Arkiv för tagg chris isaak

- Sida 1 av 1

Veckans recensioner: Kiss + The 69 Eyes

av Mattias Kling

:++++:

Kiss

Monster

UMe/Universal

HÅRDROCK För att fullt ut förstå det remarkabla i prestationen krävs lite elementär sifferexercis:

• I januari är det 40 år sedan gruppen officiellt bildades och 38 år sedan dess debutalbum nådde handeln.

• Medelåldern i bandet ligger på 57 år (avsevärt reducerad på grund av ungtupparna Tommy Thayer, 51, och Eric Singer, 54).

• Det har gått tre decennier sedan den senast gjorde en hel skiva som ens var i närheten av absolut klassikerkaliber (”Creatures of the night”).

I linje med ovan nämnda förutsättningar borde ”Monster” vara en Scooby Doo-prekär historia. En harmlös Cartoon Network-episod, befriad från såväl dramatik som elegans.

Tack och lov – fallet är snarare tvärtom. Det Kiss delar ut på ålderns höst är en rockchock från ett band som egentligen inte behöver bry sig om sådana ansträngningar längre. En grupp som redan har åstadkommit allt och det mesta därtill och som skulle kunna luta sig tillbaka, trygg i att rollen som kringresande sminkspektakel fortfarande genererar nog med inkomster för att hålla affärsdrivne Gene Simmons checkkonto klädsamt välfyllt.

Det finns helt enkelt ingen rimlig anledning att en grupp med en försäljningsstatistik som överskrider 100 miljoner sålda skivor världen över ännu skulle kännas hungrig.

Det är där ”Monster” träder in och vänder upp och ner på det förväntade. Särskiljer det som borde vara från det som faktiskt är. Redan på ”Sonic boom” – släppt 2009 sedan och i sig en surpris då en viss basist året dessförinnan konstaterat att karriären som studioband var över – märktes det att draget att jobba utan utomstående låtskrivare är ett lyckokast, något som faller extra väl ut på uppföljaren. Aningen tyngre än nämnda comebackalster faller det nya materialet någonstans mellan ”Destroyer” och ”Revenge”, med en härligt analog ljudskrud som extra läcker dekoration.

Såväl singeln ”Hell or hallelujah” som ”Eat your heart out” och ”Outta this world” är klassisk shock ’n’ roll uppdaterad till 2010-talet, medan ”Wall of sound” och ”The devil is me” uppvisar en Simmons som nog inte har låtit lika innerligt anfrätt sedan han av misstag svalde fotogen på scen i Denver under 1970-talet.

”You wanted the best, you got the best”, brukar det heta.

Tacksamt nog är det precis vad ”Monster” stolt presenterar.

BÄSTA SPÅR Med dundrande bas, tjusig tvillingsång signerad Gene Simmons och Paul Stanley och en monstruös refräng är ”Take me down below” ett lysande gestaltande av Kiss i sitt esse.

VISSTE DU ATT Trots att gruppen har sålt oscena mängder skivor i hemlandet har den aldrig legat etta på Billboards singellista. Däremot har de toppat försäljningsstatistiken två gånger – i Kanada.

TITTA OCKSÅ PÅ ”Detroit rock city” (1999). Harmlöst underhållande rulle om ett high school-gäng som försöker bluffa sig in till ett gig med Kiss i, you got it, Detroit.

(Lyssna på skivan på Spotify)

:+++:

The 69 Eyes

X

Nuclear Blast/ADA/Warner

GOTH ’N’ ROLL Ett par titlar anger färgskalan till högst två nyanser; rött (spår fem) och svart (låt nummer tre). På sitt sätt fullkomligt naturligt, då hörntandsvärmarna från Helsingfors alltjämt lever och verkar i en verklighet som skyr gryningen. Jyrki 69 svalgsjunger skorrande djupt om flickor med kyrkogårdsögon, kärlek på rymmen och vad som egentligen hände förra sommaren – allt uppvisat mot en smakfull fond som är lika mycket Fangtasia som Transylvanien. I upptempostyckena fungerar det utmärkt. Där hamrar eleganta hitrefränger fast uppmärksamheten, medan exempelvis ”Borderline” (mer Chris Isaak än Johnny Cash) mest saknar … eh … bett.

Bästa spår: ”Tonight”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Whitesnake ”Forevermore”

:+++:

Whitesnake

Forevermore

Frontiers/Cosmos

HÅRDROCK Med en låtuppställning som närapå uteslutande avhandlar kärlek och lust befäster David Coverdale sin position som veteranrockens brunstigaste bamsebjörn. Låt vara för att det måhända inte görs med samma ståndaktighet som under det karriärsäkrande åttiotalet – ”Forevermore” är ändå så överstyvt amorös att dess blotta uppenbarelse torde få viagratillverkaren Pfizers aktiekurs att gå i backen. Soundet från comebackföregångaren ”Good to be bad” förvaltas härmed gott och med en kvalitet som räcker från start till mål. Men som också saknar några riktiga toppnummer som förvandlar myskvällen till ett riktigt kåtslag.

Bästa spår: ”All out of luck”.

Within Temptation ”The unforgiving”

:++:

Within Temptation

The unforgiving

Gain/Sony

GOTHROCK I och med sjundespåret ”Where is the edge” väcks, troligtvis högst omedvetet, en fråga som lämnas obesvarad. För det är ju precis det som saknas. Lite styrka och jävlar anamma. En helhjärtad ansats i känslostormarna, likt den som så hjärtevärmande verkningsfullt introducerades på de tidiga millenniesläppen ”Mother earth” och ”The silent force”. 

Här och var gör den grandiosa nerven sig påmind, som en svag vindpust gömd under gigantiska radioharmonier, mer eller mindre tydliga stölder från Chris Isaak (”Faster”) och Metallica (”Lost”) och arrangemang så feta att de skulle kunna avvärja en mindre hungerkatastrof. Men hur läckert utförandet än tycks vara och hur hänförande Sharon den Adel än må lägga fram serietidningskonceptet blir det sällan mer än snyggt på ytan. Inte ens vid de tillfällen då gitarrerna på allvar släpps igenom den ack så keyboardkompakta ljudmattan.

Allt är inte refrängguld som gnistrar. Även om det vid första anblicken kan tyckas så.

Bästa spår: ”Iron”.

Cavalera Conspiracy ”Blunt force trauma”

:+++:

Cavalera Conspiracy

Blunt force trauma

Roadrunner/ADA/Warner

METAL Om inte albumets dopnamn reder ut sammanhanget är det närmast övertydligt i och med titlarna ”Torture”, ”I speak hate” och ”Thrasher”. 

När bröderna Cavalera gör gemensam sak för andra gången sedan den familjära återföreningen med ”Inflikted” finns få stunder som talar till ditt vett eller förstånd. I stället är ”Blunt force trauma” en hårt kramad dos köttbullemetal som torde kunna mätta den mest brutalitetshungrige. Att det är ett format den forna Sepultura-duon behärskar till fullo torde det knappast råda någon diskussion om. I exempelvis Slayer-smockan ”Warlord”, ”Arise”-rappa ”Target” eller ”Lynch mob” (gästad av Agnostic Fronts Roger Miret) används lyssnaren konsekvent som slagpåse, vilket också gör att man lätt känner sig mörbultad då machojabbarna avlöser varandra med sådan envishet. 

Och därför är det extra trist att de andningspauser som erbjuds, ”Killing inside” och ”Genghis Khan”, också hör till de svagare (in)slagen.

Bästa spår: ”Lynch mob”.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB