Arkiv för tagg blind guardian

- Sida 1 av 1

Fräcka fredag – då blir det en Blind Guardian-recension och en spellista

av Mattias Kling
Blind Guardian ”Beyond the red mirror”

:+++:
Blind Guardian
Beyond the red mirror
Nuclear Blast/Sony

METAL De som anser ”A twist in the myth” och ”At the edge of time” vara i svulstigaste och krångligaste laget behöver kanske inte hoppa jämfota över Krefeldgruppens nu aktuella halvomvändning. För det är egentligen blott en del av sanningen, då ensemblens tionde fullängdare bitvis också hör till dess parantaste och mest högtravat arrangerade med påkostat tjusiga kör- och orkesterpartier. Samtidigt finns det på ”Beyond the red mirror” också stunder som minner om kvartettens mest hissade 1990-tal. Speciellt ”The holy grail” och ”The throne” blickar liderligt tillbaka mot ”Somewhere far beyond” och ”Tales from the twilight world” och utgör ett lättgreppat halvtidsparti i en helhet som både är krävande och fascinerande. Få tar begreppet more is more till sin spets som Blind Guardian.

Bästa spår: ”The holy grail”.

VECKANS SPELLISTA

There’s a blogg over here, aint shit over there (Veckans viktigaste, pt 10)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

The Resistance ”Rise from treason” (Ear/Playground)

Man kan inte anklaga supertruppen – med en line up bestående av inga mindre än Jesper Strömblad från In Flames och The Haunted-kände Marco Aro är en dylik benämning fullt rimlig – för att jobba överdrivet snabbt. I stället har materialet på debut-ep:n fått ta sin tid att komma till världen, vilket troligtvis är en vis strategi. Ganska så långt från huvudgitarristens mest kända sysselsättning är ”Rise from treason” snarare dödsburdus metalcore med tydliga Hatebreed-nyanser än harmonifylld melodeath. Du har säkert hört snytingen ”Slugger”, vilken säger rätt mycket om även de tre andra spåren. Det ska bli spännande att höra hur detta mynnar ut i den fullängdare som är aviserad till april.

Lyssna: Spotify, Wimp.

Necrowretch ”Putrid death sorcery” (Century Media/EMI)

Att den unga trion enligt egen utsago avskyr modern amerikansk modedöds med core-suffix känns egentligen inte som någon större sensation. Det räcker med att höra några få riff på fullängdsdebuten för att det ska vara väldigt tydligt. Liksom att den uppenbarligen dyrkar alla de band som tidigare har valt att använda namnets begynnelseord för att presentera sig för världen (tänk Necrophagia, Necrophobic och Necrodeath men troligtvis inte skräckrapparen Necro) så mycket att förebilderna upphöjs till uttrycksnormer. Funkar gör det i alla fall, då Vlad, Amphycion och Mörkk på ”Putrid death sorcery” har knåpat ihop en synnerligen rå historia som varken känns Sunlight eller Morrison. Vilket är en prestation i sig, med tanke på genren. Dock saknar jag riktigt psykodrillade dunderlåtar som hade tagit utfallet från ”tufft” till ”gôrfräckt”.

Lyssna: Spotify.

Enforcer ”Death by fire” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Tredje gången gillt för detta traditionstyngda Arvikagäng – och tillika debut i den tyska hårdrocksgigantens stall. Egentligen slutar de uppenbara nyheterna där, då gruppen knappast skruvar med sin grundläggande förening av NWOBHM och elementärthrash som den lät runt ”Kill ‘em all”. På så sätt kanske man kan ana att ”Death by fire” är tuffare som titel och koncept än som egentlig utgåva. Men det vore aningen för enkelt, då denna sorglösa Iron Maiden-repris onekligen har sina poänger utan att tillföra det okulta djup man finner hos exempelvis Portrait eller In Solitude.

Lyssna: Spotify, Wimp.

Övriga släpp värda att uppmärksamma: Alpha Tiger ”Beneath the surface”, Blind Guardian ”A travellers guide to time and space”, Circle II Circle ”Seasons will fall”, Deep Purple ”Live in Paris 1975”, Dødsfall ”Kronet i svart eld”, Hate ”Solarflesh”, Man The Machetes ”Idiokrati”.

VECKANS KONSERT

Deez Nuts (N3, Trollhättan, 29/1)

Sist gruppen var Sverigeaktuell ställde den in med kort varsel, enligt uppgift beroende på att man tyckte det var aningen för långt mellan Berlin och den svenska huvudstaden. Huruvida denna skröna är med verkligheten överensstämmande låter jag vara osagt, en skön story är det icke desto mindre. Denna gång verkar det emellertid som att JJ Peters och hans partyglada nötpåse gör allvar i planerna att ändra svensk mark, för två spelningar tillsammans med The Ghost Inside, Stray From The Path och Devil In Me. Detta för att fira att gruppens Century Media-debut ”Bout it!” ligger inspelad och klar för release senare i år. Mera rapcore med ansiktstatueringar blir det sedermera på Klubben i Stockholm på torsdag.

Måndagslistan: 10 tuffa låtar som heter likadant som 10 tuffa filmer

av Mattias Kling

Kan inte påstå att arbetsbördan är speciellt betungande så här i själva avstampet på årets fjärde vecka. Vi kan kanske till och med säga att jag har lite trist. Att jag känner av cigarettabstinens och behöver något distraherande för såväl fingrar som huvud.

Just därför, och möjligtvis av få andra anledningar, blir det här en fullkomligt omotiverad lista som presenterar titelpar över musik- och filmgränsen. Ett stycke flyktig underhållning i väntan på lunch – eller till och med något vettigt att göra.

1. Deicide ”Dead by dawn” (1990)

Total ondska, anyone? Det blir liksom så då elake Glen Benton och hans kollegor i det väldigt elaka dödsmetallbandet norpar en titel från andra filmen i Sam Raimis ”Evil dead”-serie.

http://www.youtube.com/watch?v=QsF6zkHmkb4

2. Misery Index ”Day of the dead” (2010)

Brutal dödsgrind från Maryland och den tredje installationen i George A Romeros zombieserie är en väldigt fin kombination. Vilket detta spår, hämtat från fjärde fullängdare sannerligen bevisar.

3. The Misfits ”Halloween” (1981)

Det är förvisso också en högtid, firad den 31 oktober i USA, men i händerna på Glenn Danzig och hans estetiskt banbrytande punkrockare är känslan från John Carpenters slashersuccé ”Alla helgons blodiga natt” en knivskarp historia. Och tillika en så omhuldad låt att den har tolkats av såväl AFI som Alkaline Trio. För att nämna några.

4. Massacre ”From beyond” (1991)

Peppade av framgångarna med ”Re-animator” (1985) beslutade sig radarparet Stuart Gordon och Brian Yuzna att låta ännu en H.P Lovecraft-historia inspirera till ännu en slaskfest. Vilket i sin tur gav ett av death metal-scenens mer stilbildande band extra skjuts fem år senare.

5. Crimson Glory ”Masque of the red death” (1988)

På svenska kallas filmen med Vincent Price i huvudrollen ”De blodtörstiga”, vilket känns som en väldigt lökig titel på en ganska så klassisk historia. Likaledes klassisk är låten med Sarasotagruppen, som också är en av det amerikanska 1980-talets mest underskattade akter.

6. Testament ”The haunting” (1987)

Originalrullen från 1963 (i Sverige lanserad som ”Det spökar på Hill house”) blev en så stor framgång att den lanserades i nyinspelad version 36 år senare. Ett drag som tydligen inspirerade Bay Area-thrasharna att göra detsamma, då den återanvände spåret från debutskivan ”The legacy” på ”The first strike is still deadly” (2001).

7. Within Temptation ”The howling” (2007)

Joe Dantes varulvsrulle från 1981 blev en sån framgång att den har resulterat i minst sex – mer eller mindre urusla – uppföljare. Men desto trevligare är att den fick en viss symfogothtrupp från Holland att resa ragg – och sporras till ett av karriärens bästa låtar.

8. Blind Guardian ”Lord of the rings” (1990)

Man får i alla fall ge den ett erkännande: den Tolkientokiga power metal-gruppen från Krefeld hymlar knappast med varifrån den hämtar konceptuella influenser. Vilket märks bland annat genom att den, förutom ovannämnda, även har prytt karriären med exempelvis ”The bard’s song (The hobbit)”, ”Mordred’s song”, ”The dark elf” och ”The curse of Feanor”. Och detta långt innan Peter Jackson gjorde mastodonttolkningar fulla av hober, trollkarlar, alver och orcher.

9. Sinergy ”I spit on your grave” (2002)

Läsare med örnminne kommer måhända ihåg det här ganska så kortlivade bandet, där bland andra Children Of Bodoms Alexi Laiho och Kimberly Goss från Ancient/Therion deltog på tre album runt millennieskiftet. Extra minnesstarka kanske till och med kan erinra sig en ganska så provokativ film från 1978, som dessutom fick se sig omtolkad så sent som för tre år sedan.

10. Europe ”Seventh sign” (1991)

Baserad runt Uppenbarelsebokens apokalypsvisioner vill jag minnas filmen från 1988 (i Sverige kallad ”Det sjunde tecknet”) med bland andra Demi Moore och Michael Biehn som affischnamn som en ganska underhållande historia. Och minst lika amusant kan man ju också kalla låten i sig, hämtad från det underskattade albumet ”Prisoners in paradise”. Lite värdelöst bonusvetande i sammanhanget: stycket ”Seven doors hotel” från Europes självbetitlade debutalbum är väldigt inspirerad av Lucio Fulcis högst sevärda zombieepos ”The beyond” från 1981.

Bubblare: Exodus ”Piranha”, Iron Maiden ”The longest day”, CrashDïet ”Armageddon”, Raubtier ”Skriet från vildmarken”, Motörhead ”Hellraiser”, The Warriors ”The enforcer”, Evile ”First blood”, Reanimator ”Maximum overdrive”, Necrophagia ”Cannibal holocaust”, Deftones ”Poltergeist”, Cro-Mags ”Apocalypse now”, Nocturnal Rites ”End of days”, Rotten Sound ”Braindead”.

Det är något lurt med AC/DC – och hör sen

av Mattias Kling

Efter att såväl kreti som pleti inom hårdrocksvärlden har skaffat sig en egen vinettikett (bland de senare tillskotten hör Blind Guardian, The 69 Eyes och Nightwish) tycker jag mig spåra ännu ett lukrativt sidoknäck för scenens dignitärer.

Nämligen hörlurar.

Slutsatsen kan tyckas aningen haltande, men det finns någon slags verklighetsförankring där bakom. Om vi sätter Motörhead som trendbärare – och i fallet när det gäller alkoholhaltig druvjuice så kan man faktiskt det – kommer inom kort var och varannan professionell metallskalle leka Dr Dre och kränga sina egna ljudbärande öronmuffar.

En grupp som, trendkänsligt nog, nu hakar på den brittisksvenska krafttrion i jakten om marknadsandelar är världens kanske mest konsekventa boogietrupp, även känd som AC/DC.

Kvintetten har nämligen precis lanserat sin alldeles egna modell i samarbete med tyska tillverkaren On.Earz. 99 euro kostar lurarna, strax över 850 svenska kronor. Och som en liten amusant detalj – med tanke på gruppens långvariga motstånd mot att sälja sin musik digitalt, en väldigt styvnackad linje som bröts först i november förra året – är att de nitklädda skönheterna såklart är fullt kompatibla med såväl Iphone som andra smarta mobiltelefoner.

Okej. Vi säger så här: upplägget låter inte så tokigt och produkten är i alla fall snyggare än Motörheads variant. Men jag sparar nog kulorna fram till det att Slayer prånglar ut sin egen variant.

För det är väl bara en tidsfråga, förutsätter jag.

From the running of blogg (Veckans viktigaste, pt 2)

av Mattias Kling

Oh yeah. Trots en vansinnigt snurrig dag (som inkluderar såväl bylineplåtning som tandläkarbesök och förhandsvisning på Led Zeppelin-filmen i kväll) tänker jag inte riktigt låta min nya måndagstradition gå i graven efter blott en vecka bara för att vardagen darrar som en flaggstång i väntan på Frankenstorm.

Därför följer här en liten genomgång av det metalveckan bjuder på. Några album, ett knippe konserter. Kvalitet snarare än kvantitet.

Väl bekomme.

Veckans skivor:

Parkway Drive: Atlas (Epitaph/Playground)

På fjärdeskivan spänner gänget från Byron Bay, Australien, ut vingarna och breddar sitt breakdownvänliga metalcoresound betänkligt. Det är gott och applådvärt. Väl förtjänt de :+++: jag gav dem i Nöjesbladet i fredags. ”Bra jobbat! Jag gillar det. Nu krävs bara att endimensionelle vokalisten Winston McCall vågar ta sig vatten över huvudet – då skulle Parkway Drive ha sitt på det torra”, skrev jag bland annat då det begav sig.

Cradle Of Filth: The Manticore and other horrors (Peaceville/Playground)

Gruppen som har gjort svartmetalliskt höstmys till sitt egna signum har på tionde fullängdaren valt att begränsa excesserna. Låtarna är överlag aningen kortare (ingen mätande över sex minuter) och det eftersöks ofta en lätt thrashig air, till viss del influerad av ständige fixfiguren Dani Filths fäbless för väldigt underskattade brittiska Sabbat.

God Seed: I begin (Indie/Border)

Total Gaahl-enskap? Nja, inte riktigt. Men ändå en välkommen reträtt till scenen för den förlorande falangen i den namnstrid som följde på Gorgoroths upplösning 2007. På studiodebuten tar Gaahl och King Ov Hell emellertid en aningen mer äventyrlig väg än tidigare, och jobbar lika mycket med orkestrering och småpsykedeliska inslag som de lever upp till originaldevisen om sann norsk black metal. Intressant är det icke desto mindre.

Tiamat: The scarred people (Napalm/Border)

Ett släpp i själva skarven mellan oktober och november passar självklart de rostfärgade gothtonerna ypperligt. Att gruppen är utspridd mellan Stockholm, Grekland och … eh … Göteborg gör tydligen föga, så fort den sammanstrålar under Tiamatflagg är det full enighet som råder. Vad som soundmässigt kan ses som en försiktig reträtt efter den avsevärt kärvare föregångaren ”Amanethes” (2008) sveper in dig i en mjuk sammetsfilt, fluffar till kuddarna på divanen och gör sitt bästa för att du ska ligga skönt och i halvdvala njuta av de melankoliska stämningarna. Mysigt värre.

Geoff Tate: Kings & thieves (InsideOut/EMI)

Beroende på personligt synsätt har mästersångarens ihoprykning med sina forna bandkamrater i Queensrÿche varit det senaste halvårets mest underhållande/pinsamma beef. Här kommer 53-åringens personliga inlägg i debatten, en soloskiva som redan titelmässigt positionerar sig mitt i konflikten. Men är det bra nog? Bedöm själv när plattan dyker upp i skivbackarna, själv känner jag mig aningen sval till prestationen.

Khoma: All erodes (Pelagic/Sound Pollution)

Den briljanta Umetrion – faktiskt den senaste grupp undertecknad har belönat med full pott i moderorganet i och med mästerliga ”The final storm” för sex år sedan – gillar att hålla fansen på sträckbänken. Den sprutar ju inte direkt ur sig material. Den gillar i stället att bida sin tid mellan sina skivsläpp. Därför får nu aktuella samlingen (lite överblivet material från tidigare skivor, några remixer) mest ses som en enkel existensupplysning. Om än en väldigt välkommen sådan.

Fullforce: Next level (Steamhammer/Playground)

Andra albumet från all star-projektet bland annat bestående av de tidigare och nuvarande Hammerfall-medlemmarna Stefan Elmgren och Anders Johansson. ”Next level” följer upp den fantasifullt betitlade debuten ”One” (2011) och har redan fått traditionalistfantaster världen över att gå upp i brygga över de melodiska tongångarna. Ett givet tips för dig som fortfarande drömmer dig tillbaka till de tidiga 2000-talsår då Blind Guardian var närmast religiöst populära och Avantasia regerade på listorna.

• Veckans konserter:

Trivium + As I Lay Dying (KB, Malmö, 30/10)

Floridagruppen har besökt Sverige med en nitsk regelbundenhet, vilket gör att det känns som att vi på Aftonbladet har skrivit dem sönder och samman även som livegrupp. Men, icke sa Nicke. Den senaste konsertanmälningen letar sig tillbaka till maj 2007 (tiden då Matt Heafy fortfarande hade piskande lång thrash-frisyr), vilket är underligt i sig. Löser allt det logistiska sig blir det ändring på den fronten i veckan, då kvartetten gör gemensam sak med bland andra albumaktuella christcorecombon As I Lay Dying. Dagen efter ses det riffglada paketet i Stockholm, medan Göteborgspubliken får sitt den 5 november.

Grave (Göta Källare, Stockholm, 31/10)

Huvudstadens stoltaste försvarare av gammeldöds bör vara nöjda med senasteskivan ”Endless procession of souls”, som släpptes tidigare i höst. Det är en ruffig historia som vägrar moderniteter som förfining och annan dynamik än den som kapar knäskålarna på dig. Att de dessutom går fram som en ångvält live gör inte saken sämre. Uppvärmning kommer ifrån Scarpoint och Degradead.

Graveyard (Aveny, Sundsvall, 2/11)

Det retroglada Hisingen gänget firar releasen – och inte minst undertecknads entusiastiska :++++:-mottagande – av tredjealbumet ”Lights out” med en halvomfattande tur på de svenska vägarna under årets näst sista månad. Det lär en finfin och omtumlande upplevelse. Andra turnédatum i höst/vinter: Uppsala 3/11, Göteborg 10–11/11, Malmö 15/11, Norrköping 16/11, Huskvarna 17/11, Stockholm 23/11.

August Burns Red (Brewhouse, Göteborg, 2/11)

Ett ständigt ifrågasatt karriärsdrag: att spela in en julskiva. Det är emellertid det som den fromma metalcorecombon från Manheim, Pennsylvania, har gjort i och med ”Sleddin’ hill: A holiday album”. En giv vi faktiskt kan tala mindre högt om. Räkna dock med större firande då gruppen luftar väl valda bitar från diskografins mer imponerande inslag, likt ”Constellations” och ”Leveler”. Support kommer från Veil Of Maya och The Devil Wears Prada, ett paket som även går att bevittna den 5 november på Klubben i Stockholm och dagen efter på KB i Malmö.

Devin Townsend Project + Fear Factory (Brewhouse, Göteborg, 3/11)

Kanadensaren som kan släppa skivor som låter likt Broadwaymusikaler – och ändå få en kollektiv metalvärld att göra vågen – firade den gångna helgen med en karriärspännande tretimmarsföreställning i London. Tyvärr bara en engångsföreteelse, då den repertoar som i denna vecka och nästa når Sverige ”bara” är ännu ett gig med projektet som bär hans namn. Gott så, ändå. Dessutom ska det bli intressant att se om specialinbjudna Fear Factory har lyckats vässa formen efter det allt annat än nöjsamma framträdandet på Sweden Rock i somras (betyg: :+:). Stockholm får sin beskärda del tokigheter helgen efter, lördagen den 10 november på Nalen.

Katatonia + Alcest + Junius (Klubben, Stockholm, 3/11)

Melankolijulafton redan i början av november? Det kan du ju hoppa upp och sätta dig på. Och vilket dunderpaket det är, dessutom. Inte mindre än två grupper vars senaste alster, kan jag avslöja redan nu, belönas med topp tio-placeringar på årsbästalistan – plus en konstellation som imponerade på undertecknad i Holland i maj. Sannerligen, innerlighetsfesten är garanterad.

Accept (Trädgårn, Göteborg, 3/11)

Folk borde vid det här laget kunna släppa att vi vid mikrofonen numera hittar Mark Tornillo och inte ikoniske Udo Dirkschneider. Allt annat är orättvist. Speciellt med tanke på att han är en sångare som knappast ber om ursäkt för sig – samt att veterantruppen i och med ”Stalingrad” har gjort ett av årets starkaste heavy metal-album. Lyssna – och kolla in – utan förutfattade meningar, antingen i Lilla London eller i huvudstaden dagen efter. Det blir bäst så.

Helloween pumpar ut en låtlista – och besöker Sverige

av Mattias Kling

Känns januari 2013 långt borta? En diffus tidsangivelse i periferin, lika overklig som ett aldrig sinande lönekonto?

Var så säker – såvida inte Mayakalendern har rätt och jorden går under i under 2012 – det blir snart den 18 januari snabbare än du hinner säga ”Dr Stein”. Och var glad för det, för det är nämligen datumet då power metal-institutionen aus Hamburg släpper sitt nya album, titulerat ”Straight out of hell”.

Vanan trogen är ljudnivåerna finkallibrerade tillsammans med husproducenten Charlie Bauerfiend (Hammerfall, Gamma Ray, Saxon, Blind Guardian med flera) i frontmannen Andi Deris Mi Sueño Studios på Teneriffa och består i grundutförande av 13 nyskriva låtar, medan deluxeutgåvan kompletteras av ytterligare två spår.

– ”Straight out of hell” är den naturliga utvecklingen på de två senaste skivorna. De här låtarna kommer att få fart på även den lataste lyssnaren, hälsar gitarristen Michael Weikath.

Så här ser låtlistan ut:

1. Nabataea

2. World of war

3. Live now!

4. Far from the stars

5. Burning sun

6. Waiting for the thunder

7. Hold me in your arms

8. Wanna be God

9. Straight out of hell

10. Asshole

11. Years

12. Make fire catch the fly

13. Church breaks down

Extraspår:

14. Another shot of love

15. Burning sun (Hammond version)

Helloweens senaste album ”7 sinners” släpptes i oktober 2010 av Sony och gruppen har därefter besökt Sverige vid ett antal tillfällen. Senast de var i landet var sommaren 2011, då de spelade på Rockstad: Falun, Sweden Rock och Sundsvalls gatufest – och i april nästa år är det dags igen.

Då gör pumporna gemensam sak med kollegorna i Gamma Ray och besöker Stockholm den 4:e, Karlstad kvällen efter medan Göteborg får påhälsning lördagen den 6:e.

http://www.youtube.com/watch?v=iZSRNZXdolQ

Texter till Nöjesbladet i juli

av Mattias Kling

Som ni kanske har märkt så har jag under den gångna månaden inte lagt upp mina Aftonbladettexter här. Eller så har ni inte märkt det. Eller så bryr ni er inte.

Detta beror i alla fall på att jag har haft semester och annat för mig än att sitta vid datorn. Förvisso är jag fortfarande ledig, och är så en vecka till. Men tänkte ändå trycka ut de recensioner och den Återblick som jag har haft publicerade under juli.

Gilla eller inte – här kommer det.

PUBLICERADE 9 JULI:

Korn

++

Korn

III: Remember who you are

Roadrunner/Warner/ADA

METAL En pruttfull Munky gjorde fiasko på scen för drygt en månad sedan, vilket bortförklarades med att han i alla fall försökte uppträda. Däri gömmer sig också en obekväm sanning: Korn gör säkert så gott de kan. Problemet är bara att det inte räcker så långt. I ett försök att återfå gnistan från förr har producenten Ross Robinson kallats in, men inte ens hans primitiva ljudtänk lyckas tända någon konsekvent glöd i materialet. Videospåret ”Oildale (Leave me alone)”, ”Let the guilt go” och ”The past” är undantag från den nervösa linjen och påminner därför om den tid då gruppen faktiskt var bra. På riktigt.

Bästa spår: ”Holding all these lies”.

Parkway Drive

++

Parkway Drive

Deep blue

Epitaph/Bonnier Amigo

METALCORE Titelns bråddjup kan också mycket väl beskriva den åldersklyfta som tycks skilja mig och gruppens beundrare. För jag har svårt att begripa exakt vad det är med denna grupp som får ringdansglada ungdomar med roliga frisyrer att förlora varje uns av vett och sans så fort det vankas en sån där mullrande hardcorenedbrytning. Australierna har förvisso bra schvung i attacken, vet hur man snor ihop kalkylerat Göteborgharmoniska riff och gör egentligen mycket rätt utan att lyckas tillföra den överfulla metalcorefloran någon som helst ny vegetation. Griniga gamla gubbar finner därför mer nöje hos Darkest Hour eller Unearth.

Bästa spår: ”Deadweight”.

PUBLICERAD 23 JULI:

Grand Magus

++++

Grand Magus

Hammer of the north

Roadrunner/Warner/ADA

METAL Det räcker med att du tittar på genreaviseringen här intill. Den består bara av fem bokstäver, men de säger i sig mer än de nu följande sexhundra tecknen. Huvudstadstrion är nämligen inte en grupp som inte tjafsar så mycket. Utan snarare en ensemble som utför. Som torgför heavy metal med en okonstlad auktoritet som få av förebilderna mäktar med i dag, som skriver riff lika klassiskt självklara som sensationella och som med en uppenbar lätthet skriver melodier lika exakta som alla gps-koordinater i världen. Med sådana guider är det en omöjlighet att navigera fel – även i den mest kuperade musikterräng.

Bästa spår: ”Northern star”.

PUBLICERADE 30 JULI:

Blind Guardian

++

Blind Guardian

At the edge of time

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL Efter en obefogat komplicerad ”A night at the opera” och en trasslig ”A twist in the myth” är gruppen åter tillbaka på sitt mest Tolkien-dundrande humör. Materialet på album nummer nio är ensemblens mest grandiost verkställda sedan ”Nightfall in Middle-Earth”, där den tekniska prestationen och de läckra arrangemangen imponerar mer än låtarna i sig. De inslag då allt klaffar – bland andra symfoniska inledningskolossen ”Sacred worlds” eller medeltidsklämmiga ”Curse my name” – är tilltalande utan att överväldiga, och då går det också att svälja sångaren Hansi Kürschs brukligt bleka insats.

Bästa spår: ”Ride into obsession”.

ÅTERBLICKEN: SKINNY PUPPY BESÖKER VÄRMLAND

Skinny Puppy
Nivek Ogre i Skinny Puppy. (Foto: Gustav Mårtensson)

Blod, frånstötande bildkollage och likmaskar.

Black metal-dags igen?

Nej, här handlar det om grotesk och Sverigeaktuell industrisynt från Kanada.

NÄR? Den 15 juli 2004.

VAR? Arvikafestivalen.

VARFÖR? Flertalet artister har under åren gått ut för att chocka publiken.

Men få har gjort det lika estetiskt perfekt som den där gruppen från Vancouver. Dess musikaliska yttring är en historia för sig – men live är upplevelsen så djävulskt skrämmande att du inte vet om du ska gråta eller skrika. Eller bara krypa ihop i fosterställning och söka skydd.

Just så var det den där kvällen i Värmland för sex år sedan.

Nivek Ogre äntrade scenen insmetad i blod och smuts, med vad som såg ut som en blandning av en överkörd kråka och en egyptisk gudsmask på huvudet. I takt med de monotona dödssynttonerna pulserade scenprojektioner med bilder på ruttnande djurkroppar, dödsskjutna barn och George W Bush.

Mitt i detta frontalangrepp på sinnena stod man som åskådare och kippade efter andan. Och genomled något av det mest gastkramande en svensk festivalscen någonsin har erbjudit.

Blind Guardian till Sverige

av Mattias Kling
Blind Guardian

Arbetet med nya skivan, uppföljaren till 2006 års ”A twist in the myth” vilken förväntas finnas ute på marknaden tidig höst, är ännu inte avslutat men ändå passar Krefelds främsta power metal-hjältar på att tillkännage Sverigebesök.

Två datum blir det, och värt att notera är att dagarna då bandet drog fulla hus på halvstora ställen är förbi. En stadig dos Tolkienmetal presenteras i stället på Brew House i Göteborg den 22 oktober, medan huvudstadens Klubben får besök dagen efter.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Ylva Niklasson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB