Arkiv för kategori Wimp

- Sida 1 av 7

Här kan du läsa om Europes nya – och lyssna på en spellista

av Mattias Kling
Europe ”War of kings”

Rate
Europe
War of kings
UDR/Warner

ROCK När Judas Priest sviker, Scorpions går på tomgång och Mötley Crüe släpper sin kanske svagaste singel någonsin – tacka rockgudarna för att Europe vägrar slå av på takten. Tionde albumet är också en naturlig konsekvens av den uppåtgående formkurva gruppen har uppvisat sedan skivcomebacken för mer än ett decennium sedan. Genom att söka sig ännu närmare sina jordigaste Deep Purple/Led Zeppelin/Rainbow-rötter har Upplands Väsby-gruppen också tagit ännu ett kvalitetssteg framåt. Överlag tyngre än ”Bag of bones”, och med Mic Michaelis Jon Lord-brötiga klaviatur som viktig sparringpartner åt gitarrerna, är ”War of kings” ett förträffligt bevis på att det går att åldras med stil och finess. Vilket blir strålande tydligt i avrundningsspåret, där John Norum gråter ut sina mest innerliga ”The loner”-toner över ”Vasastan”.

Bästa spår: ”Vasastan”.


VECKANS SPELLISTA:

Du kommer inte tro vilka tuffa låtar som släpptes i oktober

av Mattias Kling
eating-hands

Nog märks det att Sverige har blivit kallare. Mörkare, blötare, liksom mer hukat.

Sådan är ju årstidsgången. Vi har våra fyra–fem månader, högst, av någon slags behaglighet. Sen dör allt. Förmultnar, bryts ner, övergår i vintertid och motstånd snabbare än du hinner säga ”Iwrestledabearonce”.

Jag vet att jag varje år brukar återkomma till samma resonemang. Det där om att man aldrig tycks vänja sig. Att man kan tycka att 41 år under dessa förutsättningar torde leda till någon slags mental beredskap inför vad som obönhörligen komma skall, ett slags intellektuellt skydd att hissa så snart klockan ska ställas tillbaka en timme och därmed förklarar skarpt läge.

Men, lik förbannat, samma visa varje år. Axlarna liksom höjs mot öronen, hållningen blir mer hukad, motståndet inför även de mest elementära aktiviteter tilltar. Apatin. Håglösheten. Utmattningen.

Man borde väl för tusans hakar ha vant sig?

Nåväl. Nog orerat om detta. Säkert som att mjölken surnar till slut lär jag återvända i ämnet om ett år igen. Likt en inte helt välkommen tradition.

Något som är roligt då? Ja, det behövs väl minsann. Och exakt sådant får en ju genom att syna de musikaliska alster som offentliggjorts under den nyss avslutade månaden.

Vi har kunnat syna förhandsprov inför kommande album med exempelvis Foo Fighters, Raised Fist, The Crown, Hollywood Undead och Hardcore Superstar. Haft möjlighet att granska exakt hur bra At The Gates klarat av studiocomebacken 19 år efter hissade ”Slaughter of the soul” (svar: jättebra), kunnat ta tempen på nya fullängdare från Slipknot, Revocation, Obituary  och Scar Symmetry. För att nämna något.

Nedan hittar ni något av det intressanta i musikskörden. Pedagogiskt presenterad och uppradad utan att jag egentligen därför sätter något hundraprocentigt kvalitetskrav. Vissa spår är fantastiska, andra mindre angelägna. Men alla är de på ett eller annat sätt notervärda.

Glöm inte att kämpa nu. Mota mörker med en förvissning om att det faktiskt släpper någon gång.

Och, jo. Snart är det jul.


50 skäl till att det går ganska så bra att lyssna på september…

av Mattias Kling
yousuck

… och det är väl inte den svenska sångerskan och ”Skansen”-programledaren jag menar här.

Utan i stället den musik som med den bästa av viljor går att relatera till hårdrock och liknande som har släppts under den gångna månaden.

Vanligtvis brukar jag brodera ut raderna en smula här. Stanna kvar lite vid något som har berört mig extra under de senaste veckorna, lightanalysera och resonera runt något. Bara för att, liksom.

Men jag orkar inte älta sånt nu. Det är ju aningen för mycket. IS-stollar i Syrien och Irak, Sverigedemokrater och en ebolaepidemi som tycks spinna bortom kontroll.

Inte konstigt att man mest vill dra filten över huvudet och önska på bättring – eller i alla fall ett snabbt och lindrigt omhändertagande när katastrofen är ett faktum.

Nåväl. Här finns emellertid några ljusglimtar i det annars rätt kompakta och svårgenomträngliga verklighetsmörkret. En famnfull färska stycken som alla bör ha koll på när vi går mot höst. En del bra, vissa mindre engagerande bitar – men rakt igenom några timmar du inte bör vara utan.

Det får räcka för nu.

Kom ihåg – snart är det jul.

Fotnot: I solidaritetens namn – ett stenåldersuttryck för att bry sig om varandra – så finns listan naturligtvis även på Spotify. Klicka dig bara hitåt och njut.

Sluta höstdeppa – lyssna på de hetaste låtarna från juli och augusti

av Mattias Kling
460425035

Jaha. Vad var det det?

Jo, det var ljudet av ännu en sommar som har flytt.

För det är väl ungefär så. När september precis har tagit av sig mössan och hälsat snällt är årets trevligaste period officiellt slut. Lika ovälkommet som tumultartat varje gång, samtidigt ett utfall av den periodcykel som man borde ha vant sig vid så här vid 41:e tillfället.

Nåväl. De gångna månaderna kommer väl för alltid att leva kvar inom en på ett eller annat sätt. De personliga triumferna och bakslagen blir inte mindre verkliga bara för att det inträffar ännu ett årstidsskifte; de må endast blekna en smula med tiden. Erfarenheterna är för evigt, oönskade eller inte.

Det som emellertid, på ett högst konkret sätt dessutom, lever kvar är den musik som har släppts under juli och augusti. För visst går det lika bra att förkovra sig i Pallbearers trollbindande doom metal nu som för ett par veckor sedan. Visst är det lika rimligt att skaka nacken öm till The Haunted, Crucifyre, Entombed A.D. och Overkill nu när kvällarna är svala och aningen mörkare. Nog tusan håller de halvfärska alstren från Rise Against, Blues Pills, Dragonforce och Accept som minnesspegel över den tid som nyss har passerat.

Aktuella låtar från alla dessa – och 70-talet fler – hittar du på höstens alla första spellista. Som vanligt en väldigt blandad kanalje, som används för att spegla det brokiga releaseflöde som med god vilja går att härleda till rock, metal, punk eller liknande. Allt lär inte falla alla i smaken, men chansen är stor att just du hittar ett oväntat guldkorn eller påminns om något som har sorterats bort bland alla flintastekar och picknickfiltar.

Och så var det med det.

Kom ihåg – snart är det jul.

Fotnot: De som använder Spotify – jag har hört att det finns några sådana – hittar i stället kollektionen här. Allt i rättvisans namn.

Den här veckan har jag tyckt till om Judas Priest

av Mattias Kling
Låter som sig själva igen. Bara inte lika bra.
Låter som sig själva igen. Bara inte lika bra.

:++:
Judas Priest
Redeemer of souls
Columbia/Sony

METAL I titellåten sjunger Rob Halford att ingenting kan hålla honom tillbaka. Just därför är det märkligt att det är precis så det låter. För är det något som utmärker det 17:e albumet är det en märklig återhållsamhet, som om gruppen medvetet lägger band på sig själv och hellre lurar i vassen än går till attack. Likt en slags motreaktion omfångsrika konceptverket ”Nostradamus” (2008) ska ”Redeemer of souls” säkert ses som en återgång till Judas Priests legendarbyggande kärnvärden. För visst finns de alla här, från den blankpolerade ”Painkiller”-metallen via ”Point of entrys” cabrioletrock till 1970-talets ballader. Det låter genomgående okej och tjänstemannamässigt. Knappast präglat av sprudlande iver eller glöd, utan snarare ett rutinerat metalhantverk fyllt av låtar som ofta är bra men aldrig fantastiska. Det räcker inte längre än så här.

Bästa spår: ”Battle cry”.

Fotnot: Här kan ni lyssna på ”Redeemer of souls” på Spotify.

Sluta regndeppa: Lyssna på juni månads tuffaste musik i stället

av Mattias Kling

35564460 Tänk – ännu en månad till ända. Låt vara för att det har varit en säsongstypiskt turbulent sådan – det känns som att det bara var i går som jag lämnade min Meshuggah-recension till nöjesredigerarna (strax efter midnatt den 1 juni) och började fundera över recensionplanerna för då strax stundande Sweden Rock. Men nog har det snurrat på. Förutom en traditionell tyckarrunda nere i Blekinge – med största sannolikhet den sista jag besöker i rollen som betald recensent – har jag även hunnit se ZZ Top på Gröna Lund, Slayers rakt igenom omtumlande fantastiska klubbgig på KB i Malmö samt lyckats plana ut månaden tillsammans med bland andra Iron Maiden, Anthrax, Bad Religion, Bombus och Clutch på ett bedrövelseregnigt Bråvalla. För att nämna något som har upptagit uppmärksamheten sedan sist. Så, tacka fan för att juni har gått undan. Så som det brukar vara. Men nu ämnar jag knyta ihop påsen om detta. Med att bjuda på en genomgång av något av det tuffaste och mest hörvärda som har släppts under den gångna perioden. Vilket ju i och för sig inte har varit fy skam. Judas Priest har fortsatt att trissa upp intresset inför sitt kommande albumsläpp ”Redeemer of souls” med ännu ett färskt spår, världens bästa Mastodon presenterat ännu ett praktverk via ”Once more ‘round the sun”, Ice-T:s Body Count bjussat på ännu en stadig laddning machokorkad actionmosh, medan såväl Rise Against som The Gaslight Anthem och In Flames serverat försmaker på sådant som komma ska. Och så får det väl vara med det. Bara att klicka och lyssna och förhoppningsvis hitta något som faller i smaken. Mycket nöje. Fotnot: Spotifyanvändare kan i stället ta del av utvalet precis och exakt här.

Bedömt i veckan: Mastodon och Madball

av Mattias Kling
Tramsiga på bild – dödligt allvarliga på skiva. (Foto: Travis Shinn)
Tramsiga på bild – allvarligt jättebra på skiva. (Foto: Travis Shinn)

:++++:

Mastodon
Once more ‘round the sun
Reprise/Warner

PROGROCK/METAL Det mest påfallande är knappast hur kontrastrikt Atlantagruppens sjätte studioalbum är. Att det närmast fördomsfritt svingar sig mellan känslolägena, likt i någon osynlig tonlian från bjärt till dovt, inte att ”Aunt Lisa” bökar sig fram via vocoderutbrott och en bitterljuv versmelodi till en final där en snärtig hejaklackfinal, och inte heller att Brann Dailor tycks ha minst åtta bläckfiskarmar vid sitt trumset.

Sådant är i stället en naturlighet. Något som på inget sätt förvånar när det kommer till en grupp som likt få andra har vigt sin verksamhet åt att tänja och dra i det kreativt möjliga. Jag menar: Tidsmässigt skiljer det blott nio år mellan den otyglade debuten ”Remission” (2002) och den varmt jordiga föregångaren ”The hunter” (2011) – när det gäller utförande och presentation skiljer en generation dem åt.

Självfallet handlar det om olikheter. En konstitutivt disparat hjärnkamp som infinner sig när fyra kreativa snillen beslutar sig för att ingå allians och sporra varandra till något genialiskt.

Nej, det är faktiskt inte speciellt överraskande. Det är i stället sådant som Mastodon gör. De löder ihop i stort sett allt som går att genrebestämma med -rock, -core eller metal-suffix och serverar det på ett sätt som framstår fullkomligt rimligt och okonstlat. Ett slags likhetstecken mellan Rush, Metallica, The Melvins, Led Zeppelin, High On Fire och Lynyrd Skynyrd som för en normalbegåvad kan framstå helt oförenlig men som klaffar förträffligt – just för att det är så otänkbar.

Förbluffande är därför i stället exakt hur bra kvartetten lyckas med att få dessa 54 minuter att hålla ihop ända ifrån det mullrande öppningsspåret ”Tread lightly” till den Neurosis-rytmiska och Scott Kelly-gästade finalen ”Diamond in the witch house”. Låt vara för att formen är ovanligt refrängsmäcker denna gång – notera gärna anthemiska ”The motherload” eller classic rock-harmoniska ”Ember city” för konkreta exempel – helhetsformen är ändå så svindlande och omtumlande som formen tillåter.

”Once more ‘round the sun” är ett strålande album. Svårare än så är det inte.

BÄSTA LÅT Eventuellt toppspår är en humörsfråga och skiftar hela tiden. ”Chimes at midnight”, ”Asleep in the deep” och ”Tread lightly” känns alla som framtida liveklassiker, men just nu talar storhelgskänslan mest för ”Halloween”. Speciellt som midsommar tycks bjuda på rena oktobervädret.

Scott Kelly

VISSTE DU ATT … inhoppet på redan nämnda ”Diamond in the witch house” är Scott Kellys femte gästinsats på ett Mastodon-album? Tidigare har han lagt sång på alla gruppen skivor förutom ”Remission”.

Today Is The Day ”In the eyes of God”

LYSSNA OCKSÅ PÅ Today Is The Days ”In the eyes of God” (1999). Soundmässigt ligger denna rasande noisebest tämligen långt ifrån Mastodon, men då såväl Brann Dailor som Bill Kelliher spelar på albumet finns det för evigt bevarat i deras musikaliska dna. (Spotify, Wimp)

VECKANS TWEET
Tweet 20/6

Tyckandet i dag: Linkin Park, Trap Them och en liten spellista

av Mattias Kling
Hårdare och ruffigare – dessvärre inte mycket bättre för det.
Hårdare och ruffigare – dessvärre inte mycket bättre för det.

:++:

Linkin Park
The hunting party
Warner
NU METAL/HIPHOP En smula skämtsamt har gitarristen Brad Delson liknat sjätteskivan vid en prequel till debutalbumet ”Hybrid theory” – även om en mer rimlig definition snarare kan vara att den är gruppens egen ”St Anger”. Det här är nämligen en produkt som gör uppror mot tidigare utgåvors polerade audiofilproduktioner med en murrig lortgrund som skorrar och bullrar. Demosoundet, rattat av Delson och Mike Shinoda, har onekligen sina poänger då det ger projektet en spontan och löst ostrukturerad inramning. Den spänner från Bad Religion-ystra punkrusningar i ”War” till arenafluff med extra klockspelsmos i ”Until it’s gone”, bjuder på gästinsatser från Helmets Page Hamilton, hiphoplegendaren Rakim och Tom Morello men är egentligen roligare i teorin än i praktiken. Därför gillar jag tanken. Synd bara att den inte höll fullt ut.

Bästa spår: ”Rebellion”.

VECKANS TWEET:
Skärmavbild 2014-06-13 kl. 10.06.03

VECKANS SPELLISTA:

Fotnot: Naturligtvis finns listan ovan även på Spotify, dock utan God Macabre-spåret.

Nu har stofilen gnällt färdigt – och bjuder på spellista med dopp

av Mattias Kling
Trying-By-Homer

Var i hela Hälsingland maj tog vägen? Ja, inte tusan vet jag. Det känns som att avståndet mellan arbetarbrunchen på Sirap på arbetarrörelsens stora dag och födelsedagsditon på Clarion Sign krympte ihop till ett ingenting som bara … försvann. I ett diffust ingenting som passerade likt en blinkning i ögonvrån.

Nu var det naturligtvis inte så. För anledningen till att den gångna månaden kändes så kort är troligtvis att den var så övergött fullspäckad med distraktioner och aktiviteter att det helt enkelt inte fanns tid över till att peta navelludd. Det har ju trots allt blivit ett nytt nummer av Aftonbladet Hårdrock! – fortfarande i butik till den 23 juni så passa på att köpa om du inte har gjort det – med en herrans massa bokstäver som har gått via just mina fingrar in i denna produkt. Det har blivit mer eller mindre omtumlande och väsenskilda restor till såväl holländska Tilburg som till Helsingfors. Tydligen en Sthlm Fields-festival, ett dundergig av kvartssekelfirande Meshuggah på Gröna Lund och ett antal fler grå hårstrån på hakan.

Med detta lägger jag årets femte månad bakom mig. Förpassar den där den hör hemma; bland övriga minnen av framgångar och bakslag. Men självklart inte utan att först dela med mig av några glimtar av dess musikutbud.

Som vanligt en snurrig samling. Vi har Judas Priest, vi har Linkin Park och vi har Sabaton. Men vi har också akter ni måhända inte har kadaverkoll på och som därför kanske kan bidra till en smula överraskande stund. Vare sig det handlar om Xibalbas überbrutalistiska beatdownhardcore, Tombs utmanande post black metal, California Breeds funkiga sväng eller Eyehategods knarkiga misärsludge handlar det om stycken som har handplockats just för er – som vägledning och rekommendationer.

En högst personlig guidning genom streamingdjungeln, helt enkelt. Väl bekomme.

Fotnot: Naturligtvis står Spotifyanvändare inte lottlösa här, inte. Bara att klicka på denna länk och låta galenskaperna ta vid.

Varsågoda, ytterligare en chans att bekanta sig med Eyehategod

av Mattias Kling
10312856_10153178021995961_7360276576614725932_n

Vissa av er tog kanske notis om att jag i fredags hyllade NOLA-gruppens självbetitlade comebackalbum (det första på 14 år), där dess briljans försökte förmedlas via 140 snålt tilltagna tecken och fyra desto mer generösa betygplus.

Har du inte hunnit lyssna och bekanta dig med ”Eyehategod” för det? Förvisso din förlust, speciellt om du har något slags intresse i New Orleans smutsigaste musikscen, men så stor är ingen skada att den inte är irreparabel. Plattan finns tillgänglig för inspektion på såväl Spotify (här) som Wimp (här) och mindre bekymrade med sådant som laglighet och rimlighet kan väl säkert ladda ner den i ett nafs via någon torrenttjänst. Att urskiljningslöst sno saker och ting är självklart ingenting jag stödjer, men chansen att ni lyssnar på en sån stofil som undertecknad torde väl vara ganska liten när allt kommer omkring.

Absolut gratis – och lagligt – är det emellertid att lyssna på gruppens flexiskiva som följer med färska numret av utmärkta musiktidningen Decibel. Ja, i streamad form då, via Soundcloudspelaren här nedan. Och det är ju en exklusiv liten tingest, ihopsatt speciellt för publikationen i fråga och endast tillgänglig just via denna utgåva.

”The liar’s psalm” ger dig helt enkelt ytterligare en möjlighet att glänta på locket till kvintettens ganska så långt ifrån tillrättalagda verksamhet. Att gitarristen Jimmy Bower även ingår i aningen mer omskrivna Down (även de skivaktuella med ep:n ”Down IV – part II”) går säkert att höra för den som inte ryggar för den allt annat än muntra stämningen. Hänget i riffen förenar de båda grupperna, även om det här är avsevärt mycket smutsigare och ångestridet än Phil Anselmos kändisgäng.

Värt att nämna i sammanhanget här är att det här troligtvis blir det sista vi kommer att höra från trummisen Joey LaCaze, då han gick bort i augusti förra året, under inspelningarna av den färska releasen. Gitarr och bas är förvisso lagda efter hans död, men som en hyllning till sin saknade bandkamrat beslutade sig resten av gruppen att behålla hans partier som de var. Likt en sista postum hälsning till den som äras bör.

Detta, och mycket mer, går som sagt att läsa om i Decibels färska nummer. Det bör ni göra. Om inte minst som tack för att redaktionen generöst nog fortsätter att bjuda världen på sitt exklusiva bonusmaterial.

https://soundcloud.com/decibelmagazine/eyehategod-the-liars-psalm

Sida 1 av 7
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magnå
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB