Sverige motsvarade favorittrycket, bärgade åttonde VM-guldet och försvarade positionen som herre på innebandytronen.

Igår, efter den schweiziska krossen i VM-semifinalen, så siade jag om att Finland kan störa Sverige i finalen, men att man inte kunde vinna.

Precis så blev det – men det satt betydligt hårdare åt än jag trodde. Om spänningen uteblev helt och hållet i semifinalen, så återbetalades den med ränta i finalen.

Det kanske inte var världens mest underhållande match, Sverige tilläts inte spela samma Sovjet-innebandy som i semifinalen, men det spelade ingen roll. Spänningen uppvägde det där med råge.

Att just Henrik Stenberg, som varit halvsval i den här turneringen om vi ska vara helt ärliga, avgör var typiskt. Han är måltjuvarnas måltjuv, brukar vara där det händer, kan göra mål på ingenting och brukar vara de stora matchernas man. Just det här 3-2-målet – passande nog också hans 100:e poäng i landslaget – kom från just ingenting. Stenberg slog med en hand på klubban till en boll som såg förlupen ut, ett mål som bar typisk Stenberg-prägel, ett mål som innebar VM-guld.

Finland vräkte på i slutet och hade halvskapliga chanser att komma ikapp, men precis som i gruppfinalen så orkade man inte.

Sverige vann.

Välförtjänt och rättvist.

Men Finland bjöd sannerligen upp till kamp.

***

Matchen då?

Första perioden var ju felfri av Finland. Laget stängde igen, neutraliserade Sverige och kontrade fram flera farliga chanser. Dessutom nyttjades lägena som gavs: Jani Kukkola skar in och vräkte in 1-0, Finland spelade bort Sveriges press och Risto Töllikö kunde distinkt göra 2-0. Två mål på tre skott.

För svensk del minns jag en spelvändning i första perioden. En bra chans när Alexander Galante Carlström högg framför kassen – och den chansen kom efter 17.37. I övrigt? Nada.

I andra och tredje perioden blev det bättre, men Sverige hade ärligt talat väldigt, väldigt svårt att luckra upp ett vältrimmat Finland.

1-2-målet, som Mattias Samuelsson dunkade in, var frukten av – för första gången i matchen – ett misstag och efterföljande markeringsmiss av Finland. Men det där målet förlöste inte Sverige. Istället fick man fortsätta kämpa i uppförsbacke – men till slut kom också 2-2 efter ett backskott av Robin Nilsberth som, om man ska vara helt ärlig, inte såg helt otagbart ut för den finske keepern.

Patrik Åman gjorde en nyckelräddning precis innan 2-2-målet då han avvärjde en två mot etta för Finland. En räddning som – med facit i hand – mycket väl kan ha varit matchavgörande. Ett 3-1-mål för Finland där hade kunnat skjuta in rejält med energi hos lejonen.

I sista perioden var det ett ställningskring innan Stenberg alltså sköt avgörande 3-2. Finland levererade en okej slutforcering, men var aldrig riktigt, riktigt nära att kvittera.

Finland gjorde, precis som i gruppfinalen, en taktiskt stark insats. Man spelade med hjärta, uppoffring och disciplin. Dessutom hade lejonen spetsat spelvändningarna och slipat bort det värsta fysiska spelet. Insatsen i finalen var mer eller mindre prickfri, sett till styrkeförhållandet gentemot Sverige. Precis som i gruppfinalen ett bra försök – men inte tillräckligt.

Lagmaskinen Sverige lyckades, för andra gången den här veckan, mala ner Finland.

***

Hade Mika Moilainen – till vardags i SSL och Helsingborg – haft lite mer kyla i de avgörande lägena hade han kunnat skjuta ett hattrick i finalen och därmed, troligen, fixat guldet till Finland. Istället blev han matchens målsumpare.

***

Om det var superstjärnorna som sken mest i semifinalen, så var det andra som klev fram mest i finalen.

Lagkaptenen Johan Samuelsson var briljant. Låg rätt, arbetade hårt, manade på. Han frispelade Mattias Samuelsson till 1-2, fick sitt 2-2 tveksamt bortdömt och var den som forcerade fram bollen till Stenbergs guldmål.

I övrigt var det tredjekedjan med påläggskalven Alexander Rudd, målmaskinen Alexander Galante Carlström och energiknippet Emil Johansson som drev upp tempot.

Superstjärnorna Kim Nilsson och Rasmus Enström? Oväntat osynliga, faktiskt.

***

Vi skjuter in en hyllning till förbundskapten Jan-Erik Vaara också. Efter två raka finska VM-guld, och stor oro i Sverige vilket mynnade ut i en kraftsamling, är det han som sett till att Sverige är världsledande igen. Värmlänningen är inte populärast bland alla SSL-tränare ute i Sverige. Hans metoder har ifrågasatts. Men resultaten talar för sig själva. Det går inte att förneka.

***

Alla förväntade sig ett guld.

Så blev det också.

Även om det blev en promenad fram till finalen för Sverige så tycker jag att VM varit en succé. Publik- och tv-siffror har imponerat, Sverige har spelat positiv innebandy och VM-finalen blev precis en sådan publikfest och nagelbitare som man önskar att alla stora matcher blir.

Kort sagt: både VM och Sverige levererade.

Tack för det, Göteborg.