En klubb med en fantastisk resa

av Jonas Gustavsson

Efter ett par matcher där det mesta av snacket efteråt handlat om saker utanför sargen – banderoller och vandaliserade bilar – så handlade det fjärde mötet mellan Mullsjö och Växjö om det som hände innanför de svarta plastbitarna.
Där var det plast på yppersta nivå.
För vilken underhållning vi blev bjudna på.
Den där extrema hettan mellan spelarna, tjafset efter avblåsningarna, finns fortfarande inte riktigt där, men det spelar ingen roll – för nu är det spelet som talar.
Som det talade idag.
Det var full fart från första till sista tekning och med tanke på alla chanser som skapades så kunde det ha blivit 20-20, men både Benjamin Löfdahl och Eero Kosonen svarade för smått osannolika insatser, radade upp spektakulära räddningar och var närmast nog övermänskligt bra i målburarna.
Det var verkligen kalas – och så mycket som hände:
Isaac Roséns soloprestation när han gjorde 1-0 i boxplay, ett utvisningshattrick av Henrik Olofsson i en enda period, ett skott i krysset av Niklas Ramirez som inte kunde vara mer i krysset, ett vackert volleymål av Pelle Tarenius, ett Filip Kjellsson-friläge där klubban gick av, en David Gillek-chans i slutet där Eero Kosonen gjorde en räddning som inte borde finnas.
Det var bara att njuta.
Växjö vann med 6-4 till slut och sett till spelet så var smålänningarna lite skarpare, lite distinktare, lite rappare.
Det var ingen tvekan när Växjö vände på spelet, när passningarna gick – samtidigt så kändes det ibland lite överkonstruktivt, lite osäkert i Mullsjö. Hemmalaget tog någon tiondel mer på sig i beslutsfattandet.
Men.
Det är extremt små marginaler som skiljer.
Det är bara att se på slutet. Växjö ledde med 5-4, sedan hade David Gillek ett öppet läge på vid bortre stolpen och Gustav Svensson fick en estrada i mitten, men Eero Kosonen lyckades mota båda de bollarna med spektakulära räddningar.
Närmare 5-5 kunde det inte bli utan att bli 5-5.

Men någonstans är det ändå ingen tillfällighet att Växjö smet från Nyhemshallen som första semifinallag 2017 att sno en bortamatch, för i ett slag mellan två lag där bredden står före spetsen, så har Växjös bredd varit lite bredare än Mullsjös bredd så här långt.
Idag personifierat av Niklas Ramirez.
Det 22-åriga fartfenomenet – jag undrar fortfarande vad han klockar på 100 meter – hade skaffat en ny klubba och passade då på att sopa in sitt första SSL-hattrick någonsin. Snacka om att välja sina tillfällen.
Växjö är nu bara en seger från en historisk SM-final.
En klubb med en fantastisk resa.
Ni som kan er historik kanske kan rota upp motsvarande succésagor – men det Växjö gjort de senaste åren är inget annat än otroligt:
Man gick upp i SSL 2013.
Man har gått till slutspel under alla år sedan dess.
Nu, under blott fjärde SSL-året, är man otroligt nära en SM-final.
Att det är svårt komma upp som nykomling i SSL är väldokumenterat. Det är svårt att värva spelare när man är grön i sammanhanget, det är knivskarp konkurrens när man ska etablera sig, det är oerhört tufft att ta sig till slutspel och det tar tid att bli ett etablerat slutspelslag.
Växjö har struntat i allt det där.
Gått sin egen väg.
Man har varit en raket sedan man gick upp.
Enda egentliga motgången var svepningen mot Dalen i kvarten ifjol, men det är ett ganska litet gupp på vägen under en fantastisk framgångssaga.
En seger från en SM-final.
Vem i Växjö, eller innebandy-Sverige förresten, hade trott det sommaren 2013?

Släppte punktmarkeringen – och vann

av Jonas Gustavsson

Jag ber om ursäkt för er som tröttnat på Anna Wijk-ältandet (ni som inte orkar mer kan sluta läsa här), men vi får dra det en vända till:
Mycket av snacket inför semifinalserien mellan Kais Mora och Täby har ju handlat om just Anna Wijk.
Täbys punktmarkering av stjärnan i en match i höstas, som sändes i teve, fick mycket uppmärksamhet eftersom Täby i allmänhet, och utnämnda plåstret Therése Andersson i synnerhet, lyckades så bra med att plocka bort världens bästa spelare från matchbilden och därmed gjorde Kais Mora handlingsförlamade.
I första semifinalmatchen valde man att punktmarkera Anna Wijk igen. Hon blev poänglös, men man torskade matchen med 4-2.
I andra semifinalmatchen valde man att inte punktmarkera Anna Wijk. Hon blev poänglös, men man vann matchen med 5-3.
Nu ska vi inte dra i de stora spakarna efter en enda match, men någonstans rinner det ner till en gammal sanning:
Bättre att fokusera på sig själva än motståndarna.
Anna Wijk-fokuset har varit kul, det har satt en krydda på serien, har skapat diskussion.
Täby har snackat öppet i media om att planen är att neutralisera Anna Wijk eftersom man då också neutraliserar Kais Mora.
Men det har varit väldigt mycket Anna Wijk och väldigt lite om sig själva från Täby-håll, kan jag uppleva.
Nu struntade man helt enkelt i Anna Wijk.
Någonstans var det nog befriande för hela Täby.
Jag snackade med Jennifer Stålhult – giganten som dunkade in tre bollar i andra semin och iklädde sig den stora matchvinnarkostymen – efter matchen och hon ville inte erkänna att det varit för mycket fokus på Anna Wijk, men medgav att man fick bättre struktur i sitt spel utan en punktmarkering.
– Det blir ganska rörigt med en punktmarkering. Nu ville vi bara ha ett disciplinerat försvarsspel, sa hon.
Med andra ord:
Mer fokus på sig själva, mindre fokus på Kais Mora.
Någonstans tror jag att det till slut är ett vinnarkoncept.

Man ska så klart scouta motståndarna, ha koll på deras idéer, taktik och specialteams – Lars Jedheim är bra på det där – men det får inte bli för mycket heller, och grunden måste alltid vara det egna spelet.
Nu är det 1-1 i matcher – och det skulle inte förvåna om det här slaget går till fem matcher.
Tredje matchen spelas inte i Moras ordinarie hemmaborg Unihoc Arena, utan istället har man flyttat hela kalaset till hockeyarenan Smidjegrav Arena och hoppas på en stor publikfest.
Ett kul – och vågat – drag.
Kul, för det blir en bra inramning.
Vågat, för man lämnar sin trygga hemmaarena i en oerhört viktig match.
Till sist:
En match med och en match utan punktmarkering – men Anna Wijk har inte gjort en enda poäng i semifinalmatcherna hittills.
Anmärkningsvärt.

Så mycket kan det skilja på fem bollar

av Jonas Gustavsson

Falun vann första semin i Jalas Arena med 6-1.
Falun vann tredje semin i Jalas Arena med 7-2.
Två storsegrar på hemmaplan för det favoritstämpade dalalaget, två resultat med fem måls marginal – men ändå två vitt skilda matcher på flera sätt.
För det kan skilja mycket på fem bollar och fem bollar.
I den första semin var Falun överlägsna, den första perioden var magnifik och Storvreta kom undan med ett 0-4-underläge med andan i halsen, serieettans stjärnor hade stundtals lekstuga.
I den tredje semin var Falun bättre än Storvreta, men absolut inte fem bollar bättre. Uppsalalaget hade ett helt annat påslag än i den första matchen, stärkta av moralsegern i sin egen hemmamatch, och man gav Falun en rejäl match.
Det doftade ju faktiskt 2-2-kvittering där i den andra perioden och Storvreta skapade en hel del, men Johan Rehn i hemmakassen var riktigt vass. Det kändes verkligen som att det skulle smälla när Storvreta fick ett powerplay – och det gjorde det.
Men inte som väntat.
För istället för den där kvitteringen så kontrade Johannes Larsson – är mannen i sitt livs form? – in 3-1 i boxplay.
Ett mål som mer eller mindre avgjorde matchen.
Det kändes som det spräckte Storvretas ballong.
Visst, gästerna skapade en del i tredje, men man har förtvivlat svårt att göra mål i Jalas Arena.
Det har inte Falun.
Viktor Klintsten, som gjorde sin bästa match hittills i semifinalen och stundtals var bländande, gjorde en radda prakträddningar i inledningen av sista akten, men sedan orkade han inte.
Alexander Galante Carlström prickade in 4-1 i powerplay innan specielle slutspelsmålskytten Johan Fahlström – hans målsnitt i grundserie och slutspel går inte att jämföra de två senaste säsongerna – gjorde 5-1, och sedan var det inget snack om saken.
De sista målen i matchen kom under de tre och en halv sista minuterna och var mest av akademiskt intresse.
Falun är favorit i den här serien, spelar väldigt, väldigt bra – och då snackar jag inte bara om den stundtals gnistrande offensiven, utan också om den väldigt solida defensiven där man ligger rätt, täcker mycket skott och spelar uppoffrande.
Man gör skitjobbet helt enkelt.

Sedan har man bredd i produktionen.
Falun har tre kedjor som pumpar på i offensiven, som alla hamnade i målprotokollet i tredje semin. Man är inte beroende av sin bländande förstafemma utan det finns andra som kan leverera.
Det är också en tydlig kontrast mot Storvreta. Mästarna har levererat två starka arbetsinsatser efter den bleka inledningsmatchen, men produktionen framåt är alldeles för bunden till två spelare:
Henrik Stenberg och Jimmie Pettersson.
För gör de inte mål så finns det inte så mycket kvar.
Alexander Rudd blixtrade helt plötsligt, från ingenstans, till i den andra perioden nu, serverade några eleganta mackor till Albin Sjögren – men det resulterade inte i några tecken i poängprotokollet, och ska Storvreta ha en chans i den här serien så måste den där duon börja producera.
Men den största frågan:
Kommer Storvreta orka det här?
Man är det enda av de fyra semifinallagen som går konsekvent på två femmor – alla andra rullar på tre femmor och går sällan ner på folk. Bredd och ork känns som en nyckel i dagens innebandy.
Bredden har inte Storvreta.
Frågan är om man har orken.
En sak är säker:
Falun kommer inte slå av på takten.

***

Pixbo har gett Iksu en rejäl match i två matcher – men har fallit i båda.
I den andra semifinalen så lyckades Iksu vinna med 4-2 på bortaplan, men det var ett omdiskuterat mål som satte Umeålaget i förarsätet.
För var 2-1-målet korrekt?
Jag tycker det är närmast nog omöjligt att avgöra, trots att det har vevats ett gäng repriser.
Emelie Wibron brottade sig in på mål och bollen studsade sedan upp på Laura Manninen och in i målburen, grejen var bara att målburen var flyttad rejält och diskussionen handlade om bollen passerade linjen innanför stolpmarkeringarna eller inte.
Från de kamerabilderna som fanns var det omöjligt att säga.
Det hade behövts en kamera ovanifrån för att vara säker.
Nu dömdes det mål.

Det går ju inte klandra domarna heller.
Går det inte avgöra med en miljon repriser så är det inte enkelt att ta ett beslut på plan heller. De gick på sin uppfattning och det får man acceptera.
Det är verkligheten i innebandy.
Domarna dömer.
Målet var viktigt för matchen. Kanske inte helt avgörande, men det satte Iksu i ett 2-1-övertag som man sedan aldrig släppte.
Stekheta Amanda Delgado Johansson skickade in 3-1 och Cornelia Fjellstedt gjorde oerhört vackert 4-1, och Iksu vann till slut med 4-2 alltså.
2-0 i matcher.
Storfavoriten, som inte pallat pressen varken i Champions Cup i höstas eller i slutspelet i våras, är nu bara en vinst från en ny SM-final, den första sedan 2013.
Det svåraste som finns är att vinna den avgörande matchen – och Iksu har inte råd att underskatta Pixbo.
Men visst klarar Iksu det här.
Eller…?

Två tonåringar som har mognat

av Jonas Gustavsson

En banderoll och ett provocerande målfirande förvandlade en pyrande brasa till ett majbål mellan Mullsjö och Växjö i den andra semifinalen.
Men när serien bytte kostym, från Nyhemshallen till Fortnox Arena, så var den första känslan att det där bålet svalnat.
Inte till första matchens knappt skönjbara låga, men det var inte samma spirande hetta som senast.
Missförstå inte:
Den tredje kampen mellan Växjö och Mullsjö var en underhållande historia, en match med fart, fläkt och chanser, två lag som spelade bollen framåt istället för att spela back-pingis, det var svängande, det var jämnt, det var bara uddamålet som skiljde till slut när Växjö vann med 4-3 och tog ledningen med 2-1 i matcher.
Men jag saknade ändå den där riktiga hettan, den riktiga irritationen, den riktiga slutspelsrivaliteten.
Visst:
Eric Roos och Johan Roos hade sina dueller med David Gillek och Kim Ganevik, det blixtrade till ett par gånger, men känslan var att irritationen ebbade ut någonstans på vägen.

Inte ens när Henrik Olofsson delade ut en ful tackling på André Andersson så brakade det loss, vilket det borde ha gjort.
Jag menar inte att grabbarna ska kasta handskarna och slåss, men visst borde det svallat mer bland känslorna.
Kanske har spelarna kopplat på kylaggregatet i skallen för att inte dra på sig dumma utvisningar eller frislag.
Kanske var man påverkade av den svarta dagen.
Eller så är det något annat.
Något som Jesper Sankell, tvåmålsskytten och matchhjälten, hjälpte mig att sätta ord på: mognad.
Han kan själv symbolisera det där.
För två år sedan var Sankell inne på sin första sejour i Växjö och i kvartsfinalen ställdes han mot sin moderklubb Mullsjö. Han avgjorde den andra kvarten – och i samband med det vinnande 6-5-målet, inslaget i sista minuten, så valde han att göra en fattigmans Kim Ganevik: efter målet stirrade han provocerande mot Mullsjöklacken. Efteråt berättade han att det var ett svar på tal efter glåpord och hån som han fått ta emot av ett gäng personer bland sina gamla hemmafans.
Nu, två år senare, skrev Jesper Sankell om samma kapitel som matchvinnare, om än med lite mindre dramatik.
Och med ett helt annat efterspel.
Nu var det inte tal om att stirra på någon bortaklack.
Sankell är en spelare som brinner på planen, som gör allt för att vinna, men har varit ovanligt känslosval hittills i slutspelet.
Han talade om att han för två år sedan var en tonåring i behov av att visa tuppkammen, men att han är mer mogen idag, vill koncentrera sig på att spela innebandy istället för allt annat.
Kanske är det så att även Växjö och Mullsjö, liksom Jesper Sankell, är mognare som lag.
För två år sedan, när vi bevittnade en brännhet serie där både David Gillek och Johan Roos var under JN-luppen, så var det två uppstickargäng på väg mot toppen.
Två tonåringar i revolt mot innebandyjättarna.
Idag är det två etablerade topplag som möts, två tonåringar som klivit in i vuxenvärlden, som inte har samma behov av att tuppfäktas längre.
Nu låter man inte känslorna ta över, nu låter man innebandyn tala.
Det är underhållande.
Men vuxna är generellt lite tråkigare än känslosvajande tonåringar. Det är bara att acceptera, för det är en naturlig utveckling.

***

Nästan allt snack inför serien mellan Kais Mora och Täby har handlat om Anna Wijk.
Lars Jedheim, erkänd taktiker, har inte gjort någon hemlighet av att hans lag lagt fokus på att plocka bort just Anna Wijk.
Varför?
Man anser helt enkelt att Kais Mora ÄR Anna Wijk.
Därför var det både kul och uppfriskande att se Kais Moras motdrag – nämligen att positionera Anna Wijk som back för första gången någonsin.
Hon blev förvisso poänglös – men hon var inne på de tre första målen framåt och Kais Mora tog en odiskutabel 4-2-seger.
Kais Mora visade också att man har mer än Anna Wijk.
Johanna Holmbom var väldigt bra, inte minst, och det är ju ett privilegium att kunna stoppa in en lirare som Mira Wickman som center istället för Wijk. Även om man sorterade om lite, så hade Kais Mora en strålande förstafemma.

Då spelade inte Amanda Wall eller Malin Andréason, de främsta målmaskinerna normalt sett, inte reguljärt heller – så det finns mer att ta av.
Det här är en kamp mellan två fantastiska förstafemmor (Jedheim valde ju att bänka flera av sina storstjärnor i sista perioden) – men också en taktisk kamp som kommer bli väldigt intressant.
Lirar Anna Wijk back i nästa match också?
Vad har Lars Jedheim för motdrag?
Spännande fortsättning följer.

Bättre än alla Storvretas drömscenarion

av Jonas Gustavsson

Den andra semifinalen mellan Storvreta och Falun var slutspelets bästa match hittills.
Punkt.
Det var en match som hade allt:
Känslor, intensitet, vackra mål, fula mål, otroliga mål, galna svängningar, ett jättedrama i slutet – och ett slut som inte kunde ha skrivits bättre.
För vem, förutom en och annan enögd Falunsupporter, kan hävda att det inte kändes så rätt att giganten, veteranen, matchens lirare och kaptenen Mattias Samuelsson blev den som fick sätta punkt för en episk kväll med ett skott som var hårdare än hårdast.
Ett skott som inte handlade om muskler eller teknik, utan om vilja.
För vilja var något som symboliserade just härföraren Mattias Samuelsson den här kvällen.
Han var den som satte ord på Storvretas besvikelse och svaga prestation i den första semifinalen, som blev viral med sitt arsel-uttalande, som uppriktigt sa att allt bara var skräp.
Han var den som genom handling ledde vägen i den andra semifinalen, som visade en enorm hunger och vilja, som gick i bräschen för mästarna.
Gränsen mellan syndabock och hjälte är ibland hårfin.

Mattias Samuelsson var matchens gigant, men det var också han som slog den indianare som en från utvisningsbänken framstörtande Johan Fahlström oerhört vackert kunde sprätta in till 7-5 (var hans kastade klubba i backen en pik på Mattias Samuelssons identiska aktion vid 3-4-målet…?), ett mål som då kändes avgörande för matchen.
För vem trodde då att Storvreta skulle resa sig?
Inte många.
Förutom Storvreta i allmänhet, och Mattias Samuelsson i synnerhet.
Uppsalalaget kvitterade via dubbla mål i sex mot fem-spel, båda gångerna med Jimmie Pettersson som målmästare. 7-7-bollen kom med bara sju sekunder kvar.
Sedan så klev han fram då.
Mattias Samuelsson.
Med ett viljemål.
Det var liksom som att inget kunde förstöra den här kvällen för honom.
Det här var det bästa som kunde hända för matchserien – hade Falun vunnit så hade det nästan känts omöjligt för Storvreta att komma tillbaka. Nu är det istället en högintressant fortsättning som väntar.
Men detta var inte bara en livsviktig seger för Storvreta som betydde 1-1 i matcher, sättet segern kom på kunde inte ha blivit bättre.
För ur Storvretaögon blev det här bättre än alla drömscenarion.
Jag menar:
Man kom till spel utan kuggen Robin Nilsberth.
Man startade matchen betydligt bättre än i första matchen (vilket kanske inte var så svårt), men hamnade ändå i ett 1-4-underläge.
Man lyckades vända matchen till 5-4-ledning, men släppte in ett mål med bara 23 sekunder kvar av mittperioden.
Man fick 5-7 i baken mitt i tredje perioden, efter ett misstag av härföraren Mattias Samuelsson.
Trots allt detta, trots att man kom in i matchen med en usel prestation i ryggen, trots att man hamnade i en tidig brygga i första perioden där Faluns på snöret-spel från första matchen såg ut att hängt med på resan söderut, trots att man tappade sin ledning i slutet av andra perioden, trots att man bjöd Falun på 7-5-målet så lyckades man slå tillbaka och vinna.
Falun kändes oftare ha kontroll på det som hände, Storvreta åkte på tuffa baklängesmål – men ändå så lyckades man vinna.
Det tyder på moral, inställning och vilja – nu vet man att ingenting är omöjligt.
Falun var inte dåliga. Långt ifrån. Johannes Larsson var en gigant, kedjan med Simon Cederström, Simon Palmén och succén Omar Aldeeb var pigg, Johan Rehn svarade för några galna räddningar.
Men smaka på detta:
Världens bästa femma – med Rasmus Enström, Alexander Galante Carlström & Co – agerade avlastningsfemma under sista halvan av ordinarie tid. De spelade bara ett byte under de tio sista minuterna i andra perioden. I tredje perioden, fram till att Storvreta tog ut målvakten, hade de bara ett gäng ströbyten.
Det är bara världens bästa lag – för det har Falun på pappret, så klart – som har råd med sådan matchning.

***

Är det något lag som kan rubba Iksu över fem matcher så är det Pixbo.
Nu vann Iksu öppningsmatchen i semifinalserien med 6-2, men ska vi vara ärliga så bjöd Pixbo på ett par mål, hade vittring vid 2-3-läget i andra perioden, och hade de fått in 3-3 där så kanske det hade kunnat bli en annan match.
Istället smällde Amanda Delgado Johansson in sitt tredje mål för kvällen när hon dunkade in 4-2.
En boll som inte såg helt otagbar ut för Sara Hjorting.
Efter det där målet orkade inte Pixbo riktigt ta sig tillbaka i matchen, Frida Norström kunde via ett eget initiativ lirka in 5-2 innan Corin Rüttimann gjorde 6-2 i tom målbur.
Fördel Iksu, således.
Som hade landslagsforwarden Sofia Joelsson på bänken från start.
Det är bara storfavoriten som har råd med en sådan bänkning.
Mest anmärkningsvärt annars?
Så klart att coachen Jonas Eliasson inte var på plats. Dubbelt flygstrul gjorde att han missade matchen och tvingades följa inledningen av semifinalspelet på hemmaplan.
Ett tufft avbräck för mästarinnorna så klart.
Eliasson är ju en energibomb i båset.
Nu försökte han delta i coachningen via telefon – och det blir ju inte alls samma sak.
På lördag är han närvarande igen.

Med tanke på det Pixbo stundtals visade upp ikväll, så känns det inte alls omöjligt att man kan rubba Iksu på hemmaplan.
Som sagt, är det något lag som kan störa Iksu över fem matcher så är det utan tvekan Pixbo.

Banderollen som gjorde brasan till ett majbål

av Jonas Gustavsson

Jag ska klargöra min åsikt direkt:
Jag tycker inte att banderollen med texten ”Spotta nu då!” som ett gäng Växjöfans, iklädda ponchos, höll upp efter den första perioden i Nyhemshallen var speciellt passande, och Växjös officiella twitterkonto var också rappa att delge att man tog avstånd från den, om än med en luddig motivering.
För er som inte kan historiken:
Mullsjös Kim Ganevik anklagades för att ha spottat mot en bortasupporter efter den femte kvartsfinalen mot Linköping, en aktion som fångades på film, som han blev avstängd två matcher för och som han sedan bad om ursäkt för.
Innebandy är ingen stor publiksport där det finns stora klackar som drar igång stämningen och jag välkomnar mer hetta på läktarna, mer hets mellan fansen, men det ska göras på rätt sätt.
Att uppmana någon att spotta är inte rätt sätt.
Även om den ironiska undertonen är tydlig så är budskapet förkastligt och inget som innebandyn borde vara stolt över.
Att ha hållit upp en banderoll med texten ”här nere är papperskorgen” med en pil mot spelargången (Kim Ganevik hävdade ju först att han spottade i en papperskorg) hade varit humor och en pik på rätt sätt för mig.
Det här var det inte.
Jag kommer troligen – och är väl redan – att bli stämplad som humorbefriad småbarnspappa på familjeläktaren, men det kan inte hjälpas.
Jag tycker helt enkelt inte att uppmaningar att spotta på folk – hur ironiska de än må vara – passar innebandy.
Ja, det passar ingenstans.
Men det är jag.
Dock:
Det går ju inte att blunda för att den där banderollen var som att kasta in ett stort övertorrt vedträ i en puttrande brasa och förvandla det hela till ett alldeles för tidigt anordnat majbål.
Inte bara för den här matchen, utan för hela matchserien.
För det var ju tack vare – det erkänner jag – den där banderollen som den där grinigheten som vi skrikit efter, som vi grävde efter bland all bomull i första matchen, bolmade upp.
Kim Ganevik kunde inte besinna sig när han skyfflade in 5-4-målet i andra perioden utan sprang fram till Växjöklacken och jublade, ett tilltag som kostade honom en utvisning på 2+10 minuter för osportsligt uppträdande.

Den där aktionen var som att vrida upp spisplattan från ljummet till stekhett, för sedan började det likna den matchserie som vi förväntat oss.
Någonstans får vi ändå tacka den där banderollen och Kim Ganeviks måljublande för att det här kommer bli en matchserie att minnas.
Hur gick det då?
Ja, efter det där Johan Roos-målet fram till 5-5 under det powerplay då Ganevik nötte trä – och hade långa diskussioner med Växjöspelare i allmänhet, och coachen Niklas Nordén i synnerhet – så gjorde inte gästerna några fler kassar.
Backgiganten Kasper Hedlund sköt 6-5 i sista minuten av andra – ett av sina tre mål för kvällen – och det greppet släppte sedan inte hemmalaget, som vann slutperioden med 3-0 efter att ha rullat in ett par bollar i tom bur i slutet.
Ett oerhört viktigt trendbrott för västgötarna som därmed bröt den fem matcher långa förlustsviten mot Växjö och plockade sin första seger mot rivalen sedan sjunde kvarten för drygt två år sedan.
Efter 740 segerlösa dagar mot Växjö så har Mullsjö nu brutit ner den där barriären, skrämt bort det där spöket, fått bevisat för sig själva att man faktiskt kan slå rivalen från grannlandskapet.
Växjöfansen lyckades provocera och få Kim Ganevik ur balans, men det var Mullsjö som förvaltade hettan bäst till slut.
Bålet är tänt.
Nu är det bara att njuta av hettan.

Vi kan ha sett en ny stjärna födas

av Jonas Gustavsson

Efter första semin mellan mellan Falun och Storvreta så är det bara att kasta upp ett klassiskt Rasmus Enström-citat för att beskriva första perioden:
Full pung!
För det var verkligen plattan i mattan från start för Falun i den här matchen där serieettan fullkomligen körde över storrivalen från Uppsala både spel- och målmässigt, där 4-0-ledningen efter 20 spelade minuter var i klar underkant, där hemmalaget sköljde över desorienterade gäster, där de vackra drömmålen avlöste varandra.
Kontrasterna i spelet var lika starka som kontrasterna mellan Faluns svarta tröjor och Storvretas vita tröjor.
Målskyttarnas målskytt Alexander Galante Carlström sköt 5-0 och första femma-vikarien Casper Backby kontrade in 6-0 i mittperioden, och även om Falun inte gnistrade på samma sätt i andra och tredje perioden så hade man full kontroll.
Eller rättare sagt:
Storvreta hade inget att svara med.
Vilket statement av Falun alltså.
Man satte ner foten och man gjorde det rejält.
Det var faktiskt en överkörning.
Det var dessutom inte bara stjärnorna som gnistrade, utan det var en ”doldis” – om man nu kan kalla honom det – som höjde de flesta ögonbrynen.
Omar Aldeeb, den allsvenske poängmaskinen från Strängnäs, har bara gästspelat ett par gånger i Falun under säsongen och klampade nu in i sin första SM-semifinal och lirade som om han aldrig hade gjort något annat.
Jonas Fahlströms fantastiska lasermacka från backplats hittade hela vägen fram till Aldeeb som sopade in 1-0, ett vackert mål som öppnade ketchupflaskan.
21-åringen kunde skickat in ett antal bollar till – han visade energi, vilja och hade ingen tanke på att ta en undanskymd roll bland all glitter och glamour i stjärnspäckade Falun.
Det kan ha varit så att vi såg en ny stjärna födas.

Killen har ju allt:
Speeden.
Fräckheten.
Namnet.
Att Omar Aldeeb vågar ta ut svängarna så, vågar spela med det modet, visar vilket självförtroende som finns i Falun.
Har Storvreta någon chans i den här matchserien?
Absolut.
I början av februari fick jag uppdraget av den här rosa tidningen att plocka fram min guldkandidat. Valet? Storvreta. Anledningen? Ja, jag tyckte att Storvreta var det lag som fått ut minst av sitt kunnande dittills, och det faktumet kvarstår alltjämt. Att det finns en gigantisk potential är det inget snack om.
Första semin mot Falun blev en käftsmäll på flera sätt:
Chockstarten.
Viktor Klinten utbytt.
Robin Nilsberth skadad.
Enda målet man gjorde kom på en straff som inte skulle ha varit straff.
Men:
Någon lär någon gång ha sagt att ska man förlora så ska man förlora rejält. Förlorar man med små marginaler, med uddamålet, är det lätt att falla in i en falsk trygghet och skylla på otur, någon stolpe eller något annat, men blir man överkörd så finns bara en sak: självrannsakan.
Storvreta är ett sårat rovdjur, och sådana brukar vara livsfarliga.
Oavsett hur överkörda Storvreta blev nu, oavsett hur iskall en trevande Alexander Rudd såg ut, oavsett hur lätt Falun kunde stressa sönder uppspel och passningar, oavsett hur virriga Vreta-backarna såg ut när Faluns förstafemma etablerade tryck, oavsett hur mycket Viktor Klintstens huvud hängde där på träbänken, så är det bara 1-0 i matcher till Falun.
Det är lätt att glömma.
Sex (?) matcher återstår.
Falun har bjudit upp till dans.
Nu är det upp till Storvreta att dansa med.

Han är en spelare som låter spelet tala

av Jonas Gustavsson

Ett sydsvenskt rivalmöte som det brukar gnistra om.
Småländska Växjö mot västgötska Mullsjö.
Men när vi summerade den första semifinalen var det varken en smålänning eller en västgöte som var mest omtalad.
Det var inte ens en svensk.
Det var en finsk vägg.
Växjös keeper Eero Kosonen, av många utpekad som världens just nu bästa målvakt, var fenomenal, speciellt i första perioden, och höll nollan 53 minuter och 49 sekunder innan han tappade – ja, tappade – in Gustav Svenssons boll.
Men det kunde den finske landslagsettan kosta på sig.
För innan dess hade han alltså varit strålande, räddat sina backar som hade gummiarmar i första perioden och checkades sönder av virvlande Mullsjöforwards som fick en uppsjö med gratislägen, men som stoppades av hemmamålvakten.
Hans spel i första perioden, där Växjö kunde smita undan med en sett till spelet överraskande 2-0-ledning, var grunden i Växjös 6-3-seger.

– Det gick okej, sa han efteråt.
Eero Kosonen är ingen citatmaskin som skapar löpsedlar, han är en spelare som låter spelet tala.
Det gör han förbannat bra.
Mullsjö var inte lika givmilda i defensiven som Växjö under första och bitvis av andra perioden, men när man väl bjöd på något så var Växjö hänsynslösa.
Niklas Ramirez och Oliver Johansson snodde varsin boll och spelade fram Manuel Engel som gjorde både 1-0 och 4-0, det andra målet bara sekunder innan andra pausvilan och en psykologiskt blytung kasse.
Växjös effektivitet var en helt annan än gästernas.
För om vi ska vara ärliga:
Eero Kosonen var strålande i två och en halv period, men Mullsjö var inte distinkta i sina avslut. Man hamnade sällan i de riktigt farliga ytorna, avsluten kändes lite stressade – och framförallt kändes man långsamma i många lägen.
Vände hem istället för att gå framåt.
Sökte passning istället för rappa skott.
Fanns en osäkerhet?
Mullsjö har faktiskt inte besegrat Växjö sedan den där sjunde och avgörande kvartsfinalen för drygt två år sedan då man avslutade en intensiv, het och otroligt underhållande matchserie med att vinna med utklassningssiffrorna 11-3.
Första mötet säsongen efter slutade med kryss, sedan har Växjö vunnit fem raka matcher, den första semifinalen inkluderad.
Det var inte konstigt att man inte ville göra misstag i första semin, men i den viljan kanske det blev en tankeloop för mycket, lite för mycket ”safe”-spel.
Efter 1-5- reduceringen, och framförallt efter 2-5-målet, så såg vi dock ett annat Mullsjö. Ett lag som efter att fått hål på Kosonen såg ut att ha fått lite tro tillbaka, som satte fart på bollen, som vågade ta direktskotten (kolla Kasper Hedlund, till exempel). Visst, det är lätt att släppa på handbromsen och bara köra när man inte har något att förlora sista tio minuterna, men ändå.
Det är så där Mullsjö måste spela.
Men vad fantastiskt det är med innebandy:
När Valdemar Ahlroth pangade in 5-0 med ett patenterat powerplayskott elva minuter in i tredje perioden så kändes matchen stängd. Men så funkar det inte när det gäller plast. Efter noll mål på en evighet så fick Mullsjö in två bollar på mindre än en minut, och sedan ytterligare en boll – och då var det över tre minuter kvar. Det är konstigt. Nästan alla innebandymatcher blir rafflande till slut, fast man inte tror det.
Det här blev inget undantag.
Till sist:
Var inte det här ett väldigt snällt Växjö-Mullsjö-möte?
Det var oväntat lite heta dueller, oväntat lite heta diskussioner, oväntat lite blixtrande ögon.
Jag tror knappt jag såg Jesper Sankell slå ut armarna i sin karakteristiska uppgivenhet eller David Gillek slänga iväg sitt leende mot domarna som mellan raderna skriker ”ge dig för, fan” en enda gång.
Ja, Eddie Granberg såg nästan ut att be om ursäkt efter att ha knuffat David Gillek lite lätt över sargen.
Temperaturen kommer säkert att stiga i takt med att serien intensifieras, men det här kändes väldigt mycket bomull för att vara en första historisk semifinalmatch mellan två rivaler det brukar spraka om.

Två stjärnkamper med olika teman

av Jonas Gustavsson

När det blev klart hur herrarnas semifinaler skulle se ut så frågade jag:
Har Gud själv haft ett finger med i spelet?
Hade han det så var han inte färdig i sitt regisserande av den här säsongen.
Rekordpublik i Tibblehallen fick se Täby sätta punkt för en fantastisk matchserie mot Endre i den femte och avgörande matchen där det blev en 4-3-seger, och därmed blir semifinalerna på damsidan så här:
Iksu – Pixbo.
Kais Mora – Täby.
Två riktiga supersemifinaler.
Och, precis som på herrsidan, det bästa som SSL kan bjuda på just nu.
Sedan är det två kamper med olika teman.
Iksu mot Pixbo har ju varit en följetong de senaste åren, inte minst sedan Andreas Harnesk och Jonas Eliasson blev tränare för respektive lag, för de har fyrat av ett och annat ordkrig även om det varit ovanligt svalt på den fronten just den här vintern.
Iksu hade ju åtta (!) raka torsk mot Pixbo inför den här säsongen, och Göteborgslaget, som på ett imponerande sätt vann SM-guld ifjol, har pekats ut som ett spöke för Iksu.
Under den här säsongen så bröt Iksu den negativa trenden och har vunnit båda mötena mot Pixbo – och man var dessutom betydligt vassare i serien överlag där man vann i överlägsen stil.
Iksu är tokfavorit den här säsongen men är det något lag som kan vinna över Umeågänget över fem matcher så är det just Pixbo, som har ett fantastiskt försvarsspel och ett enormt tålamod – två ingredienser som är ett måste. Dock så har man inte samma spets framåt som ifjol, något som kanske ändå blir lagets fall till slut.
Kais Mora mot Täby har inga djupa historiska traditioner, men är ett möte som kryddats den senaste tiden.
Lagen möttes ju i kvartsfinal ifjol, ett möte som krävde fem matcher för att avgöras, och där Kais Mora till slut vann den femte kvarten med 3-2 efter ett segermål av Moa Tschöp – samma Moa Tschöp som nu lirar i Täby.
I höstas så vann Täby mot Kais Mora efter att ha satt backen Therése Andersson som plåster på superstjärnan Anna Wijk, en punktmarkering som skapade rejält med rubriker eftersom Täby visade att det går att stänga ner världens bästa centermotor.
Så visst har det börjat odlas lite skav mellan de här lagen.
Det är dessutom en kamp mellan två superfemmor, den ena ledd av drottningen Anna Wijk, den andra ledd av arvtagerskan Jennifer Stålhult. En match i matchen som med största sannolikhet blir avgörande.
Precis som på herrsidan så är det grundseriens fyra bästa lag som gör upp i semifinal.
De bästa mot de bästa.
Det blir inte bättre än så.

***

Så här tror jag det går i semifinalerna:

Iksu – Pixbo: 3-1 i matcher
Är det något lag som kan slå superfavoriten Iksu över fem matcher så är det just Pixbo. De regerande mästarinnorna har förvisso tappat slagkraft, framförallt offensivt, jämfört med ifjol, men har ett försvarsspel och ett tålamod som mycket väl kan bryta ner Iksus gnistrande stjärnkollektiv. Dock så har man tappat det mentala övertag som man tidigare haft mot Iksu. Laget hade åtta raka vinster inför i år, men har förlorat vinterns två möten. I och med att Iksu visat att man faktiskt kan slå Pixbo så tror jag också att man pallar pressen och vinner den här serien.

Kais Mora – Täby: 3-2 i matcher
Kvartsfinalserien mellan de här två lagen ifjol var högdramatisk och det krävdes fem matcher för att skilja dem åt. Det skulle inte förvåna om det blir fem matcher igen – och precis som ifjol så blir nog hemmafördelen det som tippar över vågskålen till Kais Moras fördel. SSL:s två bästa förstafemmor ställs mot varandra, en match i matchen som kommer få serien att gnistra rejält. Mest intressant: har Täby ork för att kunna stänga ner Anna Wijk över fem matcher? Känns tveksamt.

Det bästa som SSL kan bjuda på

av Jonas Gustavsson

Har Gud själv haft ett finger med i spelet?
Man kan nästan tro det.
För kolla de här semifinalerna:
Falun-Storvreta.
Växjö-Mullsjö.
Jag vill påstå att det där är det bästa som SSL kan bjuda på gällande underhållning idag.
Efter ett oväntat trött kvartsfinalspel – som SSL av någon outgrundlig anledning vill vattna ur ännu mer med att införa åttondelsfinaler, eller socialslutspel som vi säger på SHL-språk – där det vid sidan om serien Mullsjö-Linköping inte alls blev den förväntade nerv som det fanns potential för, så kommer semifinalerna att bli något helt annat.
Garanterat.
Kvartsfinalspelets behållning var utan tvekan serien mellan Mullsjö och Linköping. Den var fantastisk, kryddad av en magisk Game 7 med en för innebandy närmast nog osannolik inramning i Nyhemshallen.
Nu väntar två matchserier som har potential att bli ännu mer underhållande.
Semifinalerna bjuder på två rivalmöten som det glöder om.
Hetare blir det inte.
För vad slår rivaliteten mellan giganterna Falun och Storvreta som prenumererat på SM-guld de senaste åren, som har en djuprotad historik, en extra tagg i sidan efter Alexander Rudd-gate?
Vad slår rivaliteten mellan södra grannarna Växjö och Mullsjö som alltid bjuder upp till heta, känsloladdade och stundtals överaggressiva möten, en rivalitet som vuxit med åren och som nådde absoluta kokpunkten i kvartsfinalspelet för ett par år sedan?
Idag har vi inga derbyn i Stockholm, ett derby mellan Storvreta och Sirius som det inte sprakar om, ett västkustderby mellan Pixbo och Warberg som tappat kraft med Warbergs stagnering, derbyn i Skåne och Umeå som är för färska för att skapat de sprakande rivaliteterna.
Nej, Falun-Storvreta och Växjö-Mullsjö är det bästa vi kan bjudas på i SSL just nu.
Två matchserier som det kommer spraka om.
Både på och utanför plan.
Det kommer spruta adrenalin ur öronen på spelarna, det kommer ges 110 %, och lite till, i varenda duell, varje mål kommer bli så otroligt viktigt.
Det kommer bli mentala spel, verbala utspel och säkerligen ett och annat ärende till JN.
Det kommer dessutom vara välfyllt på läktarna.
Jag skulle inte bli förvånad om det går till sju matcher i båda serierna.
Vi minns ju den fantastiska semifinalen mellan just Falun och Storvreta ifjol, ett slag över sju matcher där Storvreta sedermera tog hem det hela.
Vi minns ju den fantastiska kvartsfinalen mellan just Växjö och Mullsjö för två år sedan, ett slag över sju matcher där Mullsjö sedermera tog hem det hela.
Snuddar de här semifinalerna vid de glödheta matchserierna så har vi något fantastiskt att se fram emot.
I år har man dessutom gjort om schemat – så att inga matcher i de båda serierna krockar med varandra. Ifjol så spelades exempelvis femte och sjätte semin i de båda serierna samma dag – och hade båda serierna gått till sju matcher så hade de krockat också, om jag minns schemat rätt. I år spelas inga semifinalmatcher (i alla fall inte enligt det preliminära schemat) samma dag. Så bra, så rätt. Det är varje innebandynörds rätt att inte missa någon semifinalmatch.
Semifinalerna i år betyder ytterligare en sak:
Vi kommer få se ett nytt lag i SM-final.
Växjö eller Mullsjö.
Det känns fräscht, det känns logiskt 2017.
Samtidigt så kommer Falun eller Storvreta att vara där – igen. De enda två lagen som vunnit SM-guld de sju senaste åren.
Oavsett hur semifinalerna går så blir det en stormakt mot en uppstickare.
Därmed har vi också en kanonfinal att se fram emot.
Oavsett vilka som möts.

***

Hur går det i semifinalerna då?
Jag har gått igenom lagen, satt plusbetyg på lagdelarna, satt fingret på vad som talar för och emot, samt tippat serierna i en PLUS-låst artikel:
Glödheta semifinaler- så här bra är lagen

Sida 2 av 46
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB