Arkiv för tagg jens bogren

- Sida 1 av 1

Hej hå, hej hå … vi in i studion gå

av Mattias Kling

För många är det nu slut på det roliga. Det har helt enkelt blivit dags att byta helgvila och nyårsmys mot den grå vardagen igen.

Hög tid att börja knega igen, med andra ord. I alla fall för oss vanliga lönebärare.

Så varför inte även för rockstjärnor?

Ja, exakt. Varför inte?

Här är i alla fall tre grupper som har börjat inspelningarna av sina nya skivor just den 7 januari 2013.

Amon Amarth Efter att på ”With Oden on our side” (2006), ”Twilight of the thunder god” (2008) samt ”Surtur rising” (2011) ha fått ett kreativt lyft tillsammans med svenske producenten Jens Bogren söker Tumbavikingarna nu nya allianser. Det innebär att kvintettens nionde fullängdare kommer att framställas tillsammans med bittiske Andy Sneap (Testament, Arch Enemy, Accept med flera) med tänkt release via Metal Blade lagom till sommarfestivalerna i juni.

Angående kursändringen har gitarristen Olli Mikkonen uttalat sig så här i amerikanska tidningen Decibel:

– Vi var sugna på förändring och Andy har funnits med i diskussionerna under flera år. Efter att vi hade träffat honom kände vi att allt klickade. Vi tror att det kommer bli en kanonskiva.

Vare sig titel eller låtnamn finns att tillgå för tillfället. Men något säger mig att ganska mycket kommer att handla om skäggiga män som gillar att åka båt långt och länge.

Black Star Riders Gruppen, som för så sent som en månad sedan besökte Sverige under Thin Lizzy-flagg, har i sin tur kontrakterat Kevin Shirley (Europe, Iron Maiden för att nämna några) för att övervaka sin debutresa.

Det finns emellertid viktiga personalskillnader mellan banden. Den nya konstellationen får klara sig utan keyboardisten Darren Wharton och trummisen Brian Downey, den sistnämndes plats är i stället nu fylld av Jimmy DeGrasso som tidigare har fixat takten för exempelvis Alice Cooper och David Lee Roth.

Förstlingsverket släpps via Nuclear Blast senare i år.

Dream Theater Föregångaren ”A dramatic turn of events” blev progmetalltruppens första utgåva utan grundarmedlemmen Mike Portnoy – men med ganska så skral kreativ av dennes ersättare Mike Mangini, som värvades då allt material redan var färdigkomponerat.

På kommande skivan, den tolfte studiomackan i ordningen, kommer batteristen dock till fullo att bidra till skrivandeprocessen, har gitarristen John Petrucci tidigare avslöjat för Metal Insider.

– De tejper som vi har samlat på oss under våra turnéer är fantastiska. Under soundcheck, om någon har presenterat en idé som vi har jammat loss på, har han (Mangini) varit supersnabb på att ta vidare. Jag tror att det blir en cool upplevelse att skriva ihop.

Den finke skalfantomen uppger också att resultatet kan komma att dröja.

– Vi jobbar enligt samma schema som när vi gjorde ”A dramatic turn of events”. Det innebär att vi gick in i studion ungefär samtidigt som nu och den skivan släpptes inte förrän i september.

– Det är förvisso för tidigt att sia om, men när vi väl är färdiga med inspelningarna, mixningen och mastringen kan det mycket väl vara maj och då sticker vi säkert till Europa så det kan dra ut på tiden.

Klart är dock att skivan kommer att släppas via Roadrunner, då parterna förnyade sitt kontrakt förra hösten.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Kiss ”Sonic boom”

 

+++

Kiss

Sonic boom

Loud & Proud/Roadrunner/Warner

HÅRD ROCK För att kunna ge ett någorlunda rättvist omdöme om ”Sonic boom” krävs en klar separation mellan rockbandet Kiss och den lukrativa affärsrörelsen med samma namn.

Detta konstaterande är nödvändigt med tanke på en fara i att det förstnämnda glöms bort i ett geschäft som innefattar såväl drinkbord och vin som till synes evighetslånga avskedsturnéer.

Samtidigt är det med största sannolikhet just affärsmännen som gör att skivan – gruppens första riktiga studioalbum sedan 1998 års ”Psycho circus” – överhuvudtaget ser dagens ljus. För även om kvartetten fortfarande överfyller sportetablissemang varhelst den så önskar krävs det nytt bränsle om nostalgihjulen ska orka snurra ännu några varv.

Därför känns skivan också framställd likt efter en marknadsundersökning med de mest trogna fansen. Att omslaget har designats av Michael Doret (ansvarig för paketeringen av ”Rock and roll over” 1976) är bara det ett lugnande besked för de som ogillat försöken till förnyelse av soundet som kärnduon Paul Stanley/Gene Simmons ägnat sig åt på exempelvis nittiotalsutgåvan ”Revenge” samt de som hissat varningsflagg inför trinda kraftballader likt ”Forever” eller ”God gave rock & roll to you”. Dessutom har galjonsfigurerna lanserat det färska materialet med försäkringar om att detta är gruppens bästa utgåva sedan ”Destroyer” (1976) samt dragit paralleller till både nämnda ”Rock and roll over” och ”Love gun” (1977).

Nåväl. En liknande översvallande kvalitetsförsäkring är svår att ställa upp på, samtidigt som det märks tydligt vilken era som har fått agera rättesnöre för de elva spåren. ”Sonic boom” är nämligen en ytterst försiktigt nutidsanpassad dos av typiskt potent hård rock (mellanslaget är väldigt medvetet) som för trettiotalet år sedan gjorde fyra sminkade trynen från New York till superstjärnor.

Även om låtmaterialet sällan är sensationellt är den genomgående känslan så trygg att den kan kallas hemtam. Det plockas friskt med inslag från det antika i bland andra ”Never enough”, den Tommy Thayer-sjungna ”When lightning strikes” eller i en opulent medelåldersboggie som ”Yes I know (Nobody’s perfect)”, medan Simmons ”Russian roulette” inte skulle ha varit helt malplacerad på ”Creatures of the night”.

Allt i allt ett oväntat vitalt uppvaknande av bandet Kiss. Ingen egentlig triumf, långt ifrån någon katastrof. Bara bränsle nog att hålla pengahjulen rullande även under 2010-talet.

Mattias Kling

 

BONUS

Bästa spår: ”Say yeah” hämtar versinspiration från ”I was made for loving you” och kryddar med en refräng som låter som om den framställts med tidigare hitleverantören Desmond Child. Håll särskild öronkoll på tvillinggitarrerna i mittstycket. Den som inte tänker Thin Lizzy kan somna om.

Utökat format: Marginellt dyrare än i grundutförandet saluförs ”Sonic boom” också med en bonus-cd där den nya sättningen omtolkar klassiker likt ”Deuce”, ”Love gun” och ”Lick it up” (ursprungligen släppta på cd i Japan som ”Jigoku-Retsuden”) samt en dvd med sex spår från ”Kiss Alive 35”-föreställningen i Buenos Aires.

Dödscoolt?: De som verkligen är nere med Kiss, så långt som sex fot till och med, kunde fram till 2006 köpa egna begravningskistor med gruppens emblem. Till det facila priset av i dryga slängar 33 000 kronor fick burgna beundrare även möjligheten att kyla vald dryck i inkråmet innan det var dags att sparka hinken. ”Kiss Kasket” är numera emellertid slutsåld.

Alice In Chains ”Black gives way to blue”

 

++++

Alice In Chains

Black gives way to blue

Virgin/EMI

ROCK/METAL Det krävs ballar av stål att ens försöka ersätta en sångare som Layne Stayley. Huruvida William DuVall har metall i kulpåsen må vara osagt, men 42-åringen har likväl en så omedelbart förtjusande röst att den utan motstånd bildar par med Jerry Cantrells nerviga harmonier. Den musikaliska positionen rakt emellan ”Dirt” och gitarristens sologiv ”Degradation trip” känns helt naturlig då ”Check my brain” bjuder en refräng att bygga köpcentrum ovanpå eller när ”A looking in view” är föredömligt psykedelisk pop med Sabbath-tyngd. Det är rakt igenom en comeback som är mer stjärnsprakande än nattsvart. Och som i varje ton är fullkomligt fängslande.

Bästa spår: ”Acid bubble”.

Mattias Kling

 

Paradise Lost ”Faith divides us – death unites us”

++++

Paradise Lost

Faith divides us – death unites us

Century Media/EMI

DOOM/GOTH METAL Det känns på många sätt hedrande att två svenskar lyckas få den urbrittiska deppmaskinen att hitta hem. Nu ska väl inte trumslagande Adrian Erlandssons bidrag i leken överdrivas, men den mörkt balanserade ljudskrud som stjärnskottsproducenten Jens Bogren klär styckena i är närmast sensationellt effektiv. Under närkingens ledning har Paradise Lost återupptäckt de dunkelt medryckande känslorna från exempelvis ”Shades of God” och ”Icon” och pumpat dem överfulla med såväl eleganshormoner som teatraliska steroider. Resultatet är både ambitiöst, vackert och dödligt effektivt. Tro fan det.

Bästa spår: ”Last regret”.

Mattias Kling

 

 

 

 

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB