Arkiv för tagg motörhead

- Sida 1 av 4

Sverigeexklusivt: Spana in Motörheads nya video

av Mattias Kling
Precis så här glada är Phil Campbell, Lemmy Kilmister och Mikkey Dee över att premiärvisa sin nya video precis här. Ja, exakt så här glada.
Precis så här glada är Phil Campbell, Lemmy Kilmister och Mikkey Dee över att premiärvisa sin nya video precis här. Ja, exakt så här glada.

Även i en så pass omtumlande karriär som Motörheads framstår det senaste året som extra strapatsrikt.

Det har mest handlat om Lemmy Kilmisters hälsoproblem – som tvingade trion att ställa in såväl ett framträdande på Metaltown för ungefär ett år sedan som ett headlinegig i Linköping den 12 december – och inte så jättemycket om senaste albumet ”Aftershock”.

Fullkomligt naturligt, så klart. Med tanke på den ledande motörskallens livsstil de senaste 45 åren torde det inte krävas något snille att räkna ut att han skulle stöta på patrull förr eller senare. Inte ens den tuffaste av maskiner tuffar på för evigt utan att servas och vid en ålder som snart uppnår 70 känns det som att Lemmy har festat på lånad tid i flera decennier vid det här laget.

Emellertid. Nu tyder det mesta på att frontmannen har repat sig från de värsta krämporna. Sedan april i år har powertrion bland annat spelat på den haussade Coachellafestivalen i USA och så sent som i går inleddes bandets Europasväng i Milano i Italien.

För att fira denna avspark har Motörhead dessutom sammanställt en video till ”Aftershock”-spåret ”Lost woman blues” – ett promotionklipp jag i dag exklusivt kan premiärvisa här i Sverige. Eventuella detaljer är därför ganska så underordnade, men jag kan ändå upplysa om att filmsnutten är förevigad på klassiska The Warfield i San Francisco den 18 april i år och fångar bandet där det trivs väldigt bra – på scenen.

Slutsvamlat från min sida nu, alltså. För nu är det filmtajm, mina damer och herrar.

Alla och några till ställer upp för att hylla Ronnie James Dio

av Mattias Kling
Ronnie James Dio vid sitt sista framträdande i Sverige, med Heaven & Hell på Sweden Rock Festival 2009. (Foto: Rickard Nilsson)
Ronnie James Dio vid sitt sista framträdande i Sverige, med Heaven & Hell på Sweden Rock Festival 2009. (Foto: Rickard Nilsson)

Ett konstaterande så självklart att det nästan är onödigt: Cancer är bajs. En riktig skitsjukdom, om uttrycket tillåts, som har den elaka vanan att rycka bort folk från livet alldeles för tidigt.

En av dessa är självklart, Ronnie James Dio, metalsmurfen med superrösten som genom karriären sjungit upp bland andra Black Sabbath, Rainbow och egna gruppen till svindlande höjder.

Den 16 maj 2010 tystnade han för evigt, efter att i ett halvår ha kämpat mot magcancern. Han drog sina sista andetag klockan kvart i åtta på morgonen – och lämnade ett öppet sår efter sig i hårdrocksvärlden. Ronnie James Dio blev bara 67 år och han fattas oss alla, än i dag.

Ett extra tydligt tecken på Ronald James Padovas betydelse för musikvärlden är den stjärnparad som nu ställer upp för att hylla honom på kommande skivan ”This is your life”. Scorpions? Check. Motörhead med Saxons Biff Byford? Check, check. Corey Taylor, Anthrax, Halestorm och Tenacious D? Checkcheckcheckelicheck. Men störst av alla på plattan, som ämnas vara tillgänglig den 1 april via Rhino/Warner, är måhända att Metallica bidrar med ett medley bestående av låtar hämtade från Rainbows fullkomligt magiska ”Rising”-skiva (släppt 1976). En kombination som i alla fall på pappret låtar som något att dregla över.

Den kompletta uppställningen på ”This is your life” ser ut som följer:
1. ”Neon knights” (Anthrax)
2. ”The last in line” (Tenacious D)
3. ”The mob rules” (Adrenaline Mob)
4. ”Rainbow in the dark” (Corey Taylor, Roy Myorga, Satchel, Christian Martucci, Jason Christopher)
5. ”Straight through the heart” (Halestorm)
6. ”Starstruck” (Motörhead, Biff Byford)
7. ”The temple of the king” (Scorpions)
8. ”Egypt (The chains are on)” (Doro)
9. ”Holy diver” (Killswitch Engage)
10. ”Catch the rainbow” (Glenn Hughes, Simon Wright, Craig Goldy, Rudy Sarzo, Scott Warren)
11. ”I” (Oni Logan, Jimmy Bain, Rowan Robertson, Brian Tichy)
12. ”Man on the silver mountain” (Rob Halford, Vinny Appice, Doug Aldrich, Jeff Pilson, Scott Warren)
13. ”Ronnie rising medley” (Metallica)
14. ”This is your life” (Dio)

Överskottet från försäljningen av skivan kommer att gå till Ronnie James Dio Stand Up And Shout Cancer Fund.

Hyllningsarmén är redo för drabbning.
Hyllningsarmén är redo för drabbning.

Listor på Spotify och Wimp: Så här lät oktober 2013

av Mattias Kling
5143b89d65_iRalph-----Funny-music

Okej, vad hände där? Jo, det var hösten som hände. Ganska så brutalt fast knappast oväntat.

Det blir ju så här varje år. Tyngre. Mörkare. Mer ansträngande att behålla någon slags entusiasm över att existera. Nordbons ständiga ok att bära i sisådär fem månader, en tyngd som får axlarna att värka och som bäddar in huvudet i glämig dysterhet.

Någon påpekade det i veckan: Svensken gillar inte att prata om väder, den älskar att gnälla över dåligt väder. En observation som kan tyckas korrekt, men som också kan tänkas ha sin förklaring i att vi har så mycket av den senare varan. Att den där sinnebilden av en mysig höst (krispig kyla och försiktigt solljus som strilar mellan orange lövverk) egentligen mest är en illusion, då det mesta egentligen bara är grått, dystert och förbannat deprimerande.

Så här på 40:e levnadsåret torde en väl vara van vid detta. Kyss Karlsson, säger jag. Oktober är hat, november en provokation. Och sen blir det ju bara värre fram tills det lättar någon gång i mitten av april. Ständigt samma visa, år efter år, decennium efter decennium. En cykliskhet som nöter ner och blir tyngre med tiden.

Detta till trots – musiken finns ju där. Den där ständiga strömmen av intryck som skänker tröst och inspirerar, även då mycket annat känns mörkt. Vilket känns som en tanke att just oktober är en av årets releasetätaste månad. Vilket har gett oss arma själar nya fullängdare från såväl Korn som Soulfly, Motörhead och Pearl Jam. Likväl som livedokument från exempelvis Testament, Europe och Def Leppard och de där andra grupperna som du kanske inte riktigt har upptäckt att du gillar än.

Fler än 80 väldigt spretiga stycken har det blivit under månaden. Vilket presenteras någorlunda kronologiskt här för Spotifyanvändare och här för den Wimpvänlige.

Mycket nöje.

Hen vann den superexklusiva Motörhead-tävlingen

av Mattias Kling
stewie

Jaha, det var väl enkelt det här? En räkmacka, serverad helt gratis utan krav på större ansträngning. Glufs, glufs – tack och bock – hit med mitt pris nu.

Så tycks många ha resonerat i alla fall när det gäller den nyss avslutade Motörhead-tävlingen. Vars inträdeskrav kunde anses vara busenkelt, men om i sig var desto knepigare. Vilket också har visat sig.

”Ace of spades”-omslaget, med Snaggletooth inringade.
”Ace of spades”-omslaget, med Snaggletooth inringade.

Gnäll inte på mig, egentligen. Med en utlottning så pass exklusiv – gratisresa för två till London, med övernattning på femstjärnigt hotell och 500 euro i fickpengar att sprätta loss på – krävs det något klurigt. Inte något som Kalle Banan eller Lotta Lingon kan sno ihop på en pisskvart med en enkel bildgoogling.

Resultatet: Ungefär 80 procent av de som har svarat och anmält deltagande i denna unika Motörhead-kamp (en bra bit över 400 stycken) har faktiskt svarat fel. Vilket jag på något sätt hade väntat mig, då själva frågedelen var aningen goebbelskt formulerad, men likväl så fanns alla ledtrådar med i inlägget, kanske inte proklamerat uppenbara men likväl framförda i svart på vitt.

Vi kan ta det från början, med motiveringar varför jag anser att ett visst album är diskvalificerat som svarsalternativ.

Väldigt många ville nämligen ha med ”On parole” (1979) i uppräkningen. Förvisso en rimlig förhoppning, men icke desto mindre felaktig enligt den frågeställningen jag använde mig av. För den som orkade med att läsa hela inlägget, det var ju trots allt några bokstäver som travades på varandra, upptäckte att jag kallade snart aktuella ”Aftershock” för bandets 21:a album. Vilket det också är, om ovan nämnda och av bandet icke erkända, platta inte räknas in. Vilket jag inte heller gör i den officiella diskografin över studioplattor. Alltså – ingen ”On parole” som svarsalternativ.

Inte heller ”Ace of spades” (1980) är en platta där krigsgalten inte ”finns avbildad på framsidan i en eller annan form”, som frågeställningen löd ordagrant. Den som drar fram förstoringsglaset, alternativt detaljstuderar sin vinylversion, upptäcker att Snaggletooth visst finns med där. Förvisso som pin på Phil ”Philty Animal” Taylors jackkrage och som bältesspänne, men likaså – med är grisuslingen. Grymt men sant. Kolla bara bilden ovan.

En väldigt tydlig Snaggletooth på omslaget till ”Iron fist”.
En väldigt tydlig Snaggletooth på omslaget till ”Iron fist”.

Ett annat konvolut som tycks ha satt griller i huvudet på folk är  1982 års ”Iron fist” (se här bredvid), men där är det på många sätt svårt att missa maskoten som pryder fingret längst till vänster på handen. Detsamma gäller ”Bomber” (1979), ”Orgasmatron” (1986) samt ”Motörizer” (2008), som alla fanns med i diskussionerna på ett eller annat sätt, men där är svinhuvudet så pass iögonfallande att det känns onödigt att medelst Photoshop peka ut exakt var. Lika fetbort gick förslag om ”No sleep ‘til Hammersmith” eftersom det är ett livealbum, vilket även gäller ”What word’s worth?” (1984), samt samlingsplattorna ”The best of Motörhead” (2000) och ”Hellraiser – The Epic years” (2003) då de är just – samlingsplattor.

Vilket ger oss ett facit på blott en platta i den officiella studioalbumsdiskografin på vars framsida man inte ser ett spår av maskoten – nämligen 1996 års ”Overnight sensation”. En måhända bortglömd skiva jämte klassikerna, men vars titelspår framfördes så sent som på bandets skivsläppta 25-årsfirande, liksom öppningslåten ”Civil war”.

Så var det med det. Måhända ett krångligt och överklurigt upplägg enligt vissa, men det är bara att leva med. Sådant kräver exklusiva priser och förutsättningarna var desamma för alla deltagare, så det är egentligen inte mycket att gnöla om.

62 läsare löste den knuten. 62 skarpa hjärnor av rätt virke, alla värda att skicka till den brittiska huvudstaden på lyxweekend i rockens tecken.

Emellertid – en vinnare är det som gäller. Och denne är …

*trumvirvel och dundrande basriff*

… Christer Myrman i Stockholm!

Fucking grattis, säger jag och bandet. Ditt namn och kontaktuppgifter vidarebefodras härmed till Triada Communication (tack Ira för en grym tävling) som får lösa det praktiska.

Och med detta skrivet, i luften sisådär några tusen meter ovanför Småland via Norweigans trassliga ombord-wifi, lovar jag att inte nämna Motörhead här igen på ett tag.

Men, jo. Det har ju varit en riktig höjdare.

PS. Glöm nu inte att läsa om The Dillinger Escape Plan i tidningen i morgon. Dessutom, tack som fan till alla som har ställt upp och tävlat och delat med sig av sina åsikter därom. Ledsen att jag inte hinner svara er alla personligen, men jag har läst och begrundat och tagit era åsikter om smått och stort till mig. You rule! DS.

Bedömt i veckan: Motörhead och Sepultura

av Mattias Kling
Mitt bland alla produktlanseringar – vin, vödka, lurar, dojor – hinner Motörhead faktiskt spela musik. Som här, på Getaway Rock i Gävle för tre år sedan, eller som på nya albumet ”Aftershock”. (Foto: Jerker Ivarsson)
Mitt bland alla produktlanseringar – vin, vödka, lurar, dojor – hinner Motörhead faktiskt spela musik. Som här, på Getaway Rock i Gävle för tre år sedan, eller som på nya albumet ”Aftershock”. (Foto: Jerker Ivarsson)

:+++:

Motörhead

Aftershock

UDR/Warner

HÅRDROCK Betänk: Få skulle klaga på solen bara för att den går upp i samma vädersträck varje morgon. Snarare är dess position något att lita på, en konstant i en allför föränderlig värld. Lika lite är det ganska så irrelevant att anmärka på att trions 21:a studioalbum låter ganska så likt det 20:e, som i sig även påminde ganska så mycket om det 19:e. Och så vidare. Motörhead är Motörhead, liksom. Förändring? Kyss mig i arslet och skicka hit whiskypavan, pojkvasker. Man meckar liksom inte med formlen, petar inte i detaljerna, utan vältrar i stället fram dundrande hårdpunkmetal ‘n’ roll av linjärt god kvalitet. Få saker sticker ut, inget sviker, utan efterskalvet mullrar på tills det når sitt epicentrum i ”Ace of spades”-stojiga ”Going to Mexico”. Sombraro, kan man ju kalla det för.

Bästa spår: ”Going to Mexico”.

VECKANS TWEET

Tweet 18/10

Fotnot: ”Aftershock” släpps först på måndag, men redan nu går det att snyltlyssna på skivan via Wimp. Gör det, vet jag.

Exklusiv tävling: Motörhead bjuder på resa till London – och en massa cash

av Mattias Kling
Lemmy pekar, du lyder.
Lemmy pekar, du lyder.

Hur man än vrider och vänder har året så här långt mest präglats av oro när det gäller en av världens annars så pålitliga och konsekventa rock ‘n’ roll-maskiner.

I fokus har frontmannen Lemmy Kilmisters omskrivna hälsoproblem stått, av förklarliga skäl. Jag menar, snubben är ju ingen ungdom längre. Och då bandet tvingas ställa in bland andra framträdanden på svenska Metaltown samt kraftigt begränsa sitt gig på Wackenfestivalen är allt inte hälsa och välgång. Hur man än önskar se saken.

De lugnande beskeden angående mustaschnyllets välmående och stadiga tillfrisknande har emellertid varit Motörheadlägrets enda offentliga kommentarer om det hela och om en vecka kommer nästa hälsogaranti – gruppens 21:a album, kallat ”Aftershock”.

Specialpaketet som vinnaren också kammar hem.
Specialpaketet som vinnaren också kammar hem.

För att högtidlighålla detta har trion, i samarbete med svenska promotionbyrån Triada Communication, beslutat sig för att lätta på lädret och erbjuda Hårdrocksbloggens läsare en tävling av flådigare snitt.

En ensam vinnare kammar nämligen hem en weekendresa för två personer – avfärd lördag morgon, hemkomst söndagkväll – till den brittiska huvudstaden med övernattning på femstjärnigt hotell och hela 500 euro (motsvarande cirka 4 200 svenska kronor) att sätta sprätt på i storstadens omfattande pub- och butiksutbud. Och som om detta inte skulle vara nog får det lyckliga sällskapet även en guide till Lemmys London (dock inte i regi av frontmannen själv) samt ett generöst fanpaket bestående av nya plattan i specialutgåva samt en fräsch luvtröja med gruppens emblem.

Schyst, va? Ja, ska det vara så ska det vara med extra allt. Liksom.

Okej, då drar vi det i sammanhanget mindre roliga då. Nämligen det rent praktiska.

Du som tävlar och ditt sällskap ska vara över 18 år, vara beredd att slanta upp eventuell vinstskatt som sådan tillkommer, själv stå för transport till och från Arlanda och dessutom kunna svara på nedanstående fråga:

• Nära nog varje skivkonvolut med gruppen pryds av dess maskot Snaggletooth, även känd som Warpig. Emellertid inte alla. Det jag vill veta är vilka fullängdsskivor (bara officiella studioalbum, inte live- eller samlingsplattor) där galten inte finns avbildad på framsidan i en eller annan form.

Bläddra nu i skivsamlingen, plita ner det rätta svaret och mejla det till mig (mattias.kling@aftonbladet.se) senast nu på torsdag den 17 oktober i ett brev märkt ”Motörheadtävling” där du även uppger namn och postadress. Slumpen avgör sen vem som kammar hem priset ovan, så det är inte lönt att böna och be och smöra för att avgå med segern. Du ska också berätta vilken helg du önskar åka till Storbritannien. Misslyckas man dessa enkla förhållningsregler blir man automatiskt diskvalificerad, måhända hårt men knappast omöjligt att inse exakt varför det förhåller sig på detta viset.

Lycka till! Må tursammaste hen vinna.

Fotnot: ”Aftershock” recenseras av yours truly i Aftonbladet/Nöjesbladet nu på fredag. Då får ni läsa mina åsikter gällande nämnda album enligt konstens alla regler. Fram till dess går det emellertid väldigt bra att smyglyssna på skivan. Typ här nedanför.

Motörhead: Vi har grävt djupt den här gången

av Mattias Kling
Blåmärken – fuck you.
”Blåmärken – fuck you.”

De senaste månaderna har handlat mycket om frontmanlegendaren Lemmys hälsoproblem.

Fullkomligt naturligt, då en aviserad Europasväng med utlyst besök på Metaltown i Göteborg avblåstes i sista stund. Och då scencomebacken (se ett videosammandrag nedan) på Wacken blev rejält vingklippt och egentligen reste fler frågetecken än det gav svar på den centrala frågan:

Hur fan mår karl’n egentligen?

Så här ser omslaget till ”Aftershock” ut.
Så här ser omslaget till ”Aftershock” ut.

Delsvar: Bra nog för att släppa ett nytt album, tydligen. Och dessutom ge de blågula fansen plåster på såren genom att besöka Linköping och Cloetta center den 12 december (ett gig som emellertid inte finns med på turnéplanen på gruppens hemsida men som säkerligen blir av i alla fall).

Men innan nämnda turnésväng är det som sagt för release av evighetsmaskinens 21:a studioalbum, som beräknas finnas i butikerna den 21 oktober via UDR/EMI. Det är en skiva innehållande 14 låtar med titlar som ”Lost woman blues”, ”Going to Mexico” och ”Keep your powder dry” och som har sammanställts i NRG Studios i Hollywood, Los Angeles.

Hur det låter krävs det inte direkt någon siare för att gissa. Även om gitarristen Phil Campbell i ett pressmeddelande hävdar att trion har ”grävt djupt” och slår sig för bröstet över albumets ”variation” kan jag sätta några grå skäggstrån på att det låter som Motörhead. Som det ska vara, med andra ord. Gediget och pålitligt, men sannolikt föga äventyrligt när det gäller något annat än detaljer.

Efterskalvet kan som sagt kännas den 21 oktober. Vi får hoppas att det får marken att gunga.

Som utlovat – basister med hundar

av Mattias Kling

Jag vet att den här animaliska metaltrenden inte är ny. Faktum är att dessa humoristiska och snedrökta fotomontage har cirkulerat på nätet i över en månad vid det här laget, vilket dock inte får överskugga det uppenbara:

Att de faktiskt är rätt kul på ett sånt där lågstadiefnissigt kul. På ett fullkomligt harmlöst och ickeprovokativt vis, som gör att man kan ta det för vad det är: ett skämt. Som är gjort med både hjärta och finess. Och som därmed är riktigt kul.

Varsågoda – pudelrock som du kanske aldrig har sett det.

Phil Lynnot, Thin Lizzy.
Phil Lynott, Thin Lizzy.
Shane Embury, Napalm Death/Lock-Up med flera.
Shane Embury, Napalm Death/Lock-Up med flera.
Geezer Butler, Black Sabbath.
Geezer Butler, Black Sabbath.
Sid Vicious, Sex Pistols.
Sid Vicious, Sex Pistols.
Lemmy, Motörhead.
Lemmy, Motörhead.
Lyn-Z, Mindless Self Indulgance.
Lyn-Z, Mindless Self Indulgence.
Steve Harris, Iron Maiden.
Steve Harris, Iron Maiden.
Paolo Gregoletto, Trivium.
Paolo Gregoletto, Trivium.
Cliff Burton, Metallica.
Cliff Burton, Metallica.
Gene Simmons, Kiss.
Gene Simmons, Kiss.
Reginald ”Fieldy” Arvizu, Korn.
Reginald ”Fieldy” Arvizu, Korn.
Jay Bentley, Bad Religion.
Jay Bentley, Bad Religion.
Geddy Lee, Rush.
Geddy Lee, Rush.
Rob Trujillo, Metallica.
Rob Trujillo, Metallica.

Källa: Bass Dogs.

Dags för festivalens kanske clutchigaste band

av Mattias Kling
Reverend Neil Fallon – en dude som är själva definitionen på awesomeness. Foto: Thomas Johansson
Reverend Neil Fallon – en dude som är själva definitionen på awesomeness. Foto: Thomas Johansson

”If you’re gonna do it do it live on stage, or don’t do it at all.”

En strof ur öppningsnumret ”Earth rocker” säger mycket om hur det är och hur det görs. På en scen. Live. Och på något sätt större än så mycket annat.

Mycket denna smygstartsdag av Metaltown har handlat om en vingklippning. Hur festivalen liksom pyste ur då Motörhead ställde in tidigare i veckan.

Strax före elva på kvällen spelar sånt mindre roll. Plötsligt är gråkyla, allt annat än tajta publikled och ett inte helt överspännande introprogram speciellt betydelsefulla. Förutsättningarna finns där, men försvinner i något som mest kan kallas för ett vanvettigt sväng.

Det är sådant som Marylandkvartetten slår ner likt en påle i marken. Kaxiga toner som knappast ber om ursäkt för sig, bereder plats i soffan för annat eller går ut med soporna. I stället är det en timmes fantastisk uppvisning i självförtroende och kunnande som tar sats i nyss nämnda jordbävning och som får sin upplösning i en smakfullt ihopbakad ”Electric worry” och ”One eye dollar”.

Som min gode vän Stuart Ness, oväntat men välkommet konsertsällskap, uttryckte det:

– De är så bra att de inte behöver glänsa med sina kunskaper. De är som rörmokare. De kröker rör fantastiskt, och är nöjda med det. Inget tjafs.

Ett extra plus är att repertoaren till största delen viks åt gruppens årsfärska skiva. Vilket ger oss såväl ”Cyborg Bette”, ”The wolf man kindly requests…” och en makalöst cowbellplonkande ”DC sound attack”. Och därutöver några insprängda stycken ur karriären där såväl ”The mob goes wild” och ”Profits of doom” låter fantastiska.

Vilket hela förbannade konserten gör. Bara för att det är så live. Så scennärvarande. Och så jordskälvande fantastiskt att plussen i en recension skulle flyga.

Motörmunnen säljer Motörprylar Motörsnabbt

av Mattias Kling
Mikkey Dee berättar att han gillar gruppens egna bira. Även om han föredrar att dricka ur burk. Foto: Thomas Johansson
Mikkey Dee berättar att han gillar gruppens egna bira. Även om han föredrar att dricka ur burk. Foto: Thomas Johansson

Ni vet vad som gäller. Efter frontmannen Lemmys hälsoproblem har torsdagens tänkta dragplåster, en grupp kallad Motörhead som några kanske känner till, tvingats ställa in sin närvaro på Metaltown – och därmed också det aviserade vip-hänget med gitarrist och trummis.

Eller, i alla fall nästan. För nära nog en och en halv timme efter utsatt tid finns i alla fall hemmasonen Mikkey Dee på plats och kan ta till den lilla scenen i bandets egna lounge.

Vad som kommer ut av detta? Ja, inte så mycket egentligen. Batteristen berättar lite om hälsoläget i truppen, men avslöjar egentligen inget nytt, men lägger desto mer kraft vid att saluföra gruppens produkter med lovord och superlativ.

Och, visst. Klart man som märkesbärare ska vara stolt över det man vill att fansen ska lägga pengar på. Det är en förutsättning för marknadsföring och en rimlighet i sig. Vi får därför höra exakt hur bra trions hörlurar är (tydligen prisvinnande jättebra). Hur mycket han gillar dess flasköl och att Lemmy minsann gärna låter en och annan vödkashot passera strupen.

Det senaste inslaget i Motörheads produktlinje: ett par sneakers i samarbete med Vans. Dock kommer dessa att säljas i svart då de når butik senare i höst. Foto: Thomas Johansson
Det senaste inslaget i Motörheads produktlinje: ett par sneakers i samarbete med Vans. Dock kommer dessa att säljas i svart då de når butik senare i höst. Foto: Thomas Johansson

Det nyaste inslaget i ensemblens merchologi är emellertid något att nöta in. Nämligen ett par sneakers i samarbete med hippa skoföretaget Vans. De som finns till allmän beskådan här i VIP-tältet är ett par beiga dojor (vilket avfärdas av trummisen som något värdigt Depeche Mode) men när fotprydnaderna i november når butikerna ska det vara i mer klädsam svart modell.

Så, se där. Det går ju bra att sko sig på uppmärksamheten. Även då den planerade huvudsaken – en spelning på största scenen – dessvärre inte blir av.

Sida 1 av 4
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Bea Blom
  • Tf nyhetschef, nöje: Andreas Hansson
  • Nöjeschef: Ylva Niklasson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB