Startsida / Inlägg

Två tonåringar som har mognat

av Jonas Gustavsson

En banderoll och ett provocerande målfirande förvandlade en pyrande brasa till ett majbål mellan Mullsjö och Växjö i den andra semifinalen.
Men när serien bytte kostym, från Nyhemshallen till Fortnox Arena, så var den första känslan att det där bålet svalnat.
Inte till första matchens knappt skönjbara låga, men det var inte samma spirande hetta som senast.
Missförstå inte:
Den tredje kampen mellan Växjö och Mullsjö var en underhållande historia, en match med fart, fläkt och chanser, två lag som spelade bollen framåt istället för att spela back-pingis, det var svängande, det var jämnt, det var bara uddamålet som skiljde till slut när Växjö vann med 4-3 och tog ledningen med 2-1 i matcher.
Men jag saknade ändå den där riktiga hettan, den riktiga irritationen, den riktiga slutspelsrivaliteten.
Visst:
Eric Roos och Johan Roos hade sina dueller med David Gillek och Kim Ganevik, det blixtrade till ett par gånger, men känslan var att irritationen ebbade ut någonstans på vägen.

Inte ens när Henrik Olofsson delade ut en ful tackling på André Andersson så brakade det loss, vilket det borde ha gjort.
Jag menar inte att grabbarna ska kasta handskarna och slåss, men visst borde det svallat mer bland känslorna.
Kanske har spelarna kopplat på kylaggregatet i skallen för att inte dra på sig dumma utvisningar eller frislag.
Kanske var man påverkade av den svarta dagen.
Eller så är det något annat.
Något som Jesper Sankell, tvåmålsskytten och matchhjälten, hjälpte mig att sätta ord på: mognad.
Han kan själv symbolisera det där.
För två år sedan var Sankell inne på sin första sejour i Växjö och i kvartsfinalen ställdes han mot sin moderklubb Mullsjö. Han avgjorde den andra kvarten – och i samband med det vinnande 6-5-målet, inslaget i sista minuten, så valde han att göra en fattigmans Kim Ganevik: efter målet stirrade han provocerande mot Mullsjöklacken. Efteråt berättade han att det var ett svar på tal efter glåpord och hån som han fått ta emot av ett gäng personer bland sina gamla hemmafans.
Nu, två år senare, skrev Jesper Sankell om samma kapitel som matchvinnare, om än med lite mindre dramatik.
Och med ett helt annat efterspel.
Nu var det inte tal om att stirra på någon bortaklack.
Sankell är en spelare som brinner på planen, som gör allt för att vinna, men har varit ovanligt känslosval hittills i slutspelet.
Han talade om att han för två år sedan var en tonåring i behov av att visa tuppkammen, men att han är mer mogen idag, vill koncentrera sig på att spela innebandy istället för allt annat.
Kanske är det så att även Växjö och Mullsjö, liksom Jesper Sankell, är mognare som lag.
För två år sedan, när vi bevittnade en brännhet serie där både David Gillek och Johan Roos var under JN-luppen, så var det två uppstickargäng på väg mot toppen.
Två tonåringar i revolt mot innebandyjättarna.
Idag är det två etablerade topplag som möts, två tonåringar som klivit in i vuxenvärlden, som inte har samma behov av att tuppfäktas längre.
Nu låter man inte känslorna ta över, nu låter man innebandyn tala.
Det är underhållande.
Men vuxna är generellt lite tråkigare än känslosvajande tonåringar. Det är bara att acceptera, för det är en naturlig utveckling.

***

Nästan allt snack inför serien mellan Kais Mora och Täby har handlat om Anna Wijk.
Lars Jedheim, erkänd taktiker, har inte gjort någon hemlighet av att hans lag lagt fokus på att plocka bort just Anna Wijk.
Varför?
Man anser helt enkelt att Kais Mora ÄR Anna Wijk.
Därför var det både kul och uppfriskande att se Kais Moras motdrag – nämligen att positionera Anna Wijk som back för första gången någonsin.
Hon blev förvisso poänglös – men hon var inne på de tre första målen framåt och Kais Mora tog en odiskutabel 4-2-seger.
Kais Mora visade också att man har mer än Anna Wijk.
Johanna Holmbom var väldigt bra, inte minst, och det är ju ett privilegium att kunna stoppa in en lirare som Mira Wickman som center istället för Wijk. Även om man sorterade om lite, så hade Kais Mora en strålande förstafemma.

Då spelade inte Amanda Wall eller Malin Andréason, de främsta målmaskinerna normalt sett, inte reguljärt heller – så det finns mer att ta av.
Det här är en kamp mellan två fantastiska förstafemmor (Jedheim valde ju att bänka flera av sina storstjärnor i sista perioden) – men också en taktisk kamp som kommer bli väldigt intressant.
Lirar Anna Wijk back i nästa match också?
Vad har Lars Jedheim för motdrag?
Spännande fortsättning följer.

  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB