Medan du måhända sov firade USA, hårt drabbat av monsterstormen Sandys framfart på östkusten och mitt uppe i en spännande valspurt, halloween.

Den kanske mest metalvänliga helgen på hela året. Ett hyllande av det mörka, skrämmande och diaboliska. En högtidsdag så riffosande att den har namngett minst tre band (om man räknar in tyska Helloween i ekvationen). Samt gett upphov till en uppsjö av låtar, varav King Diamonds, The Misfits och Type O Negatives hyllningssånger blott är några få.

En av de mest obligatoriska aktiviteterna denna dag är också att karva till den ganska så omfattande gurkväxt som i vanligt lingo brukar kallas pumpa till något fräckt och iögonfallande.

Och det kan ju bli riktigt, riktigt tufft. Som de fantasifulla kreationerna nedan bevisar.

Eddie The Head (känd Iron Maiden-maskot)

Ronnie James Dio.

Flickan på Converges ”Jane Doe”-omslag.

Danzig.

King Diamond.

Slash.

Paul Stanley och Gene Simmons (Kiss).

Motörheads Snaggletooth.

Slayer.

Metallica.

2005 skämtade han om det.

I april i år var det på allvar.

Då hjärtat svek den väldiga kroppen förlorade metalvärlden en av sina mest säregna profiler, med en humor svartare än harmageddon och med en oefterhärmlig baryton från havsdjupen.

VAR? Brooklyn, New York.

NÄR? 4 januari 1962 till 15 april 2010.

VARFÖR? Tänk dig att du inleder en skiva med att du kaskadkräks i en toalett. Att du undertecknar ett skivkontrakt med blod och sperma eller att du, med det stora genombrottet inom räckhåll, väljer att stolt visa upp … eh… stålet i utvikningstidningen Playgirl.

Du måste då antagligen vara helt bananas. 

Eller så heter du Petrus J Ratajczyk, men kallar dig för Peter Steele. 

Då är du också en så kallad hårdrocksikon. Lika mycket känd för ditt eget turbulenta privatliv som musiker i Carnivore och Type O Negative. Du brottas med droger och alkohol, skriver stundtals in dig på hispan och tvingas för en tid kalla det ökända fängelset Riker’s island för ditt hem efter att ha råkat i handgemäng med en rival.

Men du gör också fantastisk gothmetal. Som märks inte minst på utgåvorna ”Bloody kisses” (1993), ”October rust” (1996) och på ”Life is killing me” (2003), där du tillsammans med dina bandkamrater blandar Black Sabbath med Beatles och kolsvart depprock. 

Du uppnår därigenom någon slags stjärnstatus. Får ordning på missbruksproblemen och kommer ut som troende katolik. Då säger hjärtat stopp och du lämnar denna värld, bara 48 år gammal.

Och en hel metalvärld kommer att sakna dig – just för att du var helt bananas.

Hittade den här lilla rackaren i en av mapparna på skrivbordet och insåg att jag aldrig slängde upp den när skivan var aktuell för ett par månader sedan. 

Och det är ju dumt. Om jag nu ska ”jobba” utan ersättning så får jag ju i alla fall se till att skiten publiceras på ett eller annat sätt.

Så, under devisen ”bättre sent än aldrig”, här följer min högst subjektiva redogörelse över Dommins debutalbum (släppt den 3 februari).

**

Dommin

Love is gone

Roadrunner/Warner/ADA

GOTHMETAL Att namngivande Kristofer Dommin kan sin topplistesneglande mörkermetal är mer ett konstaterande än kritik som sådan. 

Med en ganska trygg position mellan Type O Negatives blodiga läppar, Danzigs diaboliska polisonger och Depeche Modes arenaskrev är debutmässan också ett album som plockar många russin till kaksmeten.

Resultatet är därmed långt ifrån oävet, men då dramatiken också hålls på en relativt tillbakahållen nivå är det få inslag som får nackhåren att resa sig på allvar.

Och dessutom är det ledsamt att gruppens ovanligt lyckade tolkning av Cutting Crews ”(I just) died in your arms tonight” bara finns med på lyxutgåvan.

Bästa spår: ”My heart, your hands”.

Det utmärkta huvudstadsbaserade metalgänget (kolla in senaste fullängdaren ”Dark hours” – nu) hamnar i höst i ytterst fint sällskap. Då publiceras nämligen kokboken ”Mosh potatoes – Recipes, anecdotes and mayhem from the heavyweights of heavy metal” (puh…) via Simon & Shuster.

Titeln är rätt svårtolkad, så det lär knappast råda någon tvekan om vad som ryms innanför pärmarna. Men förutom Lion’s Share kommer även folk som Zakk Wylde, Lita Ford, Rex Brown från Pantera/Down samt Mark Morton från Lamb Of God att dela med sig av sina läckerheter och historier. Bland de övriga amatörkockarna finns även medlemmar från bland andra Guns N’ Roses, Type O Negative, Anthrax, Megadeth, Testament, Queensrÿche, Dream Theater, Mudvayne – och Steel Panther, som lär läsarna att göra en dubbelmacka. Eller inte.

Den 30 november är satt som releasedag. Ni med Facebook kan gå med i författarens grupp här.

På tal om Lion’s Share så kan jag även meddela att gruppen framträder såväl på Rockweekend (Söderhamn 8–10 juli) samt på Gatufesten i Sundsvall den 8 juli. Dessutom frestar gruppen med en klubbspelning på Black city/S2 i Borlänge under Peace & Love-festivalen den 30 juni.