Nog märks det att Sverige har blivit kallare. Mörkare, blötare, liksom mer hukat.

Sådan är ju årstidsgången. Vi har våra fyra–fem månader, högst, av någon slags behaglighet. Sen dör allt. Förmultnar, bryts ner, övergår i vintertid och motstånd snabbare än du hinner säga ”Iwrestledabearonce”.

Jag vet att jag varje år brukar återkomma till samma resonemang. Det där om att man aldrig tycks vänja sig. Att man kan tycka att 41 år under dessa förutsättningar torde leda till någon slags mental beredskap inför vad som obönhörligen komma skall, ett slags intellektuellt skydd att hissa så snart klockan ska ställas tillbaka en timme och därmed förklarar skarpt läge.

Men, lik förbannat, samma visa varje år. Axlarna liksom höjs mot öronen, hållningen blir mer hukad, motståndet inför även de mest elementära aktiviteter tilltar. Apatin. Håglösheten. Utmattningen.

Man borde väl för tusans hakar ha vant sig?

Nåväl. Nog orerat om detta. Säkert som att mjölken surnar till slut lär jag återvända i ämnet om ett år igen. Likt en inte helt välkommen tradition.

Något som är roligt då? Ja, det behövs väl minsann. Och exakt sådant får en ju genom att syna de musikaliska alster som offentliggjorts under den nyss avslutade månaden.

Vi har kunnat syna förhandsprov inför kommande album med exempelvis Foo Fighters, Raised Fist, The Crown, Hollywood Undead och Hardcore Superstar. Haft möjlighet att granska exakt hur bra At The Gates klarat av studiocomebacken 19 år efter hissade ”Slaughter of the soul” (svar: jättebra), kunnat ta tempen på nya fullängdare från Slipknot, Revocation, Obituary  och Scar Symmetry. För att nämna något.

Nedan hittar ni något av det intressanta i musikskörden. Pedagogiskt presenterad och uppradad utan att jag egentligen därför sätter något hundraprocentigt kvalitetskrav. Vissa spår är fantastiska, andra mindre angelägna. Men alla är de på ett eller annat sätt notervärda.

Glöm inte att kämpa nu. Mota mörker med en förvissning om att det faktiskt släpper någon gång.

Och, jo. Snart är det jul.

Tänk – ännu en månad till ända. Låt vara för att det har varit en säsongstypiskt turbulent sådan – det känns som att det bara var i går som jag lämnade min Meshuggah-recension till nöjesredigerarna (strax efter midnatt den 1 juni) och började fundera över recensionplanerna för då strax stundande Sweden Rock. Men nog har det snurrat på. Förutom en traditionell tyckarrunda nere i Blekinge – med största sannolikhet den sista jag besöker i rollen som betald recensent – har jag även hunnit se ZZ Top på Gröna Lund, Slayers rakt igenom omtumlande fantastiska klubbgig på KB i Malmö samt lyckats plana ut månaden tillsammans med bland andra Iron Maiden, Anthrax, Bad Religion, Bombus och Clutch på ett bedrövelseregnigt Bråvalla. För att nämna något som har upptagit uppmärksamheten sedan sist. Så, tacka fan för att juni har gått undan. Så som det brukar vara. Men nu ämnar jag knyta ihop påsen om detta. Med att bjuda på en genomgång av något av det tuffaste och mest hörvärda som har släppts under den gångna perioden. Vilket ju i och för sig inte har varit fy skam. Judas Priest har fortsatt att trissa upp intresset inför sitt kommande albumsläpp ”Redeemer of souls” med ännu ett färskt spår, världens bästa Mastodon presenterat ännu ett praktverk via ”Once more ’round the sun”, Ice-T:s Body Count bjussat på ännu en stadig laddning machokorkad actionmosh, medan såväl Rise Against som The Gaslight Anthem och In Flames serverat försmaker på sådant som komma ska. Och så får det väl vara med det. Bara att klicka och lyssna och förhoppningsvis hitta något som faller i smaken. Mycket nöje. Fotnot: Spotifyanvändare kan i stället ta del av utvalet precis och exakt här.

När detta skrivs är det ungefär ett dygn kvar till det brakar loss där nere i Blekinge.

Klockan 15.30 i morgon går nämligen The Last Band upp på 4Sound Stage och riffar igång sommaren första stora rockbegivenhet i festivalsvängen.

En herrans massa band är det som lirar. Strax under 70 akter, närmare besämt. En väldigt brokig skara som pendlar mellan black metal från exempelvis Naglfar och mangeldöds signerad Vader till gubbskump signerat Michael Keaton. Folkrock, prog, metalcore, boogie, doom, thrash och … ja, i stort sett varje subgenre som utgått från Chuck Berry de senaste 50 åren.

Vanan till trogen serverar jag därför en liten playlist. En låt från varje grupp som är representerad på de lagliga streamingtjänster jag använder. Som en liten guide att låna ut öronen till under resan till Norje. Måhända en möjlighet att upptäcka något nytt, eller peppa upp partyformen med något bekant.

Spotifyanvändare pekar hitåt, Wimpfrälsta går in här.

Mycket nöje. Antar att jag kommer träffa både en och två av er nere i södern.

Ja, det tycks ju så. Att alla vi har överlevt den första månaden 2011. För en del smidigt, för andra ett litet helvete.

I musikbranschen har det varit ganska dött, så som brukligt vid denna tid. Ändå har det kommit några alster som i vissa fall har recenserats, i andra fall bara passerat mina öron på ett eller annat sätt.

Och med detta inviger jag en ny avdelning här i bloggen. Den så kallade månadslistan. Vars blotta namn torde förklara vad det handlar om.

Alltså. En månad. Några lyssningsvärda låtar. Spotify.

Konstigare är det inte.

Mycket nöje.

Och musiken hittar ni här.

Mycket nöje – och surfa snart in igen. I veckan (innan jag tar två veckors semester och drar till New York) så dyker det upp en fet Witchcraft-tävling som ingen vill missa och lite annat gott.