Arkiv för tagg opeth

- Sida 1 av 3

The Klings of 2014 – den kompletta och långa albumlistan

av Mattias Kling

Ni fattar vad det handlar om, va? Inget annat än de största, bästa och vackraste skivorna som har släppts under det gångna året – i pedagogisk och komplett ordning.

Heavy christmas på er alla därute i världen. Glöm inte att krama någon som du tycker om. Hen lär behöva det, i dag och årets andra dagar.

Behemoth ”The satanist”

1. Behemoth ”The satanist”

I periferin finns kampen, i centrum härskar segern – mot leukemin och över den katolska kyrkans ivriga försök att tysta en obekväm röst. Därför känns det väldigt naturligt att konvolutet till ”The satanist” delvis är målat med frontmannen Adam ”Nergal” Darskis blod. Det här är nämligen ett album som hyllar personens triumf över till synes oövervinnerliga krafter, låt så vara en dödlig sjukdom eller religionens ok. På så sätt är det en oväntat livsbejakande låtcykel, som tar avstamp i Behemoths bakgrund i black/death metal-skarven men som slår sig loss på ett närmast genrelöst vis. Det finns blastbeatattacker (”Amen”), Celtic Frost-orkestrering (”Messe noire”) och urläckra körpartier (”In the absence ov light”), men viktigast av allt riktiga låtar. Satan, så överlägset årsbäst.

Pallbearer ”Foundations of burden”

2. Pallbearer ”Foundations of burden”

Doom metal brukar oftast, med all rätta måste tilläggas, anklagas med att vara en särdeles moloken och nedstämd utgrening på hårdrocksträdet. Kanske därför att det mest påfallande och omtumlande med Pallbearers ”Foundations of burden” är exakt hur livsbejakande och välkommet ärlig den låter. Och, för att vara satt inom sin genre, emellanåt närmast lycklig. Tillsammans med producenten Billy Andersson har Little Rock-kollektivet byggt vidare på den tygpåsehype som följde på debutalstret ”Sorrow and extinction” och med närmast arkitektisk exakthet byggt ett verk som reser sig stolt mot skyarna. Och som däruppe hittar sig eget nirvana i grandiosa gitarrharmonier (tänk ett Ride som växt upp med Black Sabbath och St Vitus) och Brett Campbells hudnära sånginsats. Det här är sex stycken som gör vilken börda som helst värd att axla.

Solstafir ”Ótta”

3. Sólstafir ”Ótta”

På sätt och vis är Reykjavikgruppens femte fullängdare en spegling av de isländska omgivningarna och dess kynne. Konceptuellt baserat runt gammal dygnsuppräkning från hemlandet är det här en helhet som håller varvet runt – supersnyggt klädd i banjo, piano och en rad andra ickemetalliska instrument – och som konstratsanvänder ljus och mörker, dur och moll, på alla tjusigaste sätt. Skulle Sólstafirs ”Ótta” absolut krävas att genrebestämmas torde den kunna sorteras in bland progressiv post metal. Men den är ju så mycket mer. Den är karg och skir. Vacker och bombastisk. Lite som hemlandet i sig.

Agalloch

4. Agalloch ”The serpent and the sphere”

Om du kunde dra en imaginär linje mellan Tools chosefria inställning till progressiv metal och Agallochs folkanstruket svärtade postdoom så skulle den vara mer logisk än man spontant kan tänka sig. Fyra år efter ”Marrow and the spirit” har Portlandgruppen nämligen tagit ett minst lika stort kliv som det dessförinnan. Med blotta tonerna målar kvartetten upp mustiga naturskildringar av omgivningarna uppe i USA:s nordvästra hörn, med en stilla vind som får trädkronorna att svaja försiktigt samtidigt som en uggla fäller ut vingarna i tidig skymningstimme. ”The serpent and the sphere” måste avnjutas i sin helhet, från start till mål, på samma sätt som en film. Den som slentrianklickar på randomknappen missar hela poängen.

Opeth ”Pale communion”

5. Opeth ”Pale communion”

Om ”Heritage” var albumet som fick fansen att tappa hakan är det här en skiva som kommer att få dem att förlora vettet. Fullkomligt rimligt när det gäller en sångcykel som hellre för tankarna till Scott Walker, Crosby, Stills & Nash och King Crimson än Morbid Angel och som hyllar italienska Goblin genom ett skruvat instrumentalt stycke. Resultatet är snarare udda än chockerande, ett naturligt nästa-steg från ett band som befinner sig i konstant utveckling och som touchar konventionell metal mest i ”Cusp of eternity”. Resten av materialet är i stället varsamt mångkolorerat, stundtals jazzigt och ofta mjukt balladvänligt och med en Mikael Åkerfeldt som gör sitt livs sånginsats.

At The Gates

6. At The Gates ”At war with reality”

Naturligtvis är det omöjligt att så här 19 år senare prestera det orimliga – det vill säga att ens tangera den så i efterhand upphaussade ”Slaughter of the soul”. Så mycket är ju så annorlunda än i mitten av nittiotalet. Omgivningen är mer luttrad, inkråmet färgat av närmare två decenniers livserfarenhet. Ungdomlig aggression har fått trivselkilon och amorteringskrav, idealism har lett in i medelåldersmognad. Kanske är det just därför som At The Gates studiocomeback ”At war with reality” låter så förbannat bra. Det vill säga precis så som gruppen ska presentera sig nära nog två decennier senare; lättälskat, omtumlande och emellanåt mollstämt äventyrligt på ett sätt som känns både karriärsammanfattande som fräscht.

Mastodon ”Once more 'round the sun”

7. Mastodon ”Once more ’round the sun”

Det mest påfallande är inte hur kontrastrikt albumet är. Att det fördomsfritt svingar sig mellan känslolägena likt i någon osynlig tonlian, inte att det i ett och samma stycke kan bjudas på vocoderutbrott, en bitterljuv versmelodi och en snärtig hejaklacksfinal. Sådant är en naturlighet för Mastodon, då de som få andra grupper har vigt sin verksamhet åt att tänja och dra i det kreativt möjliga. Det mest förbluffande med ”Once more ’round the sun” är i stället exakt bra hur bitarna gifter sig med varandra. Som att de där komponenterna – i stort sett allt som går att genredefiniera med -rock, core eller metal-suffix – bara har väntat på att paras ihop. En i sanning strålande skiva.

Evergrey ”Hymns for the broken”

8. Evergrey ”Hymns for the broken”

Trots att tonen ofta är sorgsen och förtvivlad är Evergreys ”Hymns for the broken” ett album som hyllar hoppet. Som stöttar när botten tycks vara nådd, lägger gips runt ett brutet sinne, visar tålamod och som når en dramaturgiskt perfekt final i och med rasera/restaurera-duon ”The grand collapse” och ”The aftermath”. Rent ideologiskt och rationellt känns skivan därför ofta som en naturlig fortsättning på mästerliga ”The inner circle” (2004), med ytterligare ett decenniums livserfarenhet och kunskap att ösa ur. Stundtals är utfallet fullkomligt hisnande. Likt i den redan nämnda, aningen Katatonia-nickande, ”The grand collapse”, i självrannsakande videospåret ”King of errors” eller i den nakna pianoballaden ”Missing you”. Det är dina nya bästa vänner i mörkret och desperationen.

Triptykon ”Melana chasmata”

9. Triptykon ”Melana chasmata”

Om ”Eparistera daimones” var själva utskjutet är ”Melana chasmata” ögonblicket då färden slutar mot ett träd i diket. På Triptykons andra fullängdare fortsätter Thomas Gabriel Fischer utveckla den undergångsstämning som präglade Celtic Frost-comebacken ”Monotheist”, bara lite fulare och skevare. Stilistiskt rör sig plattan mellan rubbad proto-thrash, lite vid sidan av rakt ut aggressiv, och visionärt lågfrekvensmalande som bitvis minner om Neurosis. Jag lovar, bastonerna i ”Altar of deceit” kommer få julgransprydnaderna att packa ner sig själva i förrådet igen.

In Flames ”Siren charms”

10. In Flames ”Siren charms”

Många grupper talar om att de har tagit ut svängarna när de ska presentera ett nytt album. Med ”Siren charms” har In Flames gjort just det. Stilmässigt är albumet väldigt långt ifrån karriärbyggande, melodiöst drivna dödsmetall som präglade exempelvis ”Whoracle” och ”Clayman” runt millennieskiftet – i stället är grunden satt i ett alternativrockigt och elektroniskt fundament som lika ofta bär drag av Tool och Depeche Mode som det är präglat av Scorpions och Rainbow i Björn Gelottes gitarrarbete. Slutsumman är en väldigt varierad låtsamling som kräver tid att falla på plats. Men när alla melodikrokar har fastnat sitter de stenhårt i huden.

Vallenfyre ”Splinters”

11. Vallenfyre ”Splinters”

Gitarrljudet riskerar att spricka redan i inledande ”Scabs”. Det tjuter och morrar av rundgång, river sig fram över Adrian Erlandssons crusttempo och river upp djupa fåror i dina kinder. På senare år har flertalet amerikanska grupper (Black Breath och Fatalist för att nämna några) försökt återskapa det klassiska från skarven mellan 80- och 90-tal, utan att lyckas fullt ut. Där är andraskivan ”Splinters” från Paradise Lost-sidoskottet Vallenfyre desto mer träffsäker. Kurt Ballous produktion är exemplarisk, Gregor Mackintoshs riffkonstruktioner tyngre än en Gotlandsfärja och låtarna lika effektiva som en slägga på knäskålen.

Accept ”Blind rage”

12. Accept ”Blind rage”

Tre skivor in i nylanseringen med Mark Tornillo i fronten tycks ingenting stoppa Accepts kvalitetsexpansion. ”Blind rage” är en chosefri och krusidullbefriad samling heavy metal-låtar som tar sats i gruppens haussade ”Restless and wild”/”Balls to the wall”-era och dunkar till med en kraftfull 2000-talspunch via Andy Sneaps respektfulla produktion. Die deutsche Stahl beißt noch der schwerste, som vi brukar säga.

Eyehategod

13. Eyehategod ”S/t”

Vissa grupper sjunger gärna om helvetet. Eyehategod har upplevt det på riktigt. Kanske är det därför gruppens självbetitlade comebackalbum – släppt 14 år efter föregångaren ”Confederacy of ruined lives” känns så autentisk och angelägen. Det handlar om droger, fängelsestraff, orkanen Katrina, allmän misär och i fonden mullrar avlidne trummisen Joe LaCazes ljudspår från andra sidan graven. Du kan förvisso kanske inte slentrian(g)NOLA på vare sig ”Parish motel sickness” eller ”Robotussin and rejection” – men eye tusan vad det svänger.

Electric Wizard ”Time to die”

14. Electric Wizard ”Time do die”

Med en albumtitel som ”Dopethrone” i bagaget och textrader likt ”I wanna get high before I die” (hämtad från öppningsspåret ”Incense for the damned”) är det lätt att begripa vilken (hög) nivå Dorsetbandet befinner sig på. Electric Wizard tar på ”Time to die” ett rivande halsbloss på en bong föreställande Tony Iommis platåskor och spyr ur sig en svart sörja som på riktigt kan få krukväxter att dö. Knark i verkligheten är bajs, barn. Men knark på skiva är bra skit.

Nux Vomica

15. Nux Vomica ”S/t”

Fjärran från ”Portlandias” välmåendeängslighet tecknas här ett glåmigt porträtt över Oregons mörkaste baksidor via tre omfångsrika stycken. Nux Vomica blandar på sin självbetitlade Relapse-debut sludge, crust, black metal och nervdallrande postrock till en förenande länk mellan His Hero Is Gone, Neurosis och Deafheaven som avnjuts bäst med fördragna gardiner.

Misery Index ”The killing gods”

16. Misery Index ”The killing gods”

Emellanåt behöver dödsmetallen en politiskt laddad spark där det gör väldigt ont. På femtegiven ”The killing gods” utdelar Baltimores Misery Index precis en sådan – hårt välformulerat och smärtsamt ärligt. Även om tempot mest hela tiden närmar sig överljudshastigheter finns det emellertid plats för nyanser och stunder av sans mitt i allt vanvett. Det kan vara en bitterljuv gitarrmelodi från Darrin Morris, samplade munkkörer eller en oväntat lyckad Ministry-cover likt ”Thieves of the new world order”. Att de första fem styckena hänger ihop i den så kallade ”Faust”-sviten säger mycket om ambitionerna.

Morbus Chron ”Sweven”

17. Morbus Chron ”Sweven”

Morbus Chrons ”Sweven” är väldigt långt från endimensionell slentriandöds. Det är i stället ett album som förhåller sig till sin genre ungefär som In Solitudes ”Sister” eller Tribulations ”The formulas of death”; influenserna från Autopsy och tidiga Death ger förslag snarare än direkta order. Summan är bitvis kolorerat vacker, ständigt hotfull och rakt igenom varmt organisk med en levande ljudbild. En skiva som samtidigt är otroligt genomarbetad och fullkomligt naturlig.

Machine Head ”Bloodstone and diamonds”

18. Machine Head ”Bloodstone & diamonds”

”Bloodstone & diamonds” är Machine Heads stilmässigt mest positionerade utgåva hittills. En utgåva som är närmast cineastiskt dramaturgisk i sin utformning. En helhet som rör sig mellan groovehuggen thrash metal, nyklassicistisk progressivitet och introvert smärta – ofta i ett och samma spår. För bevis lyssna på ”Sail into the black”. Det är åtta och en halv minut som visar att allt är möjligt. Och att det faktiskt går att göra ett av karriärens absolut starkaste inspel också på åttonde försöket.

Heat ”Tearing down the walls”

19. Heat ”Tearing down the walls”

På sätt och vis känns det som att det var hitåt Upplands Väsby-gruppen önskade skicka sig själv på föregångaren ”Address the nation”. Då passade bitarna inte riktigt. På ”Tearing down the walls” sitter hårdrocken som den ska. Heat årsmodell 2014 är rivigare, tuffare och mer offensiva – samtidigt som refrängerna är av absoluta toppklass. Det är omöjligt att inte ryckas med i offensiven.

Vanhelgd ”Relics of sulphur salvation”

20. Vanhelgd ”Relics of sulphur salvation”

Med tanke på att death metal på svenska är rått så är ”Dödens maskätna anlete” och ”Ett liv i träldom” överstyvt superråa. Det är en sån stämning som Vanhelgd framkallar på ”Relics of sulphur salvation”; föredömligt old school i såväl känsla som genomförande. Understundom melodiskt peppad på ett Unanimated-vis, men mestadels otyglad som det lät i huvudstaden innan Nihilist bytt namn och chockstartat den våg som känns relevant än i dag. 1990 låter ju minst lika bra mer än två decennier senare.

Crucifyre ”Black magic fire”

21. Crucifyre ”Black magic fire”

Där debuten ”Infernal earthly divine” var en utarbetat rå sälle i gränslandet mellan Venom och Bathory är andrasnytingen så mycket mer. Att kalla Crucifyres ”Black magic fire” för nyanserad är måhända att ta i – några större avigkrokar tillåter formen knappast – men variationen gör att det hårda och vettlösa träffar med skarpare precision. Och allvarligt, ”Baphomet’s revenge”, ”Apocalypse whore” och ”Pentagram palms” är några av årets svavelosande tuffaste hårdrockstitlar.

Tombs ”Savage gold”

22. Tombs ”Savage gold”

Låt det där uppenbara, det där att ”Deathtripper” låter likt något från Quicksands ”Slip”-platta tolkad av ett Killing Joke, vila åt sidan för stunden. Stanna hellre vid att Tombs på ”Savage gold” vaskar fram en gemenskap mellan postcore och black metal som bitvis är märklig, men aldrig likgiltig.

Teitanblood ”Death”

23. Teitanblood ”Death”

Death metal blir sannolikt inte fulare eller ruttnare än så här. Teitanbloods ”Death” är så tendentiöst svinig och kaotiskt attackformulerad att man som lyssnare sitter helt andlös när 16-minuterskolossen ”Silence of the great martyrs” ebbar ut. Och då är man ju redo för ännu en omgång.

Madball ”Hardcore lives”

24. Madball ”Hardcore lives”

Okej, jag ger mig också in i matchen och kör en nedräkning – endast här på Instagram när vi talar om sociala modernitetsmedier – över årets plattor. Nog om detta. Nu kör vi, med plats 24 på listan The Klings of 2014: Madballs ”Hardcore lives” är sin genre såväl i titel som i själva grundutförandet. Förbannad, upplyftande och fullkomligt omöjlig att avnjuta i stillasittande form. Moshalicious till sista slicken.

Bedömt i veckan: Opeth, Hammerfall, The Haunted – och Wolf

av Mattias Kling
Den ickedödsiga upplagan av Stockholmsgruppen firar nya triumfer.
Den ickedödsiga upplagan av Stockholmsgruppen firar nya triumfer.

:++++:
Opeth
Pale communion
Roadrunner/Warner

PROGROCK Om ”Heritage” var albumet som fick fansen att tappa hakan är det här en skiva som kommer att få dem att förlora vettet. Fullkomligt rimligt när det gäller en sångcykel som hellre för tankarna åt Scott Walker, Crosby, Stills & Nash och King Crimson än Morbid Angel och som hyllar italienska Goblin genom ett skruvat instrumentalt stycke. Resultatet är snarare udda än chockerande, hellre ett naturligt nästa-steg från ett band som befinner sig i konstant utveckling och som touchar konventionell metal mest i ”Cusp of eternity”. Resten av materialet är i stället varsamt mångkolorerat, stundtals jazzigt och ofta mjukt balladvänligt och med en Mikael Åkerfeldt som gör sitt livs sånginsats. Så nog finns det anledning att förlora vettet över ett Opeth som vägrar vara något annat än sig själva.

Bästa spår: ”Voice of treason”.

Hammerfall levererar inte riktigt den rökare fansen – och jag – hade hoppats på.
Hammerfall levererar inte riktigt den rökare fansen – och jag – hade hoppats på.

:+++:
Hammerfall
(r)Evolution
Nuclear Blast/Sony

METAL För att återbesöka det förflutna nöjer sig Göteborgsgruppen inte med en försiktigt inspirerande och eggande tillbakablick. Nej, här kröker den sig närmast dubbel för att återvinna publikens förtroende efter den orättvist svalt mottagna ”Infected” med ett pampigt konvolut signerat Andreas Marschall och ett maffigt Fredrik Nordström-ljud. Den som därför  förväntar sig en ny ”Renegade” eller ”Legacy of kings” har emellertid anledning till viss vaksamhet. Jämfört med nämnda alster är bandets nutida (r)evolution nämligen inte lika direkt eller uppsluppet refrängstark, vilket tydligast märks av försvårande svackor likt ”Tainted metal” och nonsensramsan ”Live life loud”. Likväl tycks sabbatsåret 2013 ha gett Hammerfall ett nytt klipp i slaget som lovar gott för den fortsatta utvecklingen.

Bästa spår: ”Origins”.

Nygamla The Haunted bjuder på frustande thrashpassion
Nygamla The Haunted bjuder på frustande thrashpassion

:+++:
The Haunted
Exit wounds
Century Media/Universal

METAL I intervjuer har gitarristen Patrik Jensen liknat det nygamla The Haunted vid en passion snarare än ett lukrativt heltidsförvärv. Och av ljudet av döma på åttondeskivan handlar det inte direkt om något hålla handen-svärmeri med skogspromenader och trånande blickar över tekoppar – här är det vettlös rödglödgad förälskelse som gäller. Med återvändarna Marco Aro och Adrian Erlandsson i sättningen återkopplar gruppen i mångt och mycket till den karriärbyggande thrash som präglade dess tre första utgåvor, på både gott och ont. För även om jag var en av dem som hyllade alternativmelodiska ”Unseen” har jag också saknat gruppens mer burdusa sida. Den finns här. Arg, riffrubbad och envis. Konsekvent passionerad och intensiv, men samtidigt något enahanda och inte alltigenom övertygande.

Bästa spår: ”Infiltrator”.

VECKANS TWEET:
Tweet 22/8

Tyckandet i dag: Linkin Park, Trap Them och en liten spellista

av Mattias Kling
Hårdare och ruffigare – dessvärre inte mycket bättre för det.
Hårdare och ruffigare – dessvärre inte mycket bättre för det.

:++:

Linkin Park
The hunting party
Warner
NU METAL/HIPHOP En smula skämtsamt har gitarristen Brad Delson liknat sjätteskivan vid en prequel till debutalbumet ”Hybrid theory” – även om en mer rimlig definition snarare kan vara att den är gruppens egen ”St Anger”. Det här är nämligen en produkt som gör uppror mot tidigare utgåvors polerade audiofilproduktioner med en murrig lortgrund som skorrar och bullrar. Demosoundet, rattat av Delson och Mike Shinoda, har onekligen sina poänger då det ger projektet en spontan och löst ostrukturerad inramning. Den spänner från Bad Religion-ystra punkrusningar i ”War” till arenafluff med extra klockspelsmos i ”Until it’s gone”, bjuder på gästinsatser från Helmets Page Hamilton, hiphoplegendaren Rakim och Tom Morello men är egentligen roligare i teorin än i praktiken. Därför gillar jag tanken. Synd bara att den inte höll fullt ut.

Bästa spår: ”Rebellion”.

VECKANS TWEET:
Skärmavbild 2014-06-13 kl. 10.06.03

VECKANS SPELLISTA:

Fotnot: Naturligtvis finns listan ovan även på Spotify, dock utan God Macabre-spåret.

Låtpremiär: Precis så här låter Opeths nya singel

av Mattias Kling
Kvintetten står redo att släppa ett av årets mest emotsedda svenska album.
Åkerfeldt och de andra på en åker – eller är det ett fält? Inga konstigheter.

Det gick liksom en suck av besvikelse när det tidigare i våras rapporterades att huvudstadens absolut stoltaste progmetalensemble har valt att skjuta fram releasen av sitt elfte album till efter sommaren.

En fullt naturlig reaktion; för vid det här laget har beundrarna tvingats vänta i nästan tre år på en uppföljare till den jordigt sjuttiotalistiska ”Heritage”, som såg offentlighetens ljus i september 2011.

Nu finns det emellertid en stor anledning att dra en lättnadens suck. För inför releasen av ”Pale communion” – satt till slutet av augusti via Roadrunner – väljer kapellmästare Mikael Åkerfeldt och hans überkompetenta mannar att stilla hungern med nya singeln ”Cusp of eternity”.

Huruvida detta stycke är representativt för albumet i sig är naturligtvis för tidigt att sia om – premiärspelningen i detta nu är lika gällande för mig som för er då det inte har delats ut några övriga lyssningsmöjligheter – men även här låter Åkerfeldt skilsmässan från dödsgrowlen som sjösattes just på ”Heritage” vara vägledande. Personligen tycker jag mig även höra klara Rainbow/Deep Purple-tankar, såväl  i Joakim Svalbergs murriga keyboardsound som i versmelodins orientaliska snirklingar, vilket knappast sänker förväntningarna.

Just i dag görs ”Pale communion” dessutom tillgänglig för förhandsbeställning via bland andra Itunes. Hugade spekulanter får då även möjlighet att direktnedladda den nu aktuella singeln plus ännu ett spår från albumet.

En väldigt rimlig deal för fansen, med andra ord.

Bloggen avslöjar: Devin Townsend kastar loss – med Melloboat

av Mattias Kling
133-SILJA-SYMPHONY3

Så sent som i somras spelade den egensinnige kanadensaren på Metaltown och Sweden Rock.

Om några veckor hissar han Sverigeseglen igen – för att göra ett exklusivt gig tillsammans med Morgan Ågren och Meshuggahs Gustaf Hielm. På en kryssning till Riga.

Hårdrocksbloggen kan i dag avslöja att Devin Townsend mönstrar på årets Melloboat.

– Det kommer att slå gnistor. Det finns inga begränsningar, säger arrangören Stefan Dimle.

Det känns som att 41-åringen från New Westminster, British Columbia, borde skaffa klippkort på Atlantflyget.

Inte nog med att han så sent som i oktober förra året satte upp mastodontföreställningen ”The retinal circus” – som släpps på köp-dvd/cd av InsideOut senare i år – sedan releasen av senaste studioalbumet ”Epicloud” har han hunnit med inte mindre än tre Sverigebesök.

Det första av dessa, på Nalen i Stockholm den 11 november förra året, recenserade jag för Aftonbladet. Den texten går att läsa här, för den som önskar sig ett korrekt :++++:-omdöme. Sweden Rock-giget fick se sig obedömt efter strul i inpasseringen (mer om detta här), medan jag på Metaltown mest stod och betraktade prestationen.

Nu är emellertid inte spelningen på Melloboat – som går mellan Stockholm och Riga helgen 6–8 september – något som progauteuren gör under egen flagg. I stället kommer han att ingå i trummisen Morgan Ågrens all star-team tillsammans med Gustaf Hielm (ex-Meshuggah/Pain Of Salvation) och Robyns keyboardist Robert Elofsson.

– Det här kommer att bli något unikt, säger Stefan Dimle. Devin var väldigt tydlig med att han ville göra något unikt, något som ingen annan tidigare har gjort. Så det här kommer bli ett riktigt ”jag var där”-tillfälle.

Därtill kommer det även att bjudas på ett exklusivt framträdande av Opeth, som här avslutar världsturnén som har följt på plattan ”Heritage”. Det blir den sista gruppen gör innan den försvinner från offentlighetens ljus för att jobba på album nummer elva. Mer info om den övriga repertoaren, där vi bland annat återfinner Christer Stålbrandts Saga, Icecross, Cressida, Trettioåriga Kriget och Änglagård, går att fördjupa sig i på evenemangets hemsida.

Layout 1

Den som därmed inte får nog på trixande tongångar på Östersjön kan fortsätta firandet även helgen efter. Då spelar nämligen Hielms tidigare band Meshuggah ombord på höstupplagan av Close-Up Båten.

Ombord på årets kryssning kan man även ta del av konserter från Dark Tranquillity, In Flames/The Haunted-rotade The Resistance, Asta Kask, Facebreaker, Seventribe och albumaktuella dunderplutonen Bombus.

Mer info om övriga aktiviteter och bokningsinformation går att ta del av här.

Frost och pina – så här låter det när decembervindar vina

av Mattias Kling

 

Som någon kanske måhända har noterat är streamingtjänsten Wimp och Aftonbladet nu ett par.

Det innebär att det i framtiden kommer att publiceras lyssningslänkar som leder direkt till Spotifyutmanarens plattform i anslutning till exempelvis skivrecensioner och liknande journalistiska alster.

Eller som min boss, nöjeschefen Tobias W Lindner, uttrycker det i dagens tidning:

– Vi bygger en riktig musikupplevelse för alla läsare och användare.

Som en del i detta lanseringsarbete fick yours truly även förtroendet att sätta ihop en liten spellista för att ge några exempel på vad Wimp har att erbjuda. En temakollektion vald helt efter eget tycke och smak och utan någon som helst styrning.

Och då handlar det så klart om vädret. Eller, i alla fall den nu aktuella årstiden som vi brukar kalla vinter. Ett låturval som jag sammanfattade så här, men som av någon outgrundlig anledning aldrig publicerades i Nöjesbladet i dag:

”Vinter är lika mycket ett sinnestillstånd som en årstid.

En mental inställning som pendlar mellan krispig upprymdhet, likt då sällsynt ljus sipprar mellan frosttäckta trädgrenar, eller rena stormyrseln då nordanvinden rusar längs gatorna.

Därför blir också en tonsättning av detta en väldigt brokig historia, och dessutom en kollektion som till stor del upptas av black metal. I sig en logisk rimlighet, då ingen annan musikstil så villkorslöst omfamnar köld och melankoli som hårdrockens mest diaboliska rotgenre.

Så svep i dig i en varm filt. Slå upp en kopp rykande glögg. Och njut av något av det mest isande Wimp har att bjuda på i musikväg.”

Vi kan väl kalla dessa rader för snömos, om något. Men spellistan blev rätt fräck.

I sin helhet – omfattande 22 smällkalla låtar – hittar du den här. Spana in och mysfrys.

Blogg of a broken man (Veckans viktigaste, pt 6)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Destruction ”Spiritual genocide” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Vid en respektabel ålder på 30 år är det dags att bygga bo, sansa ner ungdomliga utsvävningar och se över hur pensionssparandet kan tänkas te sig. Det tycks emellertid inte, likt i Weil am Rhein-gruppens fall, vara läge att mixtra med en väl fungerande formel. Vilket innebär att den så här tre decennier efter formationen under namnet Knight Of Demon, 1600-talsborgerligt bliver vid sin läst. Därmed inte sagt att tolfe fullängdaren är en komplett poänglös skapelse, snarare en trygg garanti om ett konstant tillstånd i en föränderlig tillvaro. Ett tillstånd som når ren karnevalsnivå i retrohyllande ”Legacy of the past” – gästad av Tankards Andreas ”Gerre” Geremia och Sodoms Tom ”Angelripper” Such – där det friskt droppas låttitlar med såväl Obituary, Judas Priest och Metallica som Slayer och VoiVod.

Dr Living Dead ”Radioactive intervention” (High Roller/Playground)

Mera retrothrash blir det här – fast under helt motsatta förutsättningar. Den Uppsalagrundade combon har efter hårt giggande, där de bland annat handplockades av undertecknad som uppvärmningsakt på Slayers Unholy Alliance-vända för fyra år sedan, ett par demoinspelningar och en fullängdare släppt förra året mutat in sin frontposition som Sveriges främsta nu mosh-konstellation. Stilen, såväl visuellt som när det kommer till själva soundet, är som hämtad från en tidslucka där det ständigt är 1987, Suicidal Tendencies sjunger om skateboards likt besatta på ”Join the army” och Excel är snarare aktuella som ett nytt och spännande band än en obskyr patchprydnad på en svindyr designerjacka som puckade r’n’b-stjärnor bär likt en chic acessoar. Ett givet tips för dig som under senare år har gått igång på retromoshaholics i stil med Municipal Waste, Evile och Bonded By Blood.

Rage Against The Machine ”Rage Against The Machine XX” (Epic/Sony)

Här fortsätter vi på jubileumsspåret – genom att uppmärksamma att det just i år är två decennier sedan Los Angeles-gruppen släppte sitt revolutionerande debutverk. Det är en skiva som jag förutsätter att du redan äger. Om inte – gör om och gör rätt. Kanske genom att lägga vantarna på denna utökade utgåva, där originalgiven (superb nog i sig) kompletteras med en rad demospår och liveupptagningar. Fortfarande osäker på köp? Här kan du streamlyssna på skivan.

Gamma Ray ”Skeletons & majesties – live” (Ear/Playground)

Det krävs ingen större detaljkunskap om Kai Hansen och hans muntra gäng för att förstå vad denna konsertupptagning består av. Här får du en matig dubbelgiv av det slag jag gav :+++: då gruppen i somras besökte Sweden Rock (läs recension här) med fanfavoriter och sällan serverat hurtighetsgodis ur arkiven. Och den är inspelad i Schweiz. Hörde du det? Schweiz! Och släpps dessutom, förutom i dubbel-cd-utförande, som dvd som utökas med en kortare dokumentär om gruppen samt intervjuer. Extra bonus: Hansens gamle Helloween-medarbetare och nutida kollega i Unisonic, Michael Kiske, avger gästsång i ”Time to break free”, ”A while in dream land” samt ”Future world”. Sehr gut.

Veckans konserter

Opeth (KB, Malmö, 29/11)

Det finns så mycket att värdesätta och dyrka. Från Mikael Åkerfeldts vänligt visionära sviter till kompositioner, till Martin Méndez smeksamma basvaggande eller Martin Axrots tekniska briljans. Så är det alltid med Opeth, och även om förra skivan ”Heritage” fick gruppens mest navelskådande anhängare att sparka bakut över avsaknaden på growl är varje gång de bestämmer sig att nöta svensk scen en ursäkt för fest. Extra klang och jubel kommer det emellertid att bli med start på söndag och  fram till den 5 december. I en kvartett specialkonserter, solidariskt fördelade mellan Neferititi i Göteborg och Södra Teatern i Stockholm, tonar kvintetten nämligen ner på den elektriska laddningen och aviserar akustiska spelningar. Exklusivt om något.

The Casualties (L’Orient, Linköping, 30/11)

Gillar du tyngdlagstrotsande frisyrer? Jeans blekta i konstiga mönster och ett sound som endast marginellt har uppdaterats sedan The Exploited gastade ”fuck the system” för 30-talet år sedan? Då är fredagens begivenhet i den östgötska residensstaden något extra just för dig. För första gången sedan Augustibuller 2007 bjuder nämligen Los Angeles största tvåtaktsromantiker upp till pogodans för att fira att senaste albumet ”Resistance” är en ganska så oborstat trevlig skapelse. På scen står även Din Skvef och Blood. Mer info om giget och biljettinformation hittar du här.

Nifelheim + Morbus Chron (Debaser Slussen, Stockholm, 30/11)

I hela fyra år har klubben Blod & Svärd gjort sitt bästa för att göra huvudstaden lite ondare. Ett jubileum vi gärna kan fira – och det med två av landets tuffaste akter på scen. Huvudnamnet behöver kanske ingen närmare presentation – tillsammans med andra elakingar med förflutet i exempelvis Entombed, Necrophobic och Dismember rasslar de kända hårdrocksbröderna Erik och Pelle Gustavsson rasande effektiv blackthrash så att spikarna ryker. Och att de denna kväll har finbesök av Century Media-aktuella Morbus Chron gör knappast evenemanget mindre obligatoriskt.

SRM firar hundra med Entombed och Candlemass

av Mattias Kling

Bevisligen har det blivit några nummer sedan starten 2001. Snart exakt 100, närmare bestämt.

En respektabel siffra. Som bjuder in till fest, höga decibeltal och tempon som pendlar mellan doomsniglande till dödsmetallsnabbt.

Vilket också är precis vad som kommer att ske. Nämligen på Debaser Medis i huvudstaden den 26 januari 2013.

På scen denna speciella jubileumskväll hittar vi, av rubriken att döma, två disparata ändar av huvudstadens metalspektrum. Det hotfulla och krypande förkroppsligas av Candlemass, förstärkta av guldstrupen extraordinaire Mats Levén och Opeths tidigare tangenttalang Per Winberg. De får sällskap av hårt jobbande Entombed, som avbryter arbetet med sitt tionde studioalbum för att blåsa ut ljusen på födelsedagstårtan.

Sweden Rock Magazine nummer 100 finns i butik den 8 januari.

Veckans recensioner: Graveyard + Stone Sour

av Mattias Kling

:++++:

Graveyard

Lights out

Stranded/Universal

HÅRDROCK I enlighet med tidens inflammerade tempo borde skivor likt denna vara en omöjlighet. En ickeexistens i sitt själva motsatsförhållande till 4G-smarta mobiler, flyktiga Youtubefenomen och dj-sensationer.

Man kan klassa ambitionen som äkta. En autentisk inställning till musik, en oförkonstlad och livsnödvändig förnimmelse som alltid kommer att låta bättre när den snurrar på makliga 33 varv i minuten i stället för att tokrusa fram i 100 megabit i sekunden.

Lyssna bara på andranumret ”Slow motion countdown”. Det låter som en vacker Pink Floyd-ballad spelad av Opeth runt ”Damnation”, stegrar sig koncentrerat mot en storslagen upplösning där Joakim Nilsson slutligen går sönder. Faller i bitar. Blöder i takt med att något som låter likt sångarens sista suck lämnar strupen.

Sådana känslor går inte att ladda ner. De kräver full respekt inför skapandet, där inlevelsen är viktigare än det klickljudsperfekta. Säg så här: vad svänger mest – en stolt vimpel i full höststorm eller en ethernetkabel? Just det.

På så sätt är ”Lights out” fullkomligt naturlig. Självklar i sin roll som uppföljare till ”Hisingen blues”, trogen mot det musikaliska Sabbath/Purple-legatet, samtidigt som den inte tar sig själv på alltför stort visionärt allvar.

”I aint gonna bow” förklaras det sturskt i den upprorssprakande ”The suits, the law & the uniforms”.

Nej, precis. Det är i stället vi som ska buga – och tacka för ännu en utgåva som är så omöjligt helrätt att dess närvaro i år 2012 är en utsökt inkonsekvens i sig.

Bästa spår: ”Slow motion countdown”. (Lyssna på skivan på Spotify)

:+++:

Stone Sour

House of gold & bones, part 1

Roadrunner/ADA/Warner

HÅRDROCK/METAL I ”Taciturn” är gruppen nära att skapa sin egen ”Stairway to heaven”. Försiktigt gitarrplockande klättrar sakta upp längs en bönstjälk mot skyarna, men huggs snöpligt ner innan låten tillåts nå dit. På sitt sätt är det typiskt för nya Stone Sour. Det är en grupp som har ambitioner, som styckar upp en traditionell dubbelgiv i två separata delar och som lyckas lika bra med rumlande metalgalopp (”Gone sovereign”) som nutida Anthrax-rytmik (”Absolute zero”). Dock känns det inte riktigt som att kvartetten knyter ihop påsen med samma entusiasm som den initialt skrider till verket. Viljan finns ju, nu tryter bara den slutliga finishkompetensen.

Bästa spår: ”Gone sovereign”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Häng med Opeth på Gröna Lund (video)

av Mattias Kling

Det var ganska kallt i Stockholm fredagen den 14 september. Lite regnigt och blåsigt. Inte alls en så mysig höstkväll som årstiden trots allt kan erbjuda.

Ändå – när huvudstadens progkungar höll hov på en ganska så känd nöjespark på Djurgården blev det på något sätt hett värre. Kanske beroende på att gruppen drog storpublik, de meteorologiska förutsättningarna till trots, kanske för egen del beroende på den frikostiga tilldelningen av värmande dryck på gräddhyllan till vänster om scenen.

I alla fall. Det blev en fin kväll. Med ett band som lät fantastiskt (det bästa ljud jag någonsin har hört på just den tivoliscenen) och som gjorde ett försiktigt reträttgir mot tidigare growlstycken, aftonen till ära.

Ett unikt tillfälle, med andra ord. Som nu går att återuppleva genom videoklippet nedan.

Som tidigare har uppmärksammats här återvänder Mikael Åkerfeldt och hans progressiva gossar till den svenska livescenen redan om ett par månader. I skarven november/december gör gruppen inte mindre än nio spelningar på hemmaplan, varav fyra är akustiska specialgig i Göteborg och Stockholm. En komplett turnéplan hittar ni här.

Sida 1 av 3
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Bea Blom
  • Nöjeschef: Ylva Niklasson
  • Tf chefredaktör och vd: Lena K Samuelsson
  • Tf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB