De knappa 11 000 besökarna i Scandinavium, som ramade in semifinalen mellan Sverige och Schweiz, får tacka och ta emot.

Visst: resultattavlan efter matchen visade på förkrossande 10-1, siffrorna var talande för matchen, spänningen överlevde inte en period. Men det var inte Schweiz som var usla – det var Sverige som var fruktansvärt bra. Överlägset bra. Det var underhållning, det var show, det var innebandy-propaganda.

Jag är väl inte alltför exalterad över landslags-innebandy alla gånger på grund av den bristande konkurrensen – men idag var jag hänförd.

Det var gasen i botten från start. Plattan i mattan. Eller, som det numera heter i innebandy-kretsar, full pung.

Sex minuter – sedan var det 3-0 efter att Sverige rullat upp Schweiz: Patrik Malmström dunkade in 1-0, Johan Samuelsson Gretzky-passade Rasmus Enström till 2-0  och Martin Östholm backbombade in 3-0. Det var suveränt svenskt spel. Upprullningar. Drömpassningar. Kanonskott. Det var inga motståndar-misstag, som det numera brukar handla om inom topp-innebandyn, utan det var offensiv överlägsenhet.

Propagandan fortsatte i hela den första perioden som slutade 6-0.

Avgjort. Finito. Magiskt.

Man fick lite Big Red Machine-vibbar av det svenska spelet. Likt den ryska superfemman så gick spelet som på räls – pang, pang, pang.

Sedan, efter denna magiska urladdning i den första perioden, så blev det som det brukar: spelet mattades. Sverige spelade inte med samma furiösa energi, Schweiz steppade upp, publiken insåg att det var klart. Period två och tre blev – tack vare magin under matchens första 20 minuter – en ”walk in the park”.

I stjärnornas landslag så var det stjärnornas stjärnor som ledde vägen: Kim Nilsson var ett fysiskt monster med sin balans, bollkontroll och teknik samtidigt som Rasmus Enström trollade på små ytor, lekte innebandy och smekte fram målgivande passningar. De två största superstjärnorna ledde vägen.

Ett lag är inte starkare än den svagaste länken – men ett lag är också så bra som de allra bästa spetsarna är.

Kim Nilsson och Rasmus Enström var fantastiska. Och drog med sig hela laget där ingen föll ur ramen.

10-1.

Vilken jävla uppvisning.

Och det var Sverige som var så bra, inte Schweiz som var så dåliga.

***

De två senaste VM-matcherna mot Schweiz innan den här semin har slutat med 3-2-segrar för Sverige. Betydligt tajtare alltså. Men som sagt: idag hade inget motstånd i världen stoppat Sverige.

***

Sverige hade en otrolig puls i offensiven. Skapade – men utnyttjade också. Men det som kanske imponerade mest var energin i hela spelet, hängivenheten i backcheckingen, viljan att freda det egna målet. Det tummades inte på något. Den kollektiva maskinen imponerade.

***

Jag har innan påpekat att Sveriges största fiende i den här turneringen är sig själva. Att man inte är tillräckligt ödmjuka, att man får guldfrossa, att man redan har skallen någon annanstans. Matchen mot Schweiz tycker jag tog bort de farhågorna med råge.

Att kliva in för nästan 11 000 personer i Scandinavium hade kunnat skapa gummiben på många – men istället blev det en energi-injektion.

Genrepet inför VM-finalen blev perfekt.

Nu blir det drömfinal mot Finland, som hade betydligt mer trubbel i sin semifinal, men som till slut krånglade sig vidare efter att ha betvingat Tjeckien.

Sverige är och förblir storfavorit i guldmatchen.

Kan Finland störa Sverige? Alltså, i en match kan vad som helst hända. I gruppfinalen visade Finland att man kan stå upp, neutralisera Sveriges stjärnor och även hugga framåt. Med sitt fysiska spel – som ryktas bli ännu tyngre i finalen – så kan man absolut störa Sverige.

Men det stannar där: Finland kan störa Sverige, men inte vinna.

Jag tror inte Finland har några nya ess att spela ut.

VM-guldet stannar inom de blågula gränserna.

Allt annat vore en praktsensation.