Arkiv för tagg slayer

- Sida 1 av 6

Bara för att ditt liv behöver det: Nu finns det julkort à la Slayer

av Mattias Kling
En tbt vi inte behöver: Till den dagen då världens tuffaste band började kränga sådana här gensare.
En tbt vi inte kräver: Till den dagen då världens tuffaste band började kränga sådana här gensare.

Efter att för två år sedan ha väckt uppmärksamhet genom att kränga en väldigt ickeond stickad tröja med gruppens emblem på fortsätter thrash metal-hjältarna även den kommande högtiden att kittla tomtefeelingen.

Jo. Tydligen finns det ingen som helst motsättning mellan låttitlar som ”Altar of sacrifice”, ”Skeleton christ” och  ”Haunting the chapel” – och mysig julstämning. I alla fall inte om du frågar Slayer. Vilket du måhända gör, på grund av att det är ett agerande som för det mesta är ganska så rimligt.

Att gruppen numera börjar närma sig Motörheads gränslöshet när det gäller att slänga upp sin logotype på mer eller mindre orimliga produkter (från motorcykelhjälmar till handdukar och ölbägare modell Asterix) må vara en sak. Att den inspirerar andra är ytterligare något annat. Och att just dessa överträffar själva inspiratörerna är ytterligare ett tredje.

Var vänliga bekanta er med Dominic Sohor och hans konst. För andra året på raken har han nämligen låtit sig inspireras av Der Slaytanic Wehrmact och skissat ihop ett behändigt litet kort som går att skicka till vänner och familj. Mot en liten avgift såklart.

Även om jag tycker att motivet från 2013 – där för evigt världsbästa ”Reign in blood” omtolkas på ett högst amusant sätt så får jag väl ändå erkänna att årsaktuella ”Season’s greetings in the abyss” har sina poänger.

Intresserade Slayer-fanatiker lägger sina ordrar här.

Och så pratar vi inte mer om den där stickade tröjan, va?

slayer-xmas-card-2014 Reindeer-Blood-Card

Pumpa upp inför helgen med några metalgurkväxter du inte får missa

av Mattias Kling

Vi kanske kan börja med lite begreppsutredning.

Ingen har nog missat att det i helgen är en så kallad storhelg. Enligt svensk almanackastradition kallas den Alla helgons dag och infaller lördagen mellan den 31 oktober och den 6 november, alltså är dess exakta placering något flytande från år till år.

Halloween däremot firas alltid den 31 oktober och har sina rötter i den keltiska högtiden Samhain, som firades när skördesäsongen var över. Enligt folktron var det extra tumultartat i andevärlden under denna kväll och natt och människor uppmanades därför av druiderna att släcka sina hushållseldar för att inte locka till sig oönskat oknytt.

En traditionell hack-o'-lantern-rotsak.
En traditionell hack-o’-lantern-rotsak.

Det var också just under Samhain som det här med karvade rotfrukter började etablera sig. De som trotsade mörkret brukade nämligen navigera sig i de nedsläckta byarna med speciella ljuslyktor med utskurna ansikten, vanligtvis rovor. Enligt traditionen symboliserade dessa ljusdon smeden Jack som sägs ha varit för ond för att komma in i himlen, men som lyckades lura djävulen att han inte kunde komma till helvetet heller. I stället fick han irra runt på jorden och för att inte gå vilse hällde han glödande kol i rovor som han ätit. Driftig kille, det där.

Därav också namnet ”jack-o’-lantern”, en benämning som lever kvar än i dag – om än i något uppumpad form.

För det torde väl komma som någon slags överraskning att det främst i USA just denna vecka är strykande åtgång på gurkväxter av typen Cucurbita maxima. Det hör ju liksom till den moderna Halloweentraditionen, ett sätt att fira som kan tas mer eller mindre allvarligt.

Helgens koppling till hårdrocken och det därtill relaterade är emellertid odiskutabel. Inte nog med att Glenn Danzig valde att döpa sin Misfits-epilog till just Samhain, tyska Helloween torde inte vara direkt obekanta för några medan såväl King Diamond som Acid Witch nu senast Mastodon har omsjungit högtiden. Allt i rimlighetens namn, så klart.

Här tänkte jag emellertid i stället ta fasta på det estetiska. Just det där med att karva ut motiv i en pumpa, som tycks få kreativiteten att flöda lite varsomhelst i det stora landet där i väst. Så här är några av mina favoriter som du kan kika på och förundras över – utan att bli helt utpumpad.

Danzig.
Danzig.
Disturbed.
Disturbed.
Kiss.
Kiss.
Ozzy Osbourne.
Ozzy Osbourne.
Slayer.
Slayer 1.
Slayer 2.
Slayer 2.
The Misfits.
The Misfits.
Metallica.
Metallica.
Iron Maiden.
Iron Maiden.
King Diamond/Mercyful Fate.
King Diamond/Mercyful Fate.

Tack för i går, Slayer – det här kommer jag minnas resten av livet

av Mattias Kling
Kung Araya med publiken inpå skinnet. (Foto: Krister Hansson)
Kung Araya med publiken inpå skinnet. (Foto: Krister Hansson)

Så här 18 timmar senare känns allt annat rätt obetydligt. Som om tillvaron tappat lite färg, liksom blivit en bisak i kanten, vid sidan av det relevanta.

Jag har fortfarande lite svårt att sätta ord på det jag fick uppleva i går kväll. Är nog ännu lite för tagen för att kunna formulera ens den enklaste analys utan att armhåren reser sig.

Vad fan var det som hände? Ja, sannerligen, vad fan var det som hände?

Så känner jag nu. När öronen fortfarande är lite sargade efter Kerry Kings riffattack, huvudet aningen luddigt eftersom en galet entusiastisk ex-kollega tyckte att vi skulle fira konserten genom att shotta Fireball samtidigt som råddarna plockade ner scenen, en smula ömhet här och där efter några varv i moshen när allt annat kändes oundvikligt.

Ja. Jag är tagen. Slutkörd och överlycklig på samma gång. Ganska så ointresserad av att ta tag i de arbetsuppgifter som ändå bör överses.

Varför då, kanske någon invänder. Det var ju ändå bara en konsert med ett band jag såg så sent som för fyra veckor sedan och som jag kanske har upplevt live ett 20-tal gånger genom åren – de där klassiska kvällarna i Solnahallen på 90-talet, gig på festivalscener såväl i Sverige som utomlands, utmärkta framtränden såväl på Annexet och Hovet i Stockholm som på Ullevi i Göteborg. Ett band som alltid har varit där, liksom taget för givet.

Men, nej. Det här var inte bara en Slayer-konsert i mängden. Låt vara att skillnaden mellan över 50 000 människor på Gärdet i huvudstaden och 850 hyggligt medelålders människor på en Malmöklubb är tydlig – när det gäller upplevelsen så handlar det om två helt motsatta saker.

Det var tydligt redan före giget att alla på plats, i något slags outtalat samförstånd, var redo för något väldigt speciellt. Inte nog med att klubben på Bergsgatan var svettigt fullspikad och stämningen upptrissad, det är sällan jag har upplevt en förhandspepp som är så galet överladdad att publiken trissar upp sig genom att gasta ”SLAYER!” över tonerna av AC/DC:s ”Thunderstruck”.

Att stället därför exploderar så snart ”Hell awaits” mosar igång känns fullkomligt naturligt. Det finns många sätt att uppleva thrash metal på, men överlägset bäst blir det när bandet bara befinner sig några få meter från publiken. Det är en sådan intimitet som försvinner så fort ett band når en viss nivå, en direkt och fysisk intensitet som ingen läcker scenshow eller iögonfallande ljusrigg i världen riktigt kan ersätta. Här hamnar man så nära att det går att uppfatta varje nyans i ständigt leende Tom Arayas minspel, närmast känna hur Gary Holt och Kerry King vräker ur sig riff och solon och på ett mer granskande vis notera hur Paul Bostaph gör sitt bakom trumsetet.

Resultatet blir så jävla rått. Så rasande aggressivt och konfrontationssökande att det bränner till över näsroten. Speciellt då Slayer har den goda smaken att tonsätta denna unika kväll med ett set som är så old school att man nästan börjar lipa. ”Captor of sin”? ”War ensemble”? ”Necrophiliac”? ”At dawn they sleep”? ”Reign in blood”-trissen ”Postmortem”/”Altar of sacrifice”/”Jesus saves”?

Ja… ja … för helvete JA!

I höjd med ”Chemical warfare” tappar jag slutligen alla koncept. Lämnar över huvtröjan till mitt resesällskap (läs hans :+++++:-syn på kvällen här) och kastar mig in i det virrvarr av svett och kroppsdelar som utspelar sig nära scenen. Jag grabbar tag i håce-Christoffer (han ler) och kramar om SVT-Micke (han ler saligt) och hänger mig åt något som kan liknas vid överpeppad gubbmosh, så som det anbefaller en genrestofil på andra sidan 40-strecket. Jag ler. Svettas. Åker på en smäll. Blir puttad. Tom Araya ler överlyckligt. Jag råkar skalla en kille. Han ler när jag ber om ursäkt. Jag ler tillbaka.

Så här 18 timmar senare ler jag fortfarande. Fullkomligt salig och överlycklig över att ha fått uppleva detta unika tillfälle. Att slutligen få se Slayer med 850 andra diehards samtidigt som svett och andra kroppsvätskor tycks droppa från taket.

Tacka fan för att man måste le.

Det jätteexklusiva bonusmaterialet: Här är citaten du inte har fått läsa om Dark Angel

av Mattias Kling
Skärmavbild 2014-06-06 kl. 17.15.15
En halvrimlig artikel i Aftonbladet Hårdrock! – i butik nu fram till den 23 juni.

Vid det här laget torde ni vara ganska medveta om att vi släppte ett nytt nummer av Aftonbladet Hårdrock! för en vecka sedan.

En ganska lyckad publikation, om jag får säga det själv. 100 lyxiga sidor i braskande fyrfärgstryck. En salig blandning mellan jättestort (Metallica, Black Sabbath, Iron Maiden) och kanske inte så superuttjatat än (Thundermother, Besserbitch, Killer Be Killed och Drömriket). Samt några andra uppkast och påhitt.

Ett av dessa kan nog artikeln med comebackaktuella thrash metal-dignitärerna i Dark Angel vara. En grupp jag passade på att ta tempen på under ett besök i Tilburg, Holland, för utmärkta mangelevenemanget Neurotic Deathfest för lite mer än en månad sedan.

Denna undersökning blev så lyckad att den inte bara resulterade i ett uppslag i ovan nämnda sidoprodukt, utan när punkt var satt för denna artikel hade jag massor av citat och bonusmaterial över från mitt möte med trummisen Gene Hoglan. Därför tråcklade jag dessutom ihop en helsidesartikel som går att läsa i det nu rykande färska numret av Close-Up Magazine.

Close-Up Magazine #163 finns rimligtvis i någon butik nära dig just snart.
Close-Up Magazine #163 finns rimligtvis i någon butik nära dig just snart.

Nog så? Not quite.

En närmare granskning av transkiberingsdokumentet visade att det nog finns några sista droppar att krama ur den där stenen. Några tankar om Slayers nya låt ”Implode”, den mytomspunna ”Atrocity exhibition”-demon, som skulle ligga grund för gruppens femte fullängdare i mitten av 1990-talet och vad som egentligen fick den att lägga av och ligga i träda i 20-talet år.

Vi låter trummismonstret, även kallad The Atomic Clock, lägga ut orden.

… om stämningen i bandet nu kontra när det valde att lägga ner:

– Den var aldrig dålig, det kan jag säga. Folk frågar hela tiden vad som dödade thrash metal – ”Var det grunge som slog igenom och avrättade Dark Angel?” Absolut inte. Snarare har dödsmetallens genomslag i början av 90-talet spelat stor roll i thrashens nedgång, vilket är fullkomligt begripligt. För när vi var med och skapade thrash metal i början av 80-talet kände vi att det var det mest extrema vi kunde göra. Det kunde omöjligtvis bli mer aggressivt eller tyngre, men sen kom band likt Napalm Death och Morbid Angel och ritade om spelplanen för hur långt man kan ta extrem musik.

Med tanke på att ni influerade många dödsmetallgrupper via intensiteten på ”Darkness descends” – känner du att ni motarbetade er själva genom att inte utvecklas åt att spela tuffare och snabbare?

– Nej, det tycker jag inte. När vi splittrades hade ”Darkness…” funnits ute i sex år, och om du känner för att gå tillbaka och återuppleva något som ligger i det förflutna så har du ju knappast utvecklats på något sätt. Vi har alltid varit stolta över att så pass många band har influerats av oss – that’s awesome. Men för oss handlade det snarare om att utvecklas på våra egna villkor, oavsett om folk gillade oss eller inte ville vi skriva de låtar vi kände för i stället för att ge fansen exakt vad de ville ha. Att bara skriva om ”Darkness descends” hade inte varit speciellt spännande eller kreativt, men hade vi fortsatt släppa skivor efter 1992 – vem vet var de hade tagit oss? Det hade kunnat bli en bunt extrema och brutala plattor, eller så hade kunnat bli experimentella och flippade. Och nu har vi inte släppt en skiva på 23 år, så vi får se var nästa utgåva hamnar.

– Jag känner lite så här: Om du ska ge ut en skiva i dag – se till att den mosar lyssnaren. I alla band jag har spelat med efter Dark Angel – från Fear Factory till Testament – har jag försökt pusha till att bli hårdare och mer brutala. Du kan omöjligtvis göra fel om du gör en hårdare platta än den som kom innan, så för mig handlar det om att jobba vidare på tidigare utgåvor och göra något som är överjävligt bra och extremt.

…om att jobba på en ny skiva, den första sedan ”Time does not heal” (1991):

– Jag ser faktiskt fram emot den utmaningen. Nu för tiden är plattorna inte lika viktiga som de var för några år sedan. Med tanke på skivindustrins utveckling de senaste åren är en färsk utgåva inte det som spelar störst roll, men ny musik har självklart en viktig roll i helhetspresentationen av ett återförenat band. Om vi gjorde comeback och gjorde ett gäng usla gig så skulle det sprida sig på två röda och vi kunde lika gärna lägga ner igen – det önskar vi verkligen inte göra. Om vi ska fortsätta få headlinegig på festivaler så måste vi visa folk att vi är värda den ställningen. Det är inget som på något sätt är självklart. Om vi inte ska bli nedflyttade till klockan tre på eftermiddagen på en mindre scen gäller det att leverera.

– Ron har uttryckt det så här tidigare: ”Vi vill inte bara vara bra, med tanke på att ‘bra’ betyder ‘inte dåligt’. Vi vill vara fantastiska!” Och alla har slitit så hårt för att göra den här återföreningen så bra som möjligt. Ron låter suveränt och ska jag vara ärlig är det nog jag som får kämpa mest med att komma ihåg hur jag spelade låtar som gavs ut när jag knappt behärskade mitt instrument. Därför bestämde jag mig tidigt för att inte lira exakt som på skivorna heller. Med tanke på att presentationen ändå hade förändrats med åren, även om vi hade fortsatt med Dark Angel efter 1992, så är det så jag försöker närma mig materialet. Knappast så att jag försöker slänga in jazzpartier i låtarna – det är fortfarande extremt och brutalt. I många andra band jag jobbar med handlar det mycket om att återskapa partier som någon annan har spelat in på skiva så exakt som möjligt, det behöver jag inte nu. Det blir lite annorlunda, fast bättre.

…om den mytomspunna ”The atrocity exhibition”-demon:

– Först och främst är den en fyrkanalsdemo. Jag och vår gitarrist på den tiden, Chris McCarthy, skrev runt 15 låtar som skulle bli en ny skiva. En sak som är tydlig är att jag jobbade hårt på att hålla låtarna nere i längd, mellan tre och en halv och fem minuter. Om du tänker kulspruterytmerna i ”Time does not heal” och ”No one answers” – i dag har det gjorts till leda, men 1992 var det fortfarande något nytt och spännande så nästa platta skulle definitivt innehålla mer av den varan. Det skulle vara riktigt aggressivt och hårt. Nu är faktiskt Rons röst mycket starkare än den var för 22 år sedan, vilket gör att vi har mycket mer att jobba med.

– Jag har aldrig gillat att plocka inspiration från tidigare plattor, så jag skulle inte kunna påstå att det materialet lät som ”Darkness descends” eller ”Time does not heal”, utan det lät snarare som en vidareutveckling av de plattorna; det förbannade vansinnet från ”Darkness…” och den mer sofistikerade och tekniska inriktningen på ”Time…”. Och det är väl ungefär någonstans där vi skulle hamna i dag, med tanke på att Jim Durkin är tillbaka i bandet och att han för mig alltid har varit Dark Angel. Han skrev alla klassiska riff, så att ha honom med igen och höra allt han har på gång när det gäller låtidéer är fantastiskt. Det han har visat upp för oss är hårt och argt, men ändå modernt på något sätt. Något vi alla är överens om är att det måste låta aggressivt och att vi ska göra en grym skiva. Det ska vi fixa.

…om att återlansera bandet via festivaler i stället för egna spelningar:

– Med tanke på att det är fler band som driver på biljettförsäljningen så tar det bort en del press från oss. Men just när det gäller Sweden Rock så har vi en annan utmaning att ta i tu med. Både i Chile och här i Holland spelar vi på renodlade metalsammankomster och kanske hör till de mesigare banden, medan Sweden Rock är väldigt mer blandat. Herregud, Canned Heat lirar ju där. Så vi kommer inte att ha en hängiven Dark Angel-publik där, eller ens en som nödvändigtvis är helt såld på metal. Det finns ju en möjlighet att folk faktiskt inte bryr sig ett dugg om oss. Men jag tror att det blir kul, jag är inte speciellt oroad över att det ska gå åt skogen. Men samtidigt, om vi inte drar så mycket folk så är det väl ett bevis på att intresset för den typen av musik vi gör inte är så stort på en sammankomst som Sweden Rock.

Hur kan ni övertyga ett Canned Heat-fan att gå och se er?

– Varför skulle vi? Om jag skulle vara tvungen att övertala någon att spana in Dark Angel så antar jag att den personen inte är öppensinnad nog att se oss som något annat än galet oljud. Om vi skulle kunna övertyga en Canned Heat-beundrare att gå och köpa en av våra skivor så är vi gudar. Jag är fullkomligt självsäker när det gäller vår förmåga, när det gäller thrash metal så kan vi våra grejer, men vår prio nummer ett är inte att vända över folk som är inne på Rob Zombie eller Black Sabbath till Dark Angel. Men faktiskt – vi har insett att den galna hastigheten vi brukade spela på kan framstå som rent oljud för vissa lyssnare, så vi har försökt kontrollera leveransen en smula. Det är fortfarande snabbt, extremt och brutalt men kanske inte lika vansinnigt som det var en gång i tiden.

…om återföreningar han skulle se fram emot:

– Personligen hade jag varit råpeppad på om Angel (ett glamrockband från DC som blev upptäckta av Gene Simmons och signade till Kiss skivbolag Casablanca i mitten av 1970-talet) gjorde comeback i sin klassiska sättning. Och en återbildning av Cyclone Temple med sången från ”I hate therefore I am”-skivan (Brian Troch) hade varit spännande. Jag har ingen aning om hur populärt en sån comeback hade varit, men det var ett av mina favoritband i thrash-genren. Dessutom hade det varit svincoolt att se Artillery med Flemming Rönsdorf vid micken igen – och Slayer med Dave Lombardo. Jag tycker att det är det minsta de kan göra att plocka med honom i bandet igen. Inget illa mot Paul Bostaph, han är en grym trummis, men jag tror att många av deras fans tycker att Dave borde få komma tillbaka i bandet igen.

…om den nya Slayer-låten ”Implode”:

– Jag är ett gammalt fan, men det känns som de inte har låtit speciellt taggade eller tända sedan ”Seasons in the abyss”. Det känns som att det var senaste plattan som hade lite pepp i låtar som ”War ensemble”, ”Born of fire”, ”Hallowed point” och ”Spirit in black” – det känns som de på något sätt har tappat den glöden och energin både på skiva och på scen de senaste 24 åren. ”Implode” känner jag kanske är aningen mer engagerande än mycket de har gjort på sistone. Jag kommer ihåg att jag och min sambo fick en förhandskopia på förra plattan och hennes reaktion var så här: ”Vet du vad? Det låter som att de bara hade dykt upp i studion utan att ha några idéer.” Och två eller tre veckor senare läste jag en intervju med Kerry King där han sa att det var precis så! Det tycker jag verkligen märks på skivan också. Och när det gäller ett band som Slayer är väl just en sån inställning till musiken det sista de behöver. När det gäller ”Implode” så känns det som att de faktiskt inte är fullt lika uttråkade som de har gjort de senaste åren.

Du har ju provspelat för bandet. 

– Ja, jag gjorde faktiskt auditions för dem för ungefär 20 år sedan när de sedermera valde Jon Dette. Jag funderade på hur jag skulle agerat OM jag hade fått det och kom på att det första jag hade föreslagit att de skulle göra hade varit att de skulle sparka Rick Rubin som producent och i stället anlita Terry Date. Vilket också är precis vad de har gjort – 20 år senare. Jag hade pitchat den idén om jag hade fått jobbet i Slayer, men det är bättre att de jobbar med honom förr eller senare. Terry Date är en av de bästa i branschen och det är en bra idé att de moderniserar sitt sound en smula, eftersom de senaste plattorna har låtit rätt ospännande. Och sen, allvarligt – när de har en riffmaskin som Gary Holt och inte använder hans talang är stort slöseri. Jag minns att många av oss tyckte ”dra åt helvete. Ni har en diamant som står redo att börja bidra till bandet”. Och jag vet att många av oss är superpeppade på att höra hur han skulle lyfta Slayer, men det kommer vi inte att få höra på den här skivan. Okej, förhoppningsvis ändrar de sig till nästa utgåva. Men det låter i alla fall som att Kerry har skärpt sig, att döma av bara en låt.

…om hur han upptäckte tuff musik:

– Iron Maidens första album förändrade allt för mig. Faktum är att jag köpte den plattan på grund av omslaget och titlarna på baksidan – ”Phantom of the opera”, ”Transylvania” … det är tunga saker. Jag var tolv när den kom ut.

Var det så du kom in på tyngre och hårdare musik?

– Jag skulle vilja påstå det, för jag var inne på det som ansågs vara tungt vid den tidpunkten – Queen, Black Sabbath, Angel, Aerosmith och Ted Nugent – men Iron Maiden och hela NWOBHM-vågen förändrade mycket för mig. 1980 var en fantastiskt år för hårdrocken. Def Leppard släppte sin första platta, Saxon gjorde ”Strong arm of the law” – det var så många fantastiska skivor som släpptes just det året. Som sagt, jag var tolv år då och de skivorna som släpptes det året öppnade mina ögon för tyngre metal.

Har Iron Maiden influerat dig som trummis på något sätt?

– Det är en bra fråga, speciellt eftersom jag aldrig har lyssnat på dem just för trumspelet. Däremot är bandet en stor influens på thrash metal i stort, men tyngden i låtar som ”Phantom of the opera” var något som verkligen triggade oss att ta det soundet längre. Judas Priest var alltid tunga, men Maiden gjorde något helt nytt. Jag begriper inte hur de kan påstå att de inte är influerade av punk, eftersom jag hör en klar punkfeeling på första plattan. Det är fortfarande en smula chockerande att läsa intervjuer med Steve Harris där han säger ”Åt helvete med den skiten, vi var aldrig influerade av punk”, eftersom jag hör mycket sånt i musiken.

– Så när det gäller Maiden så handlar det mer om att jag är påverkad av bandet i stort, snarare än att jag har detaljstuderat Clive Burr eller Nicko McBrain som trummisar. Deras musik är alltid närvarande så det är oundvikligt att inte bli influerad av dem på ett eller annat sätt. Där i början på åttiotalet kändes det som att jag var den enda som lyssnade på Maiden, men så fort de blev populära så släppte jag dem.

– När det gäller andra band som har drivit mig framåt inom metal måste jag nämna Raven. Deras ”Wiped out”-platta gjorde mycket för mig när jag bestämde mig för att ägna mitt liv åt musiken, och som trummis är jag självklart helt såld på Rush. ”Hemispheres”, ”Permanent waves” och ”2112” triggade mig verkligen på musikernivå.

Kanske ett av världshistoriens fulaste skivomslag. Om Gene Hoglan själv får välja.
Kanske ett av världshistoriens fulaste skivomslag. Om Gene Hoglan själv får välja.

…om ett väldigt fult skivomslag:

– Vad sägs om den första Dark Angel-plattan här i Europa? Det är bara trist och intetsägande, svart bakgrund och loggan rakt över.

Så hemskt är det ju inte.

– Nej, men det var så andefattigt och tråkigt – knappast någon prisvinnare. Det finns liksom inget speciellt med det konvolutet. Men på den tiden såg de flesta omslagen i genren rätt trista ut, om jag ska vara ärlig.

Fotnot: Dark Angel spelade på Sweden Rock i natt och fick just för detta betyg och recension av Jocke Persson. Läs mer om detta här.

Publicerat i dag: Tyckande om Killer Be Killed och Black Stone Cherry. Samt en extra mustig spellista.

av Mattias Kling
Marstodon Escapefly bjuder på ett brokigt möte mellan trassligt och medryckande.
Marstodon Escapefly bjuder på ett brokigt möte mellan trassligt och medryckande.

:+++:
Killer Be Killed
Killer Be Killed
Nuclear Blast/Sony

METAL Upplägget är rätt typiskt: I backstagefyllan får några mer eller mindre upphaussade musiker för sig att bilda ett band. En idé som sällan brukar överleva ens den påföljande baksmällan, men som här faktiskt har klarat sig ända till färdig produkt. Och sådant är väldigt sympatiskt, om än inte per automatik jätteobligatoriskt. För en uppenbar invändning mot ”Killer Be Killed” är att skivan låter precis som väntat; likt ett hopkok av Soulfly, Mastodon och The Dillinger Escape Plan. Kvartetten kastar sig ut i en uttrycksbred blandning av poppunkrefränger, groovemetal och alternativprog som spretar och skrevar, men som blott undantagsvis blir direkt udda eller avvikande. Som sidospår är resultatet därför oväntat angeläget, om än sällan i nivå med herrarnas reguljära verksamheter.
Bästa spår: ”Snakes of Jehova”.

VECKANS TWEET
Tweet 2/5

 

VECKANS SPELLISTA

Thrashextra: Släpp allt och lyssna på Slayers första nya låt på fem år

av Mattias Kling
Mera av detta band blir det på färskingfestivalen Sthlm Fields, som anordnas på Gärdet i huvudstaden den 30 maj.
Mera av detta band blir det på färskingfestivalen Sthlm Fields, som anordnas på Gärdet i huvudstaden den 30 maj.

Redan för två år sedan presenterades titeln för omvärlden – men först nu går det också att lyssna på låten.

Efter att ha gjort ett överraskningsgig på Golden Gods-galan i Los Angeles i natt, svensk tid, har thrashscenens argaste mysfarbröder även gjort färskingkompositionen ”Implode” tillgänglig för omvärlden.

Och ja… Ursäkta om jag famlar lite efter orden så här efter första genomkörningen. Det låter ju som Slayer. Kort och gott och utan krusiduller. Lite som Tom Araya skvallrade om på Metaltown för två år sedan, då han besvarade min fråga om gruppens nya material med ett snett leende och orden ”Hur tror du att det låter? Ungefär så är det också”.

Ställt i det ljuset överraskar ju kompositionen knappast. Efter en något seg mellantempoinledning går Kerry King vid femtiosekundersstrecket loss med högerhanden och sprutar läderbyxan full av racerriff av det slag vi har hört många gånger tidigare. Och som är en av anledningarna till att vi älskar Slayer så förbannat mycket. Just för att det är ett band som inte vinner på att krångla till det alltför mycket utan som i stället är bäst då det bara mosar på. Vilket ju ”Implode” gör under resterande tre minuter.

Sensationellt? Not quite. Men ändå ett höghastighetsstycke, komplett med halvhöga toner av Araya i refrängen, som fortsätter väldigt avslappnat på den väg som ”Christ illusion” och ”World painted blood” trampat upp.

Låten – inspelad av erfarne Terry Date – lär dyka upp på gruppens elfte studioalbum som sägs släppas via Nuclear Blast senare i år. Skivan blir den första med återvändande Paul Bostaph bakom trummorna och tillika bandets första release efter gitarristen Jeff Hannemans bortgång för snart ett år sedan. Att nämnda alster kommer låta Slayericious tycker jag mig härmed ha bekräftat. Exakt hur långt det räcker återstår att se när detta blir aktuellt.

Dagens NSFW-blogg: Skivomslag som får dig att bryta ihop av skratt

av Mattias Kling
Gris

Vissa likställer det med högförräderi att skratta åt metal. Till viss del kan jag hålla med – så länge det görs som i Ulf Malmros ”Bröderna Hårdrock” så osäkrar jag gärna min fälthaubits, men om skämten levereras med finess och – väldigt viktigt – hjärta är jag den första att fnissa som en femteklassare på en sexualundervisningslektion.

Låt mig därför i dag presentera Tumblr-bloggen ”Alternate metal album covers”. En signatur som kanske inte är av det fyndigare slaget, men vars innehåll är desto mer underhållande.

Den kompletta uppställningen hittar ni här. Men så här till lunchen är det väl rimligt att få lite direktunderhållning här också.

Smaklig spis.

tumblr_n336r9SFba1sstmkdo1_1280 tumblr_n334q7RhDk1sstmkdo1_500 tumblr_n3341p8LsT1sstmkdo1_1280 tumblr_n333u1E5gp1sstmkdo1_1280 tumblr_n332tmN45M1sstmkdo1_250 tumblr_n31xtwEQjN1sstmkdo1_1280 tumblr_n31lxiQzLw1sstmkdo1_500 tumblr_n2ztsg5u8A1sstmkdo1_400 tumblr_n2zhgoiYqv1sstmkdo3_400

Källa: Alternate Metal Album Covers.

Snurrigaste Hanneman-hyllningen: Slayergitarristen får en egen rondell

av Mattias Kling
Still reigning – in Poland.
Still reigning – in Poland.

Ibland är en ju tvungen att kontrollera almanackan så en inte har fastnat i ett måndag hela veckan-scenario där det ständigt är den 1 april.

En sak är likväl säker: världen är en väldigt bisarr plats. Ett konstaterande som bekräftas på löpande band, ständigt och jämt.

Den senaste dingdong-nyheten är emellertid av det mer hjärtevärmande slaget. Och egentligen inte så orimlig som den först kan tyckas.

För visst, att bortgångne Slayer-gitarristen Jeff Hanneman skulle föräras en helt egen cirkulationsplats i den polska staden Jaworzno kan tyckas vara en kvackande tidningsanka av fjädrigaste snitt. Men desto mer begriplig blir historien då det visar sig att det handlar om en tillfällig benämning, efter att företaget Art-Com vunnit en välgörenhetsauktion – och därmed fått äran att namnge trafikplatsen.

Icke desto mindre, under ett års tid kan världens alla thrashfanatiker få stora snurren i Hannemans Circle Pit (Rondo Jeffa Hannemana på originalspråket). Något som känns som ett givet turistmål under 2014. Om inte annat så bara för att kunna köra runt 666 varv till tonerna av ”Reign in blood”.

O Hanneman, o Hanneman, wie treu sind deine blätter

av Mattias Kling
Still reigning.
Still reigning.

Världens alla thrashfans kan egentligen dela upp året i två stycken; före och efter den 2 maj. Det var då det kändes som att mattan sveptes undan våra kollektiva fötter, verkligheten slog ner som ett flak med tegelstenar i huvudet och uppladdningen inför en het metalsommar bara kom av sig.

Likt när det gäller mordet på John F Kennedy för 50 år sedan eller när Palme sköts 1986 så kommer vi för alltid minnas exakt var vi befann oss när nyheten om Jeff Hannemans bortgång nådde oss. Själv var jag aningen tilltufsad efter en natt i Amsterdams skabrösa nöjeskvarter. Lite torr i munnen, grusig i ögonen då bästa Peter slog på mobilen och läste sina sms: ”Har du hört att…”

Nej… Nej. Förbannade jävla nej.

Men, jo. Så var det ju. Och med ens kläddes en tänkt uppsluppen överraskningshelg i Holland med Neurotic Death Fest som höjdpunkt i svart sorgflor. Jag behöver inte bli mångordig om detta. Alla har sin historia om hur de handskades med Jeff Hannemans bortgång, min är föga extraordinär i sammanhanget.

En lysande idé är emellertid att hylla riffmästaren med en egen ljusshow. Vilket är precis vad amerikanen Slayer Bob har gjort. Resultatet av detta ser ni nedan, tonsatt av ”Hell awaits”, ”Angel of death” och ”War ensemble”. Måhända är detta inte lika iögonfallande som hans tidigare kreationer (kolla in här och här) men likväl är det en passionerad hälsning till en av musikens stora hjältar.

Jeff Hanneman går igen på nästa Slayer-skiva?

av Mattias Kling
Slayers nu aktuella turnésättning består av Gary Holt, Tom Araya, Kerry King och Paul Bostaph. Huruvida denna också kommer att spela på nästa skiva är väldigt oklart.
Slayers nu aktuella turnésättning består av Gary Holt, Tom Araya, Kerry King och Paul Bostaph. Huruvida denna också kommer att spela på nästa skiva är väldigt oklart.

Mycket här i tillvaron handlar om balans. Mellan fest och vila, mellan jobb och fritid, mellan kaos och kosmos – och mellan King och Hanneman.

Det blir liksom problematiskt då en komponent rycks bort. Disharmoni uppstår, helheten faller samman och det blir liksom råddigt och jobbigt. Och inte heller lika fantastiskt som då två parter trissar varandra och kompletterar.

Därför kan alla Slayerfans, vi är ju trots allt några stycken, andas ut. I alla fall för stunden. Frontmannen Tom Araya har nämligen avslöjat för Loudwire att gruppens nästa skiva mycket väl kan innehålla bidrag från gitarristen, som gick bort i maj i år, blott 49 år ung.

– Vi har två låtar. Jag har inte haft förmånen att gå igenom hans ljudfiler än, men det är definitivt något jag planerar att göra, säger sångaren och basisten i intervjun.

– Jag vet att han hade plockat ihop några idéer som han visade oss under förra året och strax före han gick bort fanns det en färdig låt som jag tyckte var riktigt, riktigt bra. Det finns prylar som är värda att undersöka för att se hur vi ska kunna använda.

Huruvida detta är en garanti för att arkitekten bakom thrashmallar likt ”Angel of death” och ”Raining blood” även postumt kommer att medverka på uppföljaren till 2009 års ”World painted blood” är så klart för tidigt att definitivt slå fast, men rimligtvis torde gitarristens kvarlevande bandkollegor vara rätt sugna på att dammsuga kvarlåtenskapen för att hitta de där guldriffen som bara Hanneman kan skriva. Inte minst för att Kerry King ensam ska slippa axla ansvaret att ro ett helt album i land.

Ett helt album, ja. När ett sådant kan komma att se dagens ljus känns väldigt oklart. Med tanke på att gruppen redan förra sommaren aviserade att de hade två nya låtar ”färdiga” som bara väntade på att släppas på något sätt kändes det ju som att bollen var i rullning i alla fall. Om denna framåtrörelse totalt avbröts när det stod klart exakt hur stora Hannemans hälsoproblem visade sig vara får vara osagt, men sant är att det härvidlag är fyra år sedan det erbjöds ny musik från combon, ett releaseavbrott som i sig är på väg att tangera det mellan ”God hates us all” (2001) och ”Christ illusion” (2006) och som troligtvis kommer att innebära ett nytt rekord i karriären.

Men, vet ni vad? Det spelar ingen roll. Så länge nästa skiva – när den väl kommer – är fylld med Slayeriffic thrash metal är väntan väl värd. Speciellt om dess affärsdrivande kärna ser till så att ex-trummisen Dave Lombardo får rimligt betalt och därmed beslutar att återvända till truppen.

Vågar vi hålla tummarna för att detta sker under 2014?

Den som lever får se.

Sida 1 av 6
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande redaktör: Martin Mederyd Hårdh
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB