Stryper

No more hell to pay

Frontiers/Cosmos

HÅRDROCK Det finns en uppenbar fara med att bedöma skivor på blott 140 tecken. Resultatet blir onyanserat, bräckligt, föga rättvist – och ibland en smula respektlöst.

Jag håller med om att den dagsfärska anmälningen av Orange County-apostlarnas färska album kan sorteras in i den kategorin. En raljant lustifikation som egentligen skjuter rakt upp i luften i stället för att vara riktigt träffsäker.

Det är ju liksom alltför lätt att hamna där då det ska fällas omdömen om Stryper. Att ironisera över dess gospel och avfärda prestationen som jollrigt tv-predikantsdravel och smula sönder musiken med endast detta för ögonen.

Jag gick dessvärre i den fällan. Vilket gör att den här, mer utökade, bedömningen får vara mitt personliga avlatsbrev med löfte om bot och bättring. Till mitt försvar måste jag väl framhålla att det är omöjligt att bedöma Stryper utan att dra in religionen i resonemanget, då så mycket bygger på just detta. Vilket ibland går att ha överseende med, men det är också en missionerande duktighetston som stundtals – likt i den usla Arthur Reed Reynolds-covern ”Jesus is just alright” – står en upp i halsen.

Om vi emellertid vänder på steken är det fullt möjligt att hitta musikaliska poänger med nionde studioalbumet. Det fansen har önskat sig är en ideologisk och soundmässig uppföljare till ”To hell with the devil” (1986) och det är till viss del vad som presenteras. Jämfört med föregångaren ”Murder by pride” (2009) – ”The covering” (2011) samt årets nyinspelningsmässa ”Second coming” väljer jag helst att bortse ifrån – är tilltalet fränare och skarpare, med Michael Sweets genomskärande falsett i högform.

Men, för det finns ju alltid ett sådant, i mina öron håller det inte rakt igenom. För där proffsigheten får råda finns samtidigt låtar av lägre klass. Refränger som sällan lyfter och rentav horribla inslag, som tidigare nämnda coverharang.

Därför blir inte heller en mer utvecklad bedömning annorlunda i sin själva kärna. För inte ens de godaste intentioner kan bygga något riktigt himmelskt av något som mest känns halvhjärtat.

Bästa spår: ”Te amo”.

VECKANS TWEET:

Deicide

To hell with God

Century Media/EMI

DEATH METAL Under 1980-talets mitt tryckte Stryper upp ett ”To hell with the devil” i ondskans ansikte. Nu kommer Glen Bentons svar, då han kärvt beordrar skaparen en enkel resa till en varmare lekplats. De hädiska harangerna är därmed slentrianrasande av väntat snitt, men får denna gång också en stadigare uppbackning då Floridaveteranerna återupptäcker de dödsthrashiga stämningarna från karriärtoppen ”Serpents of the light”. Speciellt är den avrundande halvan djävulskt effektiv, och kan i sig väga upp för den kvalitetsmässiga svacka som infinner sig redan efter ett förträffligt öppningsspår.

Bästa spår: ”Hang in agony until you’re dead”.

Sjung hallelujah och prisa herrens glada besked!

Den svartgula attacken från Cypress i Kalifornien har siktet inställt på Sverige tidigt nästa år.

Den 27 januari bjuder Stryper in på väckelsemöte på KB i Malmö och fortsätter sprida sitt hårdrocksevangelium på Trädgårns scen kvällen efter.

I bagaget har brödraduon Sweet det mer eller mindre aktuella albumet ”Murder by pride”, som är lite av en återgång till det harmoniskt fluffiga soundet på åttiotalspredikningarna ”To hell with the devil” och ”In God we trust”.

Alla soldater under Guds befäl förstår precis vad det handlar om.