Arkiv för kategori Videoklipp

- Sida 1 av 23

It’s one for the monkey, two for the show…

av Mattias Kling
maxresdefault

Cheetah hej.

Nog för att det är apbra nog bara för att det är fredag och dags att avveckla verksamheten för denna vecka – men heliga makaker, babianer i pyjamas och urangutangus maximus.

Ibland krävs det inte mycket för att skapa något som får en att le(mur) lite extra. Det räcker med ett National Geographic-klipp. En läppvig primat som ser ut att kunna sopa banan med Nicke Nyfiken. Och ett death metal-soundtrack.

Du kan kalla det trams. Jag kallar det humor.

Det är ju ändå fredag.

Här kan du läsa om Europes nya – och lyssna på en spellista

av Mattias Kling
Europe ”War of kings”

Rate
Europe
War of kings
UDR/Warner

ROCK När Judas Priest sviker, Scorpions går på tomgång och Mötley Crüe släpper sin kanske svagaste singel någonsin – tacka rockgudarna för att Europe vägrar slå av på takten. Tionde albumet är också en naturlig konsekvens av den uppåtgående formkurva gruppen har uppvisat sedan skivcomebacken för mer än ett decennium sedan. Genom att söka sig ännu närmare sina jordigaste Deep Purple/Led Zeppelin/Rainbow-rötter har Upplands Väsby-gruppen också tagit ännu ett kvalitetssteg framåt. Överlag tyngre än ”Bag of bones”, och med Mic Michaelis Jon Lord-brötiga klaviatur som viktig sparringpartner åt gitarrerna, är ”War of kings” ett förträffligt bevis på att det går att åldras med stil och finess. Vilket blir strålande tydligt i avrundningsspåret, där John Norum gråter ut sina mest innerliga ”The loner”-toner över ”Vasastan”.

Bästa spår: ”Vasastan”.


VECKANS SPELLISTA:

Bara här i Sverige: Fredagszoona ut och titta på nya Saxon-videon

av Mattias Kling
”Du där – varför sitter du här och glor i stället för att ta helg?”
”Du där – varför sitter du här och glor i stället för att ta helg?”

Tänk att det har gått hela 13 år sedan sist. Egentligen en ganska så försvarlig balja tid, men som ändå på många sätt känns som i går.

Så länge sen är det i alla fall som Saxon släppte sin högst sevärda ”Chronicles”-dvd, en utgåva som tämligen ingående återgav dessa slitvargars karriär fram till då. En så kallad dokumentär, om du så vill. Fast med mer tedrickande och mullrande riff än vad som är brukligt.

Det var som sagt 2001. Hög dags för en uppföljare då? Jajamensan. Jodå. Ja.

I dagarna kommer nämligen ”Warriors of the road – The Saxon Chronicles part II”. En händelse värd att uppmärksamma i sig, liksom att kvintetten i morgon spelar i Stockholm på Münchenbryggeriet och på söndag på Trädgårn i Göteborg, men det räcker liksom inte riktigt så.

Just i dag har jag nämligen nöjet att exklusivt i detta fantastiska men för stunden förbannat påfrestande land premiärvisa ett avsnitt ur nämnda köp-dvd/bluray. Det handlar om låten ”Sacrifice” i all sin liveprakt och … ja, det räcker väl så. För stunden i alla fall.

Jag vet att jag har någon sorts ständig ordvitstourettes, men jag kan inte låta bli:

Saken är Biff, nu tar vi helg.

Jajamensan. Och kikar på den här videon då. Kom ihåg: det är bara här i Sverige ni kan göra det, barn.

Taggar saxon

Varsågoda In Flames – här bjuder jag på fyra låtar ni borde spela i kväll

av Mattias Kling
”Jaha, nu ska den där förbannade Kling-jäveln in och tycka igen.” Niclas Engelin, Björn Gelotte och Anders Fridén uppskattar alltid då jag lägger mig i deras verksamhet, som här under inspelningarna av ”Siren charms” i Berlin för ett år sedan. (Foto: Anna Tärnhuvud)
”Jaha, nu ska den där förbannade Kling-jäveln in och tycka igen.” Niclas Engelin, Björn Gelotte och Anders Fridén blir alltid så här entusiastiska då jag lägger mig i deras verksamhet, likt under inspelningarna av ”Siren charms” i Berlin för ett år sedan. (Foto: Anna Tärnhuvud)

Det finns många fördelar med vårt moderna informationssamhälle. Det här med spänning är inte en av dessa.

För numera hinner något – stort som litet – knappt hända innan det finns tillgängligt för kreti och pleti att granska och ha synpunkter på. En grupp hinner knappt rapa i studion förrän en muggig demo går att hitta på Youtube, vad Rihanna åt i går – det hittar du på Instagram innan hon ens hunnit smälta maten och det här med liveshower går ögonblickligen att stöta och blöta via diverse kanaler.

Med andra ord är det ingen överraskning exakt vilken repertoar In Flames har laddat bagaget med då de i kväll når Sverige och Hovet. Ända sedan premiären den 27 september i polska Krakow har den ju varit tämligen konstant, med det största utropstecknet och avvikelsen i och med Emilia Feldt-gästade ”When the world explodes” i Köpenhamn i söndags.

Därför torde vi kunna vara ganska säkra på lejonparten av setet som levereras i Stockholm i kväll och i Göteborg på lördag, två konserter som dessutom filmas för en kommande köp-dvd/bluray. Huvudsaken alltså. Med tanke på att aftnarna ska förevigas för omvärlden och kommande generationer finns det naturligtvis all anledning för överraskningar, men jag skulle tappa näsan om huvudrepertoaren inte är ganska så lik den här.

”Eraser” (2008)

En lyx man som journalist emellanåt kan unna sig är att tvinga olika personer i offentlig ställning att erkänna att de har fattat fel beslut. Ett av mina stoltare ögonblick – som ni märker så finns det inte så många – är då jag lyckades få Anders Fridén att göra en pudel och faktiskt hålla med om att ovan nämnda låt borde ha varit med på originalutförandet av ”A sense of purpose” och inte enbart förpassats till singelbaksida på ”The mirror’s truth” och som extraspår i vissa upplagor av albumet i fråga. En fullkomligt korrekt reträtt, naturligtvis. Speciellt då kompositionen faktiskt hör till en av kvintettens starkare under senare år, även i liveformatet. Vilket inte minst märktes på världspremiären i Stockholm för nästan exakt sex år sedan.

”Square nothing” (2000)

För vissa är millennieplattan ”Clayman” den sista spiken i kistan för In Flames. Själva skärningen mellan melodiöst dödsmangel och den alternativmetal som mer och mer kommit att prägla gruppens sound från ”Reroute to remain” och framåt. Jag lägger mig inte i den debatten. Det är en ren smaksak och jag ser egentligen ingen motsättning mellan att uppskatta såväl ”Jotun” som ”Where the dead ships dwell” eller ”Into oblivion”. Emellertid – denna semitryckare är en guldklimp som tycks ha ignorerats de senaste fem åren. Skärpning på den punkten och jag blir extra nöjd.

”Morphing into primal” (1997)

Fridén har tidigare ofta beklagat sig över att vissa delar i beundrarskaran så högljutt brukar kräva tidigt material på konserterna. Inte för att det är något fel på det per se, utan mer för att publiken faktiskt går igång mer på en ”Trigger” eller en ”Take this life” än en ”Artifacts of the black rain”. Vilket också kanske gör att ensemblens 1990-tal nu blott representeras av ett stycke, nämligen ”Resin” från 1999-given ”Colony”. Vilket måhända inte är så tokigt, men jag hade hellre skakat igång tempot med detta framfusiga ”Whoracle”-stycke. För sakens skull, liksom.

”Monsters in the ballroom” (2014)

Det här stycket, i mitt tycke det starkaste från årsgiven ”Siren charms”, ingick faktiskt i uppställningen i början av turnén, men tycks ha trillat ur repertoaren efter besöket i italienska Trezzo sull’Adda den 2 oktober. Om det finns anledning att omvärdera detta på hemmaplan? Ja, det tycker jag allt. Speciellt då gruppmedlemmar inför albumreleasen hyllat dess livekapacitet.

Videobonanza: Precis så här klarade sig IFK nya Slipknot på livedebuten

av Mattias Kling
Nu har det här gänget visat upp sin nya besättning i konsertformatet också.
Nu har det här gänget visat upp sin nya besättning i konsertformatet också.

Av ganska så naturliga orsaker har ett maskerat gäng från Iowa haft ögonen på sig lite extra den senaste tiden.

Låt så vara att det alldeles nyss släppte sitt första album (recension här) på en halv evighet, eller sex år för att vara mer konkret, och fick respons som har gått mellan ”meh” och ”yeah” och allt däremellan – i helgen var det dessutom dags för gruppens nya sättning att visa upp sig i liveformatet för första gången.

Skådeplatsen var ensemblens egna så kallade Knotfest, som anordnades i San Bernadino, Kalifornien, och som förutom huvudakten även kunde stoltsera med besök från bland andra Five Finger Deah Punch och Danzig. För att nämna några bland eventets attraktioner.

Nåväl. Naturligtvis torde väl mest uppmärksamhet ha riktats mot de namngivande initiativtagarna. Som sig bör. Och då inte bara för att de avslutade såväl lördagen som söndagen med en duo headlineframträdanden, nämnda gig var även debut för den nya sättningen som kanske eller kanske inte kompletteras av nykomlingarna Jay Weinberg (trummor) och Alessandro ”Vman” Venturella (bas).

Hur detta jungfruuppförande tedde sig går alldeles förträffligt att granska hemifrån. Hyggligt som gänget är såg det nämligen till att filma båda framträdandena med proffskameror och hyggligt hifi-ljud och sedan var det ju bara att tjoffa upp hela tjottablängen på Youtube, för allmän och internationell konsumtion.

Speciellt intressant kan detta ju vara för de (jag förutsätter att det är några stycken) som ämnar se truppen när den besöker Stockholm och Hovet den 11 februari nästa år. Likt en lätt lägesrapport och som en hint om vad som komma ska.

En snabb okulärbesiktning av inspelningarna säger: Kanske inte så mycket som ger en orsak att totalrevidera åsikterna om gruppens förträfflighet eller brister. Det är ju trots allt mer än två månader kvar till skarpt läge, med tanke på att två ganska så olika repertoarer spelades under de båda kvällarna (dag 1, dag 2) så avslöjas egentligen ingenting om det kommande låtvalet och, ja, ett Youtubeklipp är ju trots allt bara ett Youtubeklipp.

Även i ovanligt välredigerad och välljudande form.

Den här finska reklamfilmen är mest trve metal, just nu i alla fall

av Mattias Kling

Enligt min finska kollega – som kommer från staden som inte heter herpes, bara nästan – så tyckts titeln på denna lilla film betyda något i stil med ”hes i halsen”.

Tämligen rimligt då, med tanke på att den förväntas höja försäljningen av Zyx halstabletter i vårt östra grannland.

Eventuell försäljningsboost får jag väl lämna därhän, men värd ett garv så här strax efter lunch är klippet likafullt. Det räcker ju liksom så.

Taggar zyx

Megatallica är morgonens mest irrelevanta (men småroliga) måstetittning

av Mattias Kling
”Jag kan se Ron McGowney härifrån”, kanske James säger. Måhända.
”Jag kan se Ron McGowney härifrån”, kanske James säger. Eventuellt.

På ett sätt är det ju väldigt kul, eftersom det skulle kunna ha varit sant.

För nog har många ursprungsnostalgiker säkert snuddat vid tanken hur det hade låtit om Dave Mustaine inte satts med enkel biljett på bussen hem till Kalifornien inför inspelningen av ”Kill ‘em all”. Om Lars Ulrich, James Hetfield och Cliff Burton stått ut med den lynnige och dryckesglade Mega-Daves infall och fortsatt karriären med honom som sologitarrist och kompositör – i stället för Kirk Hammett.

En som inte låtit detta stanna vid rena fantasier är emellertid Youtubeanvändaren TheTaskmaster. Namnet till trots är hen (även om jag på något sätt förutsätter att det är en snubbe) ingen taskmört, utan har i stället tagit som sitt internetuppdrag att foga ihop stycken av just Metallica och Megadeth till en himla massa så kallade mashups.

Allt är naturligtvis inte lika rimligt eller bra. Nedan har jag dock plockat ihop några stycken som kanske skulle hade kunnat vara. Eller some things that should not be, om du frågar någon annan.

Endast på grund av internet, barn.

Allvarligt – den här videomashupen kommer rädda din eftermiddag

av Mattias Kling
Skärmavbild 2014-10-14 kl. 15.28.57

Emellanåt kanske det inte behöver vara så förbannat svårt.

Det enda som krävs är en idé, tid och två saker som inte tycks ha det minsta med varandra att göra.

Likt System Of A Downs gamla sekelskifteshit ”Chop suey” och Martin Scorseses film ”The wolf of Wall street”.

En duo som tycks passa lika bra ihop som dubbdäck och rodel, men som ändå ger ett vansinnigt underhållande videoklipp i det lilla.

Ja, det räcker så. Kom ihåg – man har sällan roligare än man gör sig.

Den här veckan får ni läsa om Amaranthe och Exodus – och lyssna på en spellista

av Mattias Kling
Här var det snaskigt god popmetal som gör sig bäst i sansade doser. (Foto: John McMurtrie)
Här var det snaskig popmetal som gör sig bäst i sansade doser. (Foto: John McMurtrie)

:++:
Amaranthe
Massive addictive
Spinefarm/Universal

POPMETAL På sitt eget sätt visar albumtiteln på stor självinsikt. Den här skivan är ju lite som nikotin,  obscent dyr hämtlatte och djungelvrål – vanebildande på ett lätt obekvämt vis. Likt sina föregångare är tredjegiven nämligen snask för öronen. En stadig dos tomma refrängkalorier av superprocessat slag som förvisso smakar tämligen aptitligt i några tuggor, men som har en tendens att lämna artärerna stela som trädgårdsslangar. Däri ligger också en stor del av gruppens begränsning. För hur effektivt Amaranthes ihopkok av Soilwork, Pain och Aqua än är i sitt uppsåt så blir även ett stramt och koncist hållet omfång om tolv spår mot slutet irriterande tradigt. För en mer socialstyrelsesäker portion rekommenderas en dagsdos om högst fyra ”Massive addictive”-praliner. Och det räcker ju väldigt bra.

Bästa spår: ”Trinity”.

VECKANS TWEET:
Tweet 10/10

VECKANS SPELLISTA:


Fotnot: På grund av att det är som det är så saknas Evergreys ”Archaic rage” i låtparaden ovan. Intresserade kan emellertid lyssna på nämnda stycke här via Spotify.

Black Veil Brides försöker göra en Metallica … och det går ju sådär

av Mattias Kling
Black Veil Brides för några år sedan – hårresande.
Black Veil Brides för några år sedan – hårresande.

Nog för att det har fufflats och puttrats om deras tre tidigare fullängdare – släppta i en ganska så strid ström mellan 2o1o och 2013 – men den där sista karriärskjutsen har inte riktigt infunnit sig.

Det där inträffar ju för många expansivstörstande grupper förr eller senare. Det växer så det knakar i jacksömmarna under några år, men det där slutliga genombrottet, steget mellan Arenan och Globen om man ska använda konkreta svenskmått, tycks inte vilja komma.

Ungefär där har vi en trupp välsminkade gossar, som slog sig samman i Cincinnati 2006 men som numera ser Los Angeles som sitt hemmaläger. Vi kan kalla dem Black Veil Brides. Mest för att det också är så de har valt att marknadsföra sin trupp till massorna. Denna iögonfallande samling, som inledde karriären med att se ut som om ”Shout at the devil”-erans Mötley Crüe hade stajlats om av Sigue Sigue Sputnik, har envetet jobbat sig uppåt sedan releasen av debutalbumet ”We stitch these wounds” för fyra år sedan och fick se sig åtnjuta en topp tio-placering i och med förra albumet ”Wretched and divine: The story of the wild ones”, en utgåva som skeppades i 47 000 exemplar första veckan i hemlandet.

Nu har kvintetten på allvar sällat sig till den grupp amerikanska band som gärna vill bli 2010-talets motsvarighet till Metallica – och inte minst upprepa den crossoverframgång som Hetfield och kompani lyckades framkalla i och med sin så kallade svarta platta.

Strategin har emellertid skiftat en smula. När Trivium mest har valt att ”inspireras” av läromästarnas mer thrashiga stunder gick Avenged Sevenfold steget längre, när man på ”Hail to the king” slängde ”Enter sandman” och ”Sad but true” i kopiatorn och presenterade dem som de egna kompositionerna ”Sheperd of fire” och ”This means war”.

Det här gänget vill gärna bli det nya svarta, tro mig.
Det här gänget vill gärna bli det nya svarta, tro mig.

Black Veil Brides stannar inte där. Nej då. På snart aktuella och tillika självbetilade fjärdealbumet har de valt att överlåta produktionsansvaret på en viss Bob Rock, mannen som i mångt och mycket kan ses som huvudarkitekten bakom det uppstädade men ändå kraftfulla soundet på ”Metallica”. (Att han även får stå som ansvarig för Skid Rows ”Subhuman race”, Simple Plans ”Still not getting any…”, Lostprophets ”Liberation transmission”, St Anger” och Bushs ”The sea of memories”, för att nämna några, brukar det inte talas lika högt om…) Naturligtvis är det emellertid snarare just nämnda multimiljonsäljare som hägrar framför de svartslöjade gossarnas ögon vilket leder fram till den rimliga frågan – hur funkar det då?

Nu ska jag väl inte dra i några bautastora växlar av blott en låt (sådant både kan och brukar straffa sig) men om nya videosingeln ”Heart of fire” får vara vägledande – inte så jättebra. Förvisso tycks den uppstädade imagen gå hem hos en annars tämligen halsstarrig grupp tangentbordsbödlar på Youtube, men ändå.

Det här är föga klassiskt material. Snarare väldigt tryggt placerad i den moderna arenametalskola där vi hittar just nämnda Avenged Sevenfold, Bullet For My Valentine och till viss del även Five Finger Death Punch. Det där lite ospännande gänget som egentligen inte består av obegåvat folk, men som ofta har svårt att massera upp mina gillandenerver i brygga.

Vi får väl se om det blir ändring på det då ”Black Veil Brides” – ännu en Metallica-koppling i och med ett självbetitlat album – släpps i slutet av oktober.

Sida 1 av 23
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB