Idag kom så domen för David Gillek efter smällen på Erik Andersson i SSL-premiären.

Straffet: sex matcher.

Lägger ingen stor vikt vid straffets längd. En del tycker det är absurt mycket. Andra tycker att det är helt rätt. Någon tycker straffet skulle varit längre. David Gillek själv var rejält besviken, undrade hur fasen detta gått till och ifrågasatte sportens inställning till anmälningar och bestraffningar.

David Gillek är en trevlig prick, han snackar ur sitt eget perspektiv och tycker inte att han gjort något fel, men det känns inte som att det var något snack om en avstängning här. Faktiskt.

Men, jag håller med honom om att det är lite ankdamm i systemet. Anmälningar görs ibland, ibland inte. Beslut dröjer länge. Det hela är ju ganska enkelt, tycker jag: Domarna har ansvar för att anmäla. Punkt. Alla åsikter i ärendet ska vara inne på ett eller två dygn. Punkt. Beslut från nämnden kommer inom tre, fyra dagar. Punkt. Borde inte vara så svårt. Men vad vet jag.

Och fortfarande så är Martin Östholm alltså inte anmäld.

Med Gillek-domen i hand så är det ju logiskt att spekulera i en eventuell Östholm-dom. Den borde bli minst dubbelt så lång, med tanke på att han använder klubban som tillhygge medan Gillek ”bara” använder handen. Men nu verkar det som – om det inte kommer in någon sen anmälan – att Östholm slipper straff. En skandal, faktiskt.

***

Nu missar Gillek alltså sex Mullsjö-matcher. Vad det betyder för det unga västgötska laget att tappa ångloket återstår att se – nu måste ungdomarna stå på egna ben. Det kan bli fantastiskt bra – men det kan också bli vingligt.

***

Lite Champions Cup också. Ni som vill grotta ner er i den turneringen får hitta något annat forum än den här bloggen, men det är ju lite absurt att se boendet nere i Schweiz. Känns inte värdigt världens största (sett till dignitet på lag då alltså) klubbturnering i innebandy. Jag förstår att Thomas Brottman är besviken.

***

Till sist, såg den positiva nyheten att Mika Kohonen ska börja träna med Storvreta igen efter sin sjukskrivning. Efter Uppsalalagets skrala start på säsongen så längtar man nog efter att få tillbaka sin ikon. Även om finländaren inte är spelaren han en gång var, så sprider han professionalism, vilja och jävlar anamma. Känns som Vreta behöver det just nu.