Arkiv för tagg punk

- Sida 1 av 5

Let’s go Murphys!

av Mattias Kling
20120626-201641.jpg

Några hundra meter härifrån, på Skansens Sollidenscenen, pågår det tydligen någon slags allsångspremiär.

Du kanske kollar på det på tv just nu, vad vet jag?

Bli i så fall inte förvånad om det i någon tyst paus slår igenom några muntra toner som inte riktigt hör hemma i SVT-produktionen. Några fartfyllda och ölskummande strofer om hardcoregig, solskensstekta motorvägar och en USA-delstat ganska så långt från Djurgården i Stockholm. Du kanske anar ett dragspel, en banjo och en säckpipa i periferin.

Själv har jag det rakt framför ögonen. Ett välfyllt Gröna Lund som studsar och kamratligt grabbdansar till ett irlandsrotat Bostongäng. Som i showens inledning har fått sjunga loss till ”The state of Massachusetts”, ”Sunday hardcore matinee”, ”Captain Kelly’s kitchen”, ”Sunshine highway” och ”Bastards on parade”.

Japp, det är Dropkick Murphys på Gröna Lund.

Och mer om det i morgon, då det publiceras en recension av tilldragelsen.

Rise Against hälsar till bloggläsarna

av Mattias Kling

Att Chicagokvartetten var nöjda med besöket i Stockholm i helgen är ingen större överdrift.

Och, varför skulle de inte vara det?

Ensemblen lockade runt 400 fans till skivbutiken Sound Pollution i Gamla Stan när de bjöd på skivsignering i lördags.

Och – inte minst – de sålde ut Annexet (kapacitet över 3 500 besökare) senare samma dag och fick ett rungande gensvar som belöning.

Glada blev de. Ja, faktiskt så överlyckliga att de beslutade att skicka en hälsning till er som härmed kan förmedlas.

Något säger mig att det inte är det sista vi har sett av dessa högst charmanta punkherrar här i Sverige.

Bonusrecensionen: Agnostic Front

av Mattias Kling
Agnostic Front

:+++:

Agnostic Front

My life my way

Nuclear Blast/ADA/Warner

HARDCORE Min New York-semester för några veckor sedan kunde knappast ha fått ett bättre soundtrack. Det finns liksom inget bättre sällskap under tunnelbanefärder ned mot East Village, gråkalla promenader i Alphabet city eller vilsna turer i Tribeca än det som NYHC-veteranerna bjuder på. Det förstår vem som helst. Om inte borde grundlig research göras å det närmaste.

Men då Brooklyn brewerys högst smakliga winter ale har bytts mot Arvid Nordqvists rekokaffe och avslappnande promenader i Central Park ersatts av stressiga turer nedför Torsgatan är det svårt att känna riktigt samma entusiasm. Det blir liksom så när illusionen av att man är deltagare i någon annans liv ersätts av det där som är vida känt som vardag.

Därmed inte sagt att ”My life my way” är något annat än ett fullgott ihopkok av en mer än 30-årig karriär. Det passas till punkspattiga debuten ”Victim in pain” (1982) i en väldigt rudimentär ”That’s life”. När det gäller ”One voice”-typisk bökarmosh à la 1992 står ”More than a memory” och ”A mi manera” för de inslagen, medan det gatupunkiga sound som introducerades på allvar på comebackskivan ”Something’s gotta give” (1998) luftas å det bestämda i exempelvis titelspåret.

Summa summarum: 30 år på 13 spår – och du vet vad du får.

Inte så mycket mer och knappast mycket mindre.

Lyssna på: ”City street”, ”Until the day I die”.

På arbetsflykt med Sator

av Mattias Kling
Sator

Det finns många saker man kan göra i stället för det man egentligen ska och borde.

Och då det faller sig så att jag på måndagar är losskedjad från min plats på nyhetsredaktionen (oroa er inte, jag jobbar igen det under de andra dagarna) så är det ju en dag som klippt och skuren för att ägna uppmärksamheten helhjärtat åt veckans recensionsuppdrag.

Men ibland blir det ju inte så som det borde bli. De kommande skivorna med Whitesnake, Within Temptation och Cavalera Conspiracy ligger fortfarande kvar utan att ha fått sin utmätta mängd adjektiv, superlativ och invektiv. 

Och i stället sitter jag här – efter att ha bunkrat upp lunchmat för veckan i form av thaimarinerade sojabitar med sesamnudlar och senapsslungad blomkål – och lyssnar på Sator.

Alltså. Inte andra skivan efter comebacken häromåret med David Coverdale. Inte tillika andra plattan med återförenade brödraparet Max och Igor Cavalera (ex-Sepultura). Och inte heller den färska och hitlistepampiga plattan från Hollands största musikexport.

Nej, banne mig. Här är det i stället ”Under the radar” för hela slanten. Bara för att… den är så himla bra, helt enkelt. Och värd mer uppmärksamhet än den lär få.

Denna måndag, den 21 mars påstås det, är helt enkelt en dag som de stoltaste av dalkarlar gör lite gladare och glädjefylld. Att skivan är gruppens bästa sedan den makalösa ”Headquake” är inget förilat omdöme utan bara ett konstaterande som du kan lita på. Det märks redan i öppningsspåret ”Your up gets me down”, som har en av de största refränger som någonsin kan ha hörts i Borlänge, men även ”Drive through the nights” snygga återanvändning av Ramones ”We want the airwaves”, avsevärt mer oborstade ”You’ve got blood on your hands” och rifforamat ”When you lie down with dogs” är musik som behövs och som bör älskas. Det är vare sig punk, hårdrock eller pur powerpop. Utan snararare en utsökt avvägning av de tre stilarna på ett sätt som ofta kopieras men som aldrig lyckas efterliknas.

Det är troligvis en skiva du riskerar att missa i mediebruset. För Sator är inte coola. Sator är inte hajpade. Sator slår inte sönder hotellrum eller är med i stora tv-program som handlar om körer eller att åka skridskor.

De är bara ett mycket bra band. Som lär förgylla många arbetsskygga måndagar framöver.

Kolla därför in ”Under the radar” på Spotify. Diggar du inte är du faktiskt ingen jag är stolt över att kalla vän eller bekant.

Sator ”Under the radar”

Läs även Per Bjurmans utmärkta krönika från i helgen, som ägnades helt åt detta band. Det är inte ofta jag och Big Boy Bjurre är överens om saker och ting. Så bara det faktum att vi nu lyckas vara det är ett tillfälle att högtidlighålla.

En styck My Chemical Romance i recensionspåsen

av Mattias Kling

Och i och med denna rubrik är den här arbetsdagen (start vid tio på förmiddagen, målgång nu strax före ett på natten) avklarad.

En styck anmälning på My Chemical Romances gig på Annexet i Stockholm är överlämnad till nöjesredigerarnas varsamma händer, och jag får ta kväll. Eller, natt är det nog vid det här laget. Hur man än räknar, med eventuell dygnsförvirring.

Nåväl. Utrymmet var som vanligt tajt och texten blev därefter. På ynka 1 300 tecken, inklusive recensionshuvud och bäst/sämst, kan utfallet bli en smula onyanserat. Speciellt då det ofta finns mycket att säga om en konsert på 90 minuter. Tänkta formuleringar får strykas till förmån för huvudtesen, tänkta passager (exempelvis om Frank Ieros livliga rörelsemönster eller om Ray Toros frisyr) åker ut.

Och då blir det som det blir. Det resultat som ni om några timmar får läsa i tidningen eller, förhoppningsvis, på nätet.

Men, för er som inte var där eller ni som studsade bland hallondoftande flickor och tappade låtordningen så kan jag i alla fall bjuda på den kompletta och korrekta låtlistan.

Och den var då så här:

1. Intro: Look alive, sunshine

2. Na na na (na na na na na na na na na)

3. Thank you for the venom

4. Planetary (Go!)

5. Hang ‘em high

6. Sing

7. Vampire money

8. Mama

9. The only hope for me is you

10. House of wolves

11. Summertime

12. I’m not okay (I promise)

13. Famous last words

14. Destroya

15. Welcome to the black parade

16. Teenagers

17. Helena

18. Cancer

Extranummer:

19. Bulletproof heart

Och så filmade jag lite. Som nedan visade snuttar. Som får bli mitt ”so long and goodnight” för denna gång. Om några timmar blir det nya tag, med Rise Against i samma Annexet som jag nyss lämnade.

Hörs vidare då.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
The Haunted

:++++:

The Haunted

Unseen

Century Media/EMI

METAL Om den introverta ”The dead eye” var en utmanande blinkning åt det okända är ”Unseen” en vansinnesblick som kan få den mest förståndige att tappa fotfästet.

För likt sin omdiskuterade syskonskiva (den kompromissartade ”Versus” framstår mest som en evolutionär reträtt i diskografin) är The Haunteds sjunde studioalster en utgåva som gräver djupa vallgravar mellan bandet och dess mer långlivade lyssnarskara.

Som bortblåsta är de ivriga thrashsmockorna som så förtjusande radades upp på 1998 års självbetitlade debut. Och lika bortgallrad är den prunkande dödsmetallaggression som fick spira fritt på ”One kill wonder”.

I stället möts åhöraren av ett band som känns lika distanserat från sin egen historia som det är från referenser till den svenska metalscenen. Att sångaren Peter Dolving i intervjuer sturskt har proklamerat att kvintetten börjat spela pop ska dock tas med en nypa salt. Materialet på ”Unseen” är lika påträngande intensivt som man vill ha det, även om ilskan inte längre är ett bärande fundament utan snarare kan skönjas i marginalerna.

I en helhet som lyckas förena progrock med dystopimetal och smäckra bolsterharmonier är det därför en skiva som känns. Som kryper in under huden. Som byter ut dina multivitaminer mot psykospiller.

Och du gör helt rätt i att tappa all eventuell reservationsbalans.

Bästa spår: ”Disappear”.

Rise Against

:+++:

Rise Against

Endgame

Interscope/Universal

POPPUNK I en samtida amerikansk scen där det mesta tycks handla om att tonsätta löst formulerade tonårstankar är Chicagoensemblen ett välkommet inslag. Liksom sina ideologiska förebilder Bad Religion skriver gruppen låtar som betyder något. Som lyckas förena tåga med harmoni och som inte räds en agenda som både ifrågasätter och irriterar. 

På så sätt spelar ”Endgame” också med väldigt säkra insatser. 

Skillnaden mot ”Appeal to reason” – skivan som lyfte combon till rollen som arenafyllare även i Sverige – är ytterst marginell och märks mest i att refrängerna har vässats ytterligare ett snäpp och att angreppet är aningen sturskare. Annars är det här ett Rise Against som gör vad de ska och som gör det på ett sätt som väcker få invändningar. Men som säkrar sin branschledarstatus mer beroende på den bleka konkurrensen än på sin egen förträfflighet.

Bästa spår: ”Disparity by design”.

Spotifylista för februari

av Mattias Kling

Ännu en månad in på 2011 – ännu lite god musik att ta del av.

I februarikollektionen hittar du smakprov på årets hittills starkaste släpp The Project Hate MCMXCIX:s makalösa ”Breeding the new apocalypse…”, typhädiskt dödsmangel från Deicide, tillnyktringssludge från Crowbar (kolla upp albumet ”Sever the wicked hand” genast) samt det första studiosmakprovet från återförenade Electric Boys.

Inte mycket mer att säga om det, va? Bara att kolla upp låtsamlingen på denna länk.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Mustasch

:++:

Mustasch

The new sound of the true best

Gain/Sony Music

HÅRDROCK Utgåvor likt denna gör recensionsuppdraget extra utmanande, då dess blotta existens är högst diskutabel. All gängse bedömningsstandard är nämligen obrukbar när det avyttrade, som i det här fallet, till största delen handlar om nytolkningar av redan utgivet material. 

Som sådant är genomförande också förvånansvärt dogmatiskt. Förutom en stråkförsedd ”I’m frustrated” petar Mustasch snarare försiktigt i detaljerna än tar tillfället i akt att göra om ett dussintal av sina mest välkända kompositioner. Nog för att bland andra ”Black city”, ”I hunt alone” och ”Monday warrior” låter några hårstrån bättre och grövre i de nya versionerna – då möjligheten att skapa ny spänning mitt i allt det välkända inte tillvaratas blir utfallet inte heller speciellt omtumlande.

På samma sätt är kollektionens enda grundexklusiva inslag inte heller något som får ens världsbild att skakas i grundvalarna. ”Angel’s share” är förvisso en behaglig liten kindklapp som låter mer The Cult än Ian Astbury och hans mannar har gjort sedan ”Sonic temple”, men stycket är likväl en bagatell som ligger en bra bit under högstanivån.

Bästa spår: ”Down in black”.

Dropkick Murphys

:+++:

Dropkick Murphys

Going out in style

Cooking Vinyl/Cosmos Music Group

FOLKROCK Ända sedan Bostongruppen under sent 1990-tal lät sin punkasfalt till fullo genomborras av irländsk grönska har den musikaliska linjen varit tämligen rak. Så långt är album nummer sju en del av denna konsekvens och därför lika trygg som en nyuppslagen pint vid arbetsveckans slut. 

En desto mer upphetsande insikt är då att septetten slutligen bryter den nedåtgående kvalitetstrenden som har präglat de senaste utgåvorna. På sina ställen skickar melodierna vänliga hälsningar till formtoppen ”Sing loud, sing proud” – vilket säger mer om helheten än att gruppen textrefererar till såväl NOFX som GBH och Agnostic Front. De muntra visorna studsar runt i kilt och Dr Martens-kängor, fiol och dragspel är lika viktiga som elgitarrer och hamnsjåarsmuts under naglarna när sekelnötta traditioner möter mer uppnosiga utmaningar. 

Låt gå då för att Guinessmagen skvalpar över byxlinningen i exempelvis ”Peg o’ my heart” och att ”Cruel” är överdrivet sentimental. Så länge som det goda humöret får skumma för fullt är några extra trivselkilon något man får räkna och leva med.

Bästa spår: ”The hardest mile”.

Veckans texter

av Mattias Kling
Sparzanza

:++:

Sparzanza

Folie à cinq

Spinefarm/Universal

HÅRDROCK På den blankpolerade ytan uppvisas få brister. Därtill är värmlänningarnas femte studioprestation alltför kompetent utförd, med fräsig studiofetma i gitarrstunsen och med refränger som smidigt hittar position utan att väcka alltför mycket anspråk eller uppmärksamhet. Men den lättuppskattade metoden är emellertid inte enbart en tillgång. Trots en ovanligt tillbakahållen speltid blir den presenterade portionen måttlighetsmetal efter en stund lätt tradig och tillrättalagd, vilket inte ens några förtjänstfullt utspridda inslag av slentrianthrashiga riff lyckas råda bot på. Till nästa gång – våga leva ut lite mer. Satsa större. Så ser ni att det blänkande inte alltid är det mest strålande.

Bästa spår: ”Hell is mine”.

Turbonegro 

ÅTERBLICKEN: TURBONEGRO RESER SIG IGEN

För massorna är Hans-Erik Husby Dyvik nu känd som tolkare av Cornelis Vreeswijk på bio och skiva.

Åt Helvete med det. Hälsa på Hank i stället.

VAR? Hultsfredsfestivalen.

NÄR? Juni 2002.

VARFÖR? Hösten 1998 tycktes Hank von Helvete ha valt drogdimmorna före rocken. Utmattad och psykotisk hoppade han av den norska deathpunkensemblen efter en kaosartad turné.

Och så var det med det.

Fram till fyra år senare – då den Alice Cooper-sminkade mikrofondomptören och gjorde comeback under en legendarisk natt i Småland. Utlösningen var total i nummer som ”I got erection” och ”Rendezvouz with anus”, frontmannen ylade om fingerpullning med ett gnistrande tårtljus i baken och framför Pampascenen föll jeansklädda pojkar och flickor i gråt.

Konserten blev också startskottet för en andra karriär som gjorde Turbonegro större än någonsin. Genom tre skivor chockmatades publiken en hälsovådligt skabrös, men samtidigt livsbejakande herdestund, mellan The Stooges, Kiss, AC/DC och Ramones som den bara görs av ett gäng norska hedonister.

Och så var det med det. Eller? Framtiden får utvisa. Gruppen ligger nu i alla fall återigen på is och i sommar gör Dyvik Husby i stället svenska festivaler med nya projektet Doctor Midnight & The Mercy Cult.

Hur många erektioner det framkallar återstår att se.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Social Distortion

:+++:

Social Distortion

Hard times and nursery rhymes

Epitaph/Cosmos Music Group

ROCK I AC/DC-biografin ”Maximal rock & roll” beskriver författarna hur gruppen under 70-talet ofta klumpades ihop med punkrörelsen. Att denna koppling inte har gått Mike Ness förbi är tydligt i ”California (Hustle and flow)”, vars sväng visar vartåt det barkar. Att Social Distortion nu med största tydlighet placerar Rolling Stones och bluesgubbar på samma inspirationspiedestal som tidigare var reserverad för Cash och Dylan är emellertid inte enbart av godo. Spridda soulstänk i exempelvis ovannämnda samt ”Can’t take it with you” utgör kvalitetssänkare i den goda helheten och gör att mer än sex års hunger inte känns stillad.

Bästa spår: ”Still alive”.

Magnum

:+++:

Magnum

The visitation

Steamhammer/Playground

HÅRDROCK Det uppenbart nostalgiska draget att i liveformat återvända till klassiska alster kan också ge en nytändning. Ett tydligt exempel på detta är Birminghamensemblen, som nu tycks göra det mesta rätt. Femte skivan sedan omgrupperingen tidigt 2000-tal är därför också gruppens starkaste sedan den ärofyllda mitten av 1980-talet. Bob Catley sjunger med ett nervigt tilltal som ofta gör att gitarristen Tony Clarkins kompositioner får det lyft de förtjänar. Anslaget är precis så utpräglat pampigt, kärleksfyllt och värdigt att man som lyssnare kan stå ut med ett par spår som har utfyllnadskaraktär.

Bästa spår: ”Spin like a wheel”.

Stratovarius

:+:

Stratovarius

Elysium

Ear Music/Playground

METAL Albumtiteln är hämtad från de ärofylldas eviga paradis i den grekiska mytologin, men det torde troligvis krävas mer än gott mod och munterhet för att erbjudas en plats på de Elyséiska fälten. Utan kreativa bidrag från småtokige men begåvade exgitarristen Timo Tolkki är det nämligen tydligt hur svårt Snarkovarius har att prestera något som berör på allvar. I stället är album nummer tretton ett tjusigt inslaget power metal-paket som lovar mycket men levererar desto mindre. Snygga arrangemang och kompetenta skicklighetsinsatser har inget egenvärde – så länge det saknas riktigt slagkraftiga låtar är det himmelska utom räckhåll.

Bästa spår: ”Infernal maze”.

Sida 1 av 5
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB