Arkiv för tagg Cd recensioner

- Sida 1 av 8

Veckans texter

av Mattias Kling
Electric Boys

:+++:

Electric Boys

And them boys done swang

Supernova/Cosmos

ROCK Premiärlyssningen i mars 2010 gav en indikation som här mynnar ut i en solklar slutsats. Att det har gått 17 år sedan ”Freewheelin’” tycks helt ovidkommande – comebacken är en naturlig förlängning av en karriär som snarare slumrade ett tag än la sig ner och dog. Därför blir det som det blir: en skiva som hellre önskar förvalta än överraska. Och bra så. När det gäller ekivokt utmanande funkadelica som gifter Hendrix med Beatles och yviga rockgester är gruppen så unik i sitt uttryck att det räcker långt. Även om några bidrag mer drar åt det kyskt musikskoleduktiga än det promiskuöst svängiga.

Bästa spår: ”Angel in an armoured suit”.

Apa

LADDA NER: Nöjesbladets Mattias Kling väljer fem grymma låtar

Torture Division 

”IRON TUSK” 

Torture Division

Sveriges mest prisvärda dödsmetalltrio fullföljer sin mission att ge folket gratis mangel. Denna gång är det Mastodons väldiga ”Leviathan”-stycke som går genom vedflisen – med ett högst solvent resultat. (Lyssna)

Tesseract

”PERFECTION (CONCEALING FATE PART FOUR)”

Tesseract

Britterna låter Tools kosmiska harmonier kretsa i omloppsbana runt Meshuggahs perfekta rytmstation. Galaxer i mina braxer – det är ju närmast astronomiskt bra. (Lyssna)

Graveyard 

”THE SIREN”

Graveyard

Inte ens en överdos paracetamol kan få mig att sluta febra om detta hypegäng. Men så länge frossbrytningarna når klimax likt dessa är de värda alla svettiga lakan i världen. (Lyssna)

Insense 

”SURVIVING SELF RESENTMENT”

Insense

In Flames-fontmannen Anders Fridéns senaste satsning via Selective Notes må inte hålla någon Khoma-klass. Men håll i hatten – Oslokvartettens nittiotalssound är sturskt nog att stå på egna ben. (Lyssna)

Crowbar

”THE CEMETARY ANGELS”

Crowbar

Förvisso inte purfärsk. Men då större delen av svenskheten tycks ha missat exakt hur knäckande bra nyrehabiliterade Kirk Windsteins kängsludge är finns det läge att påminna om saken. (Lyssna)

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Whitesnake ”Forevermore”

:+++:

Whitesnake

Forevermore

Frontiers/Cosmos

HÅRDROCK Med en låtuppställning som närapå uteslutande avhandlar kärlek och lust befäster David Coverdale sin position som veteranrockens brunstigaste bamsebjörn. Låt vara för att det måhända inte görs med samma ståndaktighet som under det karriärsäkrande åttiotalet – ”Forevermore” är ändå så överstyvt amorös att dess blotta uppenbarelse torde få viagratillverkaren Pfizers aktiekurs att gå i backen. Soundet från comebackföregångaren ”Good to be bad” förvaltas härmed gott och med en kvalitet som räcker från start till mål. Men som också saknar några riktiga toppnummer som förvandlar myskvällen till ett riktigt kåtslag.

Bästa spår: ”All out of luck”.

Within Temptation ”The unforgiving”

:++:

Within Temptation

The unforgiving

Gain/Sony

GOTHROCK I och med sjundespåret ”Where is the edge” väcks, troligtvis högst omedvetet, en fråga som lämnas obesvarad. För det är ju precis det som saknas. Lite styrka och jävlar anamma. En helhjärtad ansats i känslostormarna, likt den som så hjärtevärmande verkningsfullt introducerades på de tidiga millenniesläppen ”Mother earth” och ”The silent force”. 

Här och var gör den grandiosa nerven sig påmind, som en svag vindpust gömd under gigantiska radioharmonier, mer eller mindre tydliga stölder från Chris Isaak (”Faster”) och Metallica (”Lost”) och arrangemang så feta att de skulle kunna avvärja en mindre hungerkatastrof. Men hur läckert utförandet än tycks vara och hur hänförande Sharon den Adel än må lägga fram serietidningskonceptet blir det sällan mer än snyggt på ytan. Inte ens vid de tillfällen då gitarrerna på allvar släpps igenom den ack så keyboardkompakta ljudmattan.

Allt är inte refrängguld som gnistrar. Även om det vid första anblicken kan tyckas så.

Bästa spår: ”Iron”.

Cavalera Conspiracy ”Blunt force trauma”

:+++:

Cavalera Conspiracy

Blunt force trauma

Roadrunner/ADA/Warner

METAL Om inte albumets dopnamn reder ut sammanhanget är det närmast övertydligt i och med titlarna ”Torture”, ”I speak hate” och ”Thrasher”. 

När bröderna Cavalera gör gemensam sak för andra gången sedan den familjära återföreningen med ”Inflikted” finns få stunder som talar till ditt vett eller förstånd. I stället är ”Blunt force trauma” en hårt kramad dos köttbullemetal som torde kunna mätta den mest brutalitetshungrige. Att det är ett format den forna Sepultura-duon behärskar till fullo torde det knappast råda någon diskussion om. I exempelvis Slayer-smockan ”Warlord”, ”Arise”-rappa ”Target” eller ”Lynch mob” (gästad av Agnostic Fronts Roger Miret) används lyssnaren konsekvent som slagpåse, vilket också gör att man lätt känner sig mörbultad då machojabbarna avlöser varandra med sådan envishet. 

Och därför är det extra trist att de andningspauser som erbjuds, ”Killing inside” och ”Genghis Khan”, också hör till de svagare (in)slagen.

Bästa spår: ”Lynch mob”.

Bonusrecensionen: Agnostic Front

av Mattias Kling
Agnostic Front

:+++:

Agnostic Front

My life my way

Nuclear Blast/ADA/Warner

HARDCORE Min New York-semester för några veckor sedan kunde knappast ha fått ett bättre soundtrack. Det finns liksom inget bättre sällskap under tunnelbanefärder ned mot East Village, gråkalla promenader i Alphabet city eller vilsna turer i Tribeca än det som NYHC-veteranerna bjuder på. Det förstår vem som helst. Om inte borde grundlig research göras å det närmaste.

Men då Brooklyn brewerys högst smakliga winter ale har bytts mot Arvid Nordqvists rekokaffe och avslappnande promenader i Central Park ersatts av stressiga turer nedför Torsgatan är det svårt att känna riktigt samma entusiasm. Det blir liksom så när illusionen av att man är deltagare i någon annans liv ersätts av det där som är vida känt som vardag.

Därmed inte sagt att ”My life my way” är något annat än ett fullgott ihopkok av en mer än 30-årig karriär. Det passas till punkspattiga debuten ”Victim in pain” (1982) i en väldigt rudimentär ”That’s life”. När det gäller ”One voice”-typisk bökarmosh à la 1992 står ”More than a memory” och ”A mi manera” för de inslagen, medan det gatupunkiga sound som introducerades på allvar på comebackskivan ”Something’s gotta give” (1998) luftas å det bestämda i exempelvis titelspåret.

Summa summarum: 30 år på 13 spår – och du vet vad du får.

Inte så mycket mer och knappast mycket mindre.

Lyssna på: ”City street”, ”Until the day I die”.

Bonusrecensionen: Legion Of The Damned

av Mattias Kling
Legion Of The Damned

:++:

Legion Of The Damned

Descent into chaos

AFM/Sound Pollution

THRASH METAL Betyget här ovan kan tyckas snålt och styvmoderligt tilltaget. Speciellt då gruppens femte långkörare (om man i summan inräknar ”Feel the blads”-återutgåvan) under Legion Of The Damned-flagg endast i de perifera detaljerna skiljer sig från tidigare berömvärda verk. 

För det du finner här är är ett väl beprövat hopkok av den tyska 80-talsthrashens supertrio. Vispa ihop Kreator med Destruction och Sodom, grädda det hela i nollnolltalistiskt hård studioform – och vips har du det upphovsmännen kallar för ”Descent into chaos”.

Du vet vad det handlar om. Du vet hur det låter, hur det luktar och hur det känns. Och som sådant uppfyller prestationen alla grundläggande mangelkriterier. Förutom att det har gjorts med såväl större skärpa som relevans – såväl av förebilderna som av kvartetten själv.

Lyssna på: ”Shrapnel rain”, ”Holy blood, holy war”.

Bonusrecensionen: Times Of Grace

av Mattias Kling
Times Of Grace

:+++:

Times Of Grace

The hymn of a broken man

Roadrunner/ADA/Warner

METALCORE Bunden till en sjukhussäng började Adam Dutkiewicz skriva musik – inte för att han var tvingad utan för att han ville det. Behövde det. För sin egen skull.

Resultatet blev en låtkollektion som ser honom återförenad med tidigare Killswitch Engage-kollegan Jesse Leach och som på många ställen överträffar huvudsysslans senaste verk. Kanske för att den ansvarige kompositören här slipper oroa sig över om arenarefrängerna är hjärtliga nog och i stället kan göra låtar som både kräver mer av lyssnaren och ger mer tillbaka.

Lyssna på: ”Strength in numbers”, ”Until the end of days”.

Veckans texter

av Mattias Kling
Amon Amarth

:++++:

Amon Amarth

Surtur rising

Metal Blade/Border

METAL Den dynamiska renovering av soundet som lyfte ”Twilight of the thunder god” till så hisnande höjder fortsätter att ge ett resultat som imponerar. För även om kraftklubben från Tumba ännu är mästare på att göra slagkraftiga utbrott drivna av en laboratorieperfekt avvägning mellan dödstordön och traditionalistmetal är det främst i de mer finkänsliga detaljerna som den når störst slagfärdighet. 

Det märks exempelvis i en subtil ”Dexter”-passning i plattans avrundande monsterclou. I de påträngande refrängmelodier som en supervass ljudbild spränger sig igenom berg eller i den ohämmat ståtliga avrundningen på ”The last stand of Frej”. För det är just där – i avvägningen mellan barbröstat stridslarm och sansat handlag – som Amon Amarth hittar det segervapen som gör att gruppen kan smula sönder konkurrensen. 

Och samtidigt lyckas bevisa att man inte behöver attackera i parti och minut för att gå segrande ur striden.

Bästa spår: ”Doom over a dead man”.

Godflesh

ÅTERBLICKEN: GODFLESH SLÄPPER GENREDEFINIERANDE DEBUTALBUM

Titeln är hämtad från ett slangord för maskingevär. Men det är ingen höghastighetseld som avlossas.

Möt en städpatrull som i stället maler dina öron till köttfärs med dundrande envishet.

VAR? Birmingham, England.

NÄR? November 1989.

VARFÖR? Att påstå att skivan är före sin tid är både korrekt och helt urbota dumfel.

Mer sant är då att duons fullängdsdebut är en skapelse som såg ljuset i en kontext där det stod ut som en illa hopknuten skräppåse på soptippen. Inklämd mellan epokdefinierade verk signerade Bolt Thrower, Napalm Death, Terrorizer och Carcass i utgivningskatalogen hos då så tongivande mangelleverantören Earache placerades Godflesh nämligen i ett sällskap där de inte hörde hemma.

Fjärran från kollegernas banbrytande dödsmangel och virvelvindssnabba attacker är ”Streetcleaner” minst sagt en väldigt udda fågel. Influenser från filmer av Ken Russell och David Lynch, hemstadens deprimerande vardag, Throbbing Grissle, Crass och mycket fult tjack upphör allmän väg redan i de första tonerna på ”Like rats”. Trummaskinen bultar som en asfaltsborr i slow motion, gitarrerna är så nedstämda att tonerna spricker och skaver medan lyssnaren för varje ton skjuts allt närmare en mental kollaps.

Om fyra veckor framför upphovsmännen Justin K Broadrick och Benny Green ”Streetcleaner” i sin fulla prakt på den holländska finsmakarfestivalen Roadburn.

Det låter som rena rama närvaroobligatoriet, inte sant?

Veckans recensioner

av Mattias Kling
The Haunted

:++++:

The Haunted

Unseen

Century Media/EMI

METAL Om den introverta ”The dead eye” var en utmanande blinkning åt det okända är ”Unseen” en vansinnesblick som kan få den mest förståndige att tappa fotfästet.

För likt sin omdiskuterade syskonskiva (den kompromissartade ”Versus” framstår mest som en evolutionär reträtt i diskografin) är The Haunteds sjunde studioalster en utgåva som gräver djupa vallgravar mellan bandet och dess mer långlivade lyssnarskara.

Som bortblåsta är de ivriga thrashsmockorna som så förtjusande radades upp på 1998 års självbetitlade debut. Och lika bortgallrad är den prunkande dödsmetallaggression som fick spira fritt på ”One kill wonder”.

I stället möts åhöraren av ett band som känns lika distanserat från sin egen historia som det är från referenser till den svenska metalscenen. Att sångaren Peter Dolving i intervjuer sturskt har proklamerat att kvintetten börjat spela pop ska dock tas med en nypa salt. Materialet på ”Unseen” är lika påträngande intensivt som man vill ha det, även om ilskan inte längre är ett bärande fundament utan snarare kan skönjas i marginalerna.

I en helhet som lyckas förena progrock med dystopimetal och smäckra bolsterharmonier är det därför en skiva som känns. Som kryper in under huden. Som byter ut dina multivitaminer mot psykospiller.

Och du gör helt rätt i att tappa all eventuell reservationsbalans.

Bästa spår: ”Disappear”.

Rise Against

:+++:

Rise Against

Endgame

Interscope/Universal

POPPUNK I en samtida amerikansk scen där det mesta tycks handla om att tonsätta löst formulerade tonårstankar är Chicagoensemblen ett välkommet inslag. Liksom sina ideologiska förebilder Bad Religion skriver gruppen låtar som betyder något. Som lyckas förena tåga med harmoni och som inte räds en agenda som både ifrågasätter och irriterar. 

På så sätt spelar ”Endgame” också med väldigt säkra insatser. 

Skillnaden mot ”Appeal to reason” – skivan som lyfte combon till rollen som arenafyllare även i Sverige – är ytterst marginell och märks mest i att refrängerna har vässats ytterligare ett snäpp och att angreppet är aningen sturskare. Annars är det här ett Rise Against som gör vad de ska och som gör det på ett sätt som väcker få invändningar. Men som säkrar sin branschledarstatus mer beroende på den bleka konkurrensen än på sin egen förträfflighet.

Bästa spår: ”Disparity by design”.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Children Of Bodom

:+++:

Children Of Bodom

Relentless reckless forever

Spinefarm/Cosmos Music Group

METAL För att så styvnackat hävda en spontan skaparinställning låter den finska dunderkvintetten förvånansvärt lästtrogen. Möjligen går det att hitta spår av den förhållningsfria ståndpunkten i en tempopigg ”Shovel knockout” eller i det faktum att riffen denna gång lika ofta går i clinch med ett virtuost 1980-tal som den trycker till lyssnaren med grovhugget amerikansk aggrofetma. På så vis tillvaratar gruppen mer sitt och föregångarnas arv än söker uppenbara komplikationer. Och som sådant är utförandet gott nog – även om den genast bör upphöra med trams likt avrundande covern ”Party all the time”.

Bästa spår: ”Shovel knockout”.

Evergrey

:+++:

Evergrey

Glorious collision

Steamhammer/Playground

METAL De senaste årens medlemskarusell skulle kunna ge även den mest sansade stora snurren. Men gruppens ständige ledare Tom S Englund låter i stället de brustna bandrelationerna ge stabilitet åt en låtkollektion som bitvis är svindlande bra. Speciellt beskriver detta omdöme de stunder då Evergrey finner precis rätt jämvikt mellan det lättlyssnade och det utmanande. Samtidigt är det också tydligt att avvägningen ska vara noggrant balanserad. I ett par mer tillbakalutade balladstycken är frontmannens fantastiska stämma den största behållningen och konceptformen till trots lyckas Englund inte heller denna gång nå upp till den nivå som sattes på fullträffen ”The inner circle”.

Bästa spår: ”Out of reach”.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Mustasch

:++:

Mustasch

The new sound of the true best

Gain/Sony Music

HÅRDROCK Utgåvor likt denna gör recensionsuppdraget extra utmanande, då dess blotta existens är högst diskutabel. All gängse bedömningsstandard är nämligen obrukbar när det avyttrade, som i det här fallet, till största delen handlar om nytolkningar av redan utgivet material. 

Som sådant är genomförande också förvånansvärt dogmatiskt. Förutom en stråkförsedd ”I’m frustrated” petar Mustasch snarare försiktigt i detaljerna än tar tillfället i akt att göra om ett dussintal av sina mest välkända kompositioner. Nog för att bland andra ”Black city”, ”I hunt alone” och ”Monday warrior” låter några hårstrån bättre och grövre i de nya versionerna – då möjligheten att skapa ny spänning mitt i allt det välkända inte tillvaratas blir utfallet inte heller speciellt omtumlande.

På samma sätt är kollektionens enda grundexklusiva inslag inte heller något som får ens världsbild att skakas i grundvalarna. ”Angel’s share” är förvisso en behaglig liten kindklapp som låter mer The Cult än Ian Astbury och hans mannar har gjort sedan ”Sonic temple”, men stycket är likväl en bagatell som ligger en bra bit under högstanivån.

Bästa spår: ”Down in black”.

Dropkick Murphys

:+++:

Dropkick Murphys

Going out in style

Cooking Vinyl/Cosmos Music Group

FOLKROCK Ända sedan Bostongruppen under sent 1990-tal lät sin punkasfalt till fullo genomborras av irländsk grönska har den musikaliska linjen varit tämligen rak. Så långt är album nummer sju en del av denna konsekvens och därför lika trygg som en nyuppslagen pint vid arbetsveckans slut. 

En desto mer upphetsande insikt är då att septetten slutligen bryter den nedåtgående kvalitetstrenden som har präglat de senaste utgåvorna. På sina ställen skickar melodierna vänliga hälsningar till formtoppen ”Sing loud, sing proud” – vilket säger mer om helheten än att gruppen textrefererar till såväl NOFX som GBH och Agnostic Front. De muntra visorna studsar runt i kilt och Dr Martens-kängor, fiol och dragspel är lika viktiga som elgitarrer och hamnsjåarsmuts under naglarna när sekelnötta traditioner möter mer uppnosiga utmaningar. 

Låt gå då för att Guinessmagen skvalpar över byxlinningen i exempelvis ”Peg o’ my heart” och att ”Cruel” är överdrivet sentimental. Så länge som det goda humöret får skumma för fullt är några extra trivselkilon något man får räkna och leva med.

Bästa spår: ”The hardest mile”.

Veckans texter

av Mattias Kling
DevilDriver

:+++:

DevilDriver

Beast

Roadrunner/Warner/ADA

METAL Producenten Mark Lewis hävdar att ”Beast” föder en helt ny genre, vilket förstås är total rappakalja. Mer sant är då snarare att djävulschaufförerna följer en redan utlagd konsekvens som snarare handlar om transpiration än om innovation. Inget fel med det. Gruppen bemästrar sin circlepitmetal till fullo och lyckas övertyga hela varvet runt. I längden blir skinkbankandet ändå aningen endimensionellt, vilket inte minst blir tydligt då skivans chockartade clou dyker upp i och med en oväntat lyckad 16 Horsepower-cover. Här byggs nya broar, som i framtiden kan leda till riktigt spännande territorier.

Bästa spår: ”Black soul choir”.

The Project Hate MCMXCIX

:++++:

The Project Hate MCMXCIX

Bleeding the new apocalypse

Season Of Mist/Sound Pollution

METAL Jodå. Gissa om det blir tjong i kastrullen då kulinariskt finkänslige exkocken Lord K Philipson slevar upp sex bastanta skopor dödsmetallstuvning som torde smörja kråset på såväl mangelsugen som Guide Michelin-finsmakare. Och att bidragen till den lilla röda denna gång är av det mer organiska slaget gör dem knappast sämre. Balansen mellan Jörgen Sandströms raspiga sälta och nytillkomna Ruby Roques vokalsyrlighet är precis lagom len mot gommen, och med några kryddmått Candlemass (Leif Edling) och King Diamond (Mike Wead) råder det ingen tvekan om vilken festmåltid som erbjuds

Bästa spår: ”They shall all be witnesses”. 

LADDA NER: MATTIAS KLING SKICKAR 5 LÅTHÄLSNINGAR FRÅN NEW YORK

Glamour Of The Kill

LOST SOULS (GLAMOUR OF THE KILL)

Branschsiarna på hemmaplan spår ett Bullet For My Valentine-genombrott under året. Jag är lite mer skeptisk, men lyckas ändå inte undgå att suga lite för länge på denna sötsleazekaramell.

Graveyard 

HISINGEN BLUES (GRAVEYARD)

De Universalkontrakterade göteborgarna kan med gott samvete stava hype med väldigt högresta versaler. Fog för hyllningarna? Det hittar du här.

Desultory 

THIS BROKEN HALO (DESULTORY)

Även om 2011 snart fyller två månader finns det få anledningar att inte återupptäcka ett av förra årets starkaste death metal-släpp. Om du missade första rundan, det vill säga.

Minora

JÓGA (MINORA)

Visst går det att ifrågasätta originaliteten. Men debutanternas finkänsliga filantropirock, mellan Katatonia och Deftones, är rena välgörenheten för din själ då februarivindarna viner.

Scarpoint

BURNING IN HELL (SCARPOINT)

Minnesstarka kommer säkert ihåg Sweden United-spåret ”Open your eyes” från i höstas. Här är dess mer hetlevrade lillebror. Med samma dna, men en avsevärt kaxigare attityd.

Sida 1 av 8
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande redaktör: Martin Mederyd Hårdh
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB