Arkiv för kategori Punk

- Sida 1 av 14

Här kan du läsa om Europes nya – och lyssna på en spellista

av Mattias Kling
Europe ”War of kings”

Rate
Europe
War of kings
UDR/Warner

ROCK När Judas Priest sviker, Scorpions går på tomgång och Mötley Crüe släpper sin kanske svagaste singel någonsin – tacka rockgudarna för att Europe vägrar slå av på takten. Tionde albumet är också en naturlig konsekvens av den uppåtgående formkurva gruppen har uppvisat sedan skivcomebacken för mer än ett decennium sedan. Genom att söka sig ännu närmare sina jordigaste Deep Purple/Led Zeppelin/Rainbow-rötter har Upplands Väsby-gruppen också tagit ännu ett kvalitetssteg framåt. Överlag tyngre än ”Bag of bones”, och med Mic Michaelis Jon Lord-brötiga klaviatur som viktig sparringpartner åt gitarrerna, är ”War of kings” ett förträffligt bevis på att det går att åldras med stil och finess. Vilket blir strålande tydligt i avrundningsspåret, där John Norum gråter ut sina mest innerliga ”The loner”-toner över ”Vasastan”.

Bästa spår: ”Vasastan”.


VECKANS SPELLISTA:

Danko Jones tänder på en gås – och håller en hög nivå

av Mattias Kling
Danko Jones ”Fire music”

:+++:
Danko Jones
Fire music
Bad Taste/Border

ROCK Har tjuren från Toronto gått och blivit rökt på gamla dar? Nu kanske man förvisso inte ska tända på alla cylindrar över att det sjungs om att puffa jolle i ”Getting into drugs” – låten är mer komedi än biografi – men nog har trion meckat ihop en platta som inte är av det gräsligare slaget. Cowbellkarnevalen i ”Do you wanna rock” är som gjord för att slå pannan i scengolvet, ”Body bags” avlossas riktning mot Misfits ”Bullet” medan ”I will break your heart” är en 50-talsbuggande punkballad av det slag som Volbeat brukar göra. Emellertid känns det som att Danko Jones har sin egen historia och sitt goda liverykte emot sig. För även om ”Fire music” är en tämligen genomhet upplevelse så når den sällan upp till exempelvis ”We sweat blood” eller ensemblens konsertleverans. Så rökt är det nog inte. Men inte så superpåtänt heller.

Bästa spår: ”She ain’t coming home”.

Fräcka fredag – då blir det en Blind Guardian-recension och en spellista

av Mattias Kling
Blind Guardian ”Beyond the red mirror”

:+++:
Blind Guardian
Beyond the red mirror
Nuclear Blast/Sony

METAL De som anser ”A twist in the myth” och ”At the edge of time” vara i svulstigaste och krångligaste laget behöver kanske inte hoppa jämfota över Krefeldgruppens nu aktuella halvomvändning. För det är egentligen blott en del av sanningen, då ensemblens tionde fullängdare bitvis också hör till dess parantaste och mest högtravat arrangerade med påkostat tjusiga kör- och orkesterpartier. Samtidigt finns det på ”Beyond the red mirror” också stunder som minner om kvartettens mest hissade 1990-tal. Speciellt ”The holy grail” och ”The throne” blickar liderligt tillbaka mot ”Somewhere far beyond” och ”Tales from the twilight world” och utgör ett lättgreppat halvtidsparti i en helhet som både är krävande och fascinerande. Få tar begreppet more is more till sin spets som Blind Guardian.

Bästa spår: ”The holy grail”.

VECKANS SPELLISTA

Plattan får fem plus – du kan ju inte gissa vilken det är

av Mattias Kling
Atlas Losing Grip vågar – och vinner. (Foto: Jens Nordström)
Atlas Losing Grip vågar – och vinner. (Foto: Jens Nordström)

:+++++:
Atlas Losing Grip

Currents
Cargo/Sound Pollution

PUNK/METAL Flertalet kreativt drivna personer har under historien sökt inspiration i havet. Det är ju en så besynnerlig och fascinerande tingest, omgiven av gåtfullhet och lockelse. Ett element med kraft nog att suga ner vem som helst i djupet, men också styrka att bära en hel befolkning mot oupptäckta stränder. Som på ett ögonblick kan förvandlas från en spegelblank glitterfond till en rytande tsunami och svälja hela städer bara för att det är möjligt.

På ”Currents” är det Atlas Losing Grip själva som är havet. Ensemblen i sig är den naturkraft som bär fram musiken och som för den precis åt det håll den för stunden önskar.

Utvecklingen och kvalitetshöjningen jämfört med föregångaren ”State of unrest” (2011) är därför inte slående.

Framåtskridandet är så överstolt jävla svindlande att det känns som att det står på händerna på en slak lina mellan Turning Torso och Transamerica Pyramid i San Francisco. Samtidigt som det löser korsord med högerfoten.

Det är som att kvintetten har släppt alla förväntningar på hur melodidriven softcore egentligen ska låta och skapat utifrån ett blankt papper utan begränsade mallar. Dragit upp riktlinjer och görligheter själv. Fullkomligt struntat i the do’s and don’ts of the almighty punkrock och hittat inspiration och intryck i akter som svårligen brukar nämnas i samma andetag som Bad Religion och NOFX.

Det gör att denna låtcykel – som klockar in på exakt sextiosex minuter och sex sekunder – är en hisnande färd mellan Cliff Burton-tjusiga basslingor, häftigt drillande tvillinggitarrer, progressiva låtstrukturer, självklara sångmelodier och agavesöta ballader. En helhet där det är lika naturligt att skicka textpassningar till Rush (likt i öppnande ”Sinking ship”) som att plocka det bästa från AFI, Propagandhi och Kent och göra något alldeles eget av det.

Det finns liksom inget slumpartat över ”Currents”. Inte en ton känns tafatt, ingen textrad godtycklig, inget spår möjligt att placera någon annanstans än där det nu ligger i ordningen.

Den där gamla Taube-visan har ju haft rätt i alla år.

Så här skimrande var aldrig havet.

maxresdefault

BÄSTA SPÅR Avrundande ”Ithaka” är inte elva minuter för den kan vara det, utan för att den måste vara just så lång. Här sammanfattas nämligen hela skivan – från introts ”Orion”-harmonier, via den hetsiga thrash-versen och refrängens bitterljuva sötma till finalens hymnliknande smekningar.

10801986_10153047434238628_5583379451232993125_n.jpg

VISSTE DU ATT… …gruppen sedan inspelningen av ”Currents” har tappat frontmannen Rodrigo Alfaro? Den nye sångaren heter i stället Niklas Olsson (i mitten på bilden ovan).

refused-the-shape-of-punk-to-come

LYSSNA OCKSÅ PÅ… …Refuseds ”The shape of punk to come” (1998). Här sprängde Umeågruppen alla tänkbara genreramar och tog hellre intryck av elektronika och jazz än konventionell hardcore. Totalt missförstådd och sågad när den släpptes, fyra år senare var skivan redan en klassiker.

marilyn-manson-pale-emperor

:+++:
Marilyn Manson
The pale emperor
Hell, etc/Cooking Vinyl/Playground

MASKINBLUES Lite talande för provokatörens 2010-tal har varit att han väckt större uppståndelse för sin opålitliga liveform, skådespelarinsatsen i ”Sons of anarchy” och sina bisarra sexkrav (minst fem gånger om dagen, 18 grader i rummet, släckt lampa, underbyxor på) än för fantastisk musik. Därför är niondegiven ett välkommet brott på den nedåtgående kvalitetskurva som har präglat det senaste decenniet. För även om ”The pale emperor” inte står i paritet med Marilyn Mansons mest omtumlande 90-talsår innehåller albumet flertalet av dess finaste spår på ett decennium. Samarbeten med bland andra Shooter Jennings ger flera stycken en närmast organisk och jordnära ton som låter lika bra om den exploderar som i fornstora dagar (”Deep six”) eller lunkar försiktigt (”Killing strangers”).

Bästa spår: ”Cupid carries a gun”.

Raised Fist ”From the north”

:+++:
Raised Fist
From the north
Epitaph/Playground

HARDCORE Med tanke på den låga utgivningstakten – föregångaren ”Veils of ignorance” släpptes för nästan fem och ett halvt år sedan – önskar man ju sig helst något riktigt uppkört explosivt från Luleåtruppen. Men en sådan krevad är kvintettens första internationellt koordinerade släpp emellertid inte riktigt. Det är argt, högkvalitativt, vigt, noggrant och lättälskat. Kantigt och behagligt på samma gång. Kargt och aningen vresigt, men ändå inbjudande. Samtidigt känns det som att Raised Fist inte riktigt plockat upp de krokar om inledningsvis nämnda album sände ut. För allt som oftast känns det som att den där låten som ställer allt på sin spets, den som knockar allt, snarare går att skönja i framtiden än omfamna här och nu. Hoppas den inte låter vänta på sig ännu ett halvdecennium.

Bästa spår: ”Ready to defy”.

Du kommer inte tro vilka tuffa låtar som släpptes i oktober

av Mattias Kling
eating-hands

Nog märks det att Sverige har blivit kallare. Mörkare, blötare, liksom mer hukat.

Sådan är ju årstidsgången. Vi har våra fyra–fem månader, högst, av någon slags behaglighet. Sen dör allt. Förmultnar, bryts ner, övergår i vintertid och motstånd snabbare än du hinner säga ”Iwrestledabearonce”.

Jag vet att jag varje år brukar återkomma till samma resonemang. Det där om att man aldrig tycks vänja sig. Att man kan tycka att 41 år under dessa förutsättningar torde leda till någon slags mental beredskap inför vad som obönhörligen komma skall, ett slags intellektuellt skydd att hissa så snart klockan ska ställas tillbaka en timme och därmed förklarar skarpt läge.

Men, lik förbannat, samma visa varje år. Axlarna liksom höjs mot öronen, hållningen blir mer hukad, motståndet inför även de mest elementära aktiviteter tilltar. Apatin. Håglösheten. Utmattningen.

Man borde väl för tusans hakar ha vant sig?

Nåväl. Nog orerat om detta. Säkert som att mjölken surnar till slut lär jag återvända i ämnet om ett år igen. Likt en inte helt välkommen tradition.

Något som är roligt då? Ja, det behövs väl minsann. Och exakt sådant får en ju genom att syna de musikaliska alster som offentliggjorts under den nyss avslutade månaden.

Vi har kunnat syna förhandsprov inför kommande album med exempelvis Foo Fighters, Raised Fist, The Crown, Hollywood Undead och Hardcore Superstar. Haft möjlighet att granska exakt hur bra At The Gates klarat av studiocomebacken 19 år efter hissade ”Slaughter of the soul” (svar: jättebra), kunnat ta tempen på nya fullängdare från Slipknot, Revocation, Obituary  och Scar Symmetry. För att nämna något.

Nedan hittar ni något av det intressanta i musikskörden. Pedagogiskt presenterad och uppradad utan att jag egentligen därför sätter något hundraprocentigt kvalitetskrav. Vissa spår är fantastiska, andra mindre angelägna. Men alla är de på ett eller annat sätt notervärda.

Glöm inte att kämpa nu. Mota mörker med en förvissning om att det faktiskt släpper någon gång.

Och, jo. Snart är det jul.


Precis så här tycker jag om At The Gates comebackskiva … och om Rancid

av Mattias Kling
Lite äldre, lite klokare. Men fortfarande konkurrenslöst bra i sin genre. (Foto: Andy Hayball)
Lite äldre, lite klokare. Men fortfarande konkurrenslöst bra i sin genre. (Foto: Andy Hayball)

:++++:
At The Gates
At war with reality
Century Media/Universal

DEATH/THRASH METAL För att prestera det orimliga – ens tangera det så upphissade och stilbildande avskedsalbumet ”Slaughter of the soul” – skulle det krävas att den här skivan slog upp ett hål i tiden som tillvaron som dess invånare ramlade igenom.

Det var ju som att alla planeter stod i exakt rätt formation där i november 1995. Allting klickade, såväl i helhet som i detaljer. De pusselbitar som föregångarna ”With fear I kiss the burning darkness” (1993) och inte minst ”Terminal spirit disease” (1994) sågat fram fogades samman på ett till synes sömlös vis och en kollektiv metalvärld kunde bara se på och tappa hakan.

Naturligtvis är det omöjligt att just här och nu upprepa en sådan bragd. Så mycket är ju annorlunda jämfört med nittiotalets mittskåra. Omgivningen är mer luttrad, inkråmet färgat av närmare två decenniers livserfarenhet. Ungdomlig aggression har fått trivselkilon och amorteringskrav, idealism har lett in i medelåldersmognad – samtidigt som grundideologin under tiden har kidnappats av den amerikanska metalcorescenen och blivit, om inte uttjatad, så i alla fall lika vardagssjälvklar som morgonens första inloggning på Facebook.

Konkret uttryckt: Det går helt enkelt inte att göra en ny ”Slaughter of the soul”, själva sinnebilden för melodiöst durkdriven dödsthrashperfektion, under de förutsättningar som 2014 erbjuder. Det vet du. Det vet jag. Och – inte minst – det vet gruppen i sig.

Kanske är det just därför ”At war with reality” låter så förbannat bra. Precis som At The Gates två decennier senare bör och ska. Utan att egentligen reflektera plockas trådarna från föregångaren upp och vävs samman med komponenter även från den tidiga diskografin på ett sätt som bitvis känns lika karriärsammanfattande som fräscht. Resultatet är ofta strålande; rappt, lättälskat, omtumlande och emellanåt mollstämt äventyrligt.

Det är ju så mycket som går att känna igen och uppskatta. Från det rappa Björler-riffandet som löper likt en röd tråd genom repertoaren till tygden i ”Heroes and tombs” och ”Order from chaos”. Den raspiga offensiven i Tompa Lindbergs sång, klippet i Adrian Erlandssons trumspel. Melodierna, känslan och konkurrenslösheten.

Det här helt rimligtvis den enda sentillkomna uppföljare ”Slaughter of the soul” egentligen kunde få.

At The Gates ”At war with reality”

BÄSTA SPÅR Eventuell favorit är egentligen en humörsfråga. I går kanske det var ”The book of sand (The abomination)”, i morgon ligger sannolikt ”The circular ruins” varmast om hjärtat. Eller varför inte ”The conspiracy of the blind”? Eller ”The head of the hydra”? Det känns både snålt och dumt att låsa sig vid en speciell höjdpunkt.

Jorge Luis Borges.
Jorge Luis Borges.

VISSTE DU ATT … … ”At war with reality” är baserad på den litteraturgenren magisk realism? När Tompa Lindberg i Close-Up Magazine nyligen plockade ut tre böcker för den intresserade att börja med så föll valet på Jorge Luis Borges ”Fiktioner”, Ernesto Sabatos ”Om hjältar och gravar” samt Julio Cortázars ”Hoppa hage”.

The Haunted ”The Haunted”

LYSSNA OCKSÅ PÅ … … The Haunteds självbetitlade debut från 1998. Idéer som ursprungligen var ämnade för At The Gates hittade en extra effektiv thrashglöd, som accentuerades av Patrik Jensen (ex-Seance) och Peter Dolving (ex-Mary Beats Jane).

VECKANS TWEET:
Tweet 24/10

Den här veckan får ni läsa om Amaranthe och Exodus – och lyssna på en spellista

av Mattias Kling
Här var det snaskigt god popmetal som gör sig bäst i sansade doser. (Foto: John McMurtrie)
Här var det snaskig popmetal som gör sig bäst i sansade doser. (Foto: John McMurtrie)

:++:
Amaranthe
Massive addictive
Spinefarm/Universal

POPMETAL På sitt eget sätt visar albumtiteln på stor självinsikt. Den här skivan är ju lite som nikotin,  obscent dyr hämtlatte och djungelvrål – vanebildande på ett lätt obekvämt vis. Likt sina föregångare är tredjegiven nämligen snask för öronen. En stadig dos tomma refrängkalorier av superprocessat slag som förvisso smakar tämligen aptitligt i några tuggor, men som har en tendens att lämna artärerna stela som trädgårdsslangar. Däri ligger också en stor del av gruppens begränsning. För hur effektivt Amaranthes ihopkok av Soilwork, Pain och Aqua än är i sitt uppsåt så blir även ett stramt och koncist hållet omfång om tolv spår mot slutet irriterande tradigt. För en mer socialstyrelsesäker portion rekommenderas en dagsdos om högst fyra ”Massive addictive”-praliner. Och det räcker ju väldigt bra.

Bästa spår: ”Trinity”.

VECKANS TWEET:
Tweet 10/10

VECKANS SPELLISTA:


Fotnot: På grund av att det är som det är så saknas Evergreys ”Archaic rage” i låtparaden ovan. Intresserade kan emellertid lyssna på nämnda stycke här via Spotify.

Gästblogg: Besserbitch väljer fem väldigt bra saker med att DIY-turnera i Tyskland

av Mattias Kling

arnold-schwarzenegger-wonderful-pictures (kopia)

1. Alla pratar som Arnold

Det är underbart – och det smittar av sig. Man småflinar lite åt dialekten första dagen, men redan nästa dag har den smittat av sig, och plötsligt ubrister man ett hårt, mörkt “säänk joo” till tack när någon hjälper en att bära. Man börjar till och med se sig själv som en karaktär i terminator, då även miljön är ganska lik. Mörkt, rökigt, järngaller. Sedan övertar denna idé hjärnan och helt plöstligt är man bandet som pratar som Schwarzenegger.

10711743_10152286478441619_690688689_n

2. Det där med att sova blir en utmaning

Man vet aldrig om man får övernatta på ett hotell eller på en soffa bredvid ett rökrum. Nu bodde vi faktiskt väldigt fint på de flesta ställena, men ibland hamnar man där – där man inte riktigt vill sätta ner foten. Där man helst inte vill nudda väggarna i badrummet, där det fimpas i soffan där man ska krypa ner i sin fuktiga sovsäck. Kissdoften sticker i näsan, man försöker sova med hårt intryckta gula öronproppar medan tyskarnas galna fest bara börjat fast klockan är fem. Och spindlarna på väggarna är muterade, och man hoppas att det röda stänket man skådar lite varstans på väggarna bara är rödvinsfläckar. Det är trots lite charmigt och hör till, men den bästa känslan är då när man får checka in på ett tyst hotell.

10719211_10152281819616619_723272516_n

3. Ett måste – vara yteffektiv

Man får muskler och utvecklade Tetris-skills av allt bärande och packande.
Då allt går in i bussen exakt på millimetern och måstes packas likadant, gäller det att minnas rätt. Först in till höger – merchen, sen baslådan – vänster hörn, sen gitarrpedallådorna – vänsterhörn upptill, sen gitarrtopparna och bastrumman till vänster och så vidare, exakt precision och ingen centimeter till spillo. Den enda tröst när man lyfter en tung otymplig gitarrlåda och ryggen värker och benen viker sig, är att en dag kanske vi kan få ha med oss råddare som gör detta, eller eventuellt en turnékamel. Men stoltheten är stor när man fått in allt. En lagkänsla, vi vann, vi klarade det – igen! Sedan ska man göra om allt två eller tre gånger till, samma dag, och med vanlig otur så ligger spelklubben i källaren eller tre trappor upp utan hiss. Det är bara att bära, och försöka att inte känna efter så mycket.

10718036_10152281783641619_1633126050_n

4. Man vänjer sig. Man måste vänja sig.

Att turnera ihop blir ett tillfälle att få reda på hur alla bandmedlemmar luktar. Egentligen. Man öppnar bussen på morgonen. En stark doft av jäst slår emot en. Ingen aning var den kommer ifrån? Kanske någon av oss som gillar att baka helt enkelt och skurit ner ett par bitar jäst i bakfickan?  Efter ett par dagar till kommer det, dessa dofter … kattpiss? Avföring? Ko-skit utifrån eller? Någon som klivit i hundskit? Svett och unket. Eller bara människa? Ingen parfym i hela världen kan dölja så många lager av intorkat svett, rövsvett från 100 mils sittande i bussen och alla dessa luncher av chips och bananer och öl som ligger på turnébussgolvet. En unken lukt som sprider sig i bussen och alla utbrister “vem var det!?”, lång utlägging om hur dåligt det är att släppa sig utan att erkänna. Sen sjunger alla med till Kjell Höglunds dänga “Man vänjer sig”. För det gör man ju faktiskt, man vänjer sig faktiskt vid skitlukten också.

1957310_10152281785811619_615465056_n

5. Flytande tröst är väldigt lätt att få tag på

Man kan köpa hur mycket Jägermeister man vill på bensinmackar. Dom ligger där bredvid kinderäggen och strålar. Perfekt eftermums efter en god eller dålig spelning.

50 skäl till att det går ganska så bra att lyssna på september…

av Mattias Kling
yousuck

… och det är väl inte den svenska sångerskan och ”Skansen”-programledaren jag menar här.

Utan i stället den musik som med den bästa av viljor går att relatera till hårdrock och liknande som har släppts under den gångna månaden.

Vanligtvis brukar jag brodera ut raderna en smula här. Stanna kvar lite vid något som har berört mig extra under de senaste veckorna, lightanalysera och resonera runt något. Bara för att, liksom.

Men jag orkar inte älta sånt nu. Det är ju aningen för mycket. IS-stollar i Syrien och Irak, Sverigedemokrater och en ebolaepidemi som tycks spinna bortom kontroll.

Inte konstigt att man mest vill dra filten över huvudet och önska på bättring – eller i alla fall ett snabbt och lindrigt omhändertagande när katastrofen är ett faktum.

Nåväl. Här finns emellertid några ljusglimtar i det annars rätt kompakta och svårgenomträngliga verklighetsmörkret. En famnfull färska stycken som alla bör ha koll på när vi går mot höst. En del bra, vissa mindre engagerande bitar – men rakt igenom några timmar du inte bör vara utan.

Det får räcka för nu.

Kom ihåg – snart är det jul.

Fotnot: I solidaritetens namn – ett stenåldersuttryck för att bry sig om varandra – så finns listan naturligtvis även på Spotify. Klicka dig bara hitåt och njut.

Sluta höstdeppa – lyssna på de hetaste låtarna från juli och augusti

av Mattias Kling
460425035

Jaha. Vad var det det?

Jo, det var ljudet av ännu en sommar som har flytt.

För det är väl ungefär så. När september precis har tagit av sig mössan och hälsat snällt är årets trevligaste period officiellt slut. Lika ovälkommet som tumultartat varje gång, samtidigt ett utfall av den periodcykel som man borde ha vant sig vid så här vid 41:e tillfället.

Nåväl. De gångna månaderna kommer väl för alltid att leva kvar inom en på ett eller annat sätt. De personliga triumferna och bakslagen blir inte mindre verkliga bara för att det inträffar ännu ett årstidsskifte; de må endast blekna en smula med tiden. Erfarenheterna är för evigt, oönskade eller inte.

Det som emellertid, på ett högst konkret sätt dessutom, lever kvar är den musik som har släppts under juli och augusti. För visst går det lika bra att förkovra sig i Pallbearers trollbindande doom metal nu som för ett par veckor sedan. Visst är det lika rimligt att skaka nacken öm till The Haunted, Crucifyre, Entombed A.D. och Overkill nu när kvällarna är svala och aningen mörkare. Nog tusan håller de halvfärska alstren från Rise Against, Blues Pills, Dragonforce och Accept som minnesspegel över den tid som nyss har passerat.

Aktuella låtar från alla dessa – och 70-talet fler – hittar du på höstens alla första spellista. Som vanligt en väldigt blandad kanalje, som används för att spegla det brokiga releaseflöde som med god vilja går att härleda till rock, metal, punk eller liknande. Allt lär inte falla alla i smaken, men chansen är stor att just du hittar ett oväntat guldkorn eller påminns om något som har sorterats bort bland alla flintastekar och picknickfiltar.

Och så var det med det.

Kom ihåg – snart är det jul.

Fotnot: De som använder Spotify – jag har hört att det finns några sådana – hittar i stället kollektionen här. Allt i rättvisans namn.

Sida 1 av 14
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande redaktör: Fredrik Palmqvist
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB