapitlet i slutet av oktober

av Mattias Kling
Shawn ”Clown” Crahan och Corey Taylor på scen under gruppens senaste konsert i Sverige, på Metaltown i Göteborg förra året.
Shawn ”Clown” Crahan och Corey Taylor på scen under gruppens senaste konsert i Sverige, på Metaltown i Göteborg förra året. Recension av nämnda gig går att läsa här. (Foto: Thomas Johansson)

Först blev de åtta, sen sju, och nu … oklart.

Att påstå att de senaste åren har varit speciellt behagliga för maskgänget från Iowa vore en direkt lögn. Snarare en jävla soppa som tycks pågå in absurdum. För inte nog med att basisten Paul Gray (#2) avled efter en överdos av morfin och fentanyl den 24 maj 2010, i december förra året meddelade gruppen att Joey Jordison inte längre var med i leken.

I och med detta är två av gruppens mer profilstarka kompositörer inte längre med när den i slutet av oktober släpper comebackalstret ”.5: The Gray chapter”, sin första studioutgåva på sex år. En kreativt jobbig situation, naturligtvis. Som inte direkt gjordes mindre turbulent då gitarristen Jim Root (#4) beordrades att stanna hemma från en Stone Sour-turné för att i stället värka fram färska riff till den snart aktuella Slipknot-skivan, vilket lär ha renderat rätt dålig stämning i truppen.

I vilket fall som helst, inget skulle vara som vanligt om det inte stormade lite runt gänget. Det är snarare sånt som har gjort att den har stått sig stark när flertalet andra akter från nu metal-explosionen under det sena 1990-talet har blivit mer eller mindre ointressanta (Korn, Papa Roach) eller helt enkelt komplett irrelevanta (Limp Bizkit).

Därför har jag ändå förväntningar på att album nummer fem – osläppta ”Mate. Feed. Kill. Repeat.” (1996) oräknad – likväl blir något intressant. Vilket på olika sätt bekräftas av de två stycken som redan har offentliggjorts här i förhand. Speciellt lovande känns första smakprovet ”The negative one” – en illa dold lavett till Jordison – medan ”The devin in I” fortsätter med de soundförväxlingar som har uppstått mellan Slipknot och just Stone Sour på främst ”All hope is gone” (2008).

Omslaget till ”.5: The Gray chapter” så som det har presenterats på Itunes och Amazon.
Omslaget till ”.5: The Gray chapter” så som det har presenterats på Itunes och Amazon.

Därmed går det att stryka några spekulationer ur protokollet. Vi vet nu NÄR plattan kommer att släppas, VAD den heter och har fått två exempel på HUR den kommer att låta. Därmed återstår väl främst ett gissningsämne; nämligen VILKA som ingår i 2014-upplagan av truppen.

När det gäller takthållar pekar mer och mer mot att vi numera hittar Jay Weinberg (tidigare i Madball och Against Me! och son till tidigare E Street Band-trummisen Max Weinberg), medan baspositionen är mer oklar, speciellt då livemedlemmen Donnie Steeles tjänster enligt rykten inte längre tycks vara använda. Vem som lirar de djupa tonerna på plattan kan därför naturligtvis diskuteras, även om det kan tyckas rimligt att Jim Root eller Mick Thompson (#7) har tagit sig an den uppgiften i studion.

Jag antar att röken kring detta kommer skingras tämligen snart. Och så länge går det ju bra att träta över alla rimliga och orimliga eventualiteter – eller att bara lyssna på ”The negative one” och ”The devil in I” här nedanför.

Låtpremiär: Precis så här låter Opeths nya singel

av Mattias Kling
Kvintetten står redo att släppa ett av årets mest emotsedda svenska album.
Åkerfeldt och de andra på en åker – eller är det ett fält? Inga konstigheter.

Det gick liksom en suck av besvikelse när det tidigare i våras rapporterades att huvudstadens absolut stoltaste progmetalensemble har valt att skjuta fram releasen av sitt elfte album till efter sommaren.

En fullt naturlig reaktion; för vid det här laget har beundrarna tvingats vänta i nästan tre år på en uppföljare till den jordigt sjuttiotalistiska ”Heritage”, som såg offentlighetens ljus i september 2011.

Nu finns det emellertid en stor anledning att dra en lättnadens suck. För inför releasen av ”Pale communion” – satt till slutet av augusti via Roadrunner – väljer kapellmästare Mikael Åkerfeldt och hans überkompetenta mannar att stilla hungern med nya singeln ”Cusp of eternity”.

Huruvida detta stycke är representativt för albumet i sig är naturligtvis för tidigt att sia om – premiärspelningen i detta nu är lika gällande för mig som för er då det inte har delats ut några övriga lyssningsmöjligheter – men även här låter Åkerfeldt skilsmässan från dödsgrowlen som sjösattes just på ”Heritage” vara vägledande. Personligen tycker jag mig även höra klara Rainbow/Deep Purple-tankar, såväl  i Joakim Svalbergs murriga keyboardsound som i versmelodins orientaliska snirklingar, vilket knappast sänker förväntningarna.

Just i dag görs ”Pale communion” dessutom tillgänglig för förhandsbeställning via bland andra Itunes. Hugade spekulanter får då även möjlighet att direktnedladda den nu aktuella singeln plus ännu ett spår från albumet.

En väldigt rimlig deal för fansen, med andra ord.

Hör när Judas Priest mest låter som ett trist Judas Priest-coverband

av Mattias Kling
Judas Priest

Egentligen borde jag ha legat och gjort kullerbyttor här i gången mellan sätena. Hoppat upp och ner på stället av ren upphetsning, kastat kaffemuggen i luften och highfivat min säteskamrat (en trevlig dam i 60-årsåldern som tydligen gärna pratar mycket även med sådana som tycks vara upptagna av annat).

Men… nä? Och varför inte det då?

Ungefär samtidigt som mitt vagnset med destination Göteborg lämnade Hallsberg så nåddes jag av nyheten att Judas Priest släppt en ny låt för allmän granskning. Ni vet, bandet som fick löpa gatlopp efter sitt förra studioverk, det ambitiösa/pretentiösa dubbelalstret ”Nostradamus”, och som sen aviserade sin avveckling, åkte ut på avskedsturné, miste gitarristen KK Downing och värvade i stället ynglingen Richie Faulkner – och som bara timmar före det som skulle bli dess sista framträdande i Sverige någonsin aviserade att de inte alls tänkte lägga av. Ja, just den gruppen. Som nu alltså står redo att släppa sitt första studioverk på sex år, en platta som har döpts till ”Redeemer of souls” och som når handlarna den 11 juli.

Tillkännagivandet som sådant är naturligtvis värt att applådera. För även om kvintetten sedan comebacken med Rob Halford bakom mikrofonen 2004 har tappat avsevärt i livekraft så bevisade inte minst ”Angel of retribution” (2005) att blankslipat brittiskt stål fortfarande skär djupare än mycket annat. Och även om nyss nämnda ”Nostradamus” lätt kunde ha bantats ner till en enkel-cd så har jag alltjämt närt förtroende för Priest som studioakt.

Men nu då? Nja…

Låt mig börja med det positiva. Det där om att titelspåret från nämnda sommarsläpp verkligen är metal. Mycket minnande som bandets ”Painkiller”-era i sin intention och presentation och verkligen långt ifrån föregångarens symfoniska slutfinish.

Men ändå. Mest av allt låter det som ett band som försöker låta som Judas Priest. Sådär på ett tyskt eller italienskt sätt, där rondören och grundtänket är intakt men där själva helheten snarare påminner om något bra än är det på riktigt.

Och ljudet? Ja, erfarenheten säger mig att det här lika väl kan vara en förproduktionsdemo än den inspelning som slutligen når publiken i skiv/nedladdnings-form, men jösses vad trist och platt det låter. Lite som att den behöver en tempospark i baken, mer klipp i trummorna och ytterligare vässande av sångslingorna.

Jag får verkligen hoppas att det är så. För är ”Redeemer of souls” det bästa Judas Priest kan prestera 2014 så borde de faktiskt ha plockat ner skylten när de ändå hade bestämt det. Ett måhända hårt omdöme, men det här är ändå ett band jag älskar. Och jag vill faktiskt kunna fortsätta att göra det.

Sida 1 av 34
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Emelie Anderberg
  • Nöjeschef: Ylva Niklasson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB