Arkiv för tagg danko jones

- Sida 1 av 2

Danko Jones tänder på en gås – och håller en hög nivå

av Mattias Kling
Danko Jones ”Fire music”

:+++:
Danko Jones
Fire music
Bad Taste/Border

ROCK Har tjuren från Toronto gått och blivit rökt på gamla dar? Nu kanske man förvisso inte ska tända på alla cylindrar över att det sjungs om att puffa jolle i ”Getting into drugs” – låten är mer komedi än biografi – men nog har trion meckat ihop en platta som inte är av det gräsligare slaget. Cowbellkarnevalen i ”Do you wanna rock” är som gjord för att slå pannan i scengolvet, ”Body bags” avlossas riktning mot Misfits ”Bullet” medan ”I will break your heart” är en 50-talsbuggande punkballad av det slag som Volbeat brukar göra. Emellertid känns det som att Danko Jones har sin egen historia och sitt goda liverykte emot sig. För även om ”Fire music” är en tämligen genomhet upplevelse så når den sällan upp till exempelvis ”We sweat blood” eller ensemblens konsertleverans. Så rökt är det nog inte. Men inte så superpåtänt heller.

Bästa spår: ”She ain’t coming home”.

Fräcka fredag – då blir det en Blind Guardian-recension och en spellista

av Mattias Kling
Blind Guardian ”Beyond the red mirror”

:+++:
Blind Guardian
Beyond the red mirror
Nuclear Blast/Sony

METAL De som anser ”A twist in the myth” och ”At the edge of time” vara i svulstigaste och krångligaste laget behöver kanske inte hoppa jämfota över Krefeldgruppens nu aktuella halvomvändning. För det är egentligen blott en del av sanningen, då ensemblens tionde fullängdare bitvis också hör till dess parantaste och mest högtravat arrangerade med påkostat tjusiga kör- och orkesterpartier. Samtidigt finns det på ”Beyond the red mirror” också stunder som minner om kvartettens mest hissade 1990-tal. Speciellt ”The holy grail” och ”The throne” blickar liderligt tillbaka mot ”Somewhere far beyond” och ”Tales from the twilight world” och utgör ett lättgreppat halvtidsparti i en helhet som både är krävande och fascinerande. Få tar begreppet more is more till sin spets som Blind Guardian.

Bästa spår: ”The holy grail”.

VECKANS SPELLISTA

Bonusrecensionen: Danko Jones svettas för rockens skull

av Mattias Kling
Tjuren från Toronto stångar sig igenom en timmes rawkigt riwig rifforama. Foto: Petter Hellman/Rockfoto
Tjuren från Toronto stångar sig igenom en timmes rawkigt riwig rifforama. Foto: Petter Hellman/Rockfoto

:++++:

Danko Jones

Red Stage, Bråvalla Festival.

Bäst: ”Sugar chocolate”.

Sämst: Ljudet är för tamt och lågt.

NORRKÖPING. Det bästa är att det är så enkelt att uppskatta. Att tre hjärtan klappar kollektivt för rockens skull. Att de blöder i riffen, svettas i ansatsen reser sig på tå så fort ett plektrum träffar en e-sträng.

Utan omskrivningar är det här musik som andas sen fredagkväll. Som är lika brunstig i presentationen som publiken i sig, som leker med genrens klicheér och placerar dem i ett mellanting mellan metal, punk, blues och rawk (en genre som tvångsmässigt måste stavas exakt så).

Som sådant är det förbluffande festivaleffektivt. Redan i öppnande ”Had enough” är publikens gensvar ljudligare än bandet i sig – händerna är i luften, benen ofta över knähöjd, höfterna i ständig rotation.

Sådant är gensvaret som ges, då leveransen är så stadig som den är. Det syns en tio på scen, det låter likt tio tätt sammandrillade personer som höjer reglagen strax ovanför max redan från start och som sedan bara ökar ända in i kaklet – i en final då fallna hjältar hyllas.

Vi jublar för Jeff Hanneman, Ronnie Van Zant, Ronnie James Dio, Tupac Shakur, Clive Burr och Johnny Cash.

Men lika mycket för förutsättningsperfektionen i presentationen, huvudpersonens snyggt James Hetfield-krökta rygg och JC Calabreses kämpainsats till höger om Mr Jones.

Just därför är det så enkelt att uppskatta och värdesätta.

Fotnot: Danko Jones spelar även på Metaltown i Göteborg den 5 juli.

Rock and roll is blogg and blue (FGIF, pt 16)

av Mattias Kling

• • Ropen skalla – fredag åt alla.

• • Traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.

• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.

• • Mycket nöje.

Black Sabbath ”God is dead?”

En jobbkurs är för det mesta något man mest lider sig igenom. Ser sekunderna ticka förbi samtidigt som huvudet fylls av mer eller mindre relevant information.

Situationen i förmiddags? Olidlig. För samtidigt som en vänlig föreläsa från SVT gjorde sitt bästa för att berika mitt huvud med alla förträffligheter och finesser i programmet Excel plingade det till i telefonen. Med en inbjudan till att lyssna på denna låt via skivbolagens favorittjänst Play MPE. Vilket jag ju inte kunde. Eftersom jag satt på kurs och lärde mig om Excel.

Ja, ni förstår. Det blev en ganska lång färd fram till lunchuppbrott och möjlighet att i lugn och ro kunna inspektera första smakprovet från metallegendarernas första studioalbum tillsammans med Ozzy Osbourne på 35 år. En obekväm väntan, där jag smygläste kommentarer från vänner och obekanta som redan hade haft möjlighet att lyssna.

Det kan tyckas aningen överentusiastiskt att en så pass marginell sak som ett låtsläpp får mig att sitta som på nålar, men i det här fallet är nervositeten relevant. Inte bara för den omfattande pausen i kreativ output parterna emellan, utan också för att resan fram till ”13” (namnet på det album som släpps i juni) inte direkt har varit en solskenspromenad vid strandkanten.

I stället har upptakten till plattan kantats av sju sorger och åtta berusningsmedel. Inte nog med att ett bråk med originaltrummisen Bill Ward har gjort att hans plats i gruppen nu besitts av Brad Wilks från Rage Against The Machine/Audioslave, gitarristen Tony Iommi kämpat mot och besegrat en cancersjukdom – så sent som tidigare i veckan avslöjade Ozzy Osbourne att han under en lång period återfallit i sitt missbruk.

Det är grunden som ”God is dead?” bygger på. Oroväckande moln i horisonten som tycks ha kunnat hota supercomebacken efter förra årets turbulens.

Men – tack gode Gud (Satan?) för att det inte märks. Låten är faktiskt bättre än jag har vågat hoppas på, med en ljuvligt högt mixad Geezer Butler-bas, ett gitarrsound som är så Tony Iommi att det omöjligen hade kunnat göras av någon annan och en Ozzy som låter sådär digitalt uppfixad som han alltid har gjort på senare år. Men ändå bra. Förvisso är kompositionen med sina nära nio minuter i alla fall två för lång, men tycks ändå indikera att ”13” kan bli ett riktigt lyckonummer. Vilket jag säkert får anledning att återkomma till framöver.

HIM ”Tears on tape”

Här handlar det om ännu en återkomst efter sjukdom i truppen, även om åkomman som drabbade trummisen Gas Lipstick (Mika Karppinen) till synes inte kan sättas i jämförelse med Tony Iommis cancer.

Takthållaren drabbades under upptaktsarbetet till sitt åttonde studioverk av förslitningsskador som gjorde att han knappt ens kunde lyfta en kaffekopp – och ännu mindre dunka skinn i en av Finlands mest framgångsrika rockexporter. Hans bandkamrater beslutade då att ta en paus medan han återhämtade sig, vilket gjorde att den nu aktuella fullängdaren sköts på framtiden. Vilket frontmannen Ville Valo i efterhand har beskrivit som en möjlighet för bandet att tänka över sin framtid.

– Det var en existensiell kris i miniformat. Vi blev tvingade att komma fram till vad vi verkligen ville göra och om vi verkligen var så förtjusta i varandra att vi skulle kämpa tillsammans – eller om vi skulle lägga ner.

Så blev det ju inte till slut. Vilket innebär att vi inom kort också kommer få ta del av ”Tears on tape” i sin helhet. En exakt kvalitetsbedömning av verket som sådant kommer ni med största sannolikhet att få läsa i detta forum typ om en vecka. Fram till dess går det ju alltid att låta titelspåret värma hjärtat lite extra.

Danko Jones ”I believed in God”

Mycket minimalism kan tillskrivas den hårt jobbande Torontotrion. Som att dess musikaliska yttring sällan lämnar ett formellt rawk-läge. Som att den kanske inte använder världens största gester för att presentera sig och sin verksamhet. Eller som att den är så sammantrillat konsevent som den tajta personalbesättningen erbjuder.

När det gäller att presentera sin musik i visuell form sparar Danko Jones emellertid inte på krutet. Vilket innebär att promotionrullen till ”I believed in God”, hämtad från fjolårets ”Rock and roll is black and blue”, följer den storbudgetkonsekvens som exempelvis märks i presentationen av ”I think bad thoughts” och ”Had enough”.

I likhet med ovan nämnda bildsättningar är det nya klippet regisserat av bröderna Josh och Jason Diamond och är snarare en novellfilm än en rockvideo av traditionellt snitt. I huvudrollerna ser vi Robin Williams dotter Zelda och Jason Trost som ett till synes lyckligt par, men något mörkt lurar alltjämt i bakgrunden och hotar parets tomtebolycka.

***

Och i och med detta återstår bara att knyta ihop påsen om den här veckan med att spana in det göttigaste av det övriga som har träffat internet de senaste dagarna. Och det är ju knappast det sämsta.

I spelaren nedan går det att fräscha upp fredagsfeelingen lite extra med färska streamingbidrag från exempelvis Amon Amarth, Kylesa och Heartist, medan bland andra Alice In Chains, Papa Roach och Sodom bjuder på regelrätta videouppvisningar.

Nu är det hög tid att ta helg. Det var banne mig på tiden.

We’re blogg bound (Veckans viktigaste, pt 7)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR/DVD:ER

Yngwie J Malmsteen’s Rising Force: Spellbound (Rising Force/import)

Huvudstadens mest internationelle Fenderbender gör kanske inte helt rätt i att på sin 17:e studioalbum (cover- och samlingsutgåvor oräknade) sätta dit gruppnamnet Rising Force. För det här är nämligen Lars Johan Yngve Lannerbäcks soloshow. Inte nog med att han, självklart, har komponerat och producerat det färska materialet – han står även för sång och de flesta andra instrument. Exakt hur det lyckas kan jag inte berätta något om. Med tanke på att organisationen runt 49-åringen behandlar den kommande skivan med samma säkerhetstänk som Fort Knox så har det inte skickats ut några promos eller ens lyssningslänk. I stället är allt jag har hört de korta klipp som bland annat presenteras här. Och säga vad man vill, beslutet att själv axla vokalistrollen kanske inte är den brightaste idén Yngwie någonsin har kläckt. Om vi nu ska vara snälla.

Sacred Reich: Ignorance (Metal Blade/Border)

Tanken är på sitt sätt såväl svindlande som aningen skrämmande. Att det i år har gått ett helt kvartssekel sedan Phoenixgruppen släppte sitt debutalbum skänker perspektiv på saker och ting och förklarar tydligt att det ju var ett tag sedan yours truly var en sprudlande, entusiastisk tonårspojke i stället för en luttrad gubbe som knackar på dörren till medelåldern. I alla fall, plattan förtjänar verkligen en nylansering i vinylformat och med uppdaterat omslag hämtat från originalutgåvans innerpåse. Inte bara för att den tillhör den andra thrashvågens verkliga juveler, utan också för att den ofta glöms bort när det pratas om politiskt mangel från det sena 1980-talet. Ett givet inköp, oavsett om du behöver påminnas om dess storhet eller om du hör till skaran av nytillkomna riffmonster.

Hammerfall: Gates of Dalhalla (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Power-anstruken heavy metal i ett gammalt kalkstensbrott (Draggängarna) i mörkaste Dalarna inför en inledningsvis sittande och något regnhuttande publik – hur låter det?

Kanske sådär. Men resultatet är bättre än vad det kan verka. Här fångas nämligen ett av Sveriges största genreband på 15-årsfirarhumör och med en maffig produktion och fräcka gästartister i form av exgitarristen Stefan Elmgren, originalsångaren Mikael Stanne, även i Dark Tranquillity, som dyker upp och raspsjunger sig igenom ”Steel meets steel” samt grundaren och gamle In Flames-visionären Jesper Strömblad, som riffar sturskt i ”The dragon lies bleeding”.

Det är kul. Och avsevärt fräckare showinslag än när Roger Pontare äntrar scenen för att gästsjunga i ”När vindarna viskar mitt namn” eller då Team Cans från tv-programmet ”Körslaget” får breda ut sig över ”O fortuna”, ”Glory to the brave” och ”One more time”.

Produktionen är emellertid snygg och påkostad. Och på sitt sätt fungerar ”Gates of Dalhalla” som bokslut över ett kapitel i bandets historia, då det kommande året ligger i träda medan gitarristen Oscar Dronjak författar en biografi över dess historia, Joacim Cans tävlar i Melodifestivalen och även trummisen Anders Johansson har ett nytt spännande projekt som jag kanske kan berätta mer om inom kort.

Se där. Ett frö av nyfikenhet är måhända därmed sått. Mer info om detta kommer då sådan kan tänkas bli klar att offentliggöras.

Year Of The Goat: Angel’s Necropolis (Vàn/Playground)

Vakna läsare har säkert redan noterat att jag nyligen, så sent som i fredags, har talat mig glödhet om denna utgåva. Fullt i sin ordning, så klart. Speciellt då östgötagruppens förstlingsverk hör till årets bästa debutalster. Vilket bland annat poängterades i min Aftonbladet-publicerade recension förra veckan, där det bland annat gick att läsa:

”Uppföljaren till förra årets saluterade ep ‘Lucem ferre’ är också något av ett fynd för alla som inte ser någon doktrinär osämja mellan snygga poprefränger och ett ondsint manuskript. Rent musikaliskt hämtas vägledande näring från exempelvis Roky Erickson, Blue Öyster Cult och den Dio-anförda upplagan av Rainbow, en (o)helig trio som sedan omtolkas av musiker som har kurage nog att bekänna Kent som förebild. Mikael Popovics innerliga melotronspel förhöjer upplevelsen ytterligare.”

Ja, ni fattar själva. Undergroundhypen är redan ett faktum – nu är det dags för resten av världen upptäcka.

Saxon: Heavy metal thunder – The movie (UDR/Border)

Vissa band behöver sprit för att existera. Kanske lite droger som rusar genom venerna, om inte en låda bärs att samlas över då kvällen är sen. När historien om heavy metal-giganterna från Yorkshire ska berättas handlar det i stället om – te.

Måhända en bagatellartad företeelse och en detalj som helst bör passeras, men den säger också något om gruppen som sådan. Speciellt då den på sitt sätt är väldigt beskrivande om en grupp känns lika brittisk som Night Of The Proms och prins Charles.

”Heavy metal thunder – the movie” är, precis som titeln signalerar, en dokumentär om det här bandet vi alla känner som Saxon. Som tar upp historien från dess början, med reslige Biff Byfords önskan bort från kolgruvan som tycktes vara hans utstakade livlina, via dagarna som Son Of A Bitch till de karriärgrundande åren runt skarven mellan 1970- och 1980-talet till USA-vänlig kommersialisering, nedgång och pånyttfödelse.

Den generöst tilltagna speltiden på strax över två timmar ger naturligtvis utrymme för historien att vecklas ut. Bandets medlemmar, gamla som nya, får komma till tals och därtill dyker Lars Ulrich (Metallica), Lemmy (Motörhead), Kai Hansen (Gamma Ray/Unisonic) och Danko Jones med flera upp och delar med sig om sina hyllande åsikter.

För redan övertygade beundrare är rullen så klart ett fynd. Problemet med denna film, likt många av samma slag, är att historien tappar lite fart när den mer moderna tiden ska beskrivas. Det är som att formationen, jakten på framgång och karriärens toppar och dalar är mer intressant än att beskriva den harmoniskt fungerande maskin som Saxon årsmodell 2012 är.

Denna marginella anmärkning till trots – det här är en film du som äkta hårdrockare måste ha i samlingen. Och som verkligen berikar ditt liv.

VECKANS KONSERTER

Converge (Brew House, Göteborg, 5/12)

På sitt sätt är Bostonkvartetten ett unikum. Den gör musik som vägrar begränsas av någon gense genrebenämling, och blandar på ett frätande sätt hardcore med metal och käng – med typ allt däremellan. Tidigare i år släpptes senaste fullängdaren, den sublima ”All we love we leave behind”. En ytterst utmärkt skapelse, som är väl värd sina :++++: undertecknad belönade den med den 12 oktober. Så här gick det att läsa då:

”Det mest häpnadsväckande är lättheten i ansatsen. Att det, trots att alla volymreglage och vredesmätare peakar mot vansinnesrött, på något sätt känns lockande för örat. Kurt Ballous Greg Ginn-nickande topptonsriff har svindlande pretentioner utan att vara pretentiösa, Ben Koller spelar spastiskt men svängigt medan Jacob Bannon mestadels tar i så att synapserna tycks brista. Rent ljudligt är yttringen därmed ofta ursinnig, ideologiskt och estetiskt däremot långt ifrån hotfull. Det är 14 låtar som skyr alla gängse genrebojor, som existerar helt på sina egna villkor. Och som är fullkomligt omöjliga att stå likgiltig inför.”

Två stopp för Bannon och mannarna blir det i Sverige så här i december. Förutom ovan nämnda framträdande i Lilla London spelar Converge även på Strand i Stockholm på fredag den 7 december.

Rob Zombie + Marilyn Manson (Hovet, Stockholm, 5/12)

Paketet kallas för The twins of evil – men skulle lika gärna kunna saluföras underbanderollen Train of trouble. För är det något som har präglat paketets runda i USA så är det trubbel. Jag har tidigare skrivit om utbrott på scenen i det här inlägget, vilket fick många att undra om turnén skulle överleva så långt som till sin Europaupplaga. Men lika sant som att ont krut sällan förgås så har chockcirkusen tuffat på enligt plan och i övermorgon når Brian Warner och Robert Bartleh Cummings huvudstaden och den där isladan ett snedsteg från Globen. För undertecknad innebär det jobb. En chans för mig att kontrollera om Mansons försiktiga uppryckning efter tidigare fiaskoframträdanden (minns Metaltown 2009 med förskräckelse) nu har fått blomma ut för fullt. Och om Zombies mysrysliga Alice Cooper-show (jo, han gör till och med en cover på ”School’s out” på den här turnén) fungerar bättre i hallmörker än i eftermiddagsljus, som på Sweden Rock förra året.

Refused (KB, Malmö, 6/12)

För att riktigt begripa Umeågruppens revolutionerande inverkan på den hårda musikscenen under det sena 1990-talet krävs det nästan att utomstående röster får hylla den. Alla från Metallicas Kirk Hammett till Anthrax, via covern på ”New noise” till brittiska Kerrang! Magazine har unisont höjt gruppens svanesång ”The shape of punk to come” från 1998 till skyarna och trots att medlemmarna efter implosionen hösten 1998, mitt under pågående USA-turné, lovat omvärlden att de aldrig mer skulle spela tillsammans har de under 2012 gjort en rad hyllade framträdanden världen över.

Ett av dessa var på hipsterfestivalen Way Out West i augusti i år. Refuseds konsert recenserades då Steenhårt för moderorganet av popnestor Håkan, som skrev bland annat så här i sin :++++:-anmälning:

”Dennis Lyxzén är mån om att förklara varför de är här och att det känns OK att vråla ur sig de gamla överdrivna texterna som nybliven 40-åring eftersom så mycket av det som han varnade för faktiskt har slagit in.

Men han behöver inte försvara något, det räcker att se och lyssna. Inte heller behöver han skämmas för att han leker arenarockstjärna och rusar långt ut i publikhavet som en annan Springsteen.

Refused är värda bekräftelsen. Vi var många som inte förstod då som är glada att ha fått chansen nu.”

Det såg länge också ut att bli combons enda framträdande på hemmaplan under året – innan den nu aktuella vändan annonserades. Förutom Sverigepremiären i Skåne spelar den forna straight edge-truppen även i Göteborg kvällen efter, i Stockholm på lördag innan den sista spiken slås i kistan i hemstaden den 15 december. Därefter ska det vara slut. Sägs det. Om det stämmer lär väl visa sig de kommande månaderna.

Bombs Of Hades + Tormented (The Liffey, Stockholm, 8/12)

Risken finns kanske att du har missat plattan ”The serpent’s redemption” då den släpptes tidigare i höst. Fullt förståeligt i så fall, med tanke på att Västeråsgänget kanske inte hör till de mest profilerade i den svenska dödsscenen. Eventuell okunnighet är emellertid ingen ursäkt till att inte upptäcka det här gänget. Speciellt inte då det live är en härligt oborstad upplevelse som arbetar med såväl kraft som finess.

Ja, det blev ju en riktigt Accept-abel helg till slut

av Mattias Kling

Med tanke på det närmast övermäktiga utbudet av konserter de aktuella veckorna så känns det ofta som att det viktiga är det man missar snarare än det man har möjlighet att se.

De senaste veckorna har det inneburit att planerade inspektioner av såväl Nekromantheon som Dying Fetus, As I Lay Dying, Danko Jones och WASP har tvingats utgå ur kalendern. Trist, men sant. Och också en konsekvens av att att jag fortfarande inte har fått igenom min önskan om att förfoga över minst en klon, alternativt att dygnet slutligen görs om till de önskade 36 timmar det borde vara.

På så sätt får man väl säga att de gångna dagarna har förflutit ganska så traditionsenligt – med den behagliga twisten att det faktiskt har hunnit bli lite live också.

Katatonia på Klubben i Stockholm 3/11 2012.

Som i lördags. Med tanke på den dunderlineup som serverades på Klubben i Hammarbyhamnen torde jag ha hängt på låset för att inte missa vare sig Junius eller Alcest. Med betoning på ”borde”, för det gjorde jag ju inte.

I stället blev det ett fasligt ståhej och stressande för att hinna i tid till dragplåstret Katatonia. Vilket jag trots allt lyckades med, med en hel kvart till godo. Ibland får man helt enkelt vara glad över de små segrarna i stället för att grotta ner sig i de stora förlusterna, så att säga.

Och visst var det värt det obetydliga omaket att förflytta sig cirka sju kilometer söderut. Med tanke på att hemmatruppens kvalitetsmässiga raketuppskjutning från och med ”Last fair deal gone down” (2001) har lyckats nå nya höjder i och med de luminösa ”Night is the new day” (2009) och årsgiven ”Dead end kings” finns det ju en imponerande repertoartunna att ösa ur.

Vilket också gjordes. ”The parting” och ”The racing heart” kändes precis lika innerliga som på hyfsat färska niondegiven, medan aningen äldre ”My twin” och ”Teargas” väl fyller sina platser i repertoaren. Därtill, en väldigt tjusig ljusshow (mycket lila, mycket sammetsrött) och en för Klubben ovanligt hänsynsfull ljudbild gjorde det hela till en hjärtevärmande upplevelse.

Kompensationsköp: Med tanke på min sena ankomst plockade jag i stället med mig Junius ”Reports from the threshold of death” och Alcests ”Les voyages de l’âme” hem i lyxiga vinylutgåvor.

Accept på Göta Källare i Stockholm 4/11 2012.

I går var en ny dag – med nya felkalkyler. Om än ganska så planerade och nöjsamma sådana.

Samtidigt som Wolf som bäst reste ragg nere på Göta Källare stod jag i stället i Lilla Hotellbaren och läppjade förnöjt på en vansinnigt välbryggd Anderson Valley Hop Ottin’ IPA och sniffade förskräckt på bartendern Tobbe Alpadies hiskeliga drinkkreation (en smakdödande kombination av alla spritsorter som vanligtvis finns i en välsorterad bar och toppa med tandkräm till en mjölkigt beige och grumlig sörja). Måhända en miss i sig, men en ack så trevlig sådan. Och dessutom en prioritering som går att leva med.

För även om Örebros tuffaste metalflock är ett starkt gäng i sig är de ändå blott valpar i jämförelse med Accept. Ett klassiskt gäng som har fått en sprakande nytändning i och med värvningen av frontmannen Mark Tornillo och två utmärkta album i form av ”Blood of the nations” och ”Stalingrad” under 2010-talet.

På sitt sätt är det också en fröjd att se vilken energiinjektion han har blivit för bandet. Egentligen ingen stor sångare, mer en raspig Brian Johnson-minnande sandpapperstrupe än en registerfylld monstervokalist, lyckas den 49-årige amerikanen hjälp av ren råstyrka mäta sig med sina avsevärt resligare bandkamrater.

Jag gav gruppen :+++: efter giget på Sweden Rock förra året. Ett väldigt rättvist betyg, grundat på inramning och insats. I går var emellertid en avsevärt skarpare insats, berättigad :++++: om jag hade varit i tjänst. Vilket jag ju tacksamt nog inte var, utan i stället kunde hänga av mig kritikerblicken i garderoben i entrén och i stället bara vara en del av upplevelsen. Ett privilegium, med tanke på att det tajta klubbformatet passar kvintetten så förbannat bra.

”Fast as a shark”? ”Aiming high”? ”Teutonic terror”? ”Breaker”? ”Restless and wild”? ”Losers and winners”? ”Stalingrad”? ”Metal heart”? ”Balls to the wall”?

Svaret på alla överstående frågor är så klart ja. Lika säkert som att Bruce Willis/Devin Townsend-syskonet Wolf Hoffmanns spexiga överspel vägs upp av gitarristkollegan Herman Franks mer tillbakadragna stil och Peter Baltes vilda hårsvingande på basposition. Ta mig tusan, den två timmar omfattande heavy metal-hyllningen var så skarp att inte ens mitt vanligtvis minimalistiskt drivna sällskap (Close-Ups punktroll Daniel Johansson) lyckades hålla nävarna i fickorna mer än en halv sekund. Kändes det som.

På tunnelbanan hem tjöt det i öronen. Än i dag känns det som att någon har proppat dem fulla med bomull, nacken värker och magen är sådär oskönt IPA-bubblig.

Precis som det kan vara efter en riktigt fullspäckad helg.

Deftones visar konvolutet

av Mattias Kling

Att kalla den för en av höstens mest emotsedda releaser är ingen provokativ underdrift. Och nu har den även fått en högst klädsam kostym, som går att syna nedan.

Planerad till release den 13 november via Reprise/Warner är nämligen uppföljaren till 2010 års högst finkänsligt kreativa höjdpunkt ”Diamond eyes” en utgåva att planera kalendern runt. Speciellt då de provlåtar som har släppts till förhandslyssning – ”Tempest” och ”Ladders” – hintar att Sacramentotruppen fortsätter att plocka välljudande frukter från skapandeträdet.

Liksom ovan nämnda skiva är ”Koi no yokan” producerad av begåvade reglagefantomen Nick Raskulinecz (Foo Fighters, Rush, Danko Jones med flera) och likaledes skiva nummer två med ständige vikarien Sergio Vega (ex-Quicksand) på stort leende basistposition.

– Vi har förstås tagit oss igenom en ganska så tuff tid och vårt mål var att renovera allt vi har åstadkommit. Det kändes som att vi hade mycket att bevisa. Tidigare har det tagit så lång tid mellan våra skivor, vi har kämpat med inre slitningar och utgåvorna tenderade att bli snarare ihopplockade i stället för skapade som en grupp. Nu hade vi fler låtar än någonsin (att välja mellan), massor av idéer, har frontmannen Chino Moreno tidigare berättat om färdigställandet av albumet.

I pledge allegiance to the state of blogg ‘n’ roll (TGIF, pt 4)

av Mattias Kling

Ropen skalla: Fredag åt alla!

Dags att knyta ihop påsen runt vecka 40 – en ganska så trevlig sådan, om vi ser till händelser i rockvärlden. Inte nog med att nya monsterevenemanget Bråvalla Festival gått ut med sina första affischnamn i form av Rammstein och Green Day, just i dag har även sminkentreprenörerna i Kiss släppt sitt bästa album på 30 år.

Inte illa pinkat, så här som avstamp på årets tionde månad.

Just den här veckan har det i vanlig ordning även presenterats en försvarlig bunt färska videoklipp, som jag traditionsenligt har samlat som lite skön helguppvärmning.  Just i dag innebär det nyjästa promotionbullar med Iron Maiden-basisten Steve Harris på soloäventyr, Down, Reckless Love, The Scams, Nonpoint, Wretched, Monsters Scare You!, Crucified Barbara, Danko Jones och ett klipp från Twisted Sisters kommande dvd ”A twisted X-mas – Live in Las Vegas”.

Och som extra skum på ölkronan tappar vi upp första officiella smakprovet från Geoff Tates soloskiva ”Kings & thieves”, ”Nocturne” från stjärnskottet Tesseract, nya singeln med aviga altrockprojektet Tomahawk (med bland andra Faith No Mores Mike Patton och Jesus Lizards Duane Denison) samt. comebackhardcore från sXe-polarna i Strife.

Och – som extra skummande helgbonus – lyssning på hela färska Convergeplattan ”All we love we leave behind”.

Kom ihåg: snart är det jul.

http://www.youtube.com/watch?v=fDLbCmqMqPI&hd=1

Veckans recensioner: Bullet + Danko Jones

av Mattias Kling
Bullet ”Full pull”

:+++:

Bullet

Full pull

Nuclear Blast/ADA/Warner

HÅRDROCK Två ofta dryftade ”sanningar”:

Att kronobergarna tillför få egna idéer som förebilderna inte redan har ältat in absurdum (halvriktigt) och att dess största tillgång är den bohemiska charmen (småkorrekt).

Även om dessa åsikter framstår aningen förminskande ligger det ändå något i dem. Fjärdealbumet handlar nämligen likt tidigare om en sorglös salut referenshårdrock for those about to knäcka tredje fredagsölen. Om fullt tryck på samtliga pedaler. Om Accept-skrik och AC/DC-driv.

På så sätt är ”Full pull” också en varm och sjuttiotalistisk uppföljare till sin mer polerade föregångare. Föga nytt tas till bordet, men energin och envisheten övertygar. Och det är sant.

Bästa spår: ”Warriors”.

(Lyssna på skivan på Spotify)

Danko Jones ”Rock and roll is black and blue”

:+++:

Danko Jones

Rock and roll is black and blue

Bad Taste/Border

ROCK När det börjar bli dags för avrundning sliter huvudpersonen i frustration sönder en prästkrage, brister ut i en antigospel och anklagar herren sin skapare för all smärta:

”Cause when you’re broken hearted, you know where evil started”, lyder det i ”I believed in God”, en oväntat sargad stund på ett album där mycket annars handlar om ståliga spiror (”Legs”) och det saltaste kexet på krogen (”Get up”).

Det föreligger således ingen risk för att den vandrande Y-kromosomen från Toronto har blivit religiös så här sex fullängdare in i karriären – och inte heller att gruppen som bär hans namn avviker från sitt väl invanda uttryck. ”Rock and roll is black and blue” svänger så att säga mestadels på med hårdrockssoulig pregnans, dekorerad av enstaka punkruffighet och sporadisk arenasötma, likt i Foo Fighters-besläktade ”Always away”.

Rakt igenom är skivan således väldigt mycket Danko Jonessom vi känner dem. Okonstlad musik av anspråkslösa människor med uppriktiga intentioner, skrevplutande rock ‘n’ roll som sällan toppar men som också endast undantagsvis bottenstöter.

Och därmed är det också väldigt svåra att inte tycka om det presenterade.

Bästa spår: ”Get up”.

(Lyssna på skivan på Spotify)

Lite videogodis för de som väntar på bättre tider

av Mattias Kling

Har egentligen inte mycket att gnöla om i dag.

Det mesta rullar liksom bara på. Utan attför många farthinder som skumpar till det hela.

Därför – kolla i stället in några mer eller mindre nypresenterade videor på Youtube. En knippe försmaker från kommande utgåvor med bland andra Stone Sour, Enslaved, Vision Of Disorder, Evocation, Exodus-kände Steve ”Zetro” Souzas nya band Hatriot, Metallica, As I Lay Dying, Satan’s Wrath, The 69 Eyes, Hooded Menace, Antropomorphia, Danko Jones, Pig Destroyer och Down.

Sämre tisdagsunderhållning kan man ju hänge sig åt. Även med byxor och tröja på.

http://www.youtube.com/watch?v=mlDaxd_48zQ

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB